Plötsligt så händer det

Det är lätt att skylla på andra. Det är lätt att säga att det var någon annans fel. Man kanske har gjort bort sig en smula, ställt till med något som man efteråt känner att det där vill jag inte ta ansvar för det där får jag nog lämpa över på någon anna, taskigt visst men ja, ibland pallar man liksom inte så man skickar över skiten. Om man däremot gjort något bra, något man är stolt över och vill tuppa sig lite över så är det plötsligt ombytta roller.

Det var plötsligt bara din förtjänst och din förtjänst only att det föll ut så fint som det gjorde. Man slår sig för bröstet och exkluderar alla som hjälpt till på vägen, inget fel med det direkt det händer ju alla. Alla får sin beskärda del av det och nästa gång är det någon annans tur, kanske den som också tyckte att hon hade en del i det där fina som du är så stolt över, men det är kanske dens tur nästa gång så man njuter och tar åt sig av äran.

Det här är ok och det är liksom lite standard mallen för hur det ska funka men så finns det också dom som funkar precis tvärtom. Kalla dom martyrer, människor utan självkänsla eller kanske till och med idioter. Människor so alltid tar på sig allt skit som händer och som blir generade och bara vill försvinna så fort dom hade gjort något bra.

Det kan ju vara någon annan som styr allting, kanske han gud, han kanske är med och styr allt. Man pratar lite med gud och försöker hitta ett mönster i hur han tänker när han dirigerar ens liv man pratar och pratar tills det framgår att man egentligen hela tiden har stått och pratat med sig själv. Nä nä det var inte han man kanske fortsätter i samma bana och lägger ut det på andra men det återgår hela tiden till en själv. Gud svarade inte och ingen annan heller så man stod där till slut och fick reda ut det själv, igen.

Jag brukade vara just sån, tog gärna på mig skiten och rodnade som en liten hund när jag fick beröm, det här var längesen men ja, det tog tid att skaka av sig det sista. När jag nu efter en vinter med stort V kom ut på andra sidan så gjorde jag slag i saken. Jag kom in på en utbildning som jag alltid velat gå men inte sökt till förut. Anledningen har väl varit att jag inte vetat hur jag skulle komma in, vem som skulle fixa det, jo men titta det skulle jag själv fixa. Jag släppte allt som legat och gnagit, det som jag trodde att tiden skulle fixa/ läka nej nej, det var ju jag som skulle fixa det också. Sen kom en tjej på besök i ett par dagar. Jag berättade för några kompisar om det varpå dom tittade lite förvånat på mig och undrade: Jaha, vad hittade du på för att styra upp det? Lite, hur gick lögnerna? Fast det fanns inga lögner, hon tog kontakt med mig och kom hit för att jag är jag. Inte för att gud, jag eller någon annan lurade hit henne.

Jag kan faktiskt bara skylla på mig själv för att det är som det är just nu, och tacka mig själv, ja framförallt tacka mig själv.. tack.