Jonny Depp ska spela mig i filmen om mitt liv (summering av 2009)

Jag flyttade ett träd idag från en plats till en annan. Jobbigt kanske man kan tycka, jo fan det var ganska jobbigt. Flytta träd är ingen metafor för någonting, nej nej det betyder flytta träd. Alltså att man flyttar ett träd från en plats till en annan. Som sagt det var jobbigt men det var också ganska rogivande.

Det var skönt att det var det sista trädet jag flyttade för några månader framöver samt det sista jag flyttade det här året. för det här året har faktiskt inte varit något vidare, det har varit lärorikt men att lära sig är ju inte psuedonymt med enkelt. Det är svårt att lära sig saker i allmänhet och svårt att lära sig förstå sig själv i synnerhet.

Jag har kommit underfund om vem jag är i stora drag och det var mig ingen trevlig historia, herregud. Jag gick ifrån "men han gör ju så" tänket för att se vad jag gjorde istället, eller vad jag hade gjort. Ska man gå runt och kasta skit på människor som utgår ifrån andra (=mänskligheten) och som härmar beteenden (=alla människor igen) så får man fan se till att i alla fall försöka vara sig själv i två minuter. Man får vara sig sig, spola tillbaka bandet i några år och parkera skönt i soffan. Poppa lite popcorn och sen trycka på play.

Det börjar ganska trevligt. Man får se en kille som vill och försöker. Han är trevlig och uppskattad av många. En snubbe som kommer med roliga upptåg och ideer och som för det mesta är på gott humör, en ganska lättsam inledning so to speak. Det pendlar ganska snabbt över till en tragikomisk historia om en man som vägrar växa upp. En människa som använder en tiondel av sin pontential för att han inte vågar misslyckas. En bild av en kille som har så stort behov av att vara älskad att han börjar ogilla sig själv. Han ger alltid ut för mycket av sig själv (!) och festar hela tiden, för att slippa ta tag i saker och för att slippa ta ansvar. Han är en bra kille men en usel pojkvän, han är bra för andra men inte bra för sig själv.

Jag grävde ner handen och fångade upp de sista popcornen, skrattade lite och tänkte "fan vilken film vilken, skum snubbe, vad håller han på med". Sen började jag fundera på vem skulle spela filmen om mig, Jonny Depp tror jag skulle passa bra. Jag satte ett popcornhelvete i halsen när det gick upp för mig att det var filmen om mitt liv jag hade sett.

Jag är glad att jag kollade men jag är väl inte så glad av vad jag såg. Nu sitter jag här och känner mig ganska ensam, det finns något fint i det skrev någon för ett tag sen (tänker på dig ibland och hoppas du har det bra.) och visst det finns det. Ensamheten är väl en produkt av ett uppvaknade. Jag förstår för förstå gången att jag är det och måste således för första gången handskas med det. Alltså inte gå ut och låtsas vara någon annan, jag kan inte lägga över det på Boston längre, han är bara ett namn från och med nu ok.

Jag höll på att skriva att jag ska nu avsluta det här lite frikyrkligt men fan då är vi ju där igen, kommandes med ironi och skämtpåsen, skit i det. Nej vi gör såhär. Jag är väldigt glad att jag fått uppleva riktig kärlek en gång. Jag är glad att jag har vänner. Jag är glad över att ha mat och lite pengar. Jag är alltså en ganska enkel människa som nu sitter och definierar sig själv vilket är det värsta personlighetsdraget jag vet. Det man ahtar hos sig själv avskyr man hos andra och vice versa. trots det letar man efter någon som delar ens världsbild, jobbar samma referensramar, så att man kan hata någon mer än sig själv och på samma sätt älska den mer än livet. Skillnaden på den gamla och nya ensamheten är att den nya får ta plats, på samma sätt som jag får ta plats. Inte Boston utan jag, och jag tar faktiskt inte så där jättemycket plats. Jag är ganska enkel. Men om någon gjorde en film om mitt liv, alltså inte den jag såg utan en bra film. då skulle Jonny depp får spela huvudrollen.