Avtryck

Sen var det ju det där med att sätta avtryck. Det kan tyckas att man gör det hela tiden men så är det inte. Visst, man säger något till någon, den tycker si och så om det sen går man vidare. Det kanske är ett avtryck i sig men inte på riktigt, inte ett sånt avtryck som vi strävar efter, inte ett sånt avtryck som vi lever för här i Stockholm.

Att bli sammankopplad med något man har gjort är det viktigaste som finns. Inte bara här, men nu bor jag ju här så jag får på något sätt relatera till det. Eftersom ingen känner sig själv så känner ingen dig heller, därför finns det ett ganska fritt spelrum när det kommer till att sätta avtryck. Man kan egentligen utge sig för att vara vad som helst, så länge man är övertygande och inte har speciellt mycket skam i kroppen så kan det ta en i princip hut långt som helst. Sen, att det kanske inte har något med dig att göra, att det existentiellt inte alls är viktigt spelar ju ingen roll, man blir ju någon.. kanske inte den man är men eftersom du inte känner sig själv och ingen annan heller känner dig så spelar det återigen ingen roll, ingen tog ju skada av det, allra minst du.

Att vara kreativ är viktigt när man ska lämna spår efter sig, få kommer ihåg någon som ärvt pengar alt vunnit på lotto, skriv en låt eller slå ihjäl någon istället då kommer du att bli ihågkommen. Ed Gain gjorde både och han slog ihjäl folk och skapade kläder av deras hudar, alla minns väl honom.. jo jo där har vi en som lyckats.

Karriär är det viktigaste som finns, sen kommer mat sömn kärlek och allt det där andra, därför är det också viktigt att man verkligen lämnar något till eftervärlden, det finns dom som inte gör det.. frågan är vad fan dom gör? Äter, sover och kramas.. huh fy fan..

Nej kom igen nu, på med festblåsan och traska rätt förbi kön till spyan, in och sup skallen ur led titta rätt över alla därinne så kanske kanske någon tror att du har något att komma med. Vakna sen upp på söndagen, titta dig själv i spegeln, le lite och känn.. fan det där gjorde jag bra, jag är verkligen på väg åt rätt håll.. fortsätt så och vipps så är du någon, du är en bättre och mer betydelsefull människa. För ingen känner ju dig och du känner dig själv mindre och mindre och mindre och mindre. Men vafan jobbet går ju bra och på fredag smäller det igen. Eller så blåser du huvudet av någon och bygger en hund av kroppen. Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra men det handlar väl lite om effekt och verkan.

Vissa är något andra inte, vissa minns man andra inte och somliga känner tydligen sig själv... Det blir svårt att låtsas då. Allt blir på något sätt på riktigt, man sätter skrattet i halsen när man försöker dra bernskortet för att betala för kniven man ska ha när man bygger katter av gamla människor och då, först då går det upp för en att något gått lite snett för i all strävan efter att lämna avtryck, komma vidare och komma framåt så satt man där själv till slut, och snön man precis pulsat igen ligger blank, inte ett avtryck bara själv och ingen sa ens tack... vilken skit va.