Boston söker fru

Jag vet inte hur det kom sig att jag började ränna efter helt fel tjejer. Jag minns inte när men en dag för tja kanske fem år sen så börjades det. Jag skissade upp något ideal i skallen som inte hade något överhuvudtaget att göra med vad jag går igång på, mentalt. Mörk, ja mörk är bra. Rik, känd... ja sen satte det igång. Dom som tittade mest över huvudet på mig på krogen var också dom som jag senare skulle stå och tjata hål i skallen på, utan resultat såklart. Jag som hade ett ryckte av att vara en smart och verbal man som väl valde sina ord var ute och jagade något slags påhitt som inte finns på riktigt.



Man säger ju att motsattser attraheras av varandra. I det avseendet var jag ju helt rätt ute för rik är jag ju inte och trots att jag är bekant för många så skulle jag inte gå så långt som att kalla mig för kändis, tack och lov... kanske i Grekland men inte här.



Man vill ju att det ska vara som på film, typ notting hill och... ja notting hill. Allt är på sin plats, beauty, stålar och känslor. Härifrån tror jag min besatthet av att vara tillsammans med en kändis kan ha kommit ifrån, filmen handlar lite om det plus att människor som är med i just filmer ofta är kändisar av något slag. Jag är inte på något sätt besatt av pengar, jag tycker mer att det är ett nödvändigt ont. Det var från början ett skämt att jag ville ha någon som var rik, lite för att jävlas. Men spottar man på en sten tillräckligt länge, mm och så kanske det inte var ett skämt längre.



Jag motiverar dom här idealen med att jag bara är ärlig och säger vad andra inte vågar säga. Jag har alltså valt att föra alla andra mäns talan istället för att tillgodose mina behov, väldigt omtänksamt men inte så självsmickrande kanske. Den där stenen som tidigare nämndes har det loskats så mycket på nu att jag faktiskt varken minns eller vet vad jag gillar. Jag gillar ju själv att prata så någon som gillar att prata kanske, inte massa skit utan bra saker då, eftersom jag pratar/skriver massa skit, motsattser som sagt.

Vad är folk ute efter egentligen.. ja alltså Egentligen?? Inte på pappret, inte det politiskt korrekta svaret utan egentligen? Trygghet, ja det kan jag förstå men blir inte det lite trist i längden? Om jag hela tiden vet att hon är där när jag behöver henne, var är spänningen? Bekräftelse, ja visst men det övergår väl också ganska lätt till tristess. Är det kul år tre och höra hur älskad man är.. kanske skönt men inte så spännande det heller, heard it all before.

Det här är alltså inget som människor är ute efter egentligen, det är saker som man efter ett tag i en relation hävdar att man varit ute efter för att rädda sig själv och sitt förhållande. Alltså, trygghet: Omskrivning av vardag. Bekräftelse: Omskrivning av tillgodoseende av sitt ego/trist vardag som övergått till även trist helg. När man sen kommer till ord som rutiner och trevligt så är dom samtidigt som talande och inte behöver vidare beskrivning också väldigt väl använda i samma mening som förhållande.

Ok, om vi då tar bort vardag, trygghet, rutiner och bekräftelse och personifierar det så blir det slutligen en porrskådis. Dom flesta vill alltså egentligen vara tillsammans med en porrskådis. Ingen vardag. Absolut ingen trygghet. Få rutiner och allt vad bekräftelse heter är som bortblåst. Det är samlevnad med högsta spänningsnivå det.

Jag pratar alltså om folk i allmänhet. Själv så vill jag träffa en bra tjej som är trygg i sig själv, snäll och tar hand om mig. Sån är jag.

Bra och dåligt 2007

Bra saker 2007:
Jag blev singel, det var tyvärr nödvändigt. Jag fyllde 30, skönt att bli äldre och sluta flänga så mycket. Jag låg med en riktig supermodell, det var alla tiders det. Jag lärde känna massa nya människor, det är roligt! Jag blev medlem i Dollhouse, skitbra band. Jag började gå i terapi och fick reda på att jag levt i en paralellvärld i 10 år, det är bra att veta. Jag har studsat som en liten gummiboll mellan Riche och Berns vilket har genererat både sex och nya bekantskaper, kul kul!
Jag har rest ganska mycket vilket är roligt. Jag fick slutligen reda på vem Susanne är vilket var lite kul (Se tidigare blogg "Susanne"). Jag fick precis en större lägenhet på Kungsholmen!
Jag har inte blivit kär i någon och ingen har således blivit kär i mig heller. Skönt att slippa ligga sked i ett par timmar på söndags mornar. Skönt att slippa ha någon som berättar hur fin man är. Jäkligt skönt att slippa bra sex, mycket roligare nu på fyllan med någon man inte alls känner! Skönt att slippa det där jäkla pirret i magen, snack om barn etc etc.


