God jul!

Jaha ja, då börjar det nalkas jul igen då, känns som det var jul förra veckan men det är tydligen dags igen. Jag är inte speciellt förjust i julen (otippat). Jag är lite för gammal för hela grejen så jag kanske borde åka någonstans, ja jag borde ha åkt någonstans men nu blev det inte så. Saker hände och det var lite svårt att planera julen och nyår för den delen. I morogon bär det av till far och mor och jada jada jada alla kommer ha röda kläder jada jada, farmor kommer äta med öppen mun etc etc jada jada, alla kommer vänta på kalle anka för att sen pyssla med annat när det börjar etc etc jada jada etc...etc etc. Men vänta nu, det är ju samma jul som förra julen, allt går ju om och om igen... Samma sinnestillstånd, samma julskinka samma Boston på samma plats i livet, nä nu... det här måste vi göra något åt, det bara måste göras... vad görs vi hörs?

God jul

nästa vecka presenterar jag års krönikan

Emo-Torsdag

Boston54 is Emo

tell em like it is Markus...

http://www.youtube.com/watch?v=pgvceskKB0M

Allmänt

Så, nu har jag stängt av radion.. nu kan jag tänka, jag hör inte vad jag tänker när radion är på. Måste iväg och hämta en gitarr och är lite stressad men jag tänkte på en sak.

Jag har inga pengar, det har jag aldrig den här tiden på månaden. Jag har ett fint liv, jag är trevlig och rolig men jag har inga pengar. Jag tror att jag föredrar att vara trevlig och rolig framför att ha pengar, det går nämligen inte att kombinera. Du kan vara trevlig och ha pengar och du kan vara rolig och ha massa pengar men inte alla tre. Man kan tro att man är rolig när man härmar Chevy Chase i videon till Paul Simons låt You can call me all, män i 50 års åldern boende i djursholm tycker att det är bland det roligaste som finns för att inte prata om deras fru som bokstavligen döööör varje fredag han sätter slipsen på huvudet och kör saxofon solot. Men det är inte kul, inte alls. Man låtsas ha kul för att man glömde bort hur det var att ha roligt, för pengarna skulle in och det kanske inte alltid är roligt och man var väl inte heller helt trevlig på vägen heller...

Vart vill jag komma? Att jag är pank, trevlig och rolig kanske, det är ju något bra mycket bättre än att vara död.

Parkeringen i Norrköping

Idag var ingen speciell dag, men det gör ingenting. Man har så många speciella dagar så dom ospeciella kan få vara just lite blasè.. för att göra dom speciella lite mer speciella.

Jag har haft väldigt många plusmeny speciella dagar det sista året. Nu när man är i summeringstider ska se tillbaka på speciella ögonblick så har jag så det blir över. Varför dom var speciella vet jag inte men det är sånna saker som man inte kan sätta fingret på.. sånt som inte hade något med en sak eller en händelse att göra, det var bara något.

Jag och en vän åkte till Norrköping en dag i Juli, jag skulle spela med ett band och förväntningarna var väl inte så jättestora. Vi hade gjort den här grejen några gånger tidigare och Norrköping.. ja precis Norrköping. Vi installerade oss på hotellet och åkte till spelstället för att soundchecka, dom ansvariga hade inte anlänt än så vi mötte upp dom andra på parkeringen och blev sittande där i ett par timmar. Det var just där som det hände något, på den där parkeringen på baksidan av klubben i Norrköping, vi pratade skrattade, någon käkade en macka med myggor och flugor och tiden stannade på något sätt.

Stället öppnade, vi hämtade lite öl men blev kvar på parkeringen. Det var något sjukt frigörande och pubertalt med att sitta där och bara vara.

Fem pers kom på giget men det var den bästa spelningen på hela sommaren och vi var lyriska hela kvällen, inte över spelningen men över att det ibland är skönt att bara få vara, inget är på allvar så varför bry sig, när man en sommarkväll kan sitta på en parkering i Norrköping, det räcker liksom.

Livet är en triss och livet är triss!

Jag har spenderat större delen ev dagen att gå runt och pratat med skivbolag. Musik är en hyfsat stor grej av mitt liv och skivbolag blir därför indirekt en del av livet också. Skivbolag och polisen är typ samma sak. Dom säger åt folk hur dom ska leva och bete sig, man vill inte ha med dom att göra men ibland måste man. Att gå runt och prata med skivbolag är väldigt mycket som att skrapa en trisslott. Det finns ett hopp när man sitter framför lotten/står utanför dörren. Ett hopp och en längtan efter ett break/lite stålar. Ett litet pirr i magen och ett hopp som efter ca fem minuter slänger tillbaka en till vardagen.

Större delen av livet är ju faktiskt en trisslott, eller kanske som en trisslott. Man har ju så höga krav på allt och alla att det i slutändan bara blir en stor besvikelse. Nej folk kan inte leverera, dom säger ju inte exakt det man vill att dom ska säga just när man vill det.. dom säger något annat och då gör man som med trisslotten, kastar bort.

Jag har levt mycket efter devisen, what you see is what you get. Om man skrapar lite på ytan så får man alles.. det kommer ut i en rasande fart, tyvär. Jag har nu efter lite eftertänksamhet bestämt mig för att anamma triss-stuket, skrapa lite på ytan och få ingenting! Jag tror det kommer att förlänga mitt liv, ge mig ett större psykiskt välmående och ge min omgivning lite mer andrum.. så andas nu, andas 2009, för jag säger ingenting, just det ingenting...

Uppmärksamhet

Jag var ute och traskade tidigare idag och knatade över Bromma kyrkogård. Den var julpimpad och fin, ljus var tända vid gravarna och jag njöt lite när jag gick där och strosade. Det var helt julenligt kransar utlaggda vid gravarna.. mycket vackert. Jag stannade till vid en gravsten för att kika lite närmare. Där låg en Johan och kristina som hade gått bort 74 resp 78. Sorgen efter Johan hade förmodligen fått Kristina att följa honom i graven och dom sista fyra åren var nog mest en plåga för stackars Kristina. Dom blev en bra bit över 80 hursom och hade förmodligen ett fint liv tillsammans,, vad vet jag men vi kan förutsätta det.

Framför graven ligger två kransar, på den ena står det Från Monika och Lennart och på den andra är det adresserat från Lars och Birgitta. Dom har lagt kransar vid graven med sina namn på. Är det för att Johan och kristina ska se vem det är som lagt dom där? När dom tittar ner från himlen och läser på kransen kanske dom tänker, det var hyggligt, snällt av dom såhär till jul. Dom kanske inte såg när dom var där och lämnade den och för säkerhets skull så sätter vi våra namn så att dom kan se att det var från oss...

Njaaa.. nej jag vill inte vara cynisk men om vi förutsätter att Monika och Lennart var först, dom la sin krans där först varpå Lars och Birgitta kom dit ett par dagar senare, kände Birgitta då Å vad gulligt Monika och Lennart har redan varit här.. jag måste ringa och tacka. Eller var det så att Birgitta stormade fram till graven med den här förbeställda kransen som har både änglar och volanger tänkandes, HELVETE!!! Dom hann före i år igen varpå hon får ett spel på Lars för att hann var tvungen att gå på Rotary med gubbarna ett par dagar innan sen skulle det tvättas igår, och fan.. så hann dom före...

Jag måste nog gå på det sista. För människor som håller på med kranstävlingar har nog ett väldigt behov av att vinna och därmed få uppmärksamhet. Behovet av att sätta sitt namn på saker tappar helt och hållet proportion. Alla vill väl bli uppmärksammade men det måste alltid vara för något man skapat själv, inte för något man inte kan påverka som nationalitet etc. Jag tappar lite lusten på både Monika, Lennart Lars och Birgitta. Jag tror tom att dom avsatte en dag för hela kransgrejen och dom gjorde det inte för Johan och Kristina, nej nej dom gjorde det i vanlig ordning för sig själva, så som vi människor gör.. saker för oss själva, som gynnar oss själva. Och vad det anbelangar Johan och Kristina så tror jag dom sitter där uppe flinar lite åt hela grejan och drar ett streck för vem som kom först i år, dom sätter väl en slant på det. Dom har inget behov längre av att hävda sig, tänka på sig själv och stressa runt poänglöst.. För det fanns ingen poäng med det när dom levde och än mindre nu.

Tiden

Det har tagit tid att leva det gör ju det, det här med att leva är ganska tidskrävande. Man ska ju jobba, sova tvätta städa och allt det där, det tar tid och är lite jobbigt. Så här års tar det verkligen tid att existera, det är ju mest mörkt och då går det inte att göra så mycket, man kan städa och diska visst men att hitta tid, lust och ork att göra annat är svårt, man pallar inte helt enkelt. Sista månaderna har tagit en fruktansvärd tid, när jag tänker på tiden så tror jag hela tiden att jag är i februari, det har varit segt.. en enda lång väntan och jag är fortfarande bara framme vid jul, eller vi är väl bara framme vid jul.. det tar tid en väldans tid.

Det fina med tiden är att det finns härliga tider, och det risiga är då att det finns just risiga tider.. på det så vore det bra om man ibland kunde vrida tillbaka tiden... om något går fel, då borde man få vrida tillbaka tiden och suga in den där meningen igen och bara vara tyst.. inte säga något.


Jag har precis varit med om en stor förlust, en match jag inte kunde vinna, det var något som gick sönder.. som inte gick att reparera. Det var lite oväntat, man tror ju att det alltid ska hända alla andra, dom där som lever i små luftslott, som inte säger rätt ut som det är.. dom som är lite mindre levande, fast jag fattar.. det händer ju inte dom för säger man ingenting så har man ingenting sagt och då är allt bra.

Jag vet också att livet går vidare och att just tiden kommer att ställa saker till rätta, men jag och tiden är inte överens här. Varför ska du tiden få ställa saker till rätta när jag inte kunde göra det, varför ska du komma in och slicka mina sår när jag inte kan göra det? Jag har inte bett om din hjälp så stay out! det här är något jag vill lösa själv, på mitt sätt.

