Hässleholm, jag gör slut med dig nu

Jag åkte till Hässleholm för att komma bort ett tag. Jag behövde lite frisk luft, perspektiv samt runda av några saker, därför så åkte jag dit. Jag kände att ett ställe så anonymt som just Hässleholm skulle kanske kunna rensa mina tankar en aning och ge mig lite av ett lugn. Ingen stress och inga måsten, bara jag med mig själv. Nyttigt liksom att äntligen lära sig att leva med sig själv, därför åkte jag dit. Jag hade aldrig tidigare varit i Hässleholm och var ändå förväntansfull över vad staden hade att erbjuda. Skulle jag kanske få lite nya uppslag? Skulle jag få svar på frågor? Med alla kyrkor, skulle Hässleholm erbjuda mig lite andlig spis? Skulle jag kanske komma vidare i boken som jag håller på med, kanske skulle jag till och med hitta ett slut till den? Jag vet inte men det var värt ett försök.

Solen sken på mig när jag gick ut på morgonen. Jag strosade fram och såg mig omkring, Drack lite kaffe och knatade på. Jag gick över torget, tittade upp och såg skylten ”Hotell Statt” då slog det mig, vafan jag har ju varit i Hässleholm förut, fan också jag har ju gjort allt det här en gång tidigare, gått över det här jävla torget. Det var ju i somras. Jag och min dåvarande flickvän var ute och gick här varpå två ungar i 12- års åldern pekar på oss och säger på bred skånska ”Titta! En turk och en grek!!”, det är Hässleholm för mig. Din trångsynta lilla skithåla varför kom jag tillbaka?

Den här staden kan ju inte erbjuda mig något, min romantiserade bild av att fly slutar ju alltid med att man bara flyr från sig själv, jag har inget att fly ifrån, och om jag hade det, varför Hässleholm? Varför skulle den här staden ge mig nya ideèr som jag inte kan ge mig själv, och att jag skulle avsluta min bok, varför skulle jag det? Jag hatar ju när saker tar slut. När den där filmen som man lipat och skrattat sig igenom plötsligt bara tar slut eller den där låten som man älskar når sitt slut. Visst kan man alltid trycka tillbaka, ta den ett varv till och börja på ruta ett, men det är inte samma sak. Det är inte samma sak att börja om, det blir inte samma sak den andra gången. Man är lite mätt, less och ja, har hört det förut, sett det förut och gjort det förut. Nej ska man påbörja något så är det bra om man inte avslutar det, det svider gör ont och det tog massa energi, därför vet jag inte om jag kommer att avsluta min bok. Helt allvarligt är det få saker jag är så less på just nu som avslut, det är ju allt vi gör avslutar saker hela tiden. För att gå vidare och för att utvecklas heter det. För att verkligheten inte alltid är så vacker och rolig alltid så går man tillbaka till ruta ett, bara för att göra samma sak en gång till och en gång till och.. en gång till.

Jag gör slut med Hässleholm nu sen ska jag väl passa mig för att påbörja saker, onödigt när allt dom gör är ju bara att avslutas. Film och musik kommer att konsumeras men det kommer att kännas varje gång det tar slut, det kommer med hela grejen, slut ska kännas men kan man välja så skiter jag helst i det. Och Hässleholm, ja just ja jag hade ju sagt det, drar på det här nu så jag slipper avsluta känns det som.. nä nu får det vara nog.

Mat och G klubben etc

Jo det hände ju idag igen, det jag var och nosade på igår. Jag åt lite för mycket. Jag är väldigt förtjust i mat och tycker således om att äta. Nu hade jag precis varit och tränat och därför var det väl befogat att äta mycket. Med mig till middagsbordet hade jag en kompis som jag parkerade i soffan under matlagningen. På så vis kunde jag smaka maten och bli lite småmätt medans grytorna stod och puttrade. Jag kunde inte bara bli mätt jag kunde också får mer än min vän som satt och väntade, vilket det här handlar om.

