Skrajsen

Min mörkrädsla grundar sig i ett kejesarsnitt för sisådär 30 år sen. Först är det ingenting sen blir det ljust direkt. Mörker som man får uppleva på vägen ut i världen missade jag.
Ljuset kom inte smygande på mig som det gjorde för dom flesta 70-talister.
Idag kommer ett kejesarsnitt med paketet jobbar som projektledare, bor i hus i äppelviken, dricker kaffe latte fast det är för italienska bebisar och ja, kläckte precis ut unge nr 2 med ett kejesarsnitt. "Jag fick tipset av min granne Karin här i Bromma som gjorde det i våras, hon tyckte att det var en jättesmidig förlossning, för att inte tala om hur snabbt hon repade sig".

Det finns ingen naturlig relation mellan mig och mörker det är något som jag har fått handskas och tampas med fram tills idag och jag är fortfarande inte alls bekväm med det. Pga av att jag är en rädd person är jag också rädd för att få på käften i perioder och för vad folk ska tycka när jag pratar och jag är som sagt jävligt rädd för att traska runt ute efter skymning.

Om jag inte hade varit så här skraj, hade jag då sökt något annat än det som vissa kallar för en ny morsa? Jag säger att jag söker en stark kvinna som kan utmana mig på alla nivåer, som kan ställa krav. Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det för en ny morsa men visst, något åt det hållet kanske.. vi kan mötas halvvägs. Om det inte hade varit för Kejsarsnittet så kanske jag hade nöjt mig med en knähund till fru, en liten insats i Surahammar och hela den baletten. Kanske kanske.

Vad som bekymrar mig är bara hur det nu blir när vi dör för det sägs ju ut först kommer ett starkt ljus och sen då?? Blir det mörkt igen?