När jag var liten ville jag bli wrestlare

Det känns ju väldigt typiskt, tidsenligt och rätt att prata om wrestling i dessa dagar, visst det gör det. Faktum kvarstår att det var faktiskt det jag skulle bli en gång i tiden, jag skulle bli proffisionell Wrestling brottare i America. Jag var som barn besatt av Bret "the hitman" Hart, Jake "the snake" Roberts, Ultimate warrior och Rick "the model" Martel för att nämna några.

Jag gillade allt med Wrestling. Karaktärerna, ljudet, ljuset smällarna över käften som egentligen inte var några smällar över käften och hela mystiken runt det här. Vad var det här för människor? Vart gick dom efter jobbet? Visste dom vilken dörr dom skulle gå igenom när dom gick hemifrån? Hur mådde dom egentligen?

Någonstans innerst inne fattade jag att det var på låtsas, jag ville inte tro det men innerst inne förstod jag att det var icensatt och på låtsas, som på riktigt fast på låtsas.. Som på rikigt utan att det känns, alltså nästan på riktigt fast utan det onda. Wrestling var alltså allt som är bra med verkligheten.

Det var den perfekta flykten från allt som man inte vill veta av, både känslor och känsel fick ge vika för det kändes ju inte på riktigt, varken i hjärtat eller på käften, för det är inte på riktigt bara nästan. Nästan på riktigt var något jag strävade efter, den lätta vägen ut.. stänga av sig själv sätta på sig trikåer, på med lite make-up, gapa och skrika utan att mena något med det, nästan slå någon i skallen utan att slå någon i skallen. Här fanns ett sätt att gå igenom livet som en apa, hear nothing, see nothing, say nothing som jag underförstått måste ha tagit till mig på något sätt.

För tänk ett liv som aldrig gör ont, ett liv som uppfyller nästan allt utan den där lilla skit petitessen att vissa saker kanske skulle vara lite mindre på riktigt. Vissa saker som man ändå inte vill ha att göra med skulle försvinna till förmån för välmående, skulle det vara jobbigt på något sätt? Något att gnälla över? Istället för att någon kastar mig i backen så kastar han typ mig i backen och istället för att någon är arg på mig så är han typ arg på mig.. fast ändå inte, vore inte det något?

För vem är det egentligen som bestämmer vad som är på riktigt, varför skulle det vara mer på låtsas än en kväll på Berns. Där kan man väl snacka skuggbrottning och låtsas känslor om något.. men jag vet, stureplans paralellerna börjar bli uttjatade. Vi vet ju att det är på låtsas och det är skönt, skönt att slippa känna efter ibland skönt att det inte känns på riktigt, skönt att gå in i en roll och utge sig för att vara något man inte är. Våra liv är wrestling helt enkelt och så långt går det ju bra, det är inte svårt. Det är väl när trikåerna åker av, när man är färdigduschad och ska gå hem som problemen börjar. Då när både jag och The Undertaker ska ta tag i det på riktigt. Då när smällarna börjar kännas och hjärtat sitter utanpå kroppen, det är väl det som är livet.. det enda som i våra liv som egentligen är något, då när vi utanför krog och jobb bara ska vara oss själva med varandra, utan smink och utan krussiduller.. Hur går det egentligen? Finns det utrymme för det...?

Men vi måste gå hem, hem och göra det bästa utav det. Klart man vill vara kvar i karaktären, vara kvar i det konfliktfria. Klart man jämt vill vara wrestlare, slänga runt med någon och låta någon slänga runt med en utan att det känns. Ha någon som är vansinnig på en utan att det betyder någonting, men livet kommer ju som bekant tillbaka till en, vardagen och verkligheten.. oavsett om du hänger på Riche eller är Hulk Hogan så känns livet ibland, då när man i sin ensamhet sitter där i sin.. just ensamhet..

Nu kan man tro att jag sitter här och filosoferar över livet och är lite smådeppig, icke då. Jag mår bra och pratar om Wrestling, för det är på riktigt jag har sett det. Man kan ju fan inte bara kasta någon i backen utan att det känns.. klart som fan det känns.. fattar ju vem som helst, typ.