Nio månader som jag alltid kommer att bära med mig, nio fantastiska månader som jag aldrig kommer att glömma. .... Jag vill inte vrida tillbaka tiden, jag vill inte göra det på något annat sätt... det blev som det blev för att vi är som vi är... men jag hade gärna vridit fram tiden några månader.. men det gick ju inte heller, nähe ja vafan kom igen då bring it on läk såren så kan du dra framår vårkvisten, vi säger så.

Vargen kom

Jo jag var precis i en bilolycka för en liten stund sen. Sitter och väntar på lite vård just nu för min väldigt stela nacke. Jag känner mig lite ensam och trasig och har just nu väldigt svårt att tänka på alla barn i Afrika som svälter. Dom barn som jag brukar referera till när andra kommer dragande med sina små skitsaker. Kanske bara ska låta saker vara små men ända låta dom får existera så kanske min nacke kan få lite utrymme under den här regniga Onsdagen. Vargen kom till slut in a big fucking way, han är överallt hela tiden.. men det var nog bra att vi fick bekanta oss till slut. Hej vargen, jag heter Boston och jag har lärt mig en del på sista tiden.

Bussen och ciggen

Får några år sen hade jag och några vänner en mini Van. eller mini och mini bussjäveln var både förlängd och höjd så så mini var den väl inte men fortfarande, vi hade en sån. Vi for runt i den mest hela tiden, runt i Europa och spelade och sjöng. Allt det här var en underbar tid, det var kul att spela, det var kul att åka buss och det var kul att festa men det var inte det roligaste. Självklart var bussen rökfri, iom att vi bara var två i bandet som rökte/röker så var det under inga omständigheter ok att cigga i bussen, inte alls. Nu var det ju så att eftersom bussen var förlängd och om man satt längst bak ... öppnade fönstret lite lite på glänt så kunde man komma undan med en cigg utan att dom längst fram märkte något, det var dom godaste ciggen.. det var spännande gott och roligt, det var det roligaste med den tiden, när man efter några öl bara var tvungen att ta en rök... smyga bak, tända och bara njuta, en underbar cigg och en fantastisk tid.

Sen hände något, bussen gick sönder, vi försökte fixa men icke, besiktningsmännen bara ruskade på huvudet, skrota skiten sa dom. Rökning blev inte bara förbjudet i bussen det blev förbjudet överallt, det var tydligen farligt, ciggen farsvann lite med bussen typ. Det passade inte oss att åka runt och spela för 30 pers längre, nej nej nu skulle det vara plusmeny på både publik och raider.

Jag tror vi alla gick sönder lite, ja alla människor, vi blev lite fucked upp iom det här. Dom små sakerna i livet byttes ut mot dom stora. Känslan att bara var nöjd byttes ut mot strävan och missnöje. Jakten på att vara som precis alla andra byttes ut mot mig och dig.

Jag kan bara göra små saker, massa små saker och om dom inte betyder något så kan jag ingenting. Har man en strävan efter stora saker så ser man inte dom små, dom små som egentligen betyder något. Det blir jakt som tillslut jagar dig.. tänk på det nästa gång du tar en cigg, får en komplimang, eller åker buss, det är fan inte dumt.

Avtryck

Sen var det ju det där med att sätta avtryck. Det kan tyckas att man gör det hela tiden men så är det inte. Visst, man säger något till någon, den tycker si och så om det sen går man vidare. Det kanske är ett avtryck i sig men inte på riktigt, inte ett sånt avtryck som vi strävar efter, inte ett sånt avtryck som vi lever för här i Stockholm.

Att bli sammankopplad med något man har gjort är det viktigaste som finns. Inte bara här, men nu bor jag ju här så jag får på något sätt relatera till det. Eftersom ingen känner sig själv så känner ingen dig heller, därför finns det ett ganska fritt spelrum när det kommer till att sätta avtryck. Man kan egentligen utge sig för att vara vad som helst, så länge man är övertygande och inte har speciellt mycket skam i kroppen så kan det ta en i princip hut långt som helst. Sen, att det kanske inte har något med dig att göra, att det existentiellt inte alls är viktigt spelar ju ingen roll, man blir ju någon.. kanske inte den man är men eftersom du inte känner sig själv och ingen annan heller känner dig så spelar det återigen ingen roll, ingen tog ju skada av det, allra minst du.

Att vara kreativ är viktigt när man ska lämna spår efter sig, få kommer ihåg någon som ärvt pengar alt vunnit på lotto, skriv en låt eller slå ihjäl någon istället då kommer du att bli ihågkommen. Ed Gain gjorde både och han slog ihjäl folk och skapade kläder av deras hudar, alla minns väl honom.. jo jo där har vi en som lyckats.

Karriär är det viktigaste som finns, sen kommer mat sömn kärlek och allt det där andra, därför är det också viktigt att man verkligen lämnar något till eftervärlden, det finns dom som inte gör det.. frågan är vad fan dom gör? Äter, sover och kramas.. huh fy fan..

Nej kom igen nu, på med festblåsan och traska rätt förbi kön till spyan, in och sup skallen ur led titta rätt över alla därinne så kanske kanske någon tror att du har något att komma med. Vakna sen upp på söndagen, titta dig själv i spegeln, le lite och känn.. fan det där gjorde jag bra, jag är verkligen på väg åt rätt håll.. fortsätt så och vipps så är du någon, du är en bättre och mer betydelsefull människa. För ingen känner ju dig och du känner dig själv mindre och mindre och mindre och mindre. Men vafan jobbet går ju bra och på fredag smäller det igen. Eller så blåser du huvudet av någon och bygger en hund av kroppen. Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra men det handlar väl lite om effekt och verkan.

Vissa är något andra inte, vissa minns man andra inte och somliga känner tydligen sig själv... Det blir svårt att låtsas då. Allt blir på något sätt på riktigt, man sätter skrattet i halsen när man försöker dra bernskortet för att betala för kniven man ska ha när man bygger katter av gamla människor och då, först då går det upp för en att något gått lite snett för i all strävan efter att lämna avtryck, komma vidare och komma framåt så satt man där själv till slut, och snön man precis pulsat igen ligger blank, inte ett avtryck bara själv och ingen sa ens tack... vilken skit va.

Jag ångrade mig, för idag..

Man säger ofta att man ska göra saker och ibland så gör man saker och ibland inte. Ibland gör man saker som man tänkt att göra och ibland tvärtom. Jag är inte konstigare jag, nej jag är inte konstigare än du. Jag sa att jag skulle lägga ner min blogg men nu sitter jag här, det var väl inte dags helt enkelt. Det viktigaste är ju någonstans att man gör någonting, oavsett om man gör det man sagt att man ska göra eller tvärtom. Dom flesta gör ju trots allt ingenting, ja förutom att gå till sina jobb, gå hem pussa sitt lilla hjärta på kinden och krypa till kojs. Visst det är väl att göra något men det är ju väldigt existentiellt. Jobba är pengar till mat och att se söt ut. Pussa eller bli pussad på är bekräftelse och kärlek i ett.. sen är man väl hemma.
Inte helt personlighetsutvecklande kanske men ett steg i rätt riktning, för det måste man ju säga att det är. Mat, kram se söt ut, kram mat och sove.. det är väl bra, skönt och mysigt liksom.. sen blir man mätt också.

Nu kan det tyckas att jag upprepar mig själv nu när jag sitter och gnäller på människor som har fungerande liv men inte alls, jo jag upprepar mig men så blir det såklart, jag har ju mina referensramar.. men gnäller gör jag inte. Jag har tidigare i bloggen drömt om ett lugnt liv i jämtland med fru och barn och det står jag fast vid, det vore något. Något jag drömt mycket om på sista tiden är förlåtelse och perspektiv, två hörnstenar som verkar hamnat i mitten eller någonstans där dom inte hör hemma men jag fortsätter drömma och jobba. På mig själv och på mitt liv...

Jag drog tillbaka klockan ett varv för några veckor sen och hamnade i September 2008. Jag går till Riche och hem.. jobbar lite och går till Riche, det var tydligen dags för det igen. Kul? Nja, utvecklande... tveksamt. Men så är det nu, hade jag kunnat dra klockan tillbaka bara några månader så hade jag gjort det, vilket förmodligen resulterat i att jag sluppit dra tillbaka den ett år men wtf, vad är ett år....

Hej då

Jo jag har skrivit den här bloggen i ett drygt år, ett år som innefattat det mesta, först tristess och bitterhet som byttes ut mot lycka och kärlek. Jag är lite tillbaka på ruta ett nu, ja ni vet den där rutan som man hamnar på ibland, oftast inte helt självalt men man hamnar där. Jag ser därför ingen riktig poäng med att forsätta med den här bloggen. Den har ringat in alla sinnesstämmningar en människa har och skulle jag fortsätta så är risken rätt stor att jag skulle börja upprepa mig, och det vill jag inte. Jag kommer att reflektera över min omvärld på andra sätt.

Puss och kram

Henrik "boston54" Boman

Ps: Låt människor göra fel och låt dom ändra på sig, ge varandra utrymme och kärlek. Uppmärksamma inte det dåliga, då blir det bara sämre. Uppmärksamma det bra och det fina, då blir det bara bättre!

Uppfattning

Vad gör vi med våra barn egentligen? Vad gör människor när dom får barn.. vad säger dom till barnen? Vad vill vi förmedla och varför blir det som det blir? Anledningen till min oro är att jag precis klippt senaste avsnittet av färjan på femman. Kalla det humor, komedi, lyteskomik.. ja kalla det vad fan som helst men man blir rädd. Färjan består av människor som inte vet vilken dörr dom ska gå igenom när dom går till jobbet. Det är människor som är totalt bortkopplade från allt vad nutid heter. Dom bor och verkar på en annan planet. Där är det tydligen ok att bete sig precis som man vill, se ut som man vill och föra sig som man vill.

Det kanske finns något gulligt i det här att totalt bortse ifrån kutym, skick och fason men jag undrar på något sätt om dom här människorna kom med storken alternativt inte har någon omkring sig, ja förutom dom på färjan. Skulle jag välja ord som en treåring, gå som om jag var konstant packad och föra mig som om jag skippat skolan efter åk 2 och bott avskärvad från allt vad civilisation heter så skull väl någon hojta till.. eller?

