Illusionen

Jo angående våra låtsas liv.. ähh vänta jag får ta det från början. Jag är född på 70-talet. Vi 70-talister är ganska medvetna om att det finns en värld runt om oss. Vi har förstått att det finns andra människor än oss själva, människor med behov och känslor. Vi bryr oss om andra och fokar kanske inte i 190 på karriären. Ett typ exempel på det är en ny bekantskap som jag har fått. Hon har en bostadsrätt mitt i stan, ett jobb som skitungar skulle servera sin vänstra hand på ett silverfat för att få. Hon är nöjd men fattar att det kanske finns andra saker därute. Därför funderar hon på att säga upp sig, sälja lägenheten och skita i allt, eller i allafall i det skita i den här illusionen that is.

För det ska vi väl vara ärliga med ungdomar att det är en illusion, allt är en stor illusion. Det finns i det här tre typer av människor. 1, Dom som fattat illusionen, 2, Dom som inte fattat och 3, Dom som fattat men skiter i det.

Kategori nr 1 är min generation. vi vet att det där kontoret vi går till på dagarna inte är på riktigt, det förändrar ingenting att vi går dit men vi gör det ändå, för att vi mår bra och blir bekräftade av det. Vi tycker att livet och kärleken är viktigare, och är i mångt och mycket nöjda. Vissa av oss tycker att det är jobbigt och ibland så sjukt påtagligt att det är på låtsas allting. Det kan vara läskigt att människor sitter framför en dator på dagarna bara på låtsas.. för det leder ju ingen vart det är bara en del i en kedja.. det är obehagligt att vi gör det men vi måste, så vi gör det.

Kategori nr 2, dom som inte fattat. Dom är läskiga. Dom tror på riktigt att det dom gör är skitviktigt. Dom tror att kreativitet betyder att göra något någon annan redan har gjort förut och har ingen aning att det finns människor runt omkring dom. Dom går till sina jobb som är hela deras identitet och tror att dom förändrar världen, trots att dom är omedvetna om att det finns en omvärld. Dom har svar på frågor som det inte finns svar på och sätter sig över allt annat. Dom mår självklart jättedåligt då dom vet innerst inne att det dom håller på med inte är på riktigt men vägrar att ta det till sig. Kärleken och livet har fått ge vika för ett robotbeteende, en maskin som bara går och går och går tills......

Kategori 3 dom som fattat men skiter i det. Dom påminner ganska mycket om nr 1 men är inte lika sårbara. Dom kläcks ur ett ägg när dom vaknar varje morgon och utger sig oftast för att vara lite mer korkade än vad dom är. Du utstrålar en omedvetenhet som är falsk. Dom är fullt medvetna om att allt bara är en illusion men använder det till något possitivt och lever bara en dag i taget och festar lite som det inte fanns någon morgondag. Det gör iofs kategori 2 också men dom har inte roligt, dom säger att dom har det och tror att dom har det men eftersom dom inte har en aning om något så vet dom inte vad roligt är.

Jag har hänvisat till kärleken då och då, precis som allt skulle vara en illusion utom kärleken.. är det så, eller snarare tror jag det? Nej det tror jag inte jag tror inte att kärleken är en illusion men att det handlar om vad man gör med den och hur man behandlar den. Om man bara går vidare hela tiden, känner efter för mycket, kollar över axeln så blir den en illusion till slut. Det blir en strävan utan mål, som moroten framför snoken på kanin som bara fortsätter springa, det blir något ouppnåligt, något som inte finns.. en Illusion.

Om man kanske stannar upp en stund, tittar någon i ögonen utan att känna efter för mycket.. det kanske känns bra, det kanske är bra just nu.. man kan väl anpassa sig lite för en människa kommer aldrig kunna ge dig det du vill ha och du kommer aldrig kunna få det du vill ha om du: A, inte berättar vad du vill ha, B: inte anpassar dig till situationen. För det är ingen illusion att tycka om någon på riktigt. Nej Illusionen ligger i att tro att man ska träffa någon där precis allt klaffar och där man är lycklig hela sitt liv, utan tjaffs och utan bråk. Illusionen liger i att man drar när det hettar till lite, illusionen ligger i att man känner efter för mycket. Det är en jävla illusion att tro att man kan lämna det fina man har med någon för att det kanske finns något roligare därute då lever man i en illusion och fattar man inte det ja då....

Nej jag vill inte jag vill inte men... ger vi människor en chans till, låter vi folk göra bort sig, ser vi det fina hos människor istället för att se det trista Nej nej nej nej nej nej nej och nej. Så kärlek var alltså en illusion för våran bild av den och våra krav på den är utomjordiska och omänskliga så den kan alltså inte vara på riktigt. Vi fortsätter springa istället till jobbet, ifrån varandra, till träningen och längre ifrån varandra, till Spyan där vi inte kan se varandra längre för alla står och tittar upp i taker. Vi går ut och springer om den där kaninen som aldrig slutar springa vi kan nog inte sluta springa. Men vi måste springa så att våra riktiga liv inte kommer ifatt oss, så att dom riktiga känslorna inte kommer ifatt oss.. får hon kanske står där en dag in all her glory och så har jag en webbsite att göra eller en tröja att designa, det går ju inte hon fukkar ju upp hela planen då hela meningen med livet, bara att lägga benen på ryggen och springa.