På riktigt

Jag var förbi en lunchresaturang häromdagen för att få mig en bit mat. Före mig i kön stod ett par herrar, jävligt krämiga herrar. Skulle tippa att dom var i övre femtioårsåldern. Dom stojjade lite med varandra och det var ganska påtagligt att dom inte kände varandra så väl. Dom höll sig hela tiden i en säker svär och pratade jobb och vad dom skulle äta, kanske inte så konstigt på en lunchrestaurang men fortfarande, konversationen var sjukt ytlig. Dom körde lite med tjejen som tog betalt, och skrattade lite till, krämigt och högt förstås. När det skulle till och betalas insisterade självklart alla att dom skulle ta det, äldsta gubben fick pynta, alla nöjda och glad.

Jag började fundra i förlägningen hur det blir sen när dom kommer hem till sin fru i Djursholm, ja när dom kommer hem till verkligheten, hoppar dom ur stålmannendräkten då när frugan kommer och möter dom i dörren, blir det människor av dom eller är dom kvar i sin låtsasvärld? Låtsas dom tycka att hon är rolig, känner dom av samma press hemma att upprätthålla ett face som ska anpassa situationen... pallar dom jämnt att inte känna efter?

Dom borde göra det, iom att dom har fejkat dom senaste 40 åren så sitter dom idag med fru, villa i djursholm och har det gott. Jag fattar att dom gör det men jag förstår inte hur dom gör. Allt är på låtsas jag vet men behöver inte alla en verklighetscheck ibland, när kärlek blir på låtsas är det inte då någonstans det har gått lite långt? (Här tar jag förgivet att dom inte älskar sina fruar på riktigt för att dom är rika) Eller är det så att låtsaskärlek är den enda kärleken? Man kanske inte kan känna efter efter en viss tid, en människa är ju i slutändan bara en människa, med brister och brister är ju inte något som försvinner med tiden det växer och frodas. Faktum kvarstår: Ingen vill vara ensam.

Går det att ha kontakt med verkligheten idag eller har den blivit för konstig, är på låtsas dagens verklighet och allt det där med människor och känslor medeltid, det kanske tillhör det förgångna? Folk sliter ut sig och går sönder omkring mig just nu. Dom jobbar som fan, gör slut, blir konstiga och ja utan känslor så hade det nog varit lite enklare och utan verklighet så behöver man aldrig känna efter, för det är ju den som ibland gör så ont och ibland är så skön.... Stockholm är ju bara på låtsas och det här livet är ju bara på skoj, det är skoj och på skoj... men jag då?

Jag står inte och spelar allan i lunchköer vilket kanske är ett tecken på att jag har någon typ av fotfäste kvar, men jag skulle nog må bra av att komma bort från verkligheten ett tag jag också. Sluta känna och sluta fundera, bara gilla läget och inte ifrågasätta, skriva som en vuxen och inte som en tonåring. Ha känslor som en pensionerad bankir och inte som en 12 årig flicka. Ovanstående skulle nog min omgivning gilla om jag annamade, själv vet jag inte, förstår mig inte på sånt. Jag lever ju i verkligheten och här är allt på riktigt.