Jag undrar vart deras föräldrar var, varför blev det såhär. Varför ser det ut som dom härmar andra människor när dom lever. Dom säger saker som någon annan har sagt, beter sig som någon annan och för sig som någon annan, dom härmar människor och det blir nästan rätt.. inte riktigt men nästan.

Jag får mig också en tankeställera såklar, hur uppfattas jag.. är jag kanske en av dom på färjan som tror att allt är cool.. det funkar, jag är en ganska salt kille men så sitter ni och skrattar åt mig, pekar och skrattar. För ni har sett att mitt hårfäste krypit lite trots att jag tror att jag kan dölja det. Ni hör att jag väljer fel ord men jag tror att jag kommer undan, och ni såg också att jag drog på mig ett par chinos en säsong för sent... fan också.

Mmm fan också. Jag kom hem för ett par timmar sen, hällde upp ett glas Loka päron av sentimentala skäl och lade mig i sängen, lite för att det är en sån dag, lite för att livet är så ibland. Jag säger inte att allt är skit, jag säger att jag tror det kommer att lösa sig.. men idag är det en sån dag.. fan också.. igen.

Bordet

Jag skulle köpa ett bord igår. Jag gick in i affären, kollade runt ett tag och bestämde mig ganska snabt för ett bord. Jag tillkallade personal och sa " Det där bordet, det är väl fint"? mmm svarade killen. Jag igen.. "det där är väl ett sånt snyggt bord"? mmm visst fortsatte han. Nu var jag på myrorna i Skärholmen så jag förväntar mig ingen top noch service, det var inte där skon klämde, nej jag visste inte om det var ett fint bord eller inte, jag behövde stöd.. en klapp i ryggen samt en liten övertygelse.

Jag fick här för första gången veta att jag inte har några bord-preferenser, jag vet inte vad som är ett snyggt eller fult bord. Jag tyckte ju att det var ganska fint men vad jag tycker är ju inte så intressant, jag köper ju bordet för alla som ska vara hemma hos mig, gäster.. föräldrar etc.. jag behöver därför veta om det är en generellt fint bord jag köper.

Igår kväll hade jag lite folk över på middag, och ja det var i slutet på dagen ett fint bord tydligen.. sa dom iaf men man får väl utgå från att det är så.

Efter att hela lördagen gått åt till det här bordet, mentalt och fysiskt så fattade jag en sak när jag gick och la mig. Jag fattade för första gången varför folk ger upp, att man inte orkar längre.. att det får fan vara nog ibland. När det är barn.. maten ska på bordet det ska köpas bilar... hundjäveln ska ut.. ja då förstår jag att det kan bli lite mycket, att det är lätt att slänga in handduken. När ett bord tar upp så mycket av ens tid/liv.. för att tillfredställa sig själv i allmänhet och alla andra i synnerhet, då först då fattar jag vad ett barn gör med dig, förutm lycklig så helt galen.

För man gör ju inte saker för en själv och varandrar man gör saker för andra på bekostnad av sig själv.. det är därför vi inte orkar längre, det är därför det får varea nog ibland. I Norrland gör man inte så men här gör vi det. Skyll er själva, men jag tänker inte hjälpa er.. jag får klara mig nu .. och hur läget är.. nej.. ee nej eller jo det är grymt, jag är ju en man så jag är stark... så nu vet jag inte.

ja just ja, allt är ju bra.

Varför blir det fel hela tiden, varför är en början alltid bra och ett slut alltid dåligt? Varför kan inte allt bara få var en enda lång början. Varför lyssnar man inte mer, lyssnar och accepterar...

Är det så att det ska bli fel hela tiden. Krig är ju fel och det är krig mest hela tiden. Människor som har skitmycket pengar får mer och fattiga får mindre. Då skulle vi kunna stå utanför, titta på och säga,, fan vad tokigt allting är men det är fan fint att vi har varandra och kan titta på det där tokiga, som ett team eller ett lag.

Det är så enkelt, så himla enkelt. Det går om man bara bestämmer sig för att det ska gå. Se till dom bra sidorna hos en människa så kommer den människan att se det possitiva i dig. Det behöver inte bli fel hela tiden, för inget är egntligen fel allt är ju helt rätt... man bara tappade tråden för en stund, glömde bort, var inte helt uppmärksam, men det fixar sig ju.. sen att saker omring spelar in.. ja men vafan låt dom göra det då men kom ihåg vad som är viktigt kom ihåg vad jag skrev sist... utan närhet så dör du.....

Det var ju så bra.. nej vänta det var ju bäst... jag minns, och kan fixa...

Kan alla bara var lite snälla motvarandra från och med nu. Snälla leken börjar nu, ok. Hur lätt har vi för att glömma bort hur den här jorden ser ut? Om jag skulle tänka på det dagligen så skulle jag också gå runt och le 24/7 Le åt hur fruktansvärt bra jag har det och hur förbannat lycklig jag är. Men det gör jag ju inte för det ska ju gnällas, och det är inge kul på jobbet och skivan säljer inte men vafan spelar roll. Har jag människor jag älskar, japp. Älskar dom mig tillbaka? Tror fan det. Är jag hungrig ofta.. nej etc dvs allt är skitbra.

Nej det är inte lätt att leva men nästa gång allt känns jobbigt, tänk.. för det är inte så jävla jobbigt, inte alls faktiskt.

Vänner

Utan mat så dör man och utan vatten så dör man också. Utan kärlek så stryker man också med. Det är bevisat att människor som inte är älskade dör, människor som aldrig får en kram, blick eller något fint sagt till sig dör, därför har vi vänner. Vänner är det viktigaste man kan ha, det tyckar alla man frågar. Vad är det viktigaste i ditt liv? Vänner, mina vänner svarar man glatt och ler lite, för att man tänker på sina vänner och hur viktiga dom är. Vänner kan man prata med allt om, för sina vänner släpper man allt och hugger i och till vännerna säger man säga bra och trevliga saker för att få samma tillbaka.

Till jobbet kommer man alltid eller oftast i tid. Där är man trevlig, glad för att det är så man ska vara när man är på sitt jobb. Man kommer ju inte en halvtimma försent för att sen surt berätta att man varit och kollat på en tröja som inte fanns i rätt storlek, nej det gör man inte på sitt jobb, bara till sina vänner.

Sina vänner kan man skita i under perioder tex när man snubblar över en tillfällig hjärtevän. Dom går bra att ta förgivet för att dom finns ju där sen, ja när den här tillfälliga människan du inte kan ta förgivet är borta efter ett par månader. Då är det bara att lyfta på luren och ringa upp dom där vännerna igen så är allt som vanligt. Inte behöver man be om ursäkt för att man har struntat i att svara när det skulle ut och firas eller när någon fyllde år.. nej nej det är bara att köra på, gärna komma försent och vara lite sur över att det senaste ligget inte vill träffas längre.

Det fina med vänner är att man kan bete sig precis hur man vill men ändå komma undan med det, det är liksom alltid lugnt. Hur full man än blir och gapar, gormar och skriker så är det lugnt, det är alltid lugnt. Ett sånt beteende där hälften skulle räcka till för att du skulle få kicken, det sväljer vännerna med hull och hår.

Det är också väldigt svårt att göra slut med en vän lite pga av ovanstående, dom dyker liksom upp igen efter några år och då är allt bra igen, även fast det slutade i totalt kaos sist så tar man det ett varv till, ger personen en chans till trots att den stod och hoppade på dig sist ni träffades, det är vänskap det.

Så efter jobb, karriär, one night stand, bostadesrätt, Riche och Berns är fan vänner det finaste och viktigaste men har.. mmm så är det.

Går det?

När jag växte upp så bråkade inte mina föräldrar, aldrig. Jag har idag fått reda på att dom visst bråkade men dom gjorde det utan att jag varken hörde eller såg. Hade jag sett något eller för den delen hört dom överhuvudtaget höja rösten mot varandra så hade jag nog, sju år gammal tagit ett rakblad och börjat gnida det mot armen, jag var nämligen aningen dramatisk som barn. I tredje klass frågade min klasskamrat Linn en dag om jag hade kavaj på mig, enligt mig var det en kofta och frågan gjorde mig så ursinnig att jag i sprang hem gråtandes, i strumpläster, i December.

Mina föräldrar ville inte göra mig orolig, för det fanns inget att oroa sig för, dom var ju ihop, inte skulle väl dom besvära sitt lilla barn med lite tjaffs, det betydde ju ingenting, dom skulle ju inte skiljas, bara rensa luften lite.

Det gick ju bra det där för idag är dom fortfarande ihop. Mamma har inte tagit ut skillsmässa för att en karl fick henne att skratta en gång 92, inte heller pappa trots att han haft många tillfällen att roffa åt sig en ny kvinna under oräkneliga samtal av olöslig skillsmässoterapi. Nej då dom kämpade på, för det ska man ju, eller skulle man iallafall.

Går det att göra det idag, att ta ett djupt andetag, spotta lite i händerna och kämpa på lite, bara lite? Går det att med alla karriärer och alla jävla lockelser att bara köra på med tanken att det här är ju fantastiskt, det här ska vi göra... för alltid.

Hur fruktansvärt jobbigt det än kan vara eller hur snygg den där nya kan se ut 03:30 så kvarstår ju faktum: Ett år senare är det inte så exotiskt längre, det är aldrig det. Måste kärlek vara vacker? Kan den inte bara ibland få vara. Utan frågor, utan krav och utan förväntningar?

Jag vet inte varför allt är så svårt idag, varför vi gör det så svårt. Träffar man någon som är rätt så får man väl någonstans fatta att man kanske inte träffar så många andra som är lika rätt, vart kommer egot ifrån? Vart kommer slöheten och passiviteten ifrån? Visst det är alltid lättare att riva ner än att fixa upp. Framförallt hur kan svaret på "Går det"? Vara ja när det gäller precis allt förutom en relation. Jag känner inte för att vara konsekvent i den frågan det skulle bli så konstigt. Går det att gå upp imorgon bitti..njae. Går det att åka på semester snart? Vi får se hur vi gör. Går det att köpa lite middag? Det får framtiden utvisa....

