Eftermiddag i en annan värld

När jag kommer och går igenom ett bostadsområde häromdagen blir jag avbruten av en man som står mitt i vägen. "Kompis" säger han, ja hej säger jag. "Vad heter du"? forsätter han, Henrik heter jag säger jag. "Jag heter Abdul forsätter han". Tjena Abdul säger jag. Abdul står där mitt i vägen med ett par svarta solbrillor och en käpp i handen, han är bevisligen blind as a bat, ser absolut ingenting. Abdul frågar om jag kan hjälpa honom med en grej på hans baksida, sure säger jag och går med. Abdul håller i min hand och stolpar fram med sin käpp, solen skiner och han ler och skrattar, Abdul är av någon anledning genuint glad.

Vi går in i hans hus, hans väldigt persiska hus som luktar ris. Därinne står Sirian, Abduls väldigt persiska och ja helt sjukt vackra fru ( jag är väldigt svag för svarthåriga, olivfärgade kvinnor, jobbar faktiskt inget annat, ej blondiner etc, blondiner ger sig icke besvär så att säga). Hon ler också som en sol och går fram och hälsar på mig. Jag och Abdul går till baksidan, han pekar helt random ut i tomma intet och säger: Skulle du kunna flytta dom åt mig Henrik? "Jag ser inget och det är för tungt för Sirian" fortsätter han. "Jaha" säger jag vad är det exakt som ska flyttas"? Abdul pekar ut igen, rätt ut i ingenstans och säger "det där!"

Sirian kommer ut, ler och är allmänt snygg och jag vill ju inte på något sätt göra dom här levnadsglada människorna besvikna så ja, jag börjar påta runt lite där i trädgården. Flyttar någon spade hit och någon säck med jord dit. Efter ett tag när jag känner mig klar så säger jag "Jaha då abdul, då var jag klar". Abdul skiner upp igen "tusen tack Henrik" säger han, jag tackar han och hans fru och går därifrån.

Enligt mina mått mätt så hade Abdul och Sirian jordens skitliv. Dom satt där, arbetslösa i sin villa i Sollentuna och betade av tiden. Abdul såg absolut ingenting, helt blind var karl. Han kan ju inte ens se hur snygg hans fru är, snacka om slöseri på looks. Ja ja där sitter dom dag ut och dag in och räknar ner dagarna. Där sitter dom och njuter och garvar sig igenom livet, varför då kan man fråga? Ja jo Abdul kanske tycker det är skönt att folk ger självaste fan i att slänga granater i ögonen på honom så fort han går utanför dörren, han kanske tycker att bara en sån sak kan vara skäl nog för att bjukka lite på ett leende.

Sirian å andra sidan kanske tycker det kan vara lite frigörande att ingen gräver ner henne till midian och langar sten på henne för ett litet snetramp Hon kanske tycker det kan vara skönt att kunna gå och handla fläsk och potatis när hon vill och inte när staten säger att hon kan gå.. bara sånna saker kan ju göra att hon skiner upp lite extra såhär på eftermiddagskvisten.


Det är ju bara antaganden av mig. Jag vet inte vad dom har eller inte har varit med om. vad jag däremot vet är att jag sitter och skäms lite när jag tänker på dom. Jag skäms lite över gnäll då och då för vad är skillnaden mellan oss och dom? Jo den är stor och stavas: Vi skapar våra egna problem, det gjorde inte dom.

Nu när världen har blivit mer eller mindre problemfri för Abdul och Sirian så lever våra problem kvar. Att man kanske skulle vilja ha några tusen till i lön, att man gått upp några pannor. Att man inte känner sig tillräckligt uppskattad eller tillräckligt älskad.

Det sista slipper dom, för dom älskar varandra, tänk om det ibland kunde räcka.