Mode pt1

Det fanns en gång i tiden ett värde i att vara jag, min identitet fick folk att bli intresserade peppade, lite småkåta och nyfikna. Jag pratar inte om mig som fräknig eller packad, inte heller om mig själv som rädd och kissnödig. Jag pratar självklart om mig själv som medlem i ett band. Om vi lägger allt vad brist på framgång heter åt sidan och bara fokuserar på att jag spelar musik så var det en gång i tiden intressant. Det var på den tiden när musik inte var slit och släng som det är nu, det fanns ett värde i att spela musik/vara musiker. Jag har aldrig själv kallat mig för musiker då jag anser att den ska inbringa en viss inkomst om det ska kännas motiverat, jag vet folk som gör det, jag är inte en av dom. Jag tycker att det är lika snett som människor som kallar sig för stylister för att dom äger mer än tre par college-tröjor. Dom är många, iallafall i den här stan.

Mode blev den nya Rock n rollen. Jag blev ocool i samma veva som Janne på Carlings blev the shit. Jag muttrar inte över det men jag kan väl få tycka att det är lite konstigt. Som butikssäljare/klädköpare/sätta på folk kläder/ (aka stylist) så är man ju inte riktigt med och tar fram något, skapar något eller för den delen gör världen lite bättre. Alla spelar musik och alla kan skriva en låt jag vet, på samma sätt som alla kan be sin polare att sätta på sig en tröja, vad som är svårare eller mer kreativt än det andra tänker jag inte gå in på, det får vara upp till var och en att bedöma. Jag kan ha en idé om det men fortfarande.


Eftersom musik idag är gratis och kläder fortfarande kostar pengar så antar jag att det finns en ganska klar koppling där, mode blir coolt för att det har ett värde, ett ekonomiskt värde. När saker som direkt sammankopplas med världsekonomi blev ballt vet jag inte och jag vet inte varför heller men så är det. Därför är det också coolt att vara stylist, trots att man egentligen bara släpar runt på en väska med kläder, som någon annan har sytt (i nio fall av tio någon som inte har någon som helst ambition i världen att spela Allan eller för den delen komma in gratis på Berns pga detta).


Jag trivs ganska bra i min nya nördroll, den håller mig definitivt på backen. Jag tycker också trots min ålder att det är tuffare med folks som skriver låtar, är utslagna på heroin och tror att dom äger världen. dom kan få tro det för dom tillför något. Om man idag nämner att man håller på med musik så kommer osökt följdfrågan med ett litet hånflin, "Ja ja men vad jobbar du med då?"

Jag var aldrig någon även fast jag i perioder kan ha inbilliat mig det så mig är det inte synd om. Synd är det om dom stackarna en gång i tiden var coola, tjänade stålar och fick ligga. Dom traskar idag runt panka, oliggda och bara önskar att dom hade en kasse kläder som dom kunde lura på någon tuttfia, varpå någon med en pocketkamera (sk fotograf) kunde knäppa lite bilder och pengarna skulle börja rulla in. En sak är iallafall säkert det går inte att skriva en låt på låtsas, den skriver sig inte själv. Den gör ingen cool egentligen men det ÄR någonting, och det är inte mycket som är någonting idag, ja förutom mode då... och Janne på Carlings, han är ju trots allt Boston54 2008, those were the days.