Man kan inte pressa en kvinna

Nej just det, man kan faktiskt inte pressa en kvinna. Är du pojke eller man och läser det här, ta in det då: Man kan inte pressa en kvinna. Vare sig det gäller promenad, golf, mat, sex, hockey eller vad som så kan man inte stressa och pressa en kvinna. Låt henne vara ifred i fem minuter i bland. Ta det lite lugnt vafan, chilla nu. Jag blir sugen på att skriva en historia som Slas den kanske skulles börja såhär: " När jag var lite bodde det en gubbe på andra sidan sjön" men jag kan inte för jag måste berätta för er att man inte kan pressa en kvinna. Sug på det nu och försök för fan att ta in det och leva efter det. MAN KAN INTE PRESSA EN KVINNA. Fatta för fan.

God Jul!

Jonny Depp ska spela mig i filmen om mitt liv (summering av 2009)

Jag flyttade ett träd idag från en plats till en annan. Jobbigt kanske man kan tycka, jo fan det var ganska jobbigt. Flytta träd är ingen metafor för någonting, nej nej det betyder flytta träd. Alltså att man flyttar ett träd från en plats till en annan. Som sagt det var jobbigt men det var också ganska rogivande.

Det var skönt att det var det sista trädet jag flyttade för några månader framöver samt det sista jag flyttade det här året. för det här året har faktiskt inte varit något vidare, det har varit lärorikt men att lära sig är ju inte psuedonymt med enkelt. Det är svårt att lära sig saker i allmänhet och svårt att lära sig förstå sig själv i synnerhet.

Jag har kommit underfund om vem jag är i stora drag och det var mig ingen trevlig historia, herregud. Jag gick ifrån "men han gör ju så" tänket för att se vad jag gjorde istället, eller vad jag hade gjort. Ska man gå runt och kasta skit på människor som utgår ifrån andra (=mänskligheten) och som härmar beteenden (=alla människor igen) så får man fan se till att i alla fall försöka vara sig själv i två minuter. Man får vara sig sig, spola tillbaka bandet i några år och parkera skönt i soffan. Poppa lite popcorn och sen trycka på play.

Det börjar ganska trevligt. Man får se en kille som vill och försöker. Han är trevlig och uppskattad av många. En snubbe som kommer med roliga upptåg och ideer och som för det mesta är på gott humör, en ganska lättsam inledning so to speak. Det pendlar ganska snabbt över till en tragikomisk historia om en man som vägrar växa upp. En människa som använder en tiondel av sin pontential för att han inte vågar misslyckas. En bild av en kille som har så stort behov av att vara älskad att han börjar ogilla sig själv. Han ger alltid ut för mycket av sig själv (!) och festar hela tiden, för att slippa ta tag i saker och för att slippa ta ansvar. Han är en bra kille men en usel pojkvän, han är bra för andra men inte bra för sig själv.

Jag grävde ner handen och fångade upp de sista popcornen, skrattade lite och tänkte "fan vilken film vilken, skum snubbe, vad håller han på med". Sen började jag fundera på vem skulle spela filmen om mig, Jonny Depp tror jag skulle passa bra. Jag satte ett popcornhelvete i halsen när det gick upp för mig att det var filmen om mitt liv jag hade sett.

Jag är glad att jag kollade men jag är väl inte så glad av vad jag såg. Nu sitter jag här och känner mig ganska ensam, det finns något fint i det skrev någon för ett tag sen (tänker på dig ibland och hoppas du har det bra.) och visst det finns det. Ensamheten är väl en produkt av ett uppvaknade. Jag förstår för förstå gången att jag är det och måste således för första gången handskas med det. Alltså inte gå ut och låtsas vara någon annan, jag kan inte lägga över det på Boston längre, han är bara ett namn från och med nu ok.

Jag höll på att skriva att jag ska nu avsluta det här lite frikyrkligt men fan då är vi ju där igen, kommandes med ironi och skämtpåsen, skit i det. Nej vi gör såhär. Jag är väldigt glad att jag fått uppleva riktig kärlek en gång. Jag är glad att jag har vänner. Jag är glad över att ha mat och lite pengar. Jag är alltså en ganska enkel människa som nu sitter och definierar sig själv vilket är det värsta personlighetsdraget jag vet. Det man ahtar hos sig själv avskyr man hos andra och vice versa. trots det letar man efter någon som delar ens världsbild, jobbar samma referensramar, så att man kan hata någon mer än sig själv och på samma sätt älska den mer än livet. Skillnaden på den gamla och nya ensamheten är att den nya får ta plats, på samma sätt som jag får ta plats. Inte Boston utan jag, och jag tar faktiskt inte så där jättemycket plats. Jag är ganska enkel. Men om någon gjorde en film om mitt liv, alltså inte den jag såg utan en bra film. då skulle Jonny depp får spela huvudrollen.

Så kan vi ses

Ska vi byta grejer med varandra? Du får allt som är mitt så får jag något av dig, ska vi det ska vi byta grejer? Jag skulle vilja ha ditt jobb inte för att det är det det är utan för att det är ditt. Vad du gör spelar ingen roll men jag vill göra samma sak. Sen kan du göra det jag gör vilket kan på pappret se ganska intressant ut men som du ser det är inte så intressant. det kan vara kul ibland men ibland är det tråkigt. Det går upp och ner som man säger, ibland skiner solen på en.

Jag är inte rädd för att misslyckas, mitt problem är snarare att jag tror jag misslyckats innan jag har försökt. Jag har aldrig fatalt misslyckats med någonting, jag har försökt flera gånger och då har det gått ganska bra. Skulle jag ha kunna försökt fler gånger? Ja det skulle jag såklart, skulle jag kunna misslyckas? Absolut! Skulle jag bry mig? Nej inte nämnvärt. Det skulle faktiskt kännas helt ok, jag har misslyckats flera gånger, det var lugnt.

Jag är inte rädd för att utsätta mig för utmaningar eller hur folk ska uppfatta mig, jag är inte rädd för mig själv vad jag ska säga eller göra, det har jag hyffsad kolla på. Jag vet hur man för sig i ett möblerat rum och jag vet hur man öppnar käftern. Jag vet hur man får folk att börja skratta, på min och på andras bekostnad det är lugnt, ingen fara jag vet allt det dät. Nej vad jag är orolig för är alla er andra människor, hur det ska gå för er egentligen, det kan göra mig bekymmrad.

Jag vet inte hur det skulle gå om vi inte förstod varandra, eller om du inte förstod mig. Jag kan tänka på det och känna att, nej det vore inge bra. Om vi pratar med varandra och sen vet du inte vad du ska säga. Kanske för att du inte kunde relatera till det jag sa, eller så tyckte du inte att det var roligt.. det kanske var roligt men du förstod det inte. Då vet jag inte, då kan det bli synd om dig. Jag vill inte försätta dig i den sitsen så därför låter jag dig vara ifred istället. det är väl en lösning som vilken.


Det slog mig precis att jag aldrig har haft någon date som gått åt helvete. Jag har haft flera som inte lett någonstans men ingen som gått så käpprätt åt helvete. Iom att jag inte går ut längre så träffar jag ju inte folk på samma sätt. Jag har med det i bagaget insett att det krävs lite mer av mig. Jag får faktiskt börja lyfta lite på telefonen, skriva några rader eller varför inte bara gå fram. Det är ju väldigt återkommande det där med dig då. Stackare, tänk om du inte fattar, om inte poletten trillar ner, vad ska vi göra då, kan ju bli oinsamt och jobbigt då ju.

Men om vi gör så att vi byter grejer med varandra, en rostig spik mot en cykelpump en lådbil mot en fingerborg för att slutligen byta något av mig till ditt liv. Helt plötsligt så blir det ju glasklart, allt är på bort serverat på silverfat. Det ligger därmoch det är ju bara att hugga in, det krävs väl bara lite vilja mod och ja framförallt avkall från båda sidor. Oj nu blev det svårt, avkall är ju inte precis en rostig spik, inte en cykelpump heller för den delen.

Det var längesen det hände något

Det hände inget i helgen som var, inget drastiskt. Det var ett tag sen det senast hände något. När det slog bomber och granter alltså, när saker vändes upp och ner och ställdes på sin spets, det var ett tag sen. Jag missade en fest igår, jag antog att det inte skulle hända speciellt mycket så jag gick inte dit. Ett sådant antagande kan ses lite bångstyrigt men the good old magkänsla sa åt mig att inget skulle hända och mycket riktigt det var inget.... för mig.

Det var däremot något för andra människor, jag tror inte att det är åldersrelaterat, det här mäts med en annan måttstock, den är oändlig och har en början men inget slut.

Självbilden är ju som bekant förförisk för att den är just en självbild, något skapat av dig för dig och slutligen till dig. Den är ju helt oberoende av omvärld och nyans, den snurrar bara runt i ditt huvud och jävlas med dig. Om det sedan är den som var anledningen till att du gör som du gör eller om det är det du gör som skapar den (lämnade du mig för att jag drack eller började jag dricka för att du lämnade mig) är inte intressant. Det handlar bara om vad den gör i förlägningen.

Förväntningar och förhoppningar utgår ju från personen men precis som självbilden så är de ju inte skapade av dig direkt. De är skapade av dig indirekt då pga av den självbild du har. Den i sin tur skapar behov som i sin tur skapar förhoppningar och förväntningar. Jag tror att jag vet vad jag tycker är kul man jag kan ju aldrig veta, man får chansa helt enkelt och hoppas att man har rätt, jag vet ju vad jag tycker är kul men det är ju en produkt om min självbild som jag tror är en avspegling på mina antaganden från er. Det är ju någonstans bara andra som vet vem man är då man någonstans måste utgå från att man är den men utger sig för att vara och inte den man tror att man är (och vad man tycker är roligt), självbilden den har ju alltså inget med mig att göra, det handlar ju bara om vem jag tror att jag är men det är ju sedan ni som bestämmer vem jag är, ja utifrån den som ni säger att jag är, eller så som jag uppfattas.