Dåliga saker 2007:
Jag blev singel, trist när man har satsat en massa och det inte funkar. Jag fyllde 30, skit stressigt att ha så mycket ouppstyrt vid den här åldern. Jag låg med en riktig supermodell som kom på att hon var gift mitt i akten, smart! Jag fick lite nya "Hallå tjena!" bekanta, ja sånna som glömt bort dig helgen efter. Jag blev medlem i Dollhouse som inte satsar hälften så mycket som dom borde, trist. Jag började gå i terapi, bara det faktum att man behöver terapi kan väl knappast vara en bra sak. Att man känner sig själv så pass bra att man är medveten om det är väl bra men ...ja. Är så trött på stureplan att jag kan kräkas, var där senast igår usch usch det får vara nog nu. Jag har egentligen bara besökt ställen där jag har varit förut vilket är ganska poänglöst då halva grejen med en upplevelse är att man inte har upplevt det förut. Jag fick reda på vem Susanne var men eftersom man måste passa sig så jävla noga för att inte vara i någons face (dvs säga typ, jag tycker att du är söt, ska vi ta ett glas) så gjorde det mig inte lyckligare. Jag kommer att flytta från Horstull.
Jag har inte blivit kär i någon och ingen har således blivit kär i mig heller.

2007 verkar ha varit både bra och dåligt år, designat av mig. När det har varit bra så har det varit bra pga att jag gjort något bra, samma om det varit dåligt. Den medvetenheten hade jag nog inte 2006, ännu en bra sak. Eller vänta, är medvetenhet alltid en bra sak, leder inte det ofta till att man rannsaker sig själv och allting ut och in tills det inte är någonting kvar. Å andra sidan så leder självmedvetenhet till ökad förståelse för andra människor. Är det så med allt att det är båda bra och dåligt? Om jag tills nu har tyckt att det dåliga övervägt så ska 2008 väga åt det andra hållet, bägern ska vara halfull etc etc. Passade inte en cynisk boston så ska ni få en hurtig och glad skit 2008. Fast det handlar väl i slutändan inte så mycket om vem jag är, det handlar ju bara om vem du är.

Alla ska dö, även dom i Bromma

Jag är inte den som tänker att livet bara är en nedräkning till döden, för dö ska vi alla göra etc etc. Det finns dom som gör det och kallar sig själva realister. Visst, så är det men det är också ett jävligt jobbigt sätt att leva sitt liv på. Jag är inte på något sätt rädd för att dö, bara det går smidigt till så välkomnar jag det, det är ju oundvikligt så vad annars göra. I perioder känns det som att det skulle vara lite enklare att trilla av pinn än andra gånger.

Som ickemiljonär lever man mycket för dom små händelserna. Man kanske har en liten charter att se fram emot, en turné på gång (förutsatt att du spelar i band alternativt varit med i en dokusåpa) eller en liten flört som man ska ta ett stilla glas med till helgen. Således vill man inte dö innan något av det här händer, precis efter är bättre. Livet kanske inte känns meningslöst i perioder men det kan stå lite stilla ibland. När man inte har något direkt att se fram emot kan man antingen, som dom flesta gör, skapa saker att se fram emot. Dom människorna som har bestämt att allting är bra, fint, tjo och tjim. Nästa resa planeras under pågående resa etc. Dom har alltid kortsiktigt något att se fram emot lite för att dom inte pallar att tänka längre fram för längre fram leder till döden.

Eller så kan man ta det som det kommer och se vad som dyker upp, ett lite mer levande sätt att leva på men också ett närmare döden sätt att leva på. Man utsätter sig själv för en ovisshet som är spännande men också ganska oroande. Vet man inte vad som ska hända så kan vad som helst hända inkluderat att man kan dö imorgon.

Det jobbiga med att dö är att det försvinner så snabbt, alltså tanken på dig som dör. Dina vänner lider i några år tills någon kläcker ur sig "ja ja men livet måste gå vidare". Jag vet att det är det enda vi alla har gemensamt men det känns ändå så trist och orättvist. Om deras liv ska gå vidare fast mitt är slut. När du lever finns du alltid i dina vänners tankar. Du får bekräftelse och känner dig älskad, som död är du dito i några år sen är du verkligen död, på riktigt.

Det finns två sätt att bli odödlig på. antingen gifter du dig, din äkta hälft kommer alltid att sakna dig, hela livet. Eller så släpper du en klassisk skiva som alla älskar, du kommer att leva för alltid. Jag hoppas på att göra både och, tänk att bli saknad av alla plus en.