Alla man har varit ihop med tills idag är man ju inte ihop med längre så visst, det finns en viss statistik som lyser i blinkande rött, "Det går inte". Men det var väl någonstans målet med alla karriärer, bostadsrätter och uppvisningar, att den där sista poletten skulle trilla ner tillslut. Det är klart att det går.

I Ödeshög

Ensamhet kan te sig på olika sätt. Just nu är jag ensam… i Ödeshög. Jo jag befinner mig i Ödeshög, ett samhälle söder ut i Sverige. Här är alla ensamma. Byborna hävdar själva att det är lugnt och skönt här i Ödeshög, inte ensamt. Pratade tex med Majken igår, hon är väl 70 something och när jag påstod att det här med Ödeshög inte var så mycket att hänga i granen höll inte Majken alls med. Hon menade att det var fin natur, lugnt och skönt och.. ja lugnt och skönt. Jag blir lite sorgesen när jag pratar med Majken. Det finns ju en hel värld där ute med massa roligheter och hon vill bara sitta i Ödeshög och har det lugnt, hennes barn driver tydligen macken här, underförstått.. stålarna rullar in, jo jo.

Hade jag varit i London eller kanske i bara en riktig stad så hade jag nog inte känt den här tomheten på samma sätt. Det händer ju ingenting här, det står liksom still och i den här stillheten irrar jag runt och letar efter liv, efter människor som vill framåt eller bara efter en pub så jag kan coola ner mig lite. Men inget av ovanstående erbjuds och därför känner jag mig ensam.

Mina tankar blir väldigt påtagliga i Ödeshög, det finns inget att blocka med här, det går liksom inte att parera.. det bara väller över mig, som en flod, som en jävla Ödeshögflod. Jag funderar hit och dit men kommer inte fram till något, kommer inte ens på något att skriva det är bara träd, lador.. Majken och åter träd.

Är det nu jag ska ta itu med dom riktiga känslaorna och få svar på sånt som Stockholm plockar ur dig så fort du sätter din fot där, är det därför jag känner mig ensam för att det här är på riktigt, riktiga människor som lever riktiga liv och som därmed erbjuder helt ärliga och riktiga sinnesstämningar? Jag kanske är ensam, jag kanske är mer ensam än vad jag någonsin vågat drömma om. Det är ju jag som ringer.. som skickar det där sista messet, som går först från festen och kanske oftast också kommer först. Nej, det är nog bara Ödeshög… fan bara namnet liksom.. Ödeshög, fy fan.

Det är konstigt

Eftersom jag blivit lite till åren, inte gammal utan bara lite äldre, nöjdare och trindare fick jag idag besöka kiropraktorn. Ryggen är väl inte riktigt vad den en gång var och jag fick godtyckligt ligga på en brits varpå han bände och vred. Efter det började han berätta om hur allt hängde ihop. Mina tankegångar med min ryggs hälsa. Mina nerver med mina fötter och det första med det sjunde. Jag satt och lyssnade och tänkte vad konstigt, vad konstigt allting är.

Det är ganska konstigt att man går upp varje morgon och går till jobbet. Det är också konstigt att man säger till folk typ vad man tycker och inte precis vad man tänker. Men något som är väldigt konstigt och lite synd är att om jag hatar någon så hatar den mig tillbaka men om jag älskar någon så älskar inte den mig tillbaka.... alltid alltså, ibland blir man älskad tillbaka men man blir fan alltid hatad tillbaka... Det är konstigt.

Vulcanusvägen 72, vad hände sen?

När jag var liten bodde det en tjej på andra sidan gatan. Hon hette Astrid och sa aldrig speciellt mycket, knappt hej. Jag sa inte hej till henne heller hennes osäkerhet smittade av sig och gjorde mig skraj... Visst, hade jag kläckt ur mig ett hej så hade jag förmodligen fått ett tillbaka men jag vågade inte ta chansen, risken att misslyckas och bara få en tomt stirrande blick från den här finlands/svenska varelsen var för stor.

Några hus bort bodde en typ som hette Micke. Han var lång stor och jävligt taskig.. vi var sk vänner men när folk tittade bort skulle han lik förbannat nypa till mig i magen eller något dylikt. Jag hatade honom men om han var läskig så var hans farsa värre och med hans utbredda "min grabb har inte gjort något" Attityd gick det inte att komma åt Micke, det var bara att le och spela med.. vara bästa vän osv.

På gatan bodde också Jonte, gud hade varit allt annat än snäll mot honom. Jonte var rödhårig och helt befriad från allt vad pigment heter. Han stoppade snorkråkorna i munnen och stammade, ibland fick han inte ur sig ett ord utan bara låg på samma bokstav och försökte ta sig vidare. Det var bra att Jonte fanns för han kunde man alltid trampa till lite när Micke varit jävlig, sätta sig lite bekvämt på honom för att inte känna sig minst.

På gatan bodde också massa tjejer som har massa barn idag och är frånskilda, nygifta, på smällen och gifta igen omvartannat.

Med facit i hand så har det väl inte hänt så där sjukt mycket, vet jag inte att det finns hej tillbaka garanti så håller jag nog helst igen. Jag tycker fortfarande inte om stora karlar som jävlas mig mig men om dom gör det så tar jag ut det på någon mindre, som Riche liksom, sjumilablick, nypa i häcken gå ut och nita på någon... eller jag vet inte. Såhär 20 år senare... ja ja så kan det vara.

Om allt ändå bara kunde får vara åt helvete.

Ett par dagar efter Kurt Cobains död satt jag vi fyrisån i Uppsala med ett par vänner. Vi knäppte några öl, pratade skit och hade kul. Efter ett par, tre öl reser jag mig upp, springer mot ån och skriker, JAG SKA DÖÖÖÖÖ!! NU HOPPAR JAG III. Mina vänner for upp, satte efter mig och hann precis stoppa mig vid åkanten. Det här upprepades ett tiotal gånger under kvällen. Jag far upp springer skrikande mot å kanten, dom sätter efter... några meter före ån saktar jag in så dom ska hinna ifatt, dom river ner mig, vi gråter lite sen går vi tillbaka och sätter oss igen... inge konstigt.

Jag vill inte tacka E-H och Haag idag för att dom räddade mitt liv för jag hade aldrig trillat i någon å, allt var självklart så minutiöst planerat att dom hela tiden precis hann ifatt mig, just precis. Jag kan däremot tacka dom för att dom överhuvudtaget orkade resa på sig och ränna efter varje gång jag skulle i den där ån, det var en kärlekshandling från deras sida och det var väl lite det jag eftersökte, där vid fyrisån 16 år gammal.

Jag fick må dåligt för att min idol hade tagit livet av sig, och må dåligt är ju som alla vet det näst bästa som finns efter att bli tyckt synd om, och det blev jag ju, för att jag skulle hoppa i ån så var det ju så klart synd om mig. En kanonkväll kan tyckas... men jag vet inte.

Folk i U länder vill ju ha mat och må bra, och vi i Sverige vill ju svälta och må dåligt, det är ju även fast man vaknar upp på 48 kvm, ler när man ser sig i spegeln, sätter på sig sina finaste kläder, träffar den man tycker allra mest om, gör precis det man vill, köper precis det man vill ha... och sen blir allt skit... för att det kom en liten jävla grusbit i den här fantastiska välfungerande maskinen... en liten liten jävla grusskit.. nästan osynlig fick maskinen att stanna. Man startar om den.. den hostar.. spottar fräser lite sen börjar den gå igen.. som en katt.. den gör det några gånger men vad jag är skraj för är om den där maskinen inte startar en dag... att den har gått sönder på riktigt, den går liksom inte att reparera, för en mikroskopisk jävla grusbit så gick allt det där fina sönder.. nej fy fan.

Lite helvete är bra så man uppskattar det som är bra, ett helvete är enklare.. och stundtals vackrare men det går inte att leva så, det går inte att vara så för allt går ju sönder till slut...

Man kan nästan hoppa i fyrisån, och tycka att allt är ett rent helvete. Man kan släpa sig hem från Berns 04:30 en December natt utan att ha fått något... nej det kanske inte är så jävla kul men vafan gjorde du där då när du kunde suttit hemma och spelat monopol med din fru, som både du och jag förmodligen haft vid det här laget om allt inte hade varit så jävla jobbigt hela tiden. Jag tycker inte att något är skit längre... lite grus i maskineriet kanske, men det är bara att dammsuga ut, den ska vara helt ren till nyår.

Spreten pt2

Jo jag vet det hör ju till att det ska tas en öl när solen tittar fram. När sommaren är här i allmänhet och semstern i synnerhet, japp då ska det korkas upp så det står härliga till. Jag hakade på det nu i somras, jag tänkte ähh jag kan väl unna mig en kall, det är ju kutym.. som svensk. Brukar vanligtvis inte blanda in min nationalitet i något jag gör men när det ska tas en öl, ja varför inte.. alla andra gör det ju.

Det blev några öl efter den där väldigt tveksamma vita månaden i maj. Det bar av till frankrike.. och som alla vet så dricker man ju där, ja då får ju jag också dricka. Sen Norrland och vad gör man i norrland? Jo man dricker, så då dricker jag också jag vill ju inte sticka ut, gilla läget och prata till bönder på bönders språk, sån är jag.

Under hela sommaren har jag också spelat mycket och en bassist som inte knäcker några bärs är väl knappast en bassist, alla andra gör det ju. Nu i Lördags hände det igen. Jag råkade göra det som jag i april lovade mig själv att aldrig igen göra: Bli för full. Jag missuppfattade min förmåga eller kanske tolerans och blev ja aprak. Kunde knappt stå upp, visste inte vad jag hette och sa saker som jag kommer få äta upp väldigt väldigt länge.

Jag gick på det där gamla tricket igen, ett av dom äldre i boken, tricket "Nu kör vi!!!" Träffade en gammal vän, och det är faktiskt en gammal vän då både han och jag börjar bli gamla.. alldeles för gamla för att stå på sturehof 20:00 utan att veta vart vi är.

Jag har inte hunnit fundera så mycket på det här än men har kommit fram till ett par saker, det är spriten och inte jag som bestämmer. Utan sprit är det tråkigt och utan sprit är jag rädd. Jag vet att jag är både roligare och trevligare om jag låter bli men det blir inte så.