Jag gick inte på fest igår för det hade inte hänt något, för jag gillar ju när det händer något. Jag var hemma i helgen och oj, jag gillade det. Jag har inte varit nere på stan på ett halvår (slinkit in på riche ett par gånger kanske) och jag gillade det med. Är det min självbild som håller på att bli nyanserad eller har jag en gång för alla blivit fri från andras antaganden, eller alltså min undermedvetna uppfattning av andras antagande om mig. Jag kan ju aldrig bli fri från antaganden och misstro på mig själv då jag inte vet. Jag vet inte men för att slippa filosofiska tankar (som den här) som tar livet av mig så hävdar jag att jag vet vilket allt går tillbaka till. Har den ändlösa mottstocken just fått ett slut? Är det rim och reson nu är det det ni har bestämt åt mig, ni som känner mig och skapar mig. Mina skapare, har ni satt punkt nu?

Såklart inte men skit samma, jag kan ju bjuda ut den söta tjejen imorgon för tjejer tycker jag är kul... eller?

vi tar det imorgon

Man kan ju fråga sig vad det spelar för roll egentligen. Om man är tillsynes prestigelös och till det utan direkta pretantioner, trots språket, så kan man fråga sig vad begränsningarna kommer ifrån. De här vi alla drabbas av och i det långa loppet lider och mår dåligt av. det som i längden blir någon typ av guldmunks beteende när man gång på gång väljar att inte istället för att. När man tänker att, fan jag gör det i morgon istället, jag pratar med henne imorgon, berättar att jag vill ta en stilla promenad, ja det blir bäst om jag tar det imorgon istället, idag är ingen bra dag.

För vad spelar det för roll om jag berättar för den där tjejen i klassen att jag tycker att hon är fin. Jag gör ju ingen förbannad när jag går fram på tunnelbanan och skickar på numret. Det kan bli svalt och nästintill olidligt för en stund, för att avlösas att en stolthet och välmående men nej, vi gör det hela tiden allesamman, väntar tills imorgon.

Tunghäftan har aldrig funnits där, den skapas för den förväntas. det ska ju vara trögt, det hör till om det är nytt eller tomt. det förväntas och så är jag stöpt, vi och jag. för det finns ju en viss magi i att ta det försiktigt, att vänta och avvakta tills tiden är slut. För hur kan något gå sönder när det fortfarande bara är luft och varför skulle ord betuda något om de fortfarande bara är ord. Ord utan känslor eller undermening är ju trots allt bara ord... som jag säger till dig för att jag kanske vill att de sen ska betyda något. Men nu nu är det bara luft och olika bokstäver som sitter ihop men lik förbannat, vi väntar tills imorgon istället.

För det kan ju bli jobbigt ett par minuter, jag kanske inte får fram allt vad jag handlar om på tre meningar. Du kanske funderar på något annat eller är mitt uppe att göra något när jag ska prata med dig. Jag känner mig lite trött och känner mig lite fet och jävlig idag. Känner inte att jag har så mycket att komma med. det var en sak jag skulle säga och så glömde jag bort den, bara sådär och så ja jag minns fan inte. Jag vet ju inte vad du gillar, visste jag det så visste jag ju vad jag skulle säga, och då visste jag hur du skulle svara, och då skulle vi kunna ta en promenad, och så skulle jag kunna dra en fräckis om någon som har en ros i arslet, och så skulle du kunna skratta eftersom du gillar fräckisar om folk som har rosor i arslet, sen så skulle vi kunna gå hem och så kan jag laga någon pasta som du gillar sen kan vi sova och sådär och vakna och, ja du vet. äh spela roll, jag gör det imorgon, imorgon, då jävlar.

Man gillar ju sig själv

Samma dag som människan började älska sig själv lite mer/hata sig själv lite mindre. Samma dag började ju frågorna, frågorna om det här med hat och kärlek. Det började ju för längesen. Man började formas till någon typ av person, kanske en typ för vissa och en alldaglig person för andra men fortfarand,e det började väl för 20 år sedan. Man började bli någon, skalet började fyllas på och man gillade det det fylldes på med.

Jag plockade lite här och lite där och pulade ner varsamt och ömt, så att inget skulle gå sönder. Tog lite fint och stoppade ner varpå jag tog lite skit och stoppade ner. Omdömeslös som man är så är det svårt att se skillnad på fint och skit så det blir lite tokigt men vafan, man gör vad man ska och det blir lite som det blir.

Det gick välan en så där tio år och usch, nu visste man varken ut eller in. Man hängde med människor som hade samma innehåll ungeför, dom man kallade för vänner. De som hade lite samma värderingar och gillade typ samma saker. Det hjälpte inte riktigt, det blev tokigt ändå, inget var bra. Jag gillade inte mig själv och gillade väl inte de jag umgicks med heller, eller jag gillade dem så som jag gillade mig. Mina bra sidor som dom i sin tur besatt gillade jag varpå jag fullkomligt avskydde de dåliga, såklart.

För man gillar ju sig själv, och det man gillar hos sig själv gillar man ju hos andra. På samma sätt, det man tycker mindre om hos sig själv fullkomligt hatar man hos andra. Man söker ju efter någon som fattar, någon som förstår en. Var man inte riktigt är rustad för är att den här personen, om du nog hittar den, kommer att göra just det: Förstå dig. Den kommer inte bara att förstå det som är fint med dig utan också förstå det som är skit med dig. Anledning till denna förståelse är att personen i fråga kan relatera till det fina och således också skiten då den sitter på samma fint och skit. Demonerna kan man ducka för själv men ser du dem i en person när dig, alltså står du occh stirrar på dem så går det inte det blir för mycket.

Så, var försiktig vad du önskar dig. Det kan bli så att du blir avslöjad. Inte som ett skämt eller att vara oduglig nej nej. Det kan till och med gå så långt att någon fattar precis vem du är, ser igenom dig som ett genomskinligt papper. Skrapar bort skiten med en trasa och vrider ur den. Jag menar man gillar ju sig själv, som det är. det kan väl få vara så.

Har du varit kär?

Har du varit kär någon gång? alltså kär.. inte förälskad, betuttad eller förtjust utan kär. När man bara ligger kvar i sängen i en helg för att på måndagen ta ledigt då det inte går att slita sig, man fixar det inte, man måste få vara med varandra. Du vet sådär kär så man fyller i varandras meningar, nickar åt allt den andra säger och känner, fan det tog 30 år att hitta någon som fattade.Har du varit så kär någon gång? Så att du kan sitta och tänka på en min, ett ord eller en rörelse i timmar. Så kär så du känner att, fan den här människan vill jag dela hela mitt liv, det går inte att leva utan den, jag är inte ett skit utan den här personen. Så kär så du känner att alla runt om dig bara är på låtsas, att dom är ihop för att dom inte hittat något bättre. Du tittar på dom och känner, vafan ni är ju inte kära, ni har ju inte fattat någonting.

Sådär kär så att det känns som ens läppar har fastnat i varandra för det går inte att slita sig. När man ska iväg och göra något så känns avskedet för alltid även fast det bara rör sig om några timmar, det gör ont och är plågsamt. Du behöver inte göra dig till längre, du behöver inte låtsas vara någon du inte är, du kan bara vara den du är för den här människan du är kär i är kär i dig bara för den du är, inget annat bara för den du är och för att du är så bra.Har du varit så kär så du någon gång börjat undra om den du är kär i är lika kär i dig. Så kär så att du någonstans tappade bort dig själv en smula, glömde vad du ville och vad den andra personen ville, ja där i början när man skrattade åt alla andra par, dom man inte skulle bli som.

Har du varit så kär så du börjat ta den andra personen förgivet, den finns ju alltid där och ställer upp om det behövs. Den älskar ju mig så varför ska jag bry mig, jag vet ju vart jag har den. Har du varit så kär att du börjat gnälla för att en människa inte gjorde som du tänkt dig, inte agerade som förväntat eller inte var på ett humör du förväntat dig. Har du tappat bort någon som inte skulle tappas bort. Har du varit kär?

En björntjänst

Det var tvunget att ske en förändring. Något nytt är alltid något bättre inte sagt att något bättre alltid är något nytt, kanske för stunden men ja ja. Man kan ju trots allt göra något åt ett beteende eller man kan ju oftast göra något åt situationen. Tankar kan man inte göra så mycket åt dom lever lite sitt eget liv. Sen att dom också styr ens liv är ju lite av en bummer men man får väl välja och vraka bäst man kan om vilka tankar man ska fokusera på och släppa fram. Dom där andra som kommer ändå får man snällt men bestämt hålla tillbaka, säga åt dom att: seså lugn och fin nu.

Jag lärde mig att prioritera mig själv i form av att vid 30 års ålder sätta mig i skolbänken igen. det handlade kanske inte så mycket om vad jag gjorde, mer att jag gjorde det. Jag lärde mig i samma veva att leva med mig själv utan att sätta en annan människa framför mig själv, så som man ska leva, så som man ska ta sig fram.

Jag var på ett bröllop i somras. det var som brällop oftast är, vackert och väldigt trevligt. Det var en stekhet sommardag och vi alla hade satt på oss våra finast av kläder. Jag hade fått hedersuppdraget att vara toastmaster och jag var både spänd och upprymd av jobbet. Vi skrattade och tjoade utanför kyrkan och gick in i glada vänners lag. Kyrkan låg mitt ute på en åker på södra Gotland och ja, inget kunde väl gå på tok nu. Prästen kom in och började prata. Han malde på i några minuter tills han kom till sitt sitt tips till brudparet det löd på följande vis. '" Jag ska ge er ett råd på vägen. om ni alltid sätter den andra före er själv i er relation så kommer ni att få ett långt och lyckligt liv tillsammans". vafan, tänkte jag vad står han och säger?? Lever han på 30-talet gubben, varför håller han på för? Han kunde ju inte ha mer fel, det är ju precis tvärtom.

Så länge du sätter dig själv i första rummet så kommer du får ett långt och lyckligt liv med din bättre hälft. Du kommer alltid vara lite halft som halft onåbar och kommer därmed att alltid vara attraktiv. Nonchalant och dryg är psuedonymt med pondus så en liten dos av det kan också vara bra. Vem vill ha någon som går framför och curlar åt en hela livet va? Nej det går ju inte.

Jag satte efter många om och men mig själv i det första rummet. Jag har ju alltid gått runt och brytt mig om andra så varför inte skita i dom för en stund och bara fokusera på mig och ja, min karriär. det kan låta som att jag gjort folk en tjänst under flera år men icke, den enda jag gjorde en tjänst var mig själv, en björntjänst alltså. Allt som börjar har ett slut men nu är jag tillbaka där det började igen. Får nu är det slut. Betendet som var lite destruktivt och naivt är borta och jag är själv tillbaka någonstans runt vintern 2007. Pondusen är tillbaka och jag känner mig självständig. Jag vägrar fortfarande att bli gammal och gillar samma saker men ja jag mår bra nu.