Idag är ingen bra dag att dö, jag är ogift och har inte släppt den skivan än. Jag har därför något att se fram emot så jag antar att jag har planerat för mig en del. Jag lever å andra sidan som det kan vara slut i morgon. Det är svårt att hitta en fru när man lever för dagen, men det kommer att bli svårare att behålla henne om vi ska börja planera allting, för att inte prata om den där skivan....

Lycklig med perspektiv

Hur definierar man olycklig? Jag såg precis en snubbe på myspace. Han hade varit registrerad i två år, hade skrapat ihop 25 kompisar på den tiden och hade en mage stor som en soffa. Jag förutsatte att han är olycklig vilket såklart gjorde mig en smula ledsen, och glad! Han måste ha det värre än mig och så fort någon har det lite värre, så har jag det lite bättre, inget konstigt.
Å andra sidan kan han leva ett liv i förnekelse eller för den delen bara addat sina 25 bästa vänner och tycka att soffmagar är det finaste som finns, vad vet jag.

Förnekelse är det som räddar oss från totalt fördärv men som också ger oss en spark i arslet när vi behöver det. Skulle man gå runt och fundera på hur man egentligen har det eller hur fint det verkligen är i vår lilla värld så skulle man palla.. tja ett par dagar. Att möta dagen med ett leende på läpparna och en uns med perspektiv (krydda det med lite klassisk svensk kristerlighet) är således det enda som funkar. Perspektiv handlar inte om att man i I-världen inte få ha några problem för det får man visst. Det handlar lite mer om att vara medveten om andras problem. Problemet kan bli när dom där andra inte känner till våra problem samtidigt som man vill göra sig av med attribut som förnekelse och illamående, vad gör man?

Jo jag åker ner till en liten by i Etiopien där det är ont om mat och dryck. Jag ber barnen i byn att slå sig ner i en liten ring runt mig. Barnen som är endast iklädda det mest nödvändiga har små magar som putar ut pga näringsbrist. Dom tittar konstigt på mig när vi sitter där i ringen, flugor surrar runt oss och jag säger, "Om jag får berätta vad det värsta jag vet är så får ni säga sen". "Jo, forsätter jag. det värsta jag vet är när man står och duschar och duschdrapperiet smetar sådär på benet, det är det värsta jag vet"

På så sätt har jag tagit i tu med alla år av förnekelse, jag har fått perspektiv på hur världen ser ut samtidigt som jag har delat med mig av våra problem. Jag säger inte att jag har förändrat världen, men jag nog mår lite bättre.

Hitte på

Det är svårt att få någonting gjort när allt är på skoj. Stora saker som krig, kärlek och sjukdomar är förstås på riktigt men när det gäller saker som jag stöter på i vardagen och som påverkar dom val jag gör så är det mesta på skämt. Sverige är ett litet hitte på land. Vi gör allt i miniatyr för att hålla oss flytande. Vi sätter inga trender eller skapar inget, vi översätter och anpassar det bara till svenska.

Eftersom jag inte har någon tjej som jag älskar och inte bor i ett krigs eller katastrof drabbat land så lever jag ett låtsas liv. Jag vet inte vad det handlar om. Man mår hela tiden ganska bra eller lite dåligt, typ lagom bra. Det är väldigt mycket, allt bra? Bra själv då, hallå tjena, tjena hallå. Det är förbjudet att må dåligt och svårt att vara riktigt glad utan något innanför västen.

Den låtsas värld jag lever i nu rör sig i veckorna på söder och på helgerna ganska mycket runt stureplan. Ingen större skillnad egentligen, skämt som skämt. Man bubblar på om sina jobb eller om någon skiva som aldrig kommer ut. Försöker få folk att tro att man är innovativ bara för man är den 1:a för kvällen som spelar i band, exotic! Man skyller på spriten när man får kvälningar av att höra från den sjunde Ad:n som kör loss om något skoprojekt, bara på låtsas förstås.

Jag håller på att göra förändringar i mitt liv just nu. Inte för att tillfredsställa mig själv, jag vill göra andra nöjda. Jag tror iofs att jag kan må bra av lite omstrukturering men det ska inte vara bli på riktigt. Det kommer fortfarande röra sig om låtsas saker, bara lite mer avancerade låtsas saker.

Flyktiga relationer och hallå tjena på Berns svider lite i själen/plånboken på söndagarna, jag kan leva med det. Frågan är om jag vågar mig ut i den riktiga världen med risk för att få hjärtat krossat. Riche på fredag it is!