Jag tror fortfarande det finns hopp för mig för någonstans därinne så vet jag att jag är jävligt bra men med sprit en nolla... jag kan tro att det är hoppfullt men det får väl framtiden utvisa... och jag bevisa. Fan spriten, nu räcker det lite grann kan jag känna... det är bra nu.

(och för dig som uppskattade det här inlägget kan jag även rekomendera inlägget "Spreten" från den 21 april) Trevlig läsning!

Tänk inte för mycket

Egentligen så är det ju inte så konstigt. Det ska krånglas till, det ska tyckas, vridas och vändas trots att det oftast är där, mitt framför snoken. Problemen fanns ju aldrig riktigt, dom skapades för att säga till vardagen, du jag orkar inte med dig just nu... du får gå ut så ska jag röra om lite. Man behöver ett bryt ibland, jämnt.

Alla tankar som folk tänker och vill förmedla, visst det är det innersta vi har, våra tankar men måste det tänkas så långt hela tiden, vore det inte bättre om man klippte någonstans halvvägs, jag tror slutsatser skulle komma spontanare och problem försvinna.

Jag förstår inte hur vissa människor tänker, hur fan dom är funtade. Jag kan naivt och uppriktigt säga att jag fattar inte hur folk på Östermalm/ i Djursholm tänker... jag är varken intresserad av eller känner att jag behöver motivera varför, jag förstår det bara inte för dom tänker tvärtom om, allt som är rationellt så blir det tvärtom. Jag förstår inte heller hur folk som står på Riche och nyper andra människor i arslet tänker men jag vill veta, vad dom tänker just innan dom nyper till... att det kan vankas giftemål till nästa sommar? Att dom ska få en trevlig pratstund.. Nej jag fattar inte.

Men där har vi ju å andra sidan lösningen, för att få en morgondag, för att ha en uns hopp kvar så tänker vi inte längre. Tänker man för mycket är det lätt att gå händelserna i förväg och hade man inte tänkt så långt så hade man inte nått slutet så fort. Tänkaren har ju hunnit giftit sig, skilt sig och dött i huvudet innan han nyper till i lilla baren och då blir det ju inget nyp, för nyparen blir det kanske inget giftemål men det blir ett nyp... i arslet medans tänkaren går hem eller till Berns, ensam med en onypt hand. Någon vann och han sitter inte och läser böcker, är snäll och bryr sig om folk men det visste vi ju redan.... han vinner sällan.

Måndag

Hur var det med det där ägget nu igen, eller jag menar hönan. Den som kom först, vem var det? Och hur var det nu när du blev arg på mig över det jag sa, sa jag så för att du var arg på mig eller var det så att du blev arg på mig över det jag sa. Och varför är jag arg på dig? Är det för att du är arg på mig eller är det för att jag var arg på dig sen blev du förbannad på mig, men jag blev ju arg på dig för att du var sur på mig, just för att jag är arg och dum mot dig... och du mot mig.



Om du gjorde si så måste ju jag göra så... det är universellt, det funkar så allt måste ju jämna ut sig. Jag kan ju inte bita ihop en gång, hålla mig borta för en stund eller bara försvinna för ett tag, för att bli lite roligare, intressantare och mer spännande.



Vi måste ju göra saker hela tiden som storstadsbor, skapa, nätverka och bygga broar.. socialisera oss och vara med... och jag som bara vill vara just nu. Vara på en liten plätt i någon skog, kanske i norrland och bara andas ut..

Jag skulle bara vilja låta saker vara ifred, allting få vila. Jag min omgivning, mina relationer... inte behöva försöka påverka något åt något håll utan bara låta det vara. Går det, dör saker om man bara låter dom vara? Behöver dom näring, eller är det just att ge näring till en själv och andra, att bara låta det vara... bra.

Jag startade ju aldrig någonting, jag försökte ju bara rädda situationen, inte du heller, åt något håll.... men allt är ju faktiskt sjukt bra. Perspektiv är bra, trots att det alltid kommer som en påminnelse, skulle man å andra sidan alltid ha det i medvetandet skulle saker aldrig bli fel och då skulle ju inget kunna bli rätt... ja förutsatt att du inte är helt platt... och vem vill vara platt när man kan åka berg och dalbana?

Jag är nog ägget, eller kycklingen.. ja beroende på vad som kom först.

Hur mår du?

Jag brukade fråga hur folk mådde, typ hur mår du.. underförstått: Hur mår du egentligen? Inte hur är det läget. Inte för att jävlas mer för att jag var uppriktigt nyfiken hur människan i frågan mår. Folk freakade såklart och svaren blev, hur så? det är bra vad då då? helt ok men mycket på jobbet Etc etc.

Ingen mår väl så där hundra bra så jag kan fatta reaktionen, man vill inte visas sig svag, negativ och känner sig därför lite inträngd när någon verkligen vill veta hur fan man mår egentligen.
Under år jag har ställt den här frågan har jag aldrig fått ett glatt, allt är perfekt.. kan inte bli bättre!! Om det är för att vi känner efter för mycket, för lite eller inte alls vet jag inte men det kan ju kännas lite tråkigt... det är väl ganska bra egentligen eller?

Jag känner ingen som mår bra och jag kan känna mig lite liten och skyldig av det faktumet. Kan inte jag lugna en stressad vän, trösta en ledsen eller rycka upp någon som bara är lite deppig.... kanske inte. Fokar vi kanske lite för mycket på skiten?

När det kommer till kritan så är ju 9/10 problem skapade av mig själv, bakfylla ,tjaffs, grä, för mycket jobb.. och tankar som är svåra att kontrollera, jag kan sätta en kråka på samtliga. Mitt fel och mina skapelser, något jag har konstruerat och därför ja klart jag måste lägga vikt vid det och observera det, eller inte.

Jag känner en person som mår bra, han heter Björn och äger en mack där han har sålt bensin i 40 år. Björn är gift med Maud och hon verkar också må bra. Björn är alltid glad och när man frågar honom något så blir nästan alltid svart Kanon! Jag träffade honom på midsommar, fyra på morgonen åkte han hem, han skulle nämligen jobba på sin mack åtta nästa morgon.. det var också kanon. Varför är allt så bra i Björns värld då? Äh det är bara bra... så svårt var det.

Att ta steget, eller ett steg till... ett litet bara

Efter ett spristinnt skämt/kaos till helg så kom jag till slut ut på andra sidan. Andra sidan av det där röret jag har suttit fast i i en månad. Det har varit ett tunnelseende utan dess like med bekräftelsebehov, tjafs och oro.. till viss del motiverad till viss del rena spekulationer och påhitt, men det är över nu.. puh! Skönt.

Det hela började så klart med att jag gick runt och funderade på vad jag höll på med och hur jag beter mig, vad jag gör och inte gör. Det leder som alltid i sin tur till att jag börjar fundera på hur andra beter sig, vad dom gör och inte gör, ibland gör dom mer och ibland mindre. Jag har tyckt att jag gjort för lite och för att lindra det har jag beskyllt andra för att dom gjort ännu mindre. Är man på samma plats för länge så kan det bli lite grinigt men det är slut med det nu.

Den kemiska ångesten satt kvar från Lördagens bravader till sent idag Måndag, under lunchen var det vidrigt, varenda tugga smakade sprit och ansiktet var svullet som en luftballong. Vid bordet brevid sitter fyra herrar och språkar. Dom är kollegor, ganska tråkiga och korrekta. Sånna småfeta män som man undrar lite vart dom kommer ifrån, dom finns överallt men verkar ha levt under en sten i tjugo år. Det är ingen frisyr, bara hår, det är inga byxor eller tröja.. det är bara kläder dom bär, ja sånna, unga farbröder.

Dom är identiska förutom skämtaren i gänget som har dragit på sig ett par blommiga Vans, för att han är den tokiga killen som drar skämten och då ska han ha blommiga Vans. Han är egentligen inge kul men för dom är han det och det räcker, han är i sin trygga zon där han får vara roliga killen med dom blommiga skorna.

Jag känner igen mig i honom och vi har något stort gemensamt, vi borde bryta mönstret hoppa ut från det här säkra som vi kan och utmana oss, eller? Borde man istället sluta sätta sån jäkla press på sig själv och bara vara där man är, det funkar ju.. det går ju bra, varför utmana tryggheten när det är trygghet vi i slutet på dagen strävar efter. Kanske går det att göra både och?

Jag tänker inte på hur jag beter mig från och med idag så pressen på alla andra har lagt sig men jag tänker fortfarande på vad jag gör, innan jag gör något... inte efter, det blir så lätt att man ska ha något tillbaka då, fastän det du gav aldrig någon bett om..


Jag ska till Riche och Berns i helgen och utmana mig själv, kanske ta ett glas med blommiga skorna killen som lämnat Rocksta för första gången på 20 år bara för att få ett jävla kvitto på att han är skittråkig, ganska ful och jobbig.... Nej håll dig till det du kan och dom som håller av dig... du blir söndertrampad annars eller så trampar du sönder någon, det är inget överflöd på kärlek därute så det är bara att välja.

Vad ska jag göra nu igen

...När jag låg där på stranden i Nice förra veckan så var det som om någon knäppte till med fingrarna och jag vaknade upp. Som om någon viskade i mitt öra " det är dags att vakna nu boston54, vakna och lukta på kaffet". Det var klart och tydligt och jag vaknade men jag vet inte till vad, eller varför.

Tiden efter det har varit jobbig och stressig. Jag har förstått nu att det är dags att steppa upp ett par pinnhål, släppa ut det gamla och in med det nya och leva i nuet istället för igår, imorgon eller i drömmen. Det hade varit välkommet med en ledtråd, en liten hint om vad jag ska göra med mitt liv för tydligen så gör jag inte det just nu, ja med tanke på att det saknas något, att jag inte är tillfredställd. Hade jag varit på rätt plats hade jag inte haft den här ständiga känslan av att jag använder 10% av min hjärna, 20% av min förmåga och på sin höjd ytterligare 30% av min kapacitet.