Att göra något för någon annan är inte att göra något för sig själv men att göra något för sig själv är att göra något för någon annan. Sen att det inte var jag som stod där och gifte mig i somras det, ja alltså... nu var det där men dom tankarna igen, seså.. lugn och fin nu.

Jag ville vara wrestlare när jag var liten

Känns kanske aningen corny att prata om wrestling i allmänhet, och vilja jobba med att wrestla i synnerhet. Faktum kvarstår att det var faktiskt det jag skulle bli en gång i tiden, jag skulle bli proffisionell Wrestling brottare i America. Jag var som barn besatt av Bret "the hitman" Hart, Jake "the snake" Roberts, Ultimate warrior och Rick "the model" Martel för att nämna några.

Jag gillade allt med Wrestling. Karaktärerna, ljudet, ljuset smällarna över käften som egentligen inte var några smällar över käften och hela mystiken runt det här. Vad var det här för människor? Vart gick dom efter jobbet? Visste dom vilken dörr dom skulle gå igenom när dom gick hemifrån? Hur mådde dom egentligen?Någonstans innerst inne fattade jag att det var på låtsas, jag ville inte tro det men innerst inne förstod jag att det var icensatt och på låtsas, som på riktigt fast på låtsas.. Som på rikigt utan att det känns, alltså nästan på riktigt fast utan det onda. Wrestling var alltså allt som är bra med verkligheten.

Det var den perfekta flykten från allt som man inte vill veta av, både känslor och känsel fick ge vika för det kändes ju inte på riktigt, varken i hjärtat eller på käften, för det är inte på riktigt bara nästan. Nästan på riktigt var något jag strävade efter, den lätta vägen ut.. stänga av sig själv sätta på sig trikåer, på med lite make-up, gapa och skrika utan att mena något med det, nästan slå någon i skallen utan att slå någon i skallen. Här fanns ett sätt att gå igenom livet som en apa, hear nothing, see nothing, say nothing som jag underförstått måste ha tagit till mig på något sätt.För tänk ett liv som aldrig gör ont, ett liv som uppfyller nästan allt utan den där lilla skit petitessen att vissa saker kanske skulle vara lite mindre på riktigt.

Vissa saker som man ändå inte vill ha att göra med skulle försvinna till förmån för välmående, skulle det vara jobbigt på något sätt? Något att gnälla över? Istället för att någon kastar mig i backen så kastar han typ mig i backen och istället för att någon är arg på mig så är han typ arg på mig.. fast ändå inte, vore inte det något?För vem är det egentligen som bestämmer vad som är på riktigt, varför skulle det vara mer på låtsas än en kväll på Berns. Där kan man väl snacka skuggbrottning och låtsas känslor om något.. men jag vet, stureplans paralellerna börjar bli uttjatade. Vi vet ju att det är på låtsas och det är skönt, skönt att slippa känna efter ibland skönt att det inte känns på riktigt, skönt att gå in i en roll och utge sig för att vara något man inte är. Våra liv är wrestling helt enkelt och så långt går det ju bra, det är inte svårt.

Det är väl när trikåerna åker av, när man är färdigduschad och ska gå hem som problemen börjar. Då när både jag och The Undertaker ska ta tag i det på riktigt. Då när smällarna börjar kännas och hjärtat sitter utanpå kroppen, det är väl det som är livet.. det enda som i våra liv som egentligen är något, då när vi utanför krog och jobb bara ska vara oss själva med varandra, utan smink och utan krussiduller.. Hur går det egentligen? Finns det utrymme för det...?Men vi måste gå hem, hem och göra det bästa utav det. Klart man vill vara kvar i karaktären, vara kvar i det konfliktfria.

Klart man jämt vill vara wrestlare, slänga runt med någon och låta någon slänga runt med en utan att det känns. Ha någon som är vansinnig på en utan att det betyder någonting, men livet kommer ju som bekant tillbaka till en, vardagen och verkligheten.. oavsett om du hänger på Riche eller är Hulk Hogan så känns livet ibland, då när man i sin ensamhet sitter där i sin.. just ensamhet..Nu kan man tro att jag sitter här och filosoferar över livet och är lite smådeppig, icke då. Jag mår bra och pratar om Wrestling, för det är på riktigt jag har sett det. Man kan ju fan inte bara kasta någon i backen utan att det känns.. klart som fan det känns.. fattar ju vem som helst, typ.

Man får ju sitt till slut, sitt slut

Sommaren kom och jag fick mitt, får vi får ju vårat... det som vi kräver för att vi behöver det. Jag hade inte tänkt mig så mycket den här gången. Nog att man tänker sitt och så men jag hade inga förväntningar, krav eller viljor. Sommaren fick komma och slå mig med häpnad eller alternativt gå lite obemärkt förbi, det blev en mix av båda.

Jag hade tänkt mig en sommar som birolls innehavare. Låta andra stå för citaten och utspelen och agera lite i skuggan av det, ligga lågt, känna efter och agera i det tysta. En roll som jag kanske inte var helt bekant med då jag tenderar att dra mig lite åt det mer yviga och utspelande stuket, inte alltid självvalt eller bekvämt men fortfarande. Men man väljer ju sitt och därför så vore det fräckt att skylla på yttre omständigheter Nej, från att ha valt det lite mer centrerande gick jag emot en sommar som supporting cast, ett liv som skuggfigur, för det är ju egentligen jag, det är ju där jag alltid har varit.

Man väljer ju sitt utefter den man tror att man är eller ja, den man tror att man uppfattas som. Att välja sitt efter den man är är en konstart i sig då det handlar om att ta bort allt vad yttre påverkan heter men jag lyckades hyfsat tror jag. Att sätta sig själv i första rummet för sig själv men att hålla sig bakom när man är med andra är ju faktiskt samma sak. Du gynnar bara dig själv som skuggfigur och på så sätt också din omgivning men det handlade ju inte om dom då det handlade om en själv.

Man tror ju att man alltid är med och bestämmer när saker ska börja men att man kanske inte alltid är lika delaktig när saker ska ta slut fast det ligger väl i våran natur, att ta åt sig när det går bra men att lägga ut det på någon annan när det tar slut. Hade man inte varit där hade det ju inte börjat på samma sätt som det inte tagit slut, man är ju någonstans delaktig hur lite man än vill. Man kanske inte alltid får sitt slut men omedvetet så väljer man till slut, ett slut... kanske inte det man hade tänkt sig men fortfarande.

Om jag inte har någon att älska nu så kan jag ju älska mig själv, så blir det nog enklare att älska, ja mig själv av någon annan... till slut.

Ut med det gamla och in med det nya

Kasabian har sen deras debutplatta varit lite av ett favoritband. Dom är bra helt enkelt, har skön stile och ett ganska fresh sound, inge konstigt. Jag fick häromdagen nys om att dom släppt en ny singel och beslutade mig såklart för att lyssna in mig på den. Jag gick in på youtube och lyssnade lite och ja, det lät väl ok. Jag snokade vidare och hittade en lite dokumentärserie om hur den nya plattan kom till, kul tänkte jag började kolla. Killarna hade fått lite längre hår men annars så var väl allt som vanligt. Jag spanade filmen och började känna något konstigt i magen. Killarna spelade, träffade fans och mitt leende började falna. Dom traskade runt i London, signade autografer och jag började må uppriktigt jävla illa, på riktigt.

Hets, stress och en massa människor överallt. Fyra killar som spelat in en knappt medioker skiva sitter och pratar som dom uppfunnit hjulet och här sitter jag, 32 år framför youtube och tror att jag ska få någon njutning av det här och varför inte? Jag gillar ju Kasabian, jag gillar ju hela rockgrejen. Jag gillar ju att vara på turnè och att träffa nya människor.. eller?

Är det här bara en föreställning, jag kanske inte alls tycker om det här med rock och människor. Kanske jag gjorde det en gång och bestämde att, ja det här är kul det här ska jag gilla. för någonstans måste vi ju ta det beslutet. Det kanske inte passar till 100%, det kanske inte var exakt det vi hade tänkt oss men det är bra jävla nära så därför kör man.

Detsamma gäller jobb. Ett jobb är ett jävla jobb, det är samma sak varje dag (för dom flesta) och man går dit för att sedan kunna göra andra saker. I början kan ett jobb vara jätteroligt. Det är nytt, fräscht och man känner sig utmanad. Efter några år kanske det inte är så nytt och fräscht men man hänger kvar vid dom första intrycken för att rädda sig själv och sin självrespekt. Det är ju inte möjligt att ledsna när man egentligen vill ledsna, då skulle en relation vara i ett par månader, en hobby i några veckor och en relation i några dagar. När det första orosmomentet dyker upp på jobbet samt när det första missförståndet kommer med en ny människa så drar man ut proppen, slänger in handduken och tackar för sig.

Man blir kvar för att man ska. Människor säger konstiga saker, människor gör konstiga saker men istället för att haka upp sig på dom och så länge det fina är finare så är det väl skitsamma. Sen vet jag inte hur man får det att funka, en beteendevetare berättade för mig i helgen att det handlar om att suga kuk, det är så man får det att funka och ja kanske varför inte. Jag vet dock hur man inte får det att funka. Knip käft fast det tar emot, fokusera på skitsakerna fast allt egentligen är bra och att bara se sig själv när man faktiskt är två.. då blir det svårt.

Nej jag kanske fastnade i något iom grungen, jag kanske inte tycker det är kul längre och det kan jag ju släppa, inga problem. Jag kanske vill ha lite mer lugn och ro London är London och jag kanske inte vill åka dit och dunka ett gram kola om dagen längre, det var då men inte nu. Ett nytt jobb, ja det vill jag ha men ett jobb som passar mig och visst jag vill leva med någon och jag tänker inte ge upp den här gången, det får du göra i så fall.. din förlust säger jag bara.

Så enkelt

Jag gick över västerbron med ganska tunga steg igår. Jag skulle träffa en vän som varit med om en stor förlust och visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det hela. Vi känner varandra, inte jättebra men ok. Anledningen till att min oro var såklart att jag inte förut varit med om något liknande, jag kunde inte relatera till vännens problem och därför visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade inget manus. Det i kombination med att vi är män gjorde att jag kände mig skakig och osäker.