Kort om att åldras

Alla åldras men det känns som jag börjar bli gammal. Att fylla år är en sak, att bli fyllig en annan. Att gå till frisören är en sak, att slippa gå för att det sköter sig sig bra själv är också en annan sak. Med rätt gener så är 30 en baggis. Med Leg psykoterapeut Lasses gener spelar det faktiskt ingen roll vad jag äter eller hur mycket jag tränar, det finns där ändå. Det är inte mycket men tillräckligt, det där som man knallade bort för ett par år sen till affären och tillbaka är kvar.



I skallen är jag mer säker på mig själv och för första gången på länge fokuserad på vad jag ska göra. Jag är också jävligt stressad, så lite tid och så mycket att göra. Eftersom 55 är det nya 30 (för män, other way around för kvinnor. Män får magar vilket är gulligt, kvinnor får större rumpor, sexigt. Kvinnor är alltså det där vinet man pratar om) i Stockholm så har jag väl egentligen ingen anledning att vara stressad men fortfarande. Jag har stressat runt dom senaste tio åren och testat allt utan att hitta hem, nu när jag har hittat hem är jag stressad över det. Kanske ska jag inte hitta en fast punkt utan hålla på och flacka runt, kan bli sjukt jäktigt i längden. Slår jag mig till ro med en liten familj kommer jag å andra sidan troligen att krypa ur skinnet på mig själv.
Bra självinsikt kommer som synes med åren, inte alltid en bra sak.

I samband med att du förstår dig själv bättre så begriper du andra mindre. Dels för att du blir mer övertygad om saker som du tror dig ha rätt i, dvs alla andra har fel. Man får också svårare att lyssna på andra, man orkar inte med allas jävla idéer om allting. Om man har en bild av något så kan det väl bara få vara så, utan att alla ska ha en åsikt om det.


Jag tycker om att åldras. Det bästa är att man får perspektiv på saker och ting, allt blir lite mindre. Problemen blir mindre, världen blir lite mindre och flickvännerna blir, ja inte mindre men yngre.

Komplext

Det fanns vissa kriterier som jag satte upp när jag började skriva på min blogg. Det får inte bli dagbok typ "Idag så var jag på jobbet, sen kom jag hem" stil, har varit där och nosat men tycker fortfarande att jag klarat mig, lite på håret men fortfarande. Det får heller inte vara en massa gnäll om hur pissigt allt är. Hur dåligt väder det är i Sverige i december bla bla bla, gammalt, vi vet det redan. Det ska vara ocensurerat och jag ska inte tänka på vad jag skriver. Varje text ska klicka in på ett par minuter när jag skriver så jag inte hinner censurera mig, check där också.



Nu råkar det vara så att det har varit dåligt väder i veckor, jag mår efter helgens bravader så dåligt att jag sitter och skakar som ett litet asplöv. Och jag måste nog censurera mig själv för allas skull. Jag framstår annars som en otroligt komplex person om jag faktiskt skriver att jag på lördagen gick ut, stod och pratade med en tjej som slutligen släpade med mig hem.

Det skulle bli som en femtonårings dagbok där jag skulle sitta och muttra över att jag var med en tjej som jag inte vet namnet på. Att jag utger mig för att stå för saker som jag inte kan leva upp till, risig karaktär. Alt att jag egentligen inte har en aning vad jag tycker och tänker, ännu värre. Det skulle se ut som jag aldrig hade gått hem med en tjej tidigare. Hela mitt rock n roll yttre skulle falera, tatueringarna skulle blekna till förmån för en liten pojke som bara vill träffa någon på riktigt, det går ju inte.


Det är lite som att ta en söndagspromenad förbi krematoriet i Råcksta och ta ett djupt andetag, du känner dig helt plötsligt lite mer levande... eller död.

Ja just det, bloggen får inte vara pretatiös heller, check!

Att förtjäna ett ligg

Mmm samma igår, var ute fast jag inte skulle. Hade tänkt att vila upp mig efter London men pallade inte att sitta hem. Skyll på dålig karaktär eller för glad i spriten, ensamhet säger jag.
Jag vill ju ut och träffa någon, jag vet att jag inte kommer att göra det men jag vill det ändå, bara prova lite, för kanske. Det var en tjej på stället igår, kanske en av dom snyggaste jag sett. Jag har spanat på henne sen i våras, vi har sagt några ord till varandra men sen då, när jag ska förvandlas till sk man och ta rodret? Vara rolig och charmig och säga dom där rätta sakerna som gör att vi börjar hångla.

När det kommer till hela raggningsprocessen så är det 1600 tal helt plötsligt. Visst, jag har blivit uppraggad men generellt så är det 2007 fortfarande killar som ska gå in i någon kåtroll och underförstått be i timmar efter hångel eller i bästa fall ett ligg. Jag gör det inte, orkar inte, är inte intresserad. Alla ser väl när folk försöker för mycket, somliga kanske tycker att det är gulligt... jag kräks.


