Tummen

Jo jag satt precis och filade lite på min högra tumnagel. Tummen var med om en olycka för några år sen och jag gör vad jag kan får att hålla den i form. Man tager vad man haver liksom och försöker gör a det bästa av situationen. Jag hade tänkt att skriva lite om varför jag äter så mycket och återknyta det till G klubben som jag besökte frekvent slutet på 90-talet och början på 2000-talet. Vi får se, nu känns det som det handlar om min tumme.

Tummen strök med en turbulent morgon söder om söder för tre år sen. Den strök verkligen med, flög av skulle man nästan kunna säga. Jag vill inte gå in för mycket på vad som hände men det var väl något om två människor som kanske inte var riktigt överens efter en blöt kväll. Ett inte helt nytt och fräscht scenario. Sprit bråk och tummar som flyger till höger och vänster, det har man ju hört förut.

Vi förstod inte riktigt varandra den morgonen och frågan var väl om vi försökte eller ville förstå varandra. Det var två människor som hade tappat någon form av glöd som kanske funnits en gång i tiden. Två människor som var så sjukt less på varandra att dom stängt av. Dom varken hörde eller såg varandra längre, bara gormade och skrek och till slut gick det så långt att min lilla tumme strök med, den sitter där idag.. rejält tilltuffsad förvisso men den sitter där och påminner mig om den där morgonen, och påminner mig om vad som gick snett. Inte mellan oss, vi hade inte funkat hursom. Den påminner mig om vad som gick snett med mig den morgonen.

Det handlade inte om att förstå varandra, det handlade och handlar ju bara om att acceptera varandra. Jag trodde att lära känna någon var psuedonymt med att den helt plötsligt börjar göra som jag förväntar mig. Jag har förstått att det inte går att lära känna någon och att människor gör som dom vill, inte som jag hoppas att dom ska göra. Jag har förstått att man inte ska lära känna varandra, att tro att man känner någon är leder lätt till att man tar någon för givet och att ta någon förgivet för att man tror man vet vad den människan tycker och tror sig vilja är att sätta sig på en konstigt hög häst, en hästjävel.

Att försöka lära känna någon är samma sak som att ta bort allt det roliga man har tillsammans. När man sen tror sig känna någon så börjar man lätt förvänta sig saker för den där människan känner ju mig och vet vad jag vill. Sen kan man förstå varandra om man vill, då får man ju ställa frågor så man fattar men man lär aldrig känna någon och det är det som är det fina.. när man en dag förstår att det är det som är det fina, att inte förstå någon. Att bara leva i ett rus av den här vännen eller vad det är som hela tiden överaskar och förvånar med sin konstiga grejer. Alternativet klippa av sig tummen för den här jäveln inte gör som jag hade tänkt mig.

Det kanske tog ett tag för poletten att trilla ner men jag filar på och jobbar med det jag har som sagt. Tummen flög av och en tanke startades, tre år senare så var kontentan man ska inte tro att man känner folk som man inte känner.. tjena men jag är 70-talist, det går långsamt ibland,.