Jag har aldrig haft en nära anhörig som dött och vet inte hur det känns. Jag skulle kunna säga att jag förstår att det måste vara tufft men det förstår jag ju inte, eftersom det inte hänt mig har jag ju faktiskt ingen aning hur han känner. Därför så kan jag inte bidra med så mycket mer än ett lyssnande öra och kanske några mer livsbejakande större råd, mer övergripande so to speak.

Jag steg upp tidigt en söndagsmorgon för ca 14 år sen för att besöka vårtan, en polare på den tiden. Vårtans bror hade under natten blivit ramad av en långtradare och det va inte mycket kvar av den pöjken, lite tyg och kött typ. Jag mötte vårtan utanför hans hus och vi började sakta att traska. När vi kommit ett par hundra meter stannar vårtan upp, han pekar mot en tjej och säger "öhh, kolla vilken fet limmis". Fan tänkte jag, vi gick runt ett tag varpå vi gick hem åt varsitt håll.

Ibland kan det bara vara närvaron som behövs och det kan vi alla bidra med men när närvaron inte räcker och verkligheten blir på riktigt, vad gör vi män då? Vi som helst inte tar i det här svåra och känslosamma med tång, hur bemöter vi det? Vi kan titta på och skratta när våra 40-talist farsor distanserar sig från våra mammor för att markera att dom minsann är män och män och kvinnor fungerar på olika sätt. Klart det är roligt när dom sparkar till däcket på bilen för att kolla om det är tillräckligt mkt luft i, det blir ju kul för att det blir så övertydligt. Vi skrattar åt hävdelsebehov och deras ständiga sökande av något eget, en tillhörighet som bara är för dom. Jag tror jag precis satte något i halsen, skrattet kanske.

Några kvinnor som jag träffat under åren har tyckt att det varit uppriktigt jobbigt att jag har stundtals lite för bra kontakt med mitt känsloliv och tycker om att prata om saker, älta om du vill men jag säger prata. Jag har vänner som stött på den totala motsatsen, det kanske är det vanliga men kontentan är väl fortfarande att det aldrig blir riktigt bra, slår det inte över åt det ena hållet så slår det åt det andra. Eftersom vi inte har något perspeltiv är det också svårt att finna en balans i en perspektivlös tillvaro.

Jag kom över bron, vi åkte båt och pratade om det som hade hänt. Vi pratade också om tjejer och tvprogramm och hade en fin dag. Det var kravlöst för det fanns tydligen inga förväntningar åt något håll, då går det ju. Min mamma låter min farsa sparka till däcket så kan väl jag får prata lite för mycket om känslor och kärlek. Det är ju inte dom skitsakerna som i slutet på dagen får mig att hitta dig ändå så det spelar ju ingen roll. Jag lyssnar ju iaf och det gör du med, så långt är det lugnt....

Plötsligt så händer det

Det är lätt att skylla på andra. Det är lätt att säga att det var någon annans fel. Man kanske har gjort bort sig en smula, ställt till med något som man efteråt känner att det där vill jag inte ta ansvar för det där får jag nog lämpa över på någon anna, taskigt visst men ja, ibland pallar man liksom inte så man skickar över skiten. Om man däremot gjort något bra, något man är stolt över och vill tuppa sig lite över så är det plötsligt ombytta roller.

Det var plötsligt bara din förtjänst och din förtjänst only att det föll ut så fint som det gjorde. Man slår sig för bröstet och exkluderar alla som hjälpt till på vägen, inget fel med det direkt det händer ju alla. Alla får sin beskärda del av det och nästa gång är det någon annans tur, kanske den som också tyckte att hon hade en del i det där fina som du är så stolt över, men det är kanske dens tur nästa gång så man njuter och tar åt sig av äran.

Det här är ok och det är liksom lite standard mallen för hur det ska funka men så finns det också dom som funkar precis tvärtom. Kalla dom martyrer, människor utan självkänsla eller kanske till och med idioter. Människor so alltid tar på sig allt skit som händer och som blir generade och bara vill försvinna så fort dom hade gjort något bra.

Det kan ju vara någon annan som styr allting, kanske han gud, han kanske är med och styr allt. Man pratar lite med gud och försöker hitta ett mönster i hur han tänker när han dirigerar ens liv man pratar och pratar tills det framgår att man egentligen hela tiden har stått och pratat med sig själv. Nä nä det var inte han man kanske fortsätter i samma bana och lägger ut det på andra men det återgår hela tiden till en själv. Gud svarade inte och ingen annan heller så man stod där till slut och fick reda ut det själv, igen.

Jag brukade vara just sån, tog gärna på mig skiten och rodnade som en liten hund när jag fick beröm, det här var längesen men ja, det tog tid att skaka av sig det sista. När jag nu efter en vinter med stort V kom ut på andra sidan så gjorde jag slag i saken. Jag kom in på en utbildning som jag alltid velat gå men inte sökt till förut. Anledningen har väl varit att jag inte vetat hur jag skulle komma in, vem som skulle fixa det, jo men titta det skulle jag själv fixa. Jag släppte allt som legat och gnagit, det som jag trodde att tiden skulle fixa/ läka nej nej, det var ju jag som skulle fixa det också. Sen kom en tjej på besök i ett par dagar. Jag berättade för några kompisar om det varpå dom tittade lite förvånat på mig och undrade: Jaha, vad hittade du på för att styra upp det? Lite, hur gick lögnerna? Fast det fanns inga lögner, hon tog kontakt med mig och kom hit för att jag är jag. Inte för att gud, jag eller någon annan lurade hit henne.

Jag kan faktiskt bara skylla på mig själv för att det är som det är just nu, och tacka mig själv, ja framförallt tacka mig själv.. tack.

Smittan

Man är väl till mångt och mycket mest bara en produkt av sin omgivning. Hur allan ballan dom flest än försöker vara så är dom ju oftast precis som alla andra. Det är lite trist men så är det, alla är likadana. Just nu ligger jag sjuk och det är ju i allra högsta grad ett tillstånd som kan beskrivas som en produkt av min omgivning då det var någon i min omgivning som gjorde mig sjuk, jag blev ju inte bara sjuk nej just det någon smittade mig.

På samma sätt smittas stilar och uttryck smitta av sig varpå vi tillslut går runt och ser likadana ut och säger samma saker. Kan ha lite med åldern att göra att man blir aningen ambitionslös när det kommer till det mesta det får bara vara, man sneglar lite över axeln och känner kanske att ja det där funkar ju, jag kör på det.

I julas fick jag höra något som verkligen fick mig att tänka till. En människa sa följande till mig: "Henrik, du är som en bägare som konstant kokar över!!!!!" Hon som sa det var skitarg, ja lite som en bägare som kokat över men strunt i det åter till mig. Jag blev verkligen stum av förundran när jag fick höra det. Hade jag blivit en överkokande bägare?? Jag som e så lugn, som lyssnar och tar in. Jag som inte tjafsar om småsaker, hade jag blivit något som jag inte alls kunde identifiera mig med och om så var fallet, hur skulle jag då ta mig i bort från det, hur skulle jag förändra mitt beteende, ja om jag inte alls kunde relatera till det sinnestillstånd jag hamnat/blivit försatt i.

Well jag fick mig en rejäl tankeställare och funderade. Dagarna gick och jag blev lugnare, dagarna gick och jag började hitta tillbaka till mig själv. Bytet av omgivning räckte för att jag skulle trivas med mig själv igen, på bekostnad av en stor saknad men om man tappar bort sig själv så kan man ju ändå inte leva med någon annan. För att vara med någon annan måste man ju ha sig själv intackt annars får man vara själv, det är inte hyggligt mot vare sig dig eller någon annan.


Varför vi båda blivit två bägare som kokade över var enligt min mening för att vi kanske var lite för lika varandra. Vi hade massa egenskaper som vi störde oss på och det var i princip samma saker hos varandra, dvs vi hade samma grejer vi gillade och samma grejer vi ogillade hos varandra. På så sätt är det svårt att anamma saker hos den andra människan och ta efter saker man gillar då man redan besitter dom sakerna. Om man inte ser upp lite lite till den man är med så slår det lätt åt andra hållet vilket gör att man stör sig på denne. Är man för lika kan det till en början ses som något fantastiskt när man fyller i varandras meningar etc men i slutet på dan när man sitter och upprepar det den andra säger så blir det tillslut lite tomt.

Sen kan man fråga sig varför jag ligger sjuk, var det någon på krogen som smittade mig eller är det för att jag spenderar mycket tid på krogen som jag blev sjuk. Oavsett så återgår ju hela det här till min omgivning, för det handlar ju inte om mig det handlar om alla andra som påverkat mig och gjort mig till den jag är. Jag är bara smittad som alla andra. Kärlekssmittad, argsmittad eller gladsmittad... det sprider sig ju, smittar av sig.

Lite vårtecken!

Så blev det vår till slut, eller jag kanske ska säga,: Så det blev vår till slut. Det såg aningen tveksamt ut ett tag. Vinterhelvetet malde och malde och det fanns inget ljus alls där ett tag. Och som vanligt, precis när man börjar komma ut på rätt sida så börjar allt gå åt helvete för samtliga inblandade.

Jag brukar gå förbi en liten butik här i Fredhäll där jag bor. Den heter basketboll shop och säljer således enkom basket prylar, inte bara just i Sverige utan även bara just i Fredhäll. För dom som varit här så vet ni att Fredhäll har en del plus. Det är väldigt parvänligt, bra ställe att ha flickvän på. Det är också lummigt, grönt och fint.. och ja därav kanske parvänligt. Det är tydligen bra att springa här också, alla springer hela tiden. Fredhäll är väldigt lugnt, alltså vänligt lugnt och med tidigare nämnd fakta så kan man kostatera att fredhäll ej är ämnat för basketboll shop, inte på något sätt.

Jag brukar gå förbi den där affären ganska ofta. Om dom har kunder blir jag glad och tänker, va kul! Basketboll shop har en kund. Om dom inte har någon kund kan jag tänka, aj fan det där kommer nog att gå åt helvete, och åt helvet gick det. Dom har reat nu i någon månad och fan vad jag har klämmt sönder mina tummar och hoppats på att det varit i väntan på sommar kollektionen men icke. Idag stod lastbilen där och grabbarna höll på att packa in sina basketball shop grejer i bilen, åter ett avslut och misslyckande. Åter sorgsna blickar, besvikelse och misär.