Alla människor förtjänar kärlek, även nazister och mördare. Kärlek har lite av en helande effekt och gör dig bättre. På riche finns det ingen kärlek, något som är ganska skönt när man är på krogen. Ingen kärlek betyder att man inte kan bli skadad, alltså en frizon för känslomässig smärta. På riche finns däremot tjejer och killar som kör snacka hål i huvudet så kanske det kan bli något grejen. Jag spelar inte efter reglerna så jag fattar, inget ligg för mig. Jag har helt enkelt inte förtjänat ett ligg.

Vad det anbellangar den här tjejen med svart hår som jag hemskt gärna skulle prata med så sitter jag fast lite. Går jag fram och pratar med henne nu så antar jag att hon tror att jag bara vill ligga, för det är väl därför man pratar på krogen? Gör ja det inte... ja vad fan då gör jag det inte och då blir det såklart ingenting. Win-win igen, toppen!

Nej jag får tänka att om det var meningen att hon och jag skulle prata så kommer vi att hamna typ på något flyg bredvid varandra och sen rullar det bara på, för sånna tankar är ju konstruktiva. Vidare så får jag fortsätta att titta på dom här snubbarna som försöker för mycket, ja herregud vad patetiskt. Jag kanske inte har förtjänat ett ligg, men kärlek har jag förtjänat och med kärlek kommer ligg. Jag ser egentligen bara ett problem när jag sitter här 11:37 på Lördag morgon. Visst, hedern är i behåll och jag är en bra kille. Problemet är att jag just sitter själv, oliggd, och när jag läser ovanstående: ganska cynisk. Det var någon som vann.

Det blir alltid som man har tänkt sig

Att leva i en parallellvärld har sina för och nackdelar. Det fina är att man i teorin kan välja hur ens liv ska se ut, eller kanske kan komma att se ut. När jag höll på att packa till min London resa så flög en massa tankar genom skallen på mig. Om jag nu är i London så finns det ju en risk att jag skulle snubbla på Kate Moss, den är inte stor men den finns. Om vi nu skulle springa på varandra så är det inte omöjligt att hon skulle ragga upp mig, hon är som bekant svag för slitna rockkillar med runda ansikten, vill det sig riktigt väl så blir jag kvar där och lever på henne. Nackdelen är att det aldrig blir som man har tänkt sig, såklart att jag inte gick in i henne etc. Men om jag hade så.... ja vem vet.



En parallell värld erbjuder ett litet hopp och platta fall. När man har slutat drömma så blir det till slut som man har tänkt sig eftersom tanken, "fast det kommer nog inte att bli så" oftast är den sista.



Nej jag träffade inte Kate Moss, jag spelade däremot tennis med Lady Sarah Lee 04:00 Inne i Amerikanska ambassaden utklädd till Björn Borg. Vi åkte efter liter av Champange hem till hennes lägenhet (Mtv Crib style) och när jag frågade, är du rik? Fick jag ett gulligt fnittrande svar "Nej men pappa är miljardär".... Living the dream eller en parallelvärld i praktiken.

Kat träffade jag aldrig såklart. Eftersom jag i min lilla skalle hade bestämt exakt vad som skulle hända, vad jag och hon skulle säga och hur vi slutligen skulle förenas i en kyss så slutade det med att vi inte träffades överhuvudtaget, men det hade jag redan fattat, ja då på onsdagen när jag stod och packade.

Första tjing.

Jag åker till London imorgon för att förena nytta med nöje. Jag ska som det heter ha några "möten" och försöka förlusta mig lite. Eftersom jag är rädd så kommer jag att hålla mig i Notting hill trakten där dom har extra polisbevakning. Jag har mycket gamla vänner i London, Svenska och Engelska. Jag har också en ex-flickvän som bor där. Hon heter Kat och kommer från Leeds. Hon är som jag musiker och har sen vi var tillsammans för fyra år sen gått ner ca 30 kg. Inte för att det spelar någon roll eller... jo i det här sammanhanget spelar det roll.



Efter min 30 års dag har jag sökt upp gamla flickvänner, det är kanske den sämsta idèn jag har haft men lik förbannat har jag ringt, mailat och gjort vad som krävts för att få tag på dom.

Flickvännerna har i många fall haft familj eller bara tyckt att det har varit lite konstigt. Från min sida tror jag det handlat om att avsluta något för att påbörja något nytt, för livet börjar ju vid 30. Jag har inte haft någon plan att fortsätta där det tog slut, för än ja, kanske nu.



