Självuppfattning

Rättelse: Nu var det tydligen inte så att det måste finnas någon ömsesidig laddning för att en kille och en tjej ska kunna vara vänner. Några sk tjejkompisar har hört av sig efter förra inlägget och hävdat att den laddning jag pratade om mest eller i vissa fall bara kom från mig, visst vi säger så.

Jag öppnade mig lite för mycket och berättade vad jag kände och vad händer, kalla handen. Lite av en klassisk utgång när män och kvinnor komminucerar, antingen är man för öppen eller så är man för hemlig. Jag gillar att säga vad jag tycker men har lärt mig att knipa igen när det kommer till känslor. När en tjej jag träffar på ett relativt tidigt stadium får reda på att jag gillar henne svalnar det ganska omgående från hennes sida. Allt handlar såklart om bekräftelse. Jag har bekräftat någon lite för mycket lite för tidigt att det inte finns mer att säga, end of story. Hon svävar iväg på små moln mot nästa medans jag står kvar naken. Jag måste bli bättre på att låtsas, på att portionera ut smicker. Hederlig romantik finns det inget utrymme för, dissa varvat med inviter funkar bättre 2007, med betoning på dissa.


Jag har själv inget behov av att få bekräftelse som grundar sig i den jag är, det är ju bara så jag är. För det jag gör gärna, men inte för den jag är. Jag vet vad jag kan och vilka mina bra och dåliga sidor är och dom kommer med paketet. Jag har kontakt med mitt känsloliv och känner mig själv, bra.

Dom tjejer jag träffar som bara söker bekräftelse kan alltså inte ha någon självuppfattning eller så låg självuppfattning att allt bara går ut på att repa det genom att finta upp folk till förmån för deras bekräftelsebehov. Skitjobbigt, jag skulle inte palla en vecka.

När jag går hem med någon från krogen så handlar det inte om att få beräftelse... det handlar om ....fan.