Ut med det gamla och in med det nya

Kasabian har sen deras debutplatta varit lite av ett favoritband. Dom är bra helt enkelt, har skön stile och ett ganska fresh sound, inge konstigt. Jag fick häromdagen nys om att dom släppt en ny singel och beslutade mig såklart för att lyssna in mig på den. Jag gick in på youtube och lyssnade lite och ja, det lät väl ok. Jag snokade vidare och hittade en lite dokumentärserie om hur den nya plattan kom till, kul tänkte jag började kolla. Killarna hade fått lite längre hår men annars så var väl allt som vanligt. Jag spanade filmen och började känna något konstigt i magen. Killarna spelade, träffade fans och mitt leende började falna. Dom traskade runt i London, signade autografer och jag började må uppriktigt jävla illa, på riktigt.

Hets, stress och en massa människor överallt. Fyra killar som spelat in en knappt medioker skiva sitter och pratar som dom uppfunnit hjulet och här sitter jag, 32 år framför youtube och tror att jag ska få någon njutning av det här och varför inte? Jag gillar ju Kasabian, jag gillar ju hela rockgrejen. Jag gillar ju att vara på turnè och att träffa nya människor.. eller?

Är det här bara en föreställning, jag kanske inte alls tycker om det här med rock och människor. Kanske jag gjorde det en gång och bestämde att, ja det här är kul det här ska jag gilla. för någonstans måste vi ju ta det beslutet. Det kanske inte passar till 100%, det kanske inte var exakt det vi hade tänkt oss men det är bra jävla nära så därför kör man.

Detsamma gäller jobb. Ett jobb är ett jävla jobb, det är samma sak varje dag (för dom flesta) och man går dit för att sedan kunna göra andra saker. I början kan ett jobb vara jätteroligt. Det är nytt, fräscht och man känner sig utmanad. Efter några år kanske det inte är så nytt och fräscht men man hänger kvar vid dom första intrycken för att rädda sig själv och sin självrespekt. Det är ju inte möjligt att ledsna när man egentligen vill ledsna, då skulle en relation vara i ett par månader, en hobby i några veckor och en relation i några dagar. När det första orosmomentet dyker upp på jobbet samt när det första missförståndet kommer med en ny människa så drar man ut proppen, slänger in handduken och tackar för sig.

Man blir kvar för att man ska. Människor säger konstiga saker, människor gör konstiga saker men istället för att haka upp sig på dom och så länge det fina är finare så är det väl skitsamma. Sen vet jag inte hur man får det att funka, en beteendevetare berättade för mig i helgen att det handlar om att suga kuk, det är så man får det att funka och ja kanske varför inte. Jag vet dock hur man inte får det att funka. Knip käft fast det tar emot, fokusera på skitsakerna fast allt egentligen är bra och att bara se sig själv när man faktiskt är två.. då blir det svårt.

Nej jag kanske fastnade i något iom grungen, jag kanske inte tycker det är kul längre och det kan jag ju släppa, inga problem. Jag kanske vill ha lite mer lugn och ro London är London och jag kanske inte vill åka dit och dunka ett gram kola om dagen längre, det var då men inte nu. Ett nytt jobb, ja det vill jag ha men ett jobb som passar mig och visst jag vill leva med någon och jag tänker inte ge upp den här gången, det får du göra i så fall.. din förlust säger jag bara.