Jag lyssnar om någon vill berätta, jag tittar om någon vill visa. För dom som känner mig måste väl ändå veta bäst vad som är bäst för mig och just vad jag är bäst på, jag kan ju omöjligt veta det. Objektivitet är en sak men det vore ju som att segla upp några meter ovanför sig själv och ligga där och sväva i ett par månader. Först då skulle jag kunna säga till mig själv vad jag är klippt och skuren för att göra i den här världen.

Som man säger i folkmun, " Du får bara bestämma dig för något du tycker om och sen köra på det" men problemet är att jag inte vet riktigt vad jag tycker om, för jag har inte provat det, hade jag provat det skulle jag utnyttja mig själv till hundra procent och jämt vara glad, tillfredställd och problemfri...

Det faktum att jag på franska rivieran känner mig lite otillräcklig, liten och pank kan väl inte ha något med omgivningen att göra... Att alla runt om en är problemfria, skitrika och jättevackra.
oavsett vad jag gör så är jag nog i slutet på dan en av dom.. som hellre gråter i en limousine än skrattar på en buss.

Peppad?

Sommaren var välkommen. Den skulle ju som alltid förändra saker, ställa allt till rätta igen. Livet skulle bli enklare och problem skulle försvinna. Till viss mån hände allt det här, livet blev lite enklare, spriten lite godare och människor lite vackrare och lite lite trevligare. Men det handlade som vanligt inte om vilken årstid det är, saker och ting kvarstod, skit som inte riktigt är årstidsrelaterat.

Sommaren innebar att man socialiserar sig på ett annat sätt. Man träffar folk utanför facebook och pratar, och pratar och pratar. Det är trevligt, roligt och med ett par öl innanför västen kan det tom vara jättekul ibland, ja att träffa folk och prata. Jag undrar bara varför vi inte lyssnar, eller snarare vart intresset har tagit vägen? Jag kan inte minnas sist jag fick frågan, "vad tycker du då?" man pratar är tyst, sen börjar någon annan att prata.

I min värld så bor jag vid havet om några år, dricker rödvin med en kvinna som slänger ihop lite tavlor på lediga stunder. Vi pratar mycket och hon frågar ibland "Vad tycker du om det Boston54?" eller "hur ser du på följande resonemang älskling?" Vi pratar vidare i timmar tills vi lite rödvinsmosiga älskar tills tuppen börjar gala. Jag vet hur det låter, FILM! men vafan live the film baby, live the film!

Jag vet inte vad detta totala ointresse för andra människors åsikter grundar sig i eller hur det kom upp men det kanske alltid varit så, att det som roar oss mest år våra egna åsikter, frågan då är väl hur fan utvecklas vi? Hur kommer vi framåt... Det gör vi inte ,vi står stilla eller i värsta fall går bakåt, kan ha med växthuseffekten att göra.. inte så mycket att leva för så varför utveckla sitt jag. Eller varför ska man utveckla sig när ingen bryr sig om dig eller vad du tycker?

Jag har sen tio år tillbaka värderat sommrarna, med eller utan hår. Har jag fortfarande hår kvar på huvudet så kan det vara värt att ha en rolig ungdomssommar till, har det trillat av är det dags att tänka på refrengen, refräng som i att bli lite tråkigare och agera mer 31. Det är fantastiskt att sommaren är här och håret, ja det sitter kvar. Ingen lyssnar på vad jag säger men det gör inget, om några år sitter jag där vid havet och sippar lite på mitt vin, med min kvinna.. som i en film, fast på riktigt.

Det här med att bli någon

Det är nog inte så viktigt att vara någon ändå, eller jag kanske ska säga vara något.. nej det är inte så viktigt att vara något. Jag snurrade bort mig med att vara någon när jag år efter år strävade för att vara något. Att vara något är att vara, som min mor skulle ha sagt, en typ.
Någon som gömmer sig lite, som visar upp lite olika sidor beroende på situation. Utåt sätt är allt bra och då är allt bra. Ingen frågar, ingen vill veta så du behöver inte svara. Att vara något är ett lätt och smidigt sett att ta sig fram i livet men det faller ihop efter ett tag.

I förebyggande syfte har jag under det senaste halvåret gått från att leka något till att försöka vara någon. Jag har haft som första mål att vara en man, en riktig karl. Jag har aldrig varit eller ens försökt att vara det och det är i ärlighetens namn inte det enklaste. Med att vara en man kommer massa konstigheter som ansvar, bita ihop, ärlighet och ta i. Vissa av dom här kunde jag bocka av direkt men det där med att bita ihop, att tänka en tanke och sen, istället för att släppa ut eländet och skapa kaos just bita ihop: omöjligt.. det går inte.

Att vara någon är en riktig identitet du hänger ut dig och säger här är jag och såhär här jag kontra vara något där budskapet mer handlar om , såhär skulle jag vilja vara jag är absolut inte sån men det är ok, ni tror ju att jag är såhär.

Som karl blir man också lite mer känslig för sin omgivning, mycket pga av att man faktiskt lyssnar på folk, alltså medans någon pratar lyssnar man på riktigt istället för att stå och fundera ut vad man själv ska säga, det får komma spontant. Är man en riktig man ska man faktiskt kunna kontra snabbt utan vidare eftertanke, det kommer också med paketet.
När man just lyssnar på folk så dyker frågan "varför säger folk saker" också upp mer frekvent som man, det är också pga av att man lyssnar, lyssnar på allt skit människor pratar om.

I mitt försök att vara en man har jag blivit lugnare, lite som en gubbe faktiskt. Jag ler lite tveksamt istället för att sätta igång.. det är inte värt det, det spelar ingen roll och det förändrar ingenting. Petitesser som i slutet på dagen inte förändrar hur jag känner kan någon annan få bestämma ,det gör dom lyckligare och i slutändan mig lyckligare.

Från att egentligen aldrig har varit något så kanske jag har blivit någon. Det är ju alltid något.

Stilltje

Efter en arbetsdag, en dusch, en nystädad lägenhet och en bit mat la jag mig på sängen och tänkte för en stund: Jaha ja, nu då... vad händer nu. Jo vad jag vet är att jag kommer att göra allt i morgon igen, jag kommer komma hem från mitt jobb, äta en bit mat och undra lite kort, var det är allt... ska det vara såhär nu? Det kanske är så det ska vara när man till slut gav vika för det här livet, rutiner och vardag.. en väldigt dräglig sådan men fortfarande en vardag.

Det kanske finns någon off-knapp någonstans i huvudet när det gäller dom här ifrågasättningarna, jag är nöjd med min vardag men just när jag skriver det så frågar jag mig i samma stund..nöjd? Har jag börjat svänga mig med ord som nöjd, vad hände med allt det galna och vansinniga? Betyder det att jag också snart kommer att gå från att festen var skitkul till "Vi hade väldigt trevligt igår"? Det kanske bara är en språkutveckling utan någon direkt innebörd eller så blir man till slut nöjd.... med Berit... i trean i farsta.. där kan vi sitta och vara nöjda och ha perspektiv, läsa aftonbladet om allt elände där ute och vara.. nöjda...

Jag gnäller inte, det är vackert att gilla det lilla, dom små sakerna men strävan efter något större måste väl alltid finnas där, annars blir man väl tråkig eller hur tråkigt är det inte att sitta och lyssna på missnöjda människor som ältar penthouse i NY hela dagarna.. Vad är tråkigast, en nöjd eller missnöjd svenne? Svenne som svenne säger jag.

Vad som kan vara lite spännande är att jag faktiskt inte vet vad som kommer att hända imorgon, förutom det jag själv påverkar så kan ju allt hända men det känns lite jobbigt. Chansen att jag skulle halka på ett bananskal känns övervägande kontra vinna en miljon på triss, ödet funkar dessvärre lite så, tufft men sant.

Jag tror inte på att utsätta mig för fler utmaningar med risiga odds, det har funkat sådär såhär långt, om alternativet är nöjd så är det nog bättre än ångest, tårar, katastrof och elände... jag har provat jag vet. Jag kan ju fortfarande få ställa en kort fråga dagligen om det här verkligen är allt, tåkvåning i New York går för någon sekund från illusion till klarhet.... Men jag är nöjd o så nöjd.

I väntans tider

Jag vet inte riktigt vad jag väntar på med någonting är det. Jag förstod för ganska längesen att det inte räcker med att sitta och vänta, det kommer ingenting då. Man måste agera för att något ska hända, det var lite av en chock när det gick upp för mig en dag men så var det. Ingen ringer och ber om dig och det du kan, du får ringa folk, visa att du finns och visa vad du kan. Jag trodde någonstans att det var uppenbart att jag var grym och att det skulle lösa sig själv på något sätt men icke.



När jag väl började göra saker, dvs be om saker, ta plats och höja rösten lite så började det rulla.. Jag slutade vänta och började agera. Sluta muttra och började kämpa. Jag blev inte rik på kuppen men lyckligare, mer sysselsatt och mer kreativ. Så vad är då kvar, jo pengarna förstås, vart är dom?



Jag tror inte att det är dom jag väntar på, då hade jag levt mitt liv annorlunda med start för sådär tio år sen, prioriterat bort saker jag tycker är kul på riktigt för att ägna mig åt saker som jag låtsas tycker är kul. Jag hade behövt ha en annan inställning till det mesta och gå in i ännu mer roller, som om det skulle vara möjligt....?

Människors största önskan är att få bli sedda och få visa vem dom är, när det kommer till kritan och chansen ges att visa just vem men är så gör dom flesta sitt innersta för att dölja vem dom är... inte kan väl jag visa vem jag är .. vem skulle tycka att det är roligt? Precis, vem skulle tycka jag var rolig om jag var mig själv för jag vill inte bli sedd för den jag är, utan för den jag utger mig för att vara.

För att knyta ihop det här så har jag nog kommit långt med mig själv men kortare med ekonomin, jag har så jag klarar mig inga konstigheter men det skulle inte skada med lite lite till. För att få det måste jag höja rösten, buffla mig fram och ta mig an ytterligare ett alterego, för sån är inte jag. Jag blir ju sedd för typ den jag är så jag är väl nästan i mål men jag fortsätter att vänta, utan väntan finns det varken morgondag eller förhoppningar, ja om glaset är halvfullt, är det halvtomt så sitter jag nog bara och väntar... på att någon annan ska styra upp det här.