Jag har aldrig riktigt kunnat släppa Kat. Hon har enligt mig allt, för hur ytlig jag stundtals kan låta så älskade jag henne, trots att hon var stor som ett hus. Många säger att utseendet inte har någon större betydelse, bullshit säger jag. Jag har aldrig varit så mycket för långa, bleka och spinkiga människor men dessvärre är väl det idealet. Om jag under rådande ideal har varit ihop med en liten tjockis borde inte jag rimligtvis ha första tjing nu? Jag var ju ihop med henne för den hon är. Visst, nu springer alla efter henne för hennes looks och jag hoppas hon kan se igenom det.

Om man är tillsammans med någon som går upp några kilo så fortsätter man ju att vara tillsammans med den människan kilona till trots. Om man blir tillsammans med en tjock som sen blir smal har väl den människan samma skyldigheter som den som fick stå ut med lite extra. Så borde det vara men den dörren svänger inte alltid åt två håll. Det är på något sett en frigörelseprocess när någon blir smal vilket gör det helt ok att sparka ut folk till höger och vänster. Lika självklart som att jag är ett svin om jag gör dito mot tjockis.

Jag sitter nu och funderar på hur jag ska lägga upp det bara,"I loved you when you were fat", efter en kväll på The Westbourne är det bästa jag kommit upp med för tillfället, tror jag får fundera lite till.

Självuppfattning

Rättelse: Nu var det tydligen inte så att det måste finnas någon ömsesidig laddning för att en kille och en tjej ska kunna vara vänner. Några sk tjejkompisar har hört av sig efter förra inlägget och hävdat att den laddning jag pratade om mest eller i vissa fall bara kom från mig, visst vi säger så.

Jag öppnade mig lite för mycket och berättade vad jag kände och vad händer, kalla handen. Lite av en klassisk utgång när män och kvinnor komminucerar, antingen är man för öppen eller så är man för hemlig. Jag gillar att säga vad jag tycker men har lärt mig att knipa igen när det kommer till känslor. När en tjej jag träffar på ett relativt tidigt stadium får reda på att jag gillar henne svalnar det ganska omgående från hennes sida. Allt handlar såklart om bekräftelse. Jag har bekräftat någon lite för mycket lite för tidigt att det inte finns mer att säga, end of story. Hon svävar iväg på små moln mot nästa medans jag står kvar naken. Jag måste bli bättre på att låtsas, på att portionera ut smicker. Hederlig romantik finns det inget utrymme för, dissa varvat med inviter funkar bättre 2007, med betoning på dissa.


Jag har själv inget behov av att få bekräftelse som grundar sig i den jag är, det är ju bara så jag är. För det jag gör gärna, men inte för den jag är. Jag vet vad jag kan och vilka mina bra och dåliga sidor är och dom kommer med paketet. Jag har kontakt med mitt känsloliv och känner mig själv, bra.

Dom tjejer jag träffar som bara söker bekräftelse kan alltså inte ha någon självuppfattning eller så låg självuppfattning att allt bara går ut på att repa det genom att finta upp folk till förmån för deras bekräftelsebehov. Skitjobbigt, jag skulle inte palla en vecka.

När jag går hem med någon från krogen så handlar det inte om att få beräftelse... det handlar om ....fan.

Vänskap

Jag är på väg till ett kalas idag. Det är Anders, en av mina allra bästa vänner som fyller år. Anders och jag har känt varandra i 15 år och hörs i princip varje dag. Riktiga vänner är bland det viktigaste som finns och mina vänner är allt för mig, mina killvänner that is. Jag hade ett snack med en tjej på Debaser för några helger sen och kontentan av det blev att tjejer och killar inte kan vara bara vänner.

Jag hade tills den dagen, idiot som jag varit, gått runt och trott att tjejer och killar visst kunde bara vara vänner, ack så fel jag hade. Eftersom killar och tjejer inte föstår varandra så är det såklart helt ointressant för dom att vara vänner. Detta med ett undantag. Om det finns en laddning mellan killen och tjejen så kan det finnas ett intresse att umgås. I det här fallet så kommer det slutligen att leda till att något händer, hångel ligg eller liknande och det var det med den vänskapen.

Vad jag har lärt mig för att kompensera för dom sk tjejkompisar jag har förlorat på det här sättet är att hitta flickväns material i mina vänner. Anders tex är lite hemlig, han har bra koll på mode, design och en ordnad ekonomi. Han pratar inte bara om sitt utan lyssnar när andra pratar. Anders är alltså en väldigt potentiell flickvän, ja om man bortser från det faktum att han är Anders.

