Oro

Rädslan för att dö kan verka avlägsen, för precis som allt annat tar man ju livet förgivet. Det känns knepigt och konstigt det här med döden, inget man direkt behöver tänka på.. det är ju där borta någonstans, onåbart och märkligt. Istället kan man gå runt och oroa sig över andra saker. Vad folk ska tycka och tänka om en tex, det pysslar dom flesta med. Knatar runt och nojjar över vad folk ska tro om jag gör si eller vad folk ska säga om jag klär mig så.. ja du, vad ska folk säga?

Behovet av att vara älskad och passa in har blivit ett självändamål och något man kan sjunka hur lågt som helst för. Man blir idag inte omtyckt för den man är utan för hur man ser ut, vilka vänner man har och vilket jobb man har. Rädslan att bli hatad är så stor att man går runt och låtsas hela tiden, låtsas för att någon ska gilla en och tänker att; ja fan det där var ju smart sagt, den typen gillar jag.. undra om han gillar om jag säger såhär.. sen är det igång vi fyller i varandras meningar, klappar på ryggen och har identisk kläder på oss. Jag är likadan. Idag har jag ett par slitna jeans, nerstoppad i ett par skor såklart. På det skinnjacka och en svart tröja från weekday. Som frisyr har jag en sån Lykke Li toffs mitt på huvudet, inte för att mitt hårfästa tillåter det utan endast för att bli älskad och respekterad, om någon ser mig kanske dom tänker att dom skulle gilla mig.. om dom kände mig, när jag har såna kläder och sån toffs på huvudet.

Oron är påträngande så fort man går utanför dörren. Fågelholksblickar möter en, frågande blickar som skriker, är jag ok?? Tycker du det?? Funkar det här?? Ingen har ju en aning så det är så klart det är förvirrande. Vi är ju benägna att frångå hela våran person för att få kontakt med andra människor. Ideal vi står för och den människa man spenderat 30 år med att bygga upp kan flyga ut genom fönstret för lite uppmärksamhet, tro mig jag vet. Jag har varit i situationer där jag kunnat vara mig själv och i situationer där jag har fått spela spel och det är två olika liv. Nu blev jag iofs orolig av att vara mig själv också men wtf, man är ju inte direkt van.. att man duger som man är eller hur? Man har ju spelat i tio år och så ska man helt plötsligt vara sig själv.. och det funkar och gillas, klart det tar tid att vänja sig.. klart det måste få ta tid att växa in i det.. herregud.

Min oro är idag som bortblåst. Jag kunde inte bry mig mindre vad folk tycker, inte ett skit faktiskt. Jag ska inte sitta här och berätta vad jag är eller vad jag inte är, det får andra göra men det finns ett moment kvar. Något som är så mycket värre än döden. Hundra gånger värre en ensamhet och miljoner gånger värre än att inte bli sedd. Min oro i dag ligger helt och hållet i att inte bli förstådd, det värsta som kan hända är att inte bli förstådd. Att upprepa samma sak gång på gång, att bryta ner något till två ord att ha små men fundamentala saker som man vill få fram men det går inte, det är tomt, en vägg. Det river upp en inifrån och sliter sönder en totalt. Man tar Lykke Li toffsen och tycker ur den, man tom viker ner sina aningen för högt uppvikna jeans varpå man slutligen går hem ifrån Riche och lägger sig men känslan av att man är fan helt ensam, ingen förstår en och en dag ska man dö

Men det är en annan dag det.