Kungen

Igår så träffade jag kungen. Ja han Carl Gustav, Sveriges konung. Vi sågs i hans trädgård på Drottningholm och pratades vid i tio min en kvart. Han såg ut som han gör på bild och det hela kändes väldigt bekant, lite som man pratat med kungen förut. Det kan ha att göra med att man växt upp med hans face och att han är en sån som man kanske skulle hälsa på av misstag på stan för att det är något bekant men det hela blev väldigt avdramatiserat. Vi pratade som folk gör, om väder vind etc, han svor nästan i varje mening. Kanske var det befriande för honom att få vara sig själv för en stund och prata med någon från arbetarklassen visst visst men jag tyckte mest att det var jobbigt.

En kung ska väl tala, föra sig och bete sig som en kung. Precis som en rockstjärna som förväntas svina och leva rövare så hade jag gärna sett att kungen kanske hade haft lite mer bas i rösten, sagt nedlåtande saker till mig för att sen helt omotiverat slänga ut mig från hans ägor. Nej då ,vi pratade som vi aldrig gjort något annat och kungen blev tillslut någon Calle som hade ett alldeles för stort hus.

Det här har hänt förut, jag har träffat musiker som jag har sett upp till, blivit lite bekant och i samma stund blivit besviken, det var inte riktigt vad som utlovades direkt. Under den där coola mystiska fasaden fanns bara, ja en liten kille som gillade att spela musik, kolla fotboll, hänga med tjejen och ta en öl ibland...spännande! Undrar varför vi kommer i så snygga fodral med så sjukt omänskliga avsikter när det inte går att leva upp till dom, ingen är ju speciellt spännande i längden och inte speciellt snygg heller... i längden då alltså.

what you see is what you get funkar väl som längst i sisodär tre månader då även den tappraste får fläka ut sig och erkänna att, det var tyvär inte hela sanningen jag är snarare lite såhär. Ibland funkar det, ibland inte. Man måste marknadsföra sig själv och krydda lite för att sedan få vara sig själv för en stund, 70/30 sådär... är det hälsosamt?

Jag orkar inte försöka vara snygg, för jag är inte speciellt snygg och jag orkar inte fläka ut mig heller, känner ingen så väl så att jag kan ta det där innersta. Jag gör nog också folk besvikna, han kanske inte är så cool den där boston ändå, han kanske bara är en nörd (nörd kanske funkar för någon?) Jovisst det kanske jag är men en snyggt paketerad sådan och förövrigt så är kungen nörd men han är fortfarande kung och Calle som behöver vädra lite ibland, inget konstigt.

Uppfintad

Jag skulle nog vilja påstå att jag har mesta en man kan önska sig, jag är ganska nöjd just nu... nej inte nöjd nöjd såklart, jag bor ju i stockholm, är coola janne så nöjd blir jag aldrig, men relativt nöjd, ok. Om jag fick önska något som i förlängningen skulle bidra till ännu mer välmående så vore det nog just nu en rejäl smäll över käften eller alternativt att bli uppfintad på läktaren.

Jag har aldrig fått stryk eller för den delen blivit riktigt blåst, tror jag. Många kan under åren ha fintat mig, flickvänner må ha legat med andra när vi varit tillsammans men det är mer än vad jag vet och om jag inte vet, ja du vet då svider det inte. Nej det är det jag saknar och har saknat i 31 år, en riktig sveda. Ett rejält kok stryk eller en blåsning. Då hade jag slippa fundera på hur det känns, då hade jag vetat och inte varit så nyfiken hur det egentligen är att bli blåst.

Jag vet inte om det händer alla, det borde det ju rimligtvis göra, alla borde få sin beskärda del av skiten. Jag kanske har varit en så god människa att jag slipper det, knappast. En smäll har jag aldrig delat ut så rimligtvis borde jag inte ha en heller... men undra hur det känns. Människor har jag blåst omvartannat sen jag föddes, dom vet inget... jag vet inget heller, vi kanske håller det så?.... Men undra hur det känns?

Alla lika

Jag växte upp i en liten håla, ett litet skithål(a) skulle man kunna säga. En traditionell svensk småstad där alla stöps i samma mall. Det är hockey och fotboll för boysen och titta på när boysen spelar hockey och fotboll för galsen. Jag stack ut lite i den stan så jag drog därifrån. Det är väl egentligen inget fel på den sådär. Det finns JC så man slipper vara naken. En fylla kan tas på i runda slängar fem olika ställen och super man där då kör man, inte ett par öl här inte. Biograf finns som snittar 8 besökare per visning och det är ok att se ut som man vill såvida man ser ut så inom tidigare nämda mall. Jeans och tröja ska sitta som vanligt, som sig bör, skorna ska vara fotriktiga och på det får man vara nästan hur överviktig man vill. Det får gärna hänga och drälla över lite på både mage och lår, några kilo extra att älska bara.

När jag tog det drastiska beslutet att färdas nästan tio mil för att finna lyckan hade jag väl egentligen ingen riktig tanke med mitt "äventyr", jag var väl bara less och sökte något annat, något som inte fanns i min ort. Någon typ av tillhörighet lär det väl ha handlat om för man vill ju inte vara ensam men man vill ju vara annorlunda, och sticka ut...men inte ensam om det, att vara annorlunda och sticka ut... paradox?

Jag hittade ganska snabbt likasinnade och vi var såklart annorlunda ... fast likadana varandra. Jag bytte min ort där alla är lika till en ännu mindre grupp där alla var likadana, fast dom tycker att dom är annorlunda och så har det fortsatt. År efter år har jag hamnat i grupperingar där vi har haft mycket gemensamt och tyckt att vi stuckit ut, tillsammans fast vi egentligen har varit likadana varandra och många andra. Man kan ju inte sticka ut i grupp, bara som individ... men vem vill sticka ut själv, rädslan för ensamhet får människor att göra konstiga saker, svika sina ideal och glömma bort grundtanken. Man kan stå på barrikaderna och skratta och tvåsamhet, människor i grupp etc, gör det då men var bered på att dö jävligt ensam.

Jag hade med facit i hand kunnat stanna i lillstaden, det blev ju så ändå... man varvade ner blev äldre och lite lite tråkigare och tröttare. Hade jag stannat hade jag ju inte träffat alla dom här fantastiskt inspirerande människorna som alla gör sin grej, fast på samma sätt...och om jag kommer att dör ensam? Well det ser inte så ut, det var ju grundtanken men jag tror jag har tänkt om...

Nykterheten

Nåväl, vad gjorde man nu då när man tog bort spriten för en liten stund ur sitt liv, svar: absolut ingenting. Iom den vita månaden så försvann fantasin helt och hållet, tillsammans med ett socialt liv och upptåg. Jag vet sen gammalt att det är kul att dricka, det är därför man gör det...men att det så till den milda grad skulle vara roten till allt man gör vid sidan om jobbet som stavas KUL visste jag faktiskt inte, från att ha haft ett sjukt socialt liv har jag i nio dagar i princip inte gjort någonting.

Jag har funderat ett par gånger att gå på bio, jag har även lagt ut en förfrågan vid ett flertal tillfällen "någon som är biosugen" för att mötas av tomt stirrande blickar. Bio är tydligen dyrt, det är som två öl på krogen har jag hört... konstigt, två öl har aldrig känts speciellt dyrt, mer som ett kap, en bra deal oavsett pris.. ett fynd rent ut sagt.

Jag har inget kemiskt sug dvs jag har inte skåpsupit för att sen intala mig själv att det var ju bara en liten hut, inget nämnvärt.. bara en liten rackare, en sängfösare för att sova bättre. Nej jag har hållit mig från skiten utan varken krämpor eller andra besvär men det är den sociala biten som oroar mig. Skulle jag köra det här racet en längre tid så skulle jag sluta jäkligt ensam, jag känner mig ensam nu när jag sitter och skriver men jag kan inte riktigt lokalisera ensamheten. Är det min vän spriten som jag saknar, eller vännerna som jag missade i helgen... eller är det något annat?

Jag har på sista tiden märkt att jag har en bit kvar, en liten bit tills jag är hemma med mig själv, tills jag kan vara med mig själv och trivas med det. Utan andra männsikor, utan saker som stör och utan alkohol. Så länge det är så, så länge tänker och funkar jag... den dagen jag tror att jag är hemma är den dagen jag slutat tänka, med eller utan spriten.

Vuxen Boston54

Saker och ting börjar falla på plats och jag tror att det är på väg åt så som det ska vara, som det egentligen skulle vara hela tiden. För att veta hur det ska vara måste man först göra fel flera gånger, annars blir det svårt att veta vad som är rätt... jag har gjort fel, i trettio år. Jag är glad över det. Jag hade för tio år sen kunnat bli kvar i min stad jag kommer ifrån. Jag hade hittat en dam där, skaffat ett par snorungar, villa och hela den skiten, visst det hade jag kunnat, eller hade jag det? Hur hade jag vetat om det varit rätt för mig om jag inte provat en massa andra saker? Om jag inte tagit knark så vet jag ju inte om det är min grej på samma sätt så om jag aldrig legat med en blåst blondin så kan jag ju inte heller bocka av henne och säga till mig själv, nope, inte min kopp te.

Det här nya lugnet har inte bara drabbat mig, jag tror hela min omgivning har fått en släng av det. En vän till mig som flängt runt i flera år kom hem för ett tag sen, styrde upp sin skit, träffade en härlig tjej och jag tänkte lite för mig själv, klart dom ska vara ihop.. det föll på plats. Hade han inte varit runt jorden och letat efter sig själv hade han nog aldrig hittat henne och hon hade framförallt inte hittat honom, det är snudd på omöjligt att hitta någon som inte vet vart dom har sig själva. På samma sätt kan nog människor hitta mig idag, det kanske inte är lätt men man behöver nog inte leta med ficklampa längre.

Jag slutade springa och började gå, började släppa saker som inte betydde något och slutade älta skit som jag ändå varken ville eller behövde ha svaret på. Man kalla det en sen mognad visst men är det moget att trycka ut en unge vid 22 års ålder för att man är uttråkad och inte har något intresse...