Jag har som dom flesta andra alltid haft mat för dagen, lite av en självklarhet kan man tycka, mat för dan liksom. trots det händer det något i mig när jag ska äta med andra. Jag blir lite nojjig inombords om maten ska räcka till mig, oavsett mängd så dyker det upp en lite klump i magen, en bekant klump.

Det är den klumpen som vi som är medvetna om våran litenhet kan känna ibland. Vi som förstår att ja tyvärr, det där är inte för mig men jag försöker ändå. Vi som kanske ibland plockar ner oss lite mer än vi borde, vi som kanske har lite för låga tankar om oss själva ibland. Man kanske vet att dom andra som står i samma kö till den där krogjäveln i slutet på dagen har betydligt mindre att komma med. Dom har tagit sig dit, kämpat på och pladdrat för att vara där dom är. Dom har kommit över det det här handlar om, rädslan av att vara utan, att känna att där har jag inget att göra.. det är till dom, inte till mig.

Men sen känner man sig lite Allan ballan efter några glas och tycker att vafan, jag är ju också cool, jag kan väl också få vara med då, hyggliga jag får vara med? Det var just sådana här scenarion den här rädslan kan härledas till. När jag och David skulle in på G klubben back in the days. Jag visste ju att David skulle kirra biffen men min förmåga då.. eller oförmåga. Tänk om någon skulle se att jag bara var en nörd från Enköping och skrika "släpp inte in han den nörden från Enköping, han vill vi inte ha in?". Högst otroligt visst men risken fanns. För jag visste ju att trots att jag hängde med rätt folk och jobbade webbyrå så var och är ju egentligen bara en nörd från Enköping och trivs bättre och bättre med det. Medvetenheten ledde till överkonsumtion av mat, ett ganska billigt pris för något så fint som medvetenhet kan man tycka. Undra bara vilka dom andra är, dom som bara glider in på dom här ställena, vilka dom egentligen är när dom inte spelar över?
Äh skitsamma, dom äter säkert också skitmycket.

Tummen

Jo jag satt precis och filade lite på min högra tumnagel. Tummen var med om en olycka för några år sen och jag gör vad jag kan får att hålla den i form. Man tager vad man haver liksom och försöker gör a det bästa av situationen. Jag hade tänkt att skriva lite om varför jag äter så mycket och återknyta det till G klubben som jag besökte frekvent slutet på 90-talet och början på 2000-talet. Vi får se, nu känns det som det handlar om min tumme.

Tummen strök med en turbulent morgon söder om söder för tre år sen. Den strök verkligen med, flög av skulle man nästan kunna säga. Jag vill inte gå in för mycket på vad som hände men det var väl något om två människor som kanske inte var riktigt överens efter en blöt kväll. Ett inte helt nytt och fräscht scenario. Sprit bråk och tummar som flyger till höger och vänster, det har man ju hört förut.

Vi förstod inte riktigt varandra den morgonen och frågan var väl om vi försökte eller ville förstå varandra. Det var två människor som hade tappat någon form av glöd som kanske funnits en gång i tiden. Två människor som var så sjukt less på varandra att dom stängt av. Dom varken hörde eller såg varandra längre, bara gormade och skrek och till slut gick det så långt att min lilla tumme strök med, den sitter där idag.. rejält tilltuffsad förvisso men den sitter där och påminner mig om den där morgonen, och påminner mig om vad som gick snett. Inte mellan oss, vi hade inte funkat hursom. Den påminner mig om vad som gick snett med mig den morgonen.

Det handlade inte om att förstå varandra, det handlade och handlar ju bara om att acceptera varandra. Jag trodde att lära känna någon var psuedonymt med att den helt plötsligt börjar göra som jag förväntar mig. Jag har förstått att det inte går att lära känna någon och att människor gör som dom vill, inte som jag hoppas att dom ska göra. Jag har förstått att man inte ska lära känna varandra, att tro att man känner någon är leder lätt till att man tar någon för givet och att ta någon förgivet för att man tror man vet vad den människan tycker och tror sig vilja är att sätta sig på en konstigt hög häst, en hästjävel.