Lördag hela veckan

Hade tänkt att skriva i min blogg igår men det gick inte. Pga av dåligt väder, trötthet och bonde söker fru på tv saknade jag energi att få ner något. Det var inget konstigt med igår, det var en vanlig vardag när man går till jobbet och tar sig igenom dagen, åker hem och har kommit en dag närmare helgen. En sån dag hade jag även idag och kommer med största sannolikhet att ha i morgon. En vardag är lite som om någon tagit en av dina segaste dagar och bestämt att så här ska du ha det fem dagar i veckan, sen får du kul i två. Men man bestämmer ju själv hur ens liv ska se ut.



I våras satt jag på ett flyg på väg från Frankrike. På flyget träffade jag en sk supermodell. Ja en sån lång med botox, retuscherad från fabriken. Vi gick ut i Stockholm och tog ett par drinkar och avrundade på hennes hotell. Hon åkte hem till Amerika dagen efter och gifte sig två veckor senare. Det var en bra dag, en sån dag som jag skulle kunna tänka mig ha fem dagar i veckan. Men icke och som grädde på det goda så började min kudde brinna när jag låg och sov natten efter, lite för att jämna ut och nollställa allt igen.



Det handlar inte om vidskeplighet eller kristerlighet mer om att allt ska vara lite jobbigt, eller är det jag som gör det jobbigt? Det finns ju människor med succèliv som har sånna dagar varje dag, problemet med det är att du blir mätt efter ett tag och slutligen börjar med heroin. Nej, jag har bara kontakt med mitt känsloliv och kan inte bli en av dom.



Jag kan ju alltid åka ut till Arlanda i morgon bitti och ställa mig där med en liten ros i bröstfickan och se vart det leder, för man bestämmer ju som sagt själv hur ens liv ska vara.
Jag är inte rädd för att förändra saker eller kämpa för något. Jag är bara lite rädd att när jag har gjort dom förändringarna så kan det lätt bli vardag igen.

Mitt kärleksliv

Jag tänkte berätta kort om mitt kärleksliv just nu, hur jag spontant känner att det funkar när jag idag den 19/11-07 tar mig en funderare över det.

Det är en varm sommardag ute på landet. Du har ätit en stadig frukost med färska bär som du plockat i godan ro. Du står vid husknuten och har lagt fram lite oljefärger, penslar och en tom tavla och ska precis till att dokumentera denna fantastiska dag.
Plötsligt öppnar sig himlen och det börjar spöregna. En snorunge kommer springande och ställer sig och hoppar på färgtuberna så att det stänker ner både dig och huset, slutligen kommer en hundjävel och pissar ner tavlan.

Ungefär så fungerar mitt kärleksliv just nu. Men det blir säkert bättre sen, ja när det blir sommar och så. Säkert.

Susanne

Förra lördagen var jag en sväng förbi Berns här i Stockholm. Jag var ute med lite vänner som jag inte träffat på ett tag för att ta några glas. Det var en ganska lugn kväll och efter en kort stund kände vi alla att det här var något vi både kunde ha och vara utan.
Just när vi är på väg hemåt ser jag en fantastisk tjej komma emot mig, eller kanske inte just emot mig men gående åt mitt håll. Jag tycker mig få lite kontakt och behöver snabbt komma på något att säga, när hon passerar frågar jag:
Hej, heter du Susanne?
Nej! Svarar hon och går vidare.
Vi går hem, var och en till sitt.



Nu i Lördags så var jag återigen ute, med samma vänner. Vi var förbi Le Rouge och tog en drink varpå vi gick till Berns. Väl inne på stället så ser jag den här tjejen och tycker mig återigen få lite blickar skickade. Jag berättar för min vän Mårten om scenariot som utspelat sig helgen innan och frågar:
Vad tycker du jag ska säga?
Fråga om hon heter Susanne säger Mårten.
Igen? Undrar jag.
Javisst säger Mårten, fråga om hon heter Susanne, det är en bra idè!

Ja, det kanske inte är så dumt ändå tänker jag och går fram.
Hon ler lite åt mig och jag frågar:
Hej heter du Susanne?
Nej svarar hon och går därifrån.

Skrajsen

Min mörkrädsla grundar sig i ett kejesarsnitt för sisådär 30 år sen. Först är det ingenting sen blir det ljust direkt. Mörker som man får uppleva på vägen ut i världen missade jag.
Ljuset kom inte smygande på mig som det gjorde för dom flesta 70-talister.
Idag kommer ett kejesarsnitt med paketet jobbar som projektledare, bor i hus i äppelviken, dricker kaffe latte fast det är för italienska bebisar och ja, kläckte precis ut unge nr 2 med ett kejesarsnitt. "Jag fick tipset av min granne Karin här i Bromma som gjorde det i våras, hon tyckte att det var en jättesmidig förlossning, för att inte tala om hur snabbt hon repade sig".