Om jag har blivit en Svenne? Kanske har jag det men en medveten Svenne som valde det. En Svenne som tog ett varv runt jorden för att se om det fanns något roligare på andra sidan för att komma hem och upptäcka att det var alldeles runt hörnet. Hade jag inte letat så hade jag inte hittat något, varken mig själv eller det där.. andra.

Spreten

Det blev lite för mycket...igen. Jag skulle ut i lördags och ja ta några glas som det heter, det blev inte några glas det blev ett hav av sprit, som vanligt. Jag blev lite för full som vanligt och tyckte inte om mig själv igår, som vanligt. Jag skulle till marker jag inte besökt på några månader, jag skulle till Berns för att hitta formen igen, pissfull.

Jag visste ganska tidigt på kvällen var det var på väg. Jag var lite nervig, hade inte varit ute på länge och det var ju såklart därför jag drack för mycket, eller? Vi super ju alltid till det när vi går ut så varför skulle Lördagen vara annorlunda, det är ju så vi gör det, thats how we play!... eller? Jag kan ju fortfarande räkna upp minst fem polare som drar till det hårdare än jag när vi kör så en annan är ju safe, ingen alkis här inte.. eller hur är det nu. Tar jag bort alla ursäkter vad finns då kvar? En kille som har alla förutsättningar i världen att må svinbra, som har fått allting levererat till sig dom senast månaderna, som bara har haft flyt och lycka. Han kryper ner i en källare 03:00 på söndagsmorgonen för att alla andra gör det? Bullshit on that.

Klart jag vill umgås med vänner, gå ut och ha kul, problemet var bara att jag inte hade kul. Förfesten var alla tiders i glada vänners lag sen gick det utför. Riche var ju Riche, ok liksom stod mest och stirrade, pratade inte så mycket.. putade med munnen och försökte se söt ut, ja som alla gör på Riche. Hjulade över till Berns och kan väl i ärlighetens namn säga att det inte var så mycket att ha.. mer stirrande, tappade bort alla vänner, putade lite med munnen, stirrade och putade om vartannat. Det var inte Berns fel att jag hade trist, det är inte speciellt kul där visst men vad är kul när man knappt kan stå upp. Jag är inte rolig för varken mig eller min omgivning. Fick ångest skulle dra hem... hittade inte ut, fick hjälp kom hem vaknade packad söndagen urkukad...

Varför dricker jag så jävla mycket, jag är ju roligare och bättre när jag inte gör det, det är ju jag som bestämmer det finns ingen annan i det här bara jag. Jag är inte osäker eller rädd jag har bara byggt upp en vana som måste brytas innan det går för långt, om det inte redan har gjort det. Jag är trött på att vara trött på mig själv så farväl Las Vegas i någon månad, innan det blir farväl Las Vegas resten av det här livet...

Boston54 vara eller icke vara

Jag var tvungen att bitchslappa Boston för någon månad sen, säga åt honom att skaffa sig ett liv. Jag satt mig ner och tog snacket helt enkelt. Precis som lillebrors föräldrars tveksamhet till Karlssons existens så började jag tvivla på den där Boston54, helt allvarligt vad är det för lirare egentligen. Det var inte jag det var Boston, så kunde det låta. Jag var inte full på Berns och gick hem med ja vem vet vad, det var Boston som gjorde det. Herregud 31 år liksom.

Jag har ju skött mig alla dom här åren, jobbat slitit och dragit det stora lasset och vad har Boston hittat på? Vad har han gjort som har tillfört mitt liv någonting? Fan vet. Han har varit ursäkten. Motiveringen till att jag i obekväma sammanhang kan framställa mig själv som mindre begåvad, dels för att det är den lätta vägen ut och dels för att jag kan bli obekväm i vissa sammanhang. Ett sånt sammanhang har varit med folk som spelar över. Jag tycker det är uppriktigt jobbigt med folk som ska låta lite högre och synas lite mer hela tiden, jag blir tyst och börjar småfnittra. Jag hade kunnat vara rakgyggad och säga åt personen i fråga att lägga av, istället så blir jag Boston och börjar vrida på mig.

Ingen känner Boston, inte jag heller. Det är en del av mig, en del som har tagit stor plats i mitt liv. En del som har fått mitt liv att i perioder stå still men också en del i mitt liv som har bidragit till mindre smärta. Går jag in i karaktären så är jag onåbar, jag känner inget för någon och festar för ett helt fotbollslag. Jag tar mig fram överallt och försätter mig på platser och i situationer som annars inte skulle komma på frågan, kul kortsiktigt... slitsamt i det långa loppet.

Boston kommer att finnas kvar 2008 men kommer få ta mindre plats, han vet det och är ok med det faktumet. Vi har väl alla våra roller på jobb med flick/pojkvänner, vänner etc och jag pratar inte om någon liten farbror med propeller på ryggen, bara om en roll som gick lite för långt. Jag gillar Boston, han är ganska skön men jag tror fan jag gillar den andra killen bättre, han känns på något sätt lite ärligare och framförallt lite mer verklighetsförankrad.

Självuppfattningen från helvetet

En människa som lever sitt liv i tredje person är nog lite rädd för att bli påkommen att vara ett fejk..ett rent skämt. Vem fan är inte det kan man tänka det men det handlar ju om att lära sig att mörka, följande sätt är ett dåligt sätt att mörka på:

Jag är en såhär rolig kille. Jag är en jävligt snäll, en snäll kille... gillar inte tjejer snälla killar?... Jag tycker det är helt sjukt att jag inte har någon tjej, jag som är så snäll. Man måste ju vara så jävla tuff och hård, ball.. kall ja man måste ju spela spelet om man ska ha en tjej. Jag är ju en sån ärlig kille, jag spelar ju inga spel. Jag tycker inte så mycket om att prata men lyssnar gör jag gärna. Jag är så lugn, nästan lite för lugn.. du kan bara ligga på mitt bröst och prata, jag kan lyssna och om du vill ha råd så fråga bara, jag kan säkert komma med en idé, lösning eller något.

Jag läste en sak i en bok en gång. Det handlade om det vi pratar om just nu, det stod att den teorin du har inte stämmer, jag läste det.. det stod så. Typ som du säger fast tvärtom, ja precis tvärtom så du har fel, för det stod så.

Jag får nog säga att jag är ganska intelligent, jag hade bra betyg i skolan. När jag en läste vidare så gick det bra, jag var inte på något sätt top tio i klassen men bra gick det. När jag har något att komma med så grundar jag oftast det på något som jag läste då, det är skönt att ha lite på benen, att veta vad man pratar om. Det blir lite flummigt annars om man bara random ska gå runt och tycka en massa saker, utveckla idéer som inte grundar sig i något.

Jag borde snart träffa någon, jag är ju en bra kille. Rolig, snäll.. kul kille helt enkelt.

It dosent work, fix it!

Mode pt1

Det fanns en gång i tiden ett värde i att vara jag, min identitet fick folk att bli intresserade peppade, lite småkåta och nyfikna. Jag pratar inte om mig som fräknig eller packad, inte heller om mig själv som rädd och kissnödig. Jag pratar självklart om mig själv som medlem i ett band. Om vi lägger allt vad brist på framgång heter åt sidan och bara fokuserar på att jag spelar musik så var det en gång i tiden intressant. Det var på den tiden när musik inte var slit och släng som det är nu, det fanns ett värde i att spela musik/vara musiker. Jag har aldrig själv kallat mig för musiker då jag anser att den ska inbringa en viss inkomst om det ska kännas motiverat, jag vet folk som gör det, jag är inte en av dom. Jag tycker att det är lika snett som människor som kallar sig för stylister för att dom äger mer än tre par college-tröjor. Dom är många, iallafall i den här stan.

Mode blev den nya Rock n rollen. Jag blev ocool i samma veva som Janne på Carlings blev the shit. Jag muttrar inte över det men jag kan väl få tycka att det är lite konstigt. Som butikssäljare/klädköpare/sätta på folk kläder/ (aka stylist) så är man ju inte riktigt med och tar fram något, skapar något eller för den delen gör världen lite bättre. Alla spelar musik och alla kan skriva en låt jag vet, på samma sätt som alla kan be sin polare att sätta på sig en tröja, vad som är svårare eller mer kreativt än det andra tänker jag inte gå in på, det får vara upp till var och en att bedöma. Jag kan ha en idé om det men fortfarande.


Eftersom musik idag är gratis och kläder fortfarande kostar pengar så antar jag att det finns en ganska klar koppling där, mode blir coolt för att det har ett värde, ett ekonomiskt värde. När saker som direkt sammankopplas med världsekonomi blev ballt vet jag inte och jag vet inte varför heller men så är det. Därför är det också coolt att vara stylist, trots att man egentligen bara släpar runt på en väska med kläder, som någon annan har sytt (i nio fall av tio någon som inte har någon som helst ambition i världen att spela Allan eller för den delen komma in gratis på Berns pga detta).


Jag trivs ganska bra i min nya nördroll, den håller mig definitivt på backen. Jag tycker också trots min ålder att det är tuffare med folks som skriver låtar, är utslagna på heroin och tror att dom äger världen. dom kan få tro det för dom tillför något. Om man idag nämner att man håller på med musik så kommer osökt följdfrågan med ett litet hånflin, "Ja ja men vad jobbar du med då?"

Jag var aldrig någon även fast jag i perioder kan ha inbilliat mig det så mig är det inte synd om. Synd är det om dom stackarna en gång i tiden var coola, tjänade stålar och fick ligga. Dom traskar idag runt panka, oliggda och bara önskar att dom hade en kasse kläder som dom kunde lura på någon tuttfia, varpå någon med en pocketkamera (sk fotograf) kunde knäppa lite bilder och pengarna skulle börja rulla in. En sak är iallafall säkert det går inte att skriva en låt på låtsas, den skriver sig inte själv. Den gör ingen cool egentligen men det ÄR någonting, och det är inte mycket som är någonting idag, ja förutom mode då... och Janne på Carlings, han är ju trots allt Boston54 2008, those were the days.