Att försöka lära känna någon är samma sak som att ta bort allt det roliga man har tillsammans. När man sen tror sig känna någon så börjar man lätt förvänta sig saker för den där människan känner ju mig och vet vad jag vill. Sen kan man förstå varandra om man vill, då får man ju ställa frågor så man fattar men man lär aldrig känna någon och det är det som är det fina.. när man en dag förstår att det är det som är det fina, att inte förstå någon. Att bara leva i ett rus av den här vännen eller vad det är som hela tiden överaskar och förvånar med sin konstiga grejer. Alternativet klippa av sig tummen för den här jäveln inte gör som jag hade tänkt mig.

Det kanske tog ett tag för poletten att trilla ner men jag filar på och jobbar med det jag har som sagt. Tummen flög av och en tanke startades, tre år senare så var kontentan man ska inte tro att man känner folk som man inte känner.. tjena men jag är 70-talist, det går långsamt ibland,.

Har du roligt nu?

När jag var barn var jag fräknig och lite rödlätt. Därför så kunde jag inte vara i solen för länge, jag brände upp mig lätt. Jag hade också krupp som barn, hostade och fräste mest hela tiden. Jag fick ha dagisfröken hemma i tre år för att jag var så risig hela tiden. Jag minns inte speciellt mycket av det här. Solen är fortfarande något jag har respekt för men kruppen är borta, helt och hållet faktiskt.

Vad jag däremot minns av min barndom var att jag hade väldigt roligt. Jag skrattade mycket när jag lekte med dom andra små barnen. Som barn gjorde jag bara saker jag tyckte om och jag njöt verkligen av det. Jag tyckte om att titta lite på tv, ja då tittade jag lite på tv. Jag gillade att busa med dom andra små ungarna varpå jag busade med dom andra små ungarna. Jag visste vad jag gillade och levde därefter, jag hade lajban och det var lätt för jag visste vad som var roligt.

I tonåren började jag åka mycket skateboard och spela massa rugby, det tyckte jag var roligt, det gillade jag och fram tills jag fyllde 18 så har jag egentligen bara ljusa minnen.. ja när Daniella krossade mitt hjärta kanske inte var helt kul eller när jag skulle hoppa i fyrisån var väl inte heller en milstolpe men alla and alla, kul!

Sen hände det något, det var liksom inte lika kul längre, det var inte kul på samma sätt. Det där spontana roliga fick stryka på foten till förmån för något forcerat roligt. mentaliteten blev mer och mer "nu ska vi ha roligt" och "gud var roligt vi har". Man började ringa varandra dagen efter man hade haft roligt (läs supit) för att understryka hur jävla kul man hade haft kvällen innan, ja gud vad kul det var, eller... var det så roligt?

Vad gör man idag som är kul? Jobbar? festar? träffar folk? Ja det är väl kul, hyffsat kul och det skulle väl förmodligen vara mer än hyffsat kul om det inte var så fruktansvärt inrutat. Vi tar oss inte tid till saker, vi gör saker när det finns tid över. Planering planering och återigen planering. Det resulterar i att du vet en vecka innan hur kul du ska ha nästa vecka, hur kul blir det då?

Allt går också runt runt, jo jag vet man blir äldre och får mer åtaganden visst kanske det. Jag skulle hellre vilja säga att man tappar gnistan och lusten att styra upp saker, eller inte styra upp saker utan bara göra saker utan att känna efter. Känna efter om du är trött, känna efter hur du mår, känna efter om du har tid känna efter om det svider i lilltå nageln.. det ska kännas efter och det ska roddas.. hur kul blir det när man sen ses då, ej kul.

Att bli vuxen var tydligen psydonymt med att ha mindre roligt och ha mer trevligt, ja ja ok fair enough. Men är det schemat så fullsketet eller är det kanske så att vi bara vill vara ifred? Vi orkar inte längre. Klart man dövar för att orka, klart man dövar för att palla med, inget konstigt alls men har du roligt, har du verkligen roligt?

