Så enkelt

Jag gick över västerbron med ganska tunga steg igår. Jag skulle träffa en vän som varit med om en stor förlust och visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det hela. Vi känner varandra, inte jättebra men ok. Anledningen till att min oro var såklart att jag inte förut varit med om något liknande, jag kunde inte relatera till vännens problem och därför visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade inget manus. Det i kombination med att vi är män gjorde att jag kände mig skakig och osäker.

Jag har aldrig haft en nära anhörig som dött och vet inte hur det känns. Jag skulle kunna säga att jag förstår att det måste vara tufft men det förstår jag ju inte, eftersom det inte hänt mig har jag ju faktiskt ingen aning hur han känner. Därför så kan jag inte bidra med så mycket mer än ett lyssnande öra och kanske några mer livsbejakande större råd, mer övergripande so to speak.

Jag steg upp tidigt en söndagsmorgon för ca 14 år sen för att besöka vårtan, en polare på den tiden. Vårtans bror hade under natten blivit ramad av en långtradare och det va inte mycket kvar av den pöjken, lite tyg och kött typ. Jag mötte vårtan utanför hans hus och vi började sakta att traska. När vi kommit ett par hundra meter stannar vårtan upp, han pekar mot en tjej och säger "öhh, kolla vilken fet limmis". Fan tänkte jag, vi gick runt ett tag varpå vi gick hem åt varsitt håll.

Ibland kan det bara vara närvaron som behövs och det kan vi alla bidra med men när närvaron inte räcker och verkligheten blir på riktigt, vad gör vi män då? Vi som helst inte tar i det här svåra och känslosamma med tång, hur bemöter vi det? Vi kan titta på och skratta när våra 40-talist farsor distanserar sig från våra mammor för att markera att dom minsann är män och män och kvinnor fungerar på olika sätt. Klart det är roligt när dom sparkar till däcket på bilen för att kolla om det är tillräckligt mkt luft i, det blir ju kul för att det blir så övertydligt. Vi skrattar åt hävdelsebehov och deras ständiga sökande av något eget, en tillhörighet som bara är för dom. Jag tror jag precis satte något i halsen, skrattet kanske.

Några kvinnor som jag träffat under åren har tyckt att det varit uppriktigt jobbigt att jag har stundtals lite för bra kontakt med mitt känsloliv och tycker om att prata om saker, älta om du vill men jag säger prata. Jag har vänner som stött på den totala motsatsen, det kanske är det vanliga men kontentan är väl fortfarande att det aldrig blir riktigt bra, slår det inte över åt det ena hållet så slår det åt det andra. Eftersom vi inte har något perspeltiv är det också svårt att finna en balans i en perspektivlös tillvaro.

Jag kom över bron, vi åkte båt och pratade om det som hade hänt. Vi pratade också om tjejer och tvprogramm och hade en fin dag. Det var kravlöst för det fanns tydligen inga förväntningar åt något håll, då går det ju. Min mamma låter min farsa sparka till däcket så kan väl jag får prata lite för mycket om känslor och kärlek. Det är ju inte dom skitsakerna som i slutet på dagen får mig att hitta dig ändå så det spelar ju ingen roll. Jag lyssnar ju iaf och det gör du med, så långt är det lugnt....