Boston söker fru

Jag vet inte hur det kom sig att jag började ränna efter helt fel tjejer. Jag minns inte när men en dag för tja kanske fem år sen så börjades det. Jag skissade upp något ideal i skallen som inte hade något överhuvudtaget att göra med vad jag går igång på, mentalt. Mörk, ja mörk är bra. Rik, känd... ja sen satte det igång. Dom som tittade mest över huvudet på mig på krogen var också dom som jag senare skulle stå och tjata hål i skallen på, utan resultat såklart. Jag som hade ett ryckte av att vara en smart och verbal man som väl valde sina ord var ute och jagade något slags påhitt som inte finns på riktigt.



Man säger ju att motsattser attraheras av varandra. I det avseendet var jag ju helt rätt ute för rik är jag ju inte och trots att jag är bekant för många så skulle jag inte gå så långt som att kalla mig för kändis, tack och lov... kanske i Grekland men inte här.



Man vill ju att det ska vara som på film, typ notting hill och... ja notting hill. Allt är på sin plats, beauty, stålar och känslor. Härifrån tror jag min besatthet av att vara tillsammans med en kändis kan ha kommit ifrån, filmen handlar lite om det plus att människor som är med i just filmer ofta är kändisar av något slag. Jag är inte på något sätt besatt av pengar, jag tycker mer att det är ett nödvändigt ont. Det var från början ett skämt att jag ville ha någon som var rik, lite för att jävlas. Men spottar man på en sten tillräckligt länge, mm och så kanske det inte var ett skämt längre.



Jag motiverar dom här idealen med att jag bara är ärlig och säger vad andra inte vågar säga. Jag har alltså valt att föra alla andra mäns talan istället för att tillgodose mina behov, väldigt omtänksamt men inte så självsmickrande kanske. Den där stenen som tidigare nämndes har det loskats så mycket på nu att jag faktiskt varken minns eller vet vad jag gillar. Jag gillar ju själv att prata så någon som gillar att prata kanske, inte massa skit utan bra saker då, eftersom jag pratar/skriver massa skit, motsattser som sagt.

Vad är folk ute efter egentligen.. ja alltså Egentligen?? Inte på pappret, inte det politiskt korrekta svaret utan egentligen? Trygghet, ja det kan jag förstå men blir inte det lite trist i längden? Om jag hela tiden vet att hon är där när jag behöver henne, var är spänningen? Bekräftelse, ja visst men det övergår väl också ganska lätt till tristess. Är det kul år tre och höra hur älskad man är.. kanske skönt men inte så spännande det heller, heard it all before.

Det här är alltså inget som människor är ute efter egentligen, det är saker som man efter ett tag i en relation hävdar att man varit ute efter för att rädda sig själv och sitt förhållande. Alltså, trygghet: Omskrivning av vardag. Bekräftelse: Omskrivning av tillgodoseende av sitt ego/trist vardag som övergått till även trist helg. När man sen kommer till ord som rutiner och trevligt så är dom samtidigt som talande och inte behöver vidare beskrivning också väldigt väl använda i samma mening som förhållande.

Ok, om vi då tar bort vardag, trygghet, rutiner och bekräftelse och personifierar det så blir det slutligen en porrskådis. Dom flesta vill alltså egentligen vara tillsammans med en porrskådis. Ingen vardag. Absolut ingen trygghet. Få rutiner och allt vad bekräftelse heter är som bortblåst. Det är samlevnad med högsta spänningsnivå det.

Jag pratar alltså om folk i allmänhet. Själv så vill jag träffa en bra tjej som är trygg i sig själv, snäll och tar hand om mig. Sån är jag.