Det finns ingen naturlig relation mellan mig och mörker det är något som jag har fått handskas och tampas med fram tills idag och jag är fortfarande inte alls bekväm med det. Pga av att jag är en rädd person är jag också rädd för att få på käften i perioder och för vad folk ska tycka när jag pratar och jag är som sagt jävligt rädd för att traska runt ute efter skymning.

Om jag inte hade varit så här skraj, hade jag då sökt något annat än det som vissa kallar för en ny morsa? Jag säger att jag söker en stark kvinna som kan utmana mig på alla nivåer, som kan ställa krav. Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det för en ny morsa men visst, något åt det hållet kanske.. vi kan mötas halvvägs. Om det inte hade varit för Kejsarsnittet så kanske jag hade nöjt mig med en knähund till fru, en liten insats i Surahammar och hela den baletten. Kanske kanske.

Vad som bekymrar mig är bara hur det nu blir när vi dör för det sägs ju ut först kommer ett starkt ljus och sen då?? Blir det mörkt igen?

Nej-facet

Philip, min psykolog berättade för mig häromdagen att jag är livrädd för att få ett nej och att det är därför jag känner att jag står still i livet. Tusen spänn och 45 minuter senare vill jag tacka dig Philip för den upplysningen, hoppas slanten lät väl smaka. Ingen tycker väl om att få ett nej, det är väl det hela skiten handlar om att slippa få nej, det är så man blir framgångsrik/ (och) lycklig. Jag är medveten om att jag stundtals har lite låga tankar om mig själv och därför har en aning svårt att ta för mig men som det funkar nu så slipper man ju faktiskt att ställa frågor eller be om saker, det går så bra ändå att få nej-facet. Ställ dig på farstun och titta på första bästa så kommer den människan med största sannolikhet titta tillbaka på dig med uttrycket, sluta titta på mig, jag tycker att du är äcklig och jag skulle aldrig ligga med dig.
Jag ber inte om kåta ögat varje gång jag försöker ta kontakt, bara lite slätt en inbjudan, ett litet leende kanske. Jag hinner ju för fan få nej innan jag öppnat både käft och ögon, hur inbjudande är det då Philip att ta för sig och försöka kalasa på livet, hur?

Nästa gång du har dragit upp brallorna en bra bit ovanför naveln och pulat ner dom i stövlarna och ska precis finta upp bernsvakten ner till i källaren, lägg på ett smile och låt folk komma till tals.
Jag dömmer inte dig för att du är en liten tjockis så döm inte mig för att jag ser bra ut, det finns mer bakom det här facet.

Jag höll på att bli våldtagen för ett par dagar sen. Jag satt och språkade med en gammal väninna plötsligt dök hon på mig och sa att vi måste knulla. Eftersom vi är vänner och hon har en pojkvän så svarade jag lugnt men bestämt att det var en dålig idé, hon blev sur och gick hem. Vi hördes av ett par dagar senare, hon fortfarande sur och jag fick lite ursäktande förklara att det hade varit en bättre idé om det inte varit för tidigare nämnda anledningar. Vi beslöt oss för att inte höras på ett tag, hon hör av sig två dagar senare och hävdar att det gått ett tag.
Jag begriper nu hur jobbigt det måste ha varit dom gånger jag har ringt dagen efter trots att det inte blivit så mycket som en kopp te kvällen innan, lämna dom ifred som vill vara ifred inkl mig.

Jag kände här för första gången att det kanske inte är så dumt att ha passerat 30-strecket, att man äntligen kommit till en punkt i livet när det går att dra en gräns och säga nej till tvångsknull och dylikt.

Jag hamnade trots vit månad på stureplan i lördags och gick för första gången hem helt utan pungspark. Jag har ett face som påminner lite om ett barns. Ett ansikte som gärna drar till sig äldre kvinnor men får dörrvakter att se rött, varför vet jag inte men det spelar ingen roll hur mycket jag har sprungit på ett ställe, det är stammiskväll så fort jag kommer fram. Denna kväll måste jag har misstagits för någon annan det det bara var att gå förbi kön och sticka fram handen. All dekadens och ångest på en så liten yta kombinerat med en skitattityd får en att känna sig levande.

Jag funderar just nu i denna stund på att skaffa mig ett riktigt jobb. Jag håller på med musik och har mycket på gång känns som ganska urvattnade argument. Har du upprepat samma sak i nästan tio år utan att ha något som direkt backar det blir du själv less efter ett tag, det är inte bara din omgivning du retar upp. Men, någon måste ju spela på basen och någon måste ju göra något ordentligt annars kommer det alltid att se såhär semi och halvdant ut för att inte tala om hur det låter och kommer att låta: Mellantjockt.