Jag vet vad jag inte tycker om och vad som inte är roligt. Var sjuk är inge kul, är inte heller något fan av att vara ensam. Tycker det är sådär med krig svält och nazister med. Jag gillar däremot mig själv, livet, Kasia, mina vänner, öl, musik.. glo lite tv ibland, jämtland och Frankrike. Så det kanske e så att jag har kul ändå, fler saker var ju roliga än tråkiga.. Men jag vet inte det är så mycket runt omkring, så mycket att tänka på. Så mycket att ta hänsyn till och så var det där med att funka och passa in på precis alla sett.. ja fan vet om det är roligt, kanske det.. jag vet faktiskt inte.. Har du roligt?

Oro

Rädslan för att dö kan verka avlägsen, för precis som allt annat tar man ju livet förgivet. Det känns knepigt och konstigt det här med döden, inget man direkt behöver tänka på.. det är ju där borta någonstans, onåbart och märkligt. Istället kan man gå runt och oroa sig över andra saker. Vad folk ska tycka och tänka om en tex, det pysslar dom flesta med. Knatar runt och nojjar över vad folk ska tro om jag gör si eller vad folk ska säga om jag klär mig så.. ja du, vad ska folk säga?

Behovet av att vara älskad och passa in har blivit ett självändamål och något man kan sjunka hur lågt som helst för. Man blir idag inte omtyckt för den man är utan för hur man ser ut, vilka vänner man har och vilket jobb man har. Rädslan att bli hatad är så stor att man går runt och låtsas hela tiden, låtsas för att någon ska gilla en och tänker att; ja fan det där var ju smart sagt, den typen gillar jag.. undra om han gillar om jag säger såhär.. sen är det igång vi fyller i varandras meningar, klappar på ryggen och har identisk kläder på oss. Jag är likadan. Idag har jag ett par slitna jeans, nerstoppad i ett par skor såklart. På det skinnjacka och en svart tröja från weekday. Som frisyr har jag en sån Lykke Li toffs mitt på huvudet, inte för att mitt hårfästa tillåter det utan endast för att bli älskad och respekterad, om någon ser mig kanske dom tänker att dom skulle gilla mig.. om dom kände mig, när jag har såna kläder och sån toffs på huvudet.

Oron är påträngande så fort man går utanför dörren. Fågelholksblickar möter en, frågande blickar som skriker, är jag ok?? Tycker du det?? Funkar det här?? Ingen har ju en aning så det är så klart det är förvirrande. Vi är ju benägna att frångå hela våran person för att få kontakt med andra människor. Ideal vi står för och den människa man spenderat 30 år med att bygga upp kan flyga ut genom fönstret för lite uppmärksamhet, tro mig jag vet. Jag har varit i situationer där jag kunnat vara mig själv och i situationer där jag har fått spela spel och det är två olika liv. Nu blev jag iofs orolig av att vara mig själv också men wtf, man är ju inte direkt van.. att man duger som man är eller hur? Man har ju spelat i tio år och så ska man helt plötsligt vara sig själv.. och det funkar och gillas, klart det tar tid att vänja sig.. klart det måste få ta tid att växa in i det.. herregud.

Min oro är idag som bortblåst. Jag kunde inte bry mig mindre vad folk tycker, inte ett skit faktiskt. Jag ska inte sitta här och berätta vad jag är eller vad jag inte är, det får andra göra men det finns ett moment kvar. Något som är så mycket värre än döden. Hundra gånger värre en ensamhet och miljoner gånger värre än att inte bli sedd. Min oro i dag ligger helt och hållet i att inte bli förstådd, det värsta som kan hända är att inte bli förstådd. Att upprepa samma sak gång på gång, att bryta ner något till två ord att ha små men fundamentala saker som man vill få fram men det går inte, det är tomt, en vägg. Det river upp en inifrån och sliter sönder en totalt. Man tar Lykke Li toffsen och tycker ur den, man tom viker ner sina aningen för högt uppvikna jeans varpå man slutligen går hem ifrån Riche och lägger sig men känslan av att man är fan helt ensam, ingen förstår en och en dag ska man dö

Men det är en annan dag det.