För trots den vackra ytan när knopprna brister och solen tittar fram så är våren den stora tiden för avrundningar. Folk turas om att göra slut omkring mig och jag tar gärna rollen som terapeut, inga problem men jag tycker att det är synd, jag tycker tom att det är synd att ni en gång träffades så att ni en dag försatte er i sitsen av att behöva göra slut. Slöseri med talang, slöseri med energi och slöseri med tid.

Jag kommer aldrig sluta tro, varken på basketball shop eller kärleken. Dom sätter väl upp någon culring butik i fisksätra nästa gång och hoppas på det bästa, man måste ju satsa lite annars blir det ju ingenting. Ett inställt gig är fortfarande ett gig samtidigt som en avslutad relation fortfarande är en relation.. eller var. Mina vänner som ringer ner mig kommer också att hitta någon ny, och jag? Nästa gång kastanjer brister är jag långt härifrån, långt härifrån sa jag.

Förlåt

Ibland kan saker man säger komma ut lite galet, man kan mena någonting kanske snällt men på något sätt så kan det kanske uppfattas tex elakt, har väl lite med referensramar att göra. Det har nog också lite med ens förhållandesätt till världen att göra. Går man runt med garden uppe och antar att människor vill en illa så är det lätt att man blir lite av den missuppfattande typen. Han som förutsätter att ett stilla "hej" egentligen betyder "far åt helvete".

Det finns vissa saker man inte får säga. Hur jävla intryckt i ett hörn eller missförstådd man än känner sig så finns det fortfarande saker som inte är ok. Tex så är det inte ok att be någon man tycker väldigt mycket om att dra åt helvete. Det kan många gånger kännas som att denna kanske borde dra just dit, till helvetet dvs men det är inte ok. Det är inte heller ok att springa runt och säga "jag älskar dig" till folk lite hursomhelst, det finns så många sätt att visa det på samtidigt som det finns annat att säga, "jag gillar dig" tex. Man får inte heller går runt och säga förlåt hursomhelst.

För när ord som betyder något tappar sin innebörd är det tyvärr kört. När dra åt helvete har blivit så uttjatat att det blivit psuedonymt med "tjena läget" så har nog dessvärre också "förlåt" används en gång för mycket. Det har upprepats gång på gång, minsta lilla skitsak har blivit en grej och avrundats med ett litet "förlåt". Det kan se till synes oskyldigt och kanske tom lite gulligt men den dagen då det blir på riktigt, den dagen då det är krig, den dagen så räcker det inte med ett förlåt. Det betyder inget längre, det är bara något man sagt. Innebörden är lika glömd som anledningen till varför allt tjaffs, bråk och skrik satte igång. Man sitter där och önskar att man hållit sin käft, att man inte ältat massa skit och avslutat med ett förlåt, förlåt och ännu ett förlåt.

Man har så och så många "förlåt "och "jag älskar dig" i en relation, man har inget "dra åt helvete". Därför finns det ingen anledning att använda upp alla "förlåt", enkelt. När saker som betydde något inte betyder något längre, betyder ingenting något längre det blir liksom inte samma grej igen, ja den där vasen som går sönder som ska limmas ihop och jada jada... kanske sämsta blogginlägget jag har skrivit.. förlåt.

Eftermiddag i en annan värld

När jag kommer och går igenom ett bostadsområde häromdagen blir jag avbruten av en man som står mitt i vägen. "Kompis" säger han, ja hej säger jag. "Vad heter du"? forsätter han, Henrik heter jag säger jag. "Jag heter Abdul forsätter han". Tjena Abdul säger jag. Abdul står där mitt i vägen med ett par svarta solbrillor och en käpp i handen, han är bevisligen blind as a bat, ser absolut ingenting. Abdul frågar om jag kan hjälpa honom med en grej på hans baksida, sure säger jag och går med. Abdul håller i min hand och stolpar fram med sin käpp, solen skiner och han ler och skrattar, Abdul är av någon anledning genuint glad.

Vi går in i hans hus, hans väldigt persiska hus som luktar ris. Därinne står Sirian, Abduls väldigt persiska och ja helt sjukt vackra fru ( jag är väldigt svag för svarthåriga, olivfärgade kvinnor, jobbar faktiskt inget annat, ej blondiner etc, blondiner ger sig icke besvär så att säga). Hon ler också som en sol och går fram och hälsar på mig. Jag och Abdul går till baksidan, han pekar helt random ut i tomma intet och säger: Skulle du kunna flytta dom åt mig Henrik? "Jag ser inget och det är för tungt för Sirian" fortsätter han. "Jaha" säger jag vad är det exakt som ska flyttas"? Abdul pekar ut igen, rätt ut i ingenstans och säger "det där!"

Sirian kommer ut, ler och är allmänt snygg och jag vill ju inte på något sätt göra dom här levnadsglada människorna besvikna så ja, jag börjar påta runt lite där i trädgården. Flyttar någon spade hit och någon säck med jord dit. Efter ett tag när jag känner mig klar så säger jag "Jaha då abdul, då var jag klar". Abdul skiner upp igen "tusen tack Henrik" säger han, jag tackar han och hans fru och går därifrån.

Enligt mina mått mätt så hade Abdul och Sirian jordens skitliv. Dom satt där, arbetslösa i sin villa i Sollentuna och betade av tiden. Abdul såg absolut ingenting, helt blind var karl. Han kan ju inte ens se hur snygg hans fru är, snacka om slöseri på looks. Ja ja där sitter dom dag ut och dag in och räknar ner dagarna. Där sitter dom och njuter och garvar sig igenom livet, varför då kan man fråga? Ja jo Abdul kanske tycker det är skönt att folk ger självaste fan i att slänga granater i ögonen på honom så fort han går utanför dörren, han kanske tycker att bara en sån sak kan vara skäl nog för att bjukka lite på ett leende.

Sirian å andra sidan kanske tycker det kan vara lite frigörande att ingen gräver ner henne till midian och langar sten på henne för ett litet snetramp Hon kanske tycker det kan vara skönt att kunna gå och handla fläsk och potatis när hon vill och inte när staten säger att hon kan gå.. bara sånna saker kan ju göra att hon skiner upp lite extra såhär på eftermiddagskvisten.


Det är ju bara antaganden av mig. Jag vet inte vad dom har eller inte har varit med om. vad jag däremot vet är att jag sitter och skäms lite när jag tänker på dom. Jag skäms lite över gnäll då och då för vad är skillnaden mellan oss och dom? Jo den är stor och stavas: Vi skapar våra egna problem, det gjorde inte dom.

Nu när världen har blivit mer eller mindre problemfri för Abdul och Sirian så lever våra problem kvar. Att man kanske skulle vilja ha några tusen till i lön, att man gått upp några pannor. Att man inte känner sig tillräckligt uppskattad eller tillräckligt älskad.

Det sista slipper dom, för dom älskar varandra, tänk om det ibland kunde räcka.

The Blinding

Och som fortsättning så är det ganska lätt att sätta ögonbindel på sig själv samtidigt som man knäpper på Ipoden, sätter på sig lurarna och lyssnar högt på den sämsta låten just nu. Det bränner i öronen för att det låter så illa. Det kanske är la voix, schlagervinnaren som man har på på repeat. På så sätt sprider sig en ganska jobbig, krypande känsla i kroppen. En känsla av att något är fel.

Det är mörkt och det låter illa, det skär lite samtidigt som det inte finns något slut för där låten tar slut börjar den mycket riktigt igen, ett ältande som maler om och om igen. Ett tankesätt som till slut bryter ner både dig och din omgivning, ett påhitt, ett rent skämt skulle man kunna säga men fortfarande mänskligt och helt förståligt för om det är något man är bra på så är det ju att ringa in sig själv, frångå från allt vad förnuft heter och på något sätt inbilla sig att, jaha såhär är det.. fast så är det ju inte riktigt.

Sen ringer en vän. Hon maler också på om saker som man så många gånger förut har varit igenom, samma sak, samma shit, han sa si hon sa så ja ja visst, jag vet. Hon fortsätter med att berätta vad man redan vet, ja att det är ju inte så som man trodde det är ju precis tvärtom. Jag visste det hela tiden, det låg inte ens längst bak i hjärnbalken, längst fram låg det helt synligt och uppenbart som den största av alla sanningar. Jag stänger av Ipoden, det blir lugnt och skönt. Jag tar av mig ögonbindeln och solen strålar fram. Jag hade själv tryckt på play samt förblindat mig själv/tunnelsett mig själv. Jag känner mig lite dum, här har jag gått runt och trott att det inte riktigt stämmde när det sedan visade sig att allt just stämmde.

Jag visste det redan men när tilliten på en själv sviktar så kan det vara bra med ett kvitto, en inbillning är ju lika mkt sanning som just en sanning. Det är väl bara en fråga om defenition eller hur man nu väljer att se på saker och ting. Jag fick idag reda på vart jag egentligen är, och et var inte alls där jag trodde jag var, thank fuck for that.

Vän av optimismen

Oavsett hur mycket man kanske uppfattas som "the glas is half empty kind of guy" så går det inte att komma ifrån vilken vän av optimismen man är. Visst man kanske går runt och surar lite ibland, tycker att det är någon annans fel, sparkar till någon burk och tänker "det är skit, precis som allt annat i det här jävla landet". Så kan det ju vara ibland och så kan man tänka men om man ser till sitt beteende och låter det undermedvetna ta över och dominera för en stund så tror jag dom flesta fattar vilken glad skit man egentligen är och hur bra man är på att spara på positiva minnen.

Jag till exempel, jag går till Riche då och då. Nu var det iofs sjukt länge sen, ja typ förra året men fortfarande, jag kommer att gå dit igen det är ett som är säkert. På vägen dit kommer jag muttra och gnälla och säga saker som.. " Nej inte dit, inte stå och titta på alla idioter men sjumila blick". Även saker som " Jag orkar inte stå och trycka folk i arslet och glo på dom där jävla kristallkronorna, jag gör det inte" kan slinka ut. Lik förbannat kommer jag gå in dit med mina vänner och gladeligen pröjsa en 60 spänn för en öl och ha "kul". Anledningen till det är att jag någon gång har haft kul där (fråga mig inte när) och kan plocka tillbaka det minnet på något sätt.

