Man gillar ju sig själv

Samma dag som människan började älska sig själv lite mer/hata sig själv lite mindre. Samma dag började ju frågorna, frågorna om det här med hat och kärlek. Det började ju för längesen. Man började formas till någon typ av person, kanske en typ för vissa och en alldaglig person för andra men fortfarand,e det började väl för 20 år sedan. Man började bli någon, skalet började fyllas på och man gillade det det fylldes på med.

Jag plockade lite här och lite där och pulade ner varsamt och ömt, så att inget skulle gå sönder. Tog lite fint och stoppade ner varpå jag tog lite skit och stoppade ner. Omdömeslös som man är så är det svårt att se skillnad på fint och skit så det blir lite tokigt men vafan, man gör vad man ska och det blir lite som det blir.

Det gick välan en så där tio år och usch, nu visste man varken ut eller in. Man hängde med människor som hade samma innehåll ungeför, dom man kallade för vänner. De som hade lite samma värderingar och gillade typ samma saker. Det hjälpte inte riktigt, det blev tokigt ändå, inget var bra. Jag gillade inte mig själv och gillade väl inte de jag umgicks med heller, eller jag gillade dem så som jag gillade mig. Mina bra sidor som dom i sin tur besatt gillade jag varpå jag fullkomligt avskydde de dåliga, såklart.

För man gillar ju sig själv, och det man gillar hos sig själv gillar man ju hos andra. På samma sätt, det man tycker mindre om hos sig själv fullkomligt hatar man hos andra. Man söker ju efter någon som fattar, någon som förstår en. Var man inte riktigt är rustad för är att den här personen, om du nog hittar den, kommer att göra just det: Förstå dig. Den kommer inte bara att förstå det som är fint med dig utan också förstå det som är skit med dig. Anledning till denna förståelse är att personen i fråga kan relatera till det fina och således också skiten då den sitter på samma fint och skit. Demonerna kan man ducka för själv men ser du dem i en person när dig, alltså står du occh stirrar på dem så går det inte det blir för mycket.

Så, var försiktig vad du önskar dig. Det kan bli så att du blir avslöjad. Inte som ett skämt eller att vara oduglig nej nej. Det kan till och med gå så långt att någon fattar precis vem du är, ser igenom dig som ett genomskinligt papper. Skrapar bort skiten med en trasa och vrider ur den. Jag menar man gillar ju sig själv, som det är. det kan väl få vara så.