Går det?

När jag växte upp så bråkade inte mina föräldrar, aldrig. Jag har idag fått reda på att dom visst bråkade men dom gjorde det utan att jag varken hörde eller såg. Hade jag sett något eller för den delen hört dom överhuvudtaget höja rösten mot varandra så hade jag nog, sju år gammal tagit ett rakblad och börjat gnida det mot armen, jag var nämligen aningen dramatisk som barn. I tredje klass frågade min klasskamrat Linn en dag om jag hade kavaj på mig, enligt mig var det en kofta och frågan gjorde mig så ursinnig att jag i sprang hem gråtandes, i strumpläster, i December.

Mina föräldrar ville inte göra mig orolig, för det fanns inget att oroa sig för, dom var ju ihop, inte skulle väl dom besvära sitt lilla barn med lite tjaffs, det betydde ju ingenting, dom skulle ju inte skiljas, bara rensa luften lite.

Det gick ju bra det där för idag är dom fortfarande ihop. Mamma har inte tagit ut skillsmässa för att en karl fick henne att skratta en gång 92, inte heller pappa trots att han haft många tillfällen att roffa åt sig en ny kvinna under oräkneliga samtal av olöslig skillsmässoterapi. Nej då dom kämpade på, för det ska man ju, eller skulle man iallafall.

Går det att göra det idag, att ta ett djupt andetag, spotta lite i händerna och kämpa på lite, bara lite? Går det att med alla karriärer och alla jävla lockelser att bara köra på med tanken att det här är ju fantastiskt, det här ska vi göra... för alltid.

Hur fruktansvärt jobbigt det än kan vara eller hur snygg den där nya kan se ut 03:30 så kvarstår ju faktum: Ett år senare är det inte så exotiskt längre, det är aldrig det. Måste kärlek vara vacker? Kan den inte bara ibland få vara. Utan frågor, utan krav och utan förväntningar?

Jag vet inte varför allt är så svårt idag, varför vi gör det så svårt. Träffar man någon som är rätt så får man väl någonstans fatta att man kanske inte träffar så många andra som är lika rätt, vart kommer egot ifrån? Vart kommer slöheten och passiviteten ifrån? Visst det är alltid lättare att riva ner än att fixa upp. Framförallt hur kan svaret på "Går det"? Vara ja när det gäller precis allt förutom en relation. Jag känner inte för att vara konsekvent i den frågan det skulle bli så konstigt. Går det att gå upp imorgon bitti..njae. Går det att åka på semester snart? Vi får se hur vi gör. Går det att köpa lite middag? Det får framtiden utvisa....

Alla man har varit ihop med tills idag är man ju inte ihop med längre så visst, det finns en viss statistik som lyser i blinkande rött, "Det går inte". Men det var väl någonstans målet med alla karriärer, bostadsrätter och uppvisningar, att den där sista poletten skulle trilla ner tillslut. Det är klart att det går.