På samma sätt har jag då också tagit fram minnet från helgen innan och då menar jag inte söndagen då man åt för mycket, mådde skit och bara ville dö. Nej nej jag pratar om minnet från lördagskvällen helgen innan då allt var kalas. Klockan var kanske halv elva och man började må så där riktigt bra.. det minns jag och därför gör jag det så gärna igen, alla tiders!! Ut bara och kalasa som det inte fanns någon morgondag, söndagen har jag ingen tanke på för jag plockar inte fram den.. den kommer när den kommer.

På samma sätt tänker jag på människor. Oavsett hur jäkla ont det har gjort så minns jag egentligen bara dom bra sidorna, jag kan reflektera över dom dåliga lite som en baksmälla. Dom kommer med paketet men ska man ha superkul så måste man också ha lite tråkigt. Men som sagt det mesta är bra och jag ler lite när jag tänker tillbaka, kanske lite naivt men varför gå runt och sura över hur andra har betett sig när det är helt ok att dra på sig en baksmälla då och då det är ju inte värre. Det är ju inte krig och svält, bara missförstånd, osynk och huvudvärk.

Det kanske bränner ut en totalt men jag vill inte begränsa mitt liv på det sättet. Då skulle jag aldrig träffa folk och aldrig vara på fest. För vi är ju bara människor som egentligen bara vill ha kul och vara med varandra.. en och annan baksmälla är en värdslig sak för spriten förlåter man ju varje gång och människor förlåter vi.. nästan varje gång, halvfullt kontra halvtomt men då pratar vi ju om sprit.. inte om människor.

Jag missade några samtal

Tror att det kan ha varit för en månad sen, en tisdag för en dryg månad sen. Jag gick ut för att handla lite och lämnade telefonen hemma. Jag var väl borta i någon timme och när jag kom hem hade jag tre missade samtal från ett hemligt nummer. Det var alltså någon som desperat ville ha tag på mig, någon som var tvungen att prata med mig just då. Tankarna började såklart gå om vem det kunde vara, det hade kanske hänt något, var någon sjuk eller var det något viktigt jag skulle få reda på?. Jag kunde inte göra så mkt åt det då det var ett hemligt nummer så jag ställde mig för att laga mat. När jag sen satte mig för att äta så hade jag två missade samtal igen från det här hemliga numret, sen dess har jag inte hört någonting. Jag har kollat runt lite, hört efter men jag har fortfarande ingen aning om vem det var som ringde den där tisdagen. Jag undrar lite vad som hade hänt om jag svarat, hade jag varit någon annanstans just nu, hade mitt liv tagit en annan riktning? Det fanns ett hopp i det där, en öppning till något nytt och kanske något annorlunda... Frågan som uppstår är kanske om man är rätt ute om man ser hopp i ett missat hemligt nummer.. kanske kanske inte men jag är glad att jag aldrig svarade.



Kanske hade det varit något fruktansvärt banalt. Förmodligen så var det kanske radiotjänst som skulle kolla om jag hade skaffat tv.. och nej jag har inte skaffat tv än. Det kanske var någon som ringt fel, sånt händer ju fortfarande. Nu istället så lämnade det något mystiskt och lite romantiskt istället vilket jag välkomnar då mitt liv inte svämmar över av varken mystik eller romantik just nu, drunknar ej i den skiten so to speak. Ja kan styra själv vem det var och vad som skulle ha hänt om jag svarade och kontroll är ju något som vi alla gillar, eller hur. Det kan ju vara därför att folk tar det till sånna ytterligheter att dom till slut sitter hemma mer eller mindre själva för att dom behöver ha kontroll och eftersom man inte kan styra sin omgivning så gör man sig av med sin omgivning. Ett sätt som många andra.



Jag har fortfarande ingen aning om vem som ringde men om jag får välja så var det någon som hade samlat massa mod till sig för att ringa mig, vad det handlade om spelar ingen roll men det gick bara att ringa och säga något just då och det kommer aldrig att gå igen.. och jag kommer aldrig få veta vem det var. Så hoppas jag att det var för hoppat är det sista som lämnar människan.. och kärleken.. och romantiken, och där har jag ju bockat av alla tre. Några missade samtal kan bli så mycket som hopp, kärlek och romantik för det genomsyras ju av det.. tänk så enkelt det kan vara, ja eller tänk hur svårt vi gör det.

Hässleholm, jag gör slut med dig nu

Jag åkte till Hässleholm för att komma bort ett tag. Jag behövde lite frisk luft, perspektiv samt runda av några saker, därför så åkte jag dit. Jag kände att ett ställe så anonymt som just Hässleholm skulle kanske kunna rensa mina tankar en aning och ge mig lite av ett lugn. Ingen stress och inga måsten, bara jag med mig själv. Nyttigt liksom att äntligen lära sig att leva med sig själv, därför åkte jag dit. Jag hade aldrig tidigare varit i Hässleholm och var ändå förväntansfull över vad staden hade att erbjuda. Skulle jag kanske få lite nya uppslag? Skulle jag få svar på frågor? Med alla kyrkor, skulle Hässleholm erbjuda mig lite andlig spis? Skulle jag kanske komma vidare i boken som jag håller på med, kanske skulle jag till och med hitta ett slut till den? Jag vet inte men det var värt ett försök.

Solen sken på mig när jag gick ut på morgonen. Jag strosade fram och såg mig omkring, Drack lite kaffe och knatade på. Jag gick över torget, tittade upp och såg skylten ”Hotell Statt” då slog det mig, vafan jag har ju varit i Hässleholm förut, fan också jag har ju gjort allt det här en gång tidigare, gått över det här jävla torget. Det var ju i somras. Jag och min dåvarande flickvän var ute och gick här varpå två ungar i 12- års åldern pekar på oss och säger på bred skånska ”Titta! En turk och en grek!!”, det är Hässleholm för mig. Din trångsynta lilla skithåla varför kom jag tillbaka?

Den här staden kan ju inte erbjuda mig något, min romantiserade bild av att fly slutar ju alltid med att man bara flyr från sig själv, jag har inget att fly ifrån, och om jag hade det, varför Hässleholm? Varför skulle den här staden ge mig nya ideèr som jag inte kan ge mig själv, och att jag skulle avsluta min bok, varför skulle jag det? Jag hatar ju när saker tar slut. När den där filmen som man lipat och skrattat sig igenom plötsligt bara tar slut eller den där låten som man älskar når sitt slut. Visst kan man alltid trycka tillbaka, ta den ett varv till och börja på ruta ett, men det är inte samma sak. Det är inte samma sak att börja om, det blir inte samma sak den andra gången. Man är lite mätt, less och ja, har hört det förut, sett det förut och gjort det förut. Nej ska man påbörja något så är det bra om man inte avslutar det, det svider gör ont och det tog massa energi, därför vet jag inte om jag kommer att avsluta min bok. Helt allvarligt är det få saker jag är så less på just nu som avslut, det är ju allt vi gör avslutar saker hela tiden. För att gå vidare och för att utvecklas heter det. För att verkligheten inte alltid är så vacker och rolig alltid så går man tillbaka till ruta ett, bara för att göra samma sak en gång till och en gång till och.. en gång till.

Jag gör slut med Hässleholm nu sen ska jag väl passa mig för att påbörja saker, onödigt när allt dom gör är ju bara att avslutas. Film och musik kommer att konsumeras men det kommer att kännas varje gång det tar slut, det kommer med hela grejen, slut ska kännas men kan man välja så skiter jag helst i det. Och Hässleholm, ja just ja jag hade ju sagt det, drar på det här nu så jag slipper avsluta känns det som.. nä nu får det vara nog.

Mat och G klubben etc

Jo det hände ju idag igen, det jag var och nosade på igår. Jag åt lite för mycket. Jag är väldigt förtjust i mat och tycker således om att äta. Nu hade jag precis varit och tränat och därför var det väl befogat att äta mycket. Med mig till middagsbordet hade jag en kompis som jag parkerade i soffan under matlagningen. På så vis kunde jag smaka maten och bli lite småmätt medans grytorna stod och puttrade. Jag kunde inte bara bli mätt jag kunde också får mer än min vän som satt och väntade, vilket det här handlar om.

Jag har som dom flesta andra alltid haft mat för dagen, lite av en självklarhet kan man tycka, mat för dan liksom. trots det händer det något i mig när jag ska äta med andra. Jag blir lite nojjig inombords om maten ska räcka till mig, oavsett mängd så dyker det upp en lite klump i magen, en bekant klump.

Det är den klumpen som vi som är medvetna om våran litenhet kan känna ibland. Vi som förstår att ja tyvärr, det där är inte för mig men jag försöker ändå. Vi som kanske ibland plockar ner oss lite mer än vi borde, vi som kanske har lite för låga tankar om oss själva ibland. Man kanske vet att dom andra som står i samma kö till den där krogjäveln i slutet på dagen har betydligt mindre att komma med. Dom har tagit sig dit, kämpat på och pladdrat för att vara där dom är. Dom har kommit över det det här handlar om, rädslan av att vara utan, att känna att där har jag inget att göra.. det är till dom, inte till mig.

Men sen känner man sig lite Allan ballan efter några glas och tycker att vafan, jag är ju också cool, jag kan väl också få vara med då, hyggliga jag får vara med? Det var just sådana här scenarion den här rädslan kan härledas till. När jag och David skulle in på G klubben back in the days. Jag visste ju att David skulle kirra biffen men min förmåga då.. eller oförmåga. Tänk om någon skulle se att jag bara var en nörd från Enköping och skrika "släpp inte in han den nörden från Enköping, han vill vi inte ha in?". Högst otroligt visst men risken fanns. För jag visste ju att trots att jag hängde med rätt folk och jobbade webbyrå så var och är ju egentligen bara en nörd från Enköping och trivs bättre och bättre med det. Medvetenheten ledde till överkonsumtion av mat, ett ganska billigt pris för något så fint som medvetenhet kan man tycka. Undra bara vilka dom andra är, dom som bara glider in på dom här ställena, vilka dom egentligen är när dom inte spelar över?
Äh skitsamma, dom äter säkert också skitmycket.

Tummen

Jo jag satt precis och filade lite på min högra tumnagel. Tummen var med om en olycka för några år sen och jag gör vad jag kan får att hålla den i form. Man tager vad man haver liksom och försöker gör a det bästa av situationen. Jag hade tänkt att skriva lite om varför jag äter så mycket och återknyta det till G klubben som jag besökte frekvent slutet på 90-talet och början på 2000-talet. Vi får se, nu känns det som det handlar om min tumme.

