Nej-facet

Philip, min psykolog berättade för mig häromdagen att jag är livrädd för att få ett nej och att det är därför jag känner att jag står still i livet. Tusen spänn och 45 minuter senare vill jag tacka dig Philip för den upplysningen, hoppas slanten lät väl smaka. Ingen tycker väl om att få ett nej, det är väl det hela skiten handlar om att slippa få nej, det är så man blir framgångsrik/ (och) lycklig. Jag är medveten om att jag stundtals har lite låga tankar om mig själv och därför har en aning svårt att ta för mig men som det funkar nu så slipper man ju faktiskt att ställa frågor eller be om saker, det går så bra ändå att få nej-facet. Ställ dig på farstun och titta på första bästa så kommer den människan med största sannolikhet titta tillbaka på dig med uttrycket, sluta titta på mig, jag tycker att du är äcklig och jag skulle aldrig ligga med dig.
Jag ber inte om kåta ögat varje gång jag försöker ta kontakt, bara lite slätt en inbjudan, ett litet leende kanske. Jag hinner ju för fan få nej innan jag öppnat både käft och ögon, hur inbjudande är det då Philip att ta för sig och försöka kalasa på livet, hur?

Nästa gång du har dragit upp brallorna en bra bit ovanför naveln och pulat ner dom i stövlarna och ska precis finta upp bernsvakten ner till i källaren, lägg på ett smile och låt folk komma till tals.
Jag dömmer inte dig för att du är en liten tjockis så döm inte mig för att jag ser bra ut, det finns mer bakom det här facet.