The Blinding

Och som fortsättning så är det ganska lätt att sätta ögonbindel på sig själv samtidigt som man knäpper på Ipoden, sätter på sig lurarna och lyssnar högt på den sämsta låten just nu. Det bränner i öronen för att det låter så illa. Det kanske är la voix, schlagervinnaren som man har på på repeat. På så sätt sprider sig en ganska jobbig, krypande känsla i kroppen. En känsla av att något är fel.

Det är mörkt och det låter illa, det skär lite samtidigt som det inte finns något slut för där låten tar slut börjar den mycket riktigt igen, ett ältande som maler om och om igen. Ett tankesätt som till slut bryter ner både dig och din omgivning, ett påhitt, ett rent skämt skulle man kunna säga men fortfarande mänskligt och helt förståligt för om det är något man är bra på så är det ju att ringa in sig själv, frångå från allt vad förnuft heter och på något sätt inbilla sig att, jaha såhär är det.. fast så är det ju inte riktigt.

Sen ringer en vän. Hon maler också på om saker som man så många gånger förut har varit igenom, samma sak, samma shit, han sa si hon sa så ja ja visst, jag vet. Hon fortsätter med att berätta vad man redan vet, ja att det är ju inte så som man trodde det är ju precis tvärtom. Jag visste det hela tiden, det låg inte ens längst bak i hjärnbalken, längst fram låg det helt synligt och uppenbart som den största av alla sanningar. Jag stänger av Ipoden, det blir lugnt och skönt. Jag tar av mig ögonbindeln och solen strålar fram. Jag hade själv tryckt på play samt förblindat mig själv/tunnelsett mig själv. Jag känner mig lite dum, här har jag gått runt och trott att det inte riktigt stämmde när det sedan visade sig att allt just stämmde.

Jag visste det redan men när tilliten på en själv sviktar så kan det vara bra med ett kvitto, en inbillning är ju lika mkt sanning som just en sanning. Det är väl bara en fråga om defenition eller hur man nu väljer att se på saker och ting. Jag fick idag reda på vart jag egentligen är, och et var inte alls där jag trodde jag var, thank fuck for that.