Tummen strök med en turbulent morgon söder om söder för tre år sen. Den strök verkligen med, flög av skulle man nästan kunna säga. Jag vill inte gå in för mycket på vad som hände men det var väl något om två människor som kanske inte var riktigt överens efter en blöt kväll. Ett inte helt nytt och fräscht scenario. Sprit bråk och tummar som flyger till höger och vänster, det har man ju hört förut.

Vi förstod inte riktigt varandra den morgonen och frågan var väl om vi försökte eller ville förstå varandra. Det var två människor som hade tappat någon form av glöd som kanske funnits en gång i tiden. Två människor som var så sjukt less på varandra att dom stängt av. Dom varken hörde eller såg varandra längre, bara gormade och skrek och till slut gick det så långt att min lilla tumme strök med, den sitter där idag.. rejält tilltuffsad förvisso men den sitter där och påminner mig om den där morgonen, och påminner mig om vad som gick snett. Inte mellan oss, vi hade inte funkat hursom. Den påminner mig om vad som gick snett med mig den morgonen.

Det handlade inte om att förstå varandra, det handlade och handlar ju bara om att acceptera varandra. Jag trodde att lära känna någon var psuedonymt med att den helt plötsligt börjar göra som jag förväntar mig. Jag har förstått att det inte går att lära känna någon och att människor gör som dom vill, inte som jag hoppas att dom ska göra. Jag har förstått att man inte ska lära känna varandra, att tro att man känner någon är leder lätt till att man tar någon för givet och att ta någon förgivet för att man tror man vet vad den människan tycker och tror sig vilja är att sätta sig på en konstigt hög häst, en hästjävel.

Att försöka lära känna någon är samma sak som att ta bort allt det roliga man har tillsammans. När man sen tror sig känna någon så börjar man lätt förvänta sig saker för den där människan känner ju mig och vet vad jag vill. Sen kan man förstå varandra om man vill, då får man ju ställa frågor så man fattar men man lär aldrig känna någon och det är det som är det fina.. när man en dag förstår att det är det som är det fina, att inte förstå någon. Att bara leva i ett rus av den här vännen eller vad det är som hela tiden överaskar och förvånar med sin konstiga grejer. Alternativet klippa av sig tummen för den här jäveln inte gör som jag hade tänkt mig.

Det kanske tog ett tag för poletten att trilla ner men jag filar på och jobbar med det jag har som sagt. Tummen flög av och en tanke startades, tre år senare så var kontentan man ska inte tro att man känner folk som man inte känner.. tjena men jag är 70-talist, det går långsamt ibland,.

Har du roligt nu?

När jag var barn var jag fräknig och lite rödlätt. Därför så kunde jag inte vara i solen för länge, jag brände upp mig lätt. Jag hade också krupp som barn, hostade och fräste mest hela tiden. Jag fick ha dagisfröken hemma i tre år för att jag var så risig hela tiden. Jag minns inte speciellt mycket av det här. Solen är fortfarande något jag har respekt för men kruppen är borta, helt och hållet faktiskt.

Vad jag däremot minns av min barndom var att jag hade väldigt roligt. Jag skrattade mycket när jag lekte med dom andra små barnen. Som barn gjorde jag bara saker jag tyckte om och jag njöt verkligen av det. Jag tyckte om att titta lite på tv, ja då tittade jag lite på tv. Jag gillade att busa med dom andra små ungarna varpå jag busade med dom andra små ungarna. Jag visste vad jag gillade och levde därefter, jag hade lajban och det var lätt för jag visste vad som var roligt.

I tonåren började jag åka mycket skateboard och spela massa rugby, det tyckte jag var roligt, det gillade jag och fram tills jag fyllde 18 så har jag egentligen bara ljusa minnen.. ja när Daniella krossade mitt hjärta kanske inte var helt kul eller när jag skulle hoppa i fyrisån var väl inte heller en milstolpe men alla and alla, kul!

Sen hände det något, det var liksom inte lika kul längre, det var inte kul på samma sätt. Det där spontana roliga fick stryka på foten till förmån för något forcerat roligt. mentaliteten blev mer och mer "nu ska vi ha roligt" och "gud var roligt vi har". Man började ringa varandra dagen efter man hade haft roligt (läs supit) för att understryka hur jävla kul man hade haft kvällen innan, ja gud vad kul det var, eller... var det så roligt?

Vad gör man idag som är kul? Jobbar? festar? träffar folk? Ja det är väl kul, hyffsat kul och det skulle väl förmodligen vara mer än hyffsat kul om det inte var så fruktansvärt inrutat. Vi tar oss inte tid till saker, vi gör saker när det finns tid över. Planering planering och återigen planering. Det resulterar i att du vet en vecka innan hur kul du ska ha nästa vecka, hur kul blir det då?

Allt går också runt runt, jo jag vet man blir äldre och får mer åtaganden visst kanske det. Jag skulle hellre vilja säga att man tappar gnistan och lusten att styra upp saker, eller inte styra upp saker utan bara göra saker utan att känna efter. Känna efter om du är trött, känna efter hur du mår, känna efter om du har tid känna efter om det svider i lilltå nageln.. det ska kännas efter och det ska roddas.. hur kul blir det när man sen ses då, ej kul.

Att bli vuxen var tydligen psydonymt med att ha mindre roligt och ha mer trevligt, ja ja ok fair enough. Men är det schemat så fullsketet eller är det kanske så att vi bara vill vara ifred? Vi orkar inte längre. Klart man dövar för att orka, klart man dövar för att palla med, inget konstigt alls men har du roligt, har du verkligen roligt?

Jag vet vad jag inte tycker om och vad som inte är roligt. Var sjuk är inge kul, är inte heller något fan av att vara ensam. Tycker det är sådär med krig svält och nazister med. Jag gillar däremot mig själv, livet, Kasia, mina vänner, öl, musik.. glo lite tv ibland, jämtland och Frankrike. Så det kanske e så att jag har kul ändå, fler saker var ju roliga än tråkiga.. Men jag vet inte det är så mycket runt omkring, så mycket att tänka på. Så mycket att ta hänsyn till och så var det där med att funka och passa in på precis alla sett.. ja fan vet om det är roligt, kanske det.. jag vet faktiskt inte.. Har du roligt?

Oro

Rädslan för att dö kan verka avlägsen, för precis som allt annat tar man ju livet förgivet. Det känns knepigt och konstigt det här med döden, inget man direkt behöver tänka på.. det är ju där borta någonstans, onåbart och märkligt. Istället kan man gå runt och oroa sig över andra saker. Vad folk ska tycka och tänka om en tex, det pysslar dom flesta med. Knatar runt och nojjar över vad folk ska tro om jag gör si eller vad folk ska säga om jag klär mig så.. ja du, vad ska folk säga?

Behovet av att vara älskad och passa in har blivit ett självändamål och något man kan sjunka hur lågt som helst för. Man blir idag inte omtyckt för den man är utan för hur man ser ut, vilka vänner man har och vilket jobb man har. Rädslan att bli hatad är så stor att man går runt och låtsas hela tiden, låtsas för att någon ska gilla en och tänker att; ja fan det där var ju smart sagt, den typen gillar jag.. undra om han gillar om jag säger såhär.. sen är det igång vi fyller i varandras meningar, klappar på ryggen och har identisk kläder på oss. Jag är likadan. Idag har jag ett par slitna jeans, nerstoppad i ett par skor såklart. På det skinnjacka och en svart tröja från weekday. Som frisyr har jag en sån Lykke Li toffs mitt på huvudet, inte för att mitt hårfästa tillåter det utan endast för att bli älskad och respekterad, om någon ser mig kanske dom tänker att dom skulle gilla mig.. om dom kände mig, när jag har såna kläder och sån toffs på huvudet.

Oron är påträngande så fort man går utanför dörren. Fågelholksblickar möter en, frågande blickar som skriker, är jag ok?? Tycker du det?? Funkar det här?? Ingen har ju en aning så det är så klart det är förvirrande. Vi är ju benägna att frångå hela våran person för att få kontakt med andra människor. Ideal vi står för och den människa man spenderat 30 år med att bygga upp kan flyga ut genom fönstret för lite uppmärksamhet, tro mig jag vet. Jag har varit i situationer där jag kunnat vara mig själv och i situationer där jag har fått spela spel och det är två olika liv. Nu blev jag iofs orolig av att vara mig själv också men wtf, man är ju inte direkt van.. att man duger som man är eller hur? Man har ju spelat i tio år och så ska man helt plötsligt vara sig själv.. och det funkar och gillas, klart det tar tid att vänja sig.. klart det måste få ta tid att växa in i det.. herregud.

Min oro är idag som bortblåst. Jag kunde inte bry mig mindre vad folk tycker, inte ett skit faktiskt. Jag ska inte sitta här och berätta vad jag är eller vad jag inte är, det får andra göra men det finns ett moment kvar. Något som är så mycket värre än döden. Hundra gånger värre en ensamhet och miljoner gånger värre än att inte bli sedd. Min oro i dag ligger helt och hållet i att inte bli förstådd, det värsta som kan hända är att inte bli förstådd. Att upprepa samma sak gång på gång, att bryta ner något till två ord att ha små men fundamentala saker som man vill få fram men det går inte, det är tomt, en vägg. Det river upp en inifrån och sliter sönder en totalt. Man tar Lykke Li toffsen och tycker ur den, man tom viker ner sina aningen för högt uppvikna jeans varpå man slutligen går hem ifrån Riche och lägger sig men känslan av att man är fan helt ensam, ingen förstår en och en dag ska man dö

Men det är en annan dag det.

När jag var liten ville jag bli wrestlare

Det känns ju väldigt typiskt, tidsenligt och rätt att prata om wrestling i dessa dagar, visst det gör det. Faktum kvarstår att det var faktiskt det jag skulle bli en gång i tiden, jag skulle bli proffisionell Wrestling brottare i America. Jag var som barn besatt av Bret "the hitman" Hart, Jake "the snake" Roberts, Ultimate warrior och Rick "the model" Martel för att nämna några.

Jag gillade allt med Wrestling. Karaktärerna, ljudet, ljuset smällarna över käften som egentligen inte var några smällar över käften och hela mystiken runt det här. Vad var det här för människor? Vart gick dom efter jobbet? Visste dom vilken dörr dom skulle gå igenom när dom gick hemifrån? Hur mådde dom egentligen?

