Det var längesen det hände något

Det hände inget i helgen som var, inget drastiskt. Det var ett tag sen det senast hände något. När det slog bomber och granter alltså, när saker vändes upp och ner och ställdes på sin spets, det var ett tag sen. Jag missade en fest igår, jag antog att det inte skulle hända speciellt mycket så jag gick inte dit. Ett sådant antagande kan ses lite bångstyrigt men the good old magkänsla sa åt mig att inget skulle hända och mycket riktigt det var inget.... för mig.

Det var däremot något för andra människor, jag tror inte att det är åldersrelaterat, det här mäts med en annan måttstock, den är oändlig och har en början men inget slut.

Självbilden är ju som bekant förförisk för att den är just en självbild, något skapat av dig för dig och slutligen till dig. Den är ju helt oberoende av omvärld och nyans, den snurrar bara runt i ditt huvud och jävlas med dig. Om det sedan är den som var anledningen till att du gör som du gör eller om det är det du gör som skapar den (lämnade du mig för att jag drack eller började jag dricka för att du lämnade mig) är inte intressant. Det handlar bara om vad den gör i förlägningen.

Förväntningar och förhoppningar utgår ju från personen men precis som självbilden så är de ju inte skapade av dig direkt. De är skapade av dig indirekt då pga av den självbild du har. Den i sin tur skapar behov som i sin tur skapar förhoppningar och förväntningar. Jag tror att jag vet vad jag tycker är kul man jag kan ju aldrig veta, man får chansa helt enkelt och hoppas att man har rätt, jag vet ju vad jag tycker är kul men det är ju en produkt om min självbild som jag tror är en avspegling på mina antaganden från er. Det är ju någonstans bara andra som vet vem man är då man någonstans måste utgå från att man är den men utger sig för att vara och inte den man tror att man är (och vad man tycker är roligt), självbilden den har ju alltså inget med mig att göra, det handlar ju bara om vem jag tror att jag är men det är ju sedan ni som bestämmer vem jag är, ja utifrån den som ni säger att jag är, eller så som jag uppfattas.

Jag gick inte på fest igår för det hade inte hänt något, för jag gillar ju när det händer något. Jag var hemma i helgen och oj, jag gillade det. Jag har inte varit nere på stan på ett halvår (slinkit in på riche ett par gånger kanske) och jag gillade det med. Är det min självbild som håller på att bli nyanserad eller har jag en gång för alla blivit fri från andras antaganden, eller alltså min undermedvetna uppfattning av andras antagande om mig. Jag kan ju aldrig bli fri från antaganden och misstro på mig själv då jag inte vet. Jag vet inte men för att slippa filosofiska tankar (som den här) som tar livet av mig så hävdar jag att jag vet vilket allt går tillbaka till. Har den ändlösa mottstocken just fått ett slut? Är det rim och reson nu är det det ni har bestämt åt mig, ni som känner mig och skapar mig. Mina skapare, har ni satt punkt nu?

Såklart inte men skit samma, jag kan ju bjuda ut den söta tjejen imorgon för tjejer tycker jag är kul... eller?