Någonstans innerst inne fattade jag att det var på låtsas, jag ville inte tro det men innerst inne förstod jag att det var icensatt och på låtsas, som på riktigt fast på låtsas.. Som på rikigt utan att det känns, alltså nästan på riktigt fast utan det onda. Wrestling var alltså allt som är bra med verkligheten.

Det var den perfekta flykten från allt som man inte vill veta av, både känslor och känsel fick ge vika för det kändes ju inte på riktigt, varken i hjärtat eller på käften, för det är inte på riktigt bara nästan. Nästan på riktigt var något jag strävade efter, den lätta vägen ut.. stänga av sig själv sätta på sig trikåer, på med lite make-up, gapa och skrika utan att mena något med det, nästan slå någon i skallen utan att slå någon i skallen. Här fanns ett sätt att gå igenom livet som en apa, hear nothing, see nothing, say nothing som jag underförstått måste ha tagit till mig på något sätt.

För tänk ett liv som aldrig gör ont, ett liv som uppfyller nästan allt utan den där lilla skit petitessen att vissa saker kanske skulle vara lite mindre på riktigt. Vissa saker som man ändå inte vill ha att göra med skulle försvinna till förmån för välmående, skulle det vara jobbigt på något sätt? Något att gnälla över? Istället för att någon kastar mig i backen så kastar han typ mig i backen och istället för att någon är arg på mig så är han typ arg på mig.. fast ändå inte, vore inte det något?

För vem är det egentligen som bestämmer vad som är på riktigt, varför skulle det vara mer på låtsas än en kväll på Berns. Där kan man väl snacka skuggbrottning och låtsas känslor om något.. men jag vet, stureplans paralellerna börjar bli uttjatade. Vi vet ju att det är på låtsas och det är skönt, skönt att slippa känna efter ibland skönt att det inte känns på riktigt, skönt att gå in i en roll och utge sig för att vara något man inte är. Våra liv är wrestling helt enkelt och så långt går det ju bra, det är inte svårt. Det är väl när trikåerna åker av, när man är färdigduschad och ska gå hem som problemen börjar. Då när både jag och The Undertaker ska ta tag i det på riktigt. Då när smällarna börjar kännas och hjärtat sitter utanpå kroppen, det är väl det som är livet.. det enda som i våra liv som egentligen är något, då när vi utanför krog och jobb bara ska vara oss själva med varandra, utan smink och utan krussiduller.. Hur går det egentligen? Finns det utrymme för det...?

Men vi måste gå hem, hem och göra det bästa utav det. Klart man vill vara kvar i karaktären, vara kvar i det konfliktfria. Klart man jämt vill vara wrestlare, slänga runt med någon och låta någon slänga runt med en utan att det känns. Ha någon som är vansinnig på en utan att det betyder någonting, men livet kommer ju som bekant tillbaka till en, vardagen och verkligheten.. oavsett om du hänger på Riche eller är Hulk Hogan så känns livet ibland, då när man i sin ensamhet sitter där i sin.. just ensamhet..

Nu kan man tro att jag sitter här och filosoferar över livet och är lite smådeppig, icke då. Jag mår bra och pratar om Wrestling, för det är på riktigt jag har sett det. Man kan ju fan inte bara kasta någon i backen utan att det känns.. klart som fan det känns.. fattar ju vem som helst, typ.

Har du varit kär?

Har du varit kär någon gång? alltså kär.. inte förälskad, betuttad eller förtjust utan kär. När man bara ligger kvar i sängen i en helg för att på måndagen ta ledigt då det inte går att slita sig, man fixar det inte, man måste få vara med varandra. Du vet sådär kär så man fyller i varandras meningar, nickar åt allt den andra säger och känner, fan det tog 30 år att hitta någon som fattade.

Har du varit så kär någon gång? Så att du kan sitta och tänka på en min, ett ord eller en rörelse i timmar. Så kär så du känner att, fan den här människan vill jag dela hela mitt liv, det går inte att leva utan den, jag är inte ett skit utan den här människan. Så kär så du känner att alla runt om dig bara är på låtsas, att dom är ihop för att dom inte hittat något bättre. Du tittar på dom och känner, vafan ni är ju inte kära, ni har ju inte fattat någonting.

Sådär kär så att det känns som ens läppar har fastnat i varandra för det går inte att slita sig. När man ska iväg och göra något så känns avskedet för alltid även fast det bara rör sig om några timmar, det gör ont och är plågsamt. Du behöver inte göra dig till längre, du behöver inte låtsas vara någon du inte är, du kan bara vara den du är för den här människan du är kär i är kär i dig bara för den du är, inget annat bara för den du är och för att du är så bra.

Har du varit så kär så du någon gång börjat undra om den du är kär i är lika kär i dig. Så kär så att du någonstans tappade bort dig själv en smula, glömde vad du ville och vad den andra personen ville, ja där i början när man skrattade åt alla andra par, dom man inte skulle bli som. Har du varit så kär så du börjat ta den andra personen förgivet, den finns ju alltid där och ställer upp om det behövs. Den älskar ju mig så varför ska jag bry mig, jag vet ju vart jag har den. Har du varit så kär att du börjat gnälla för att en människa inte gjorde som du tänkt dig, inte agerade som förväntat eller inte var på ett humör du förväntat dig. Har du tappat bort någon som inte skulle tappas bort.

Har du varit kär?

Illusionen

Jo angående våra låtsas liv.. ähh vänta jag får ta det från början. Jag är född på 70-talet. Vi 70-talister är ganska medvetna om att det finns en värld runt om oss. Vi har förstått att det finns andra människor än oss själva, människor med behov och känslor. Vi bryr oss om andra och fokar kanske inte i 190 på karriären. Ett typ exempel på det är en ny bekantskap som jag har fått. Hon har en bostadsrätt mitt i stan, ett jobb som skitungar skulle servera sin vänstra hand på ett silverfat för att få. Hon är nöjd men fattar att det kanske finns andra saker därute. Därför funderar hon på att säga upp sig, sälja lägenheten och skita i allt, eller i allafall i det skita i den här illusionen that is.

För det ska vi väl vara ärliga med ungdomar att det är en illusion, allt är en stor illusion. Det finns i det här tre typer av människor. 1, Dom som fattat illusionen, 2, Dom som inte fattat och 3, Dom som fattat men skiter i det.

Kategori nr 1 är min generation. vi vet att det där kontoret vi går till på dagarna inte är på riktigt, det förändrar ingenting att vi går dit men vi gör det ändå, för att vi mår bra och blir bekräftade av det. Vi tycker att livet och kärleken är viktigare, och är i mångt och mycket nöjda. Vissa av oss tycker att det är jobbigt och ibland så sjukt påtagligt att det är på låtsas allting. Det kan vara läskigt att människor sitter framför en dator på dagarna bara på låtsas.. för det leder ju ingen vart det är bara en del i en kedja.. det är obehagligt att vi gör det men vi måste, så vi gör det.

Kategori nr 2, dom som inte fattat. Dom är läskiga. Dom tror på riktigt att det dom gör är skitviktigt. Dom tror att kreativitet betyder att göra något någon annan redan har gjort förut och har ingen aning att det finns människor runt omkring dom. Dom går till sina jobb som är hela deras identitet och tror att dom förändrar världen, trots att dom är omedvetna om att det finns en omvärld. Dom har svar på frågor som det inte finns svar på och sätter sig över allt annat. Dom mår självklart jättedåligt då dom vet innerst inne att det dom håller på med inte är på riktigt men vägrar att ta det till sig. Kärleken och livet har fått ge vika för ett robotbeteende, en maskin som bara går och går och går tills......

Kategori 3 dom som fattat men skiter i det. Dom påminner ganska mycket om nr 1 men är inte lika sårbara. Dom kläcks ur ett ägg när dom vaknar varje morgon och utger sig oftast för att vara lite mer korkade än vad dom är. Du utstrålar en omedvetenhet som är falsk. Dom är fullt medvetna om att allt bara är en illusion men använder det till något possitivt och lever bara en dag i taget och festar lite som det inte fanns någon morgondag. Det gör iofs kategori 2 också men dom har inte roligt, dom säger att dom har det och tror att dom har det men eftersom dom inte har en aning om något så vet dom inte vad roligt är.

Jag har hänvisat till kärleken då och då, precis som allt skulle vara en illusion utom kärleken.. är det så, eller snarare tror jag det? Nej det tror jag inte jag tror inte att kärleken är en illusion men att det handlar om vad man gör med den och hur man behandlar den. Om man bara går vidare hela tiden, känner efter för mycket, kollar över axeln så blir den en illusion till slut. Det blir en strävan utan mål, som moroten framför snoken på kanin som bara fortsätter springa, det blir något ouppnåligt, något som inte finns.. en Illusion.

Om man kanske stannar upp en stund, tittar någon i ögonen utan att känna efter för mycket.. det kanske känns bra, det kanske är bra just nu.. man kan väl anpassa sig lite för en människa kommer aldrig kunna ge dig det du vill ha och du kommer aldrig kunna få det du vill ha om du: A, inte berättar vad du vill ha, B: inte anpassar dig till situationen. För det är ingen illusion att tycka om någon på riktigt. Nej Illusionen ligger i att tro att man ska träffa någon där precis allt klaffar och där man är lycklig hela sitt liv, utan tjaffs och utan bråk. Illusionen liger i att man drar när det hettar till lite, illusionen ligger i att man känner efter för mycket. Det är en jävla illusion att tro att man kan lämna det fina man har med någon för att det kanske finns något roligare därute då lever man i en illusion och fattar man inte det ja då....

Nej jag vill inte jag vill inte men... ger vi människor en chans till, låter vi folk göra bort sig, ser vi det fina hos människor istället för att se det trista Nej nej nej nej nej nej nej och nej. Så kärlek var alltså en illusion för våran bild av den och våra krav på den är utomjordiska och omänskliga så den kan alltså inte vara på riktigt. Vi fortsätter springa istället till jobbet, ifrån varandra, till träningen och längre ifrån varandra, till Spyan där vi inte kan se varandra längre för alla står och tittar upp i taker. Vi går ut och springer om den där kaninen som aldrig slutar springa vi kan nog inte sluta springa. Men vi måste springa så att våra riktiga liv inte kommer ifatt oss, så att dom riktiga känslorna inte kommer ifatt oss.. får hon kanske står där en dag in all her glory och så har jag en webbsite att göra eller en tröja att designa, det går ju inte hon fukkar ju upp hela planen då hela meningen med livet, bara att lägga benen på ryggen och springa.