Nykterheten

Nåväl, vad gjorde man nu då när man tog bort spriten för en liten stund ur sitt liv, svar: absolut ingenting. Iom den vita månaden så försvann fantasin helt och hållet, tillsammans med ett socialt liv och upptåg. Jag vet sen gammalt att det är kul att dricka, det är därför man gör det...men att det så till den milda grad skulle vara roten till allt man gör vid sidan om jobbet som stavas KUL visste jag faktiskt inte, från att ha haft ett sjukt socialt liv har jag i nio dagar i princip inte gjort någonting.

Jag har funderat ett par gånger att gå på bio, jag har även lagt ut en förfrågan vid ett flertal tillfällen "någon som är biosugen" för att mötas av tomt stirrande blickar. Bio är tydligen dyrt, det är som två öl på krogen har jag hört... konstigt, två öl har aldrig känts speciellt dyrt, mer som ett kap, en bra deal oavsett pris.. ett fynd rent ut sagt.

Jag har inget kemiskt sug dvs jag har inte skåpsupit för att sen intala mig själv att det var ju bara en liten hut, inget nämnvärt.. bara en liten rackare, en sängfösare för att sova bättre. Nej jag har hållit mig från skiten utan varken krämpor eller andra besvär men det är den sociala biten som oroar mig. Skulle jag köra det här racet en längre tid så skulle jag sluta jäkligt ensam, jag känner mig ensam nu när jag sitter och skriver men jag kan inte riktigt lokalisera ensamheten. Är det min vän spriten som jag saknar, eller vännerna som jag missade i helgen... eller är det något annat?

Jag har på sista tiden märkt att jag har en bit kvar, en liten bit tills jag är hemma med mig själv, tills jag kan vara med mig själv och trivas med det. Utan andra männsikor, utan saker som stör och utan alkohol. Så länge det är så, så länge tänker och funkar jag... den dagen jag tror att jag är hemma är den dagen jag slutat tänka, med eller utan spriten.

Vuxen Boston54

Saker och ting börjar falla på plats och jag tror att det är på väg åt så som det ska vara, som det egentligen skulle vara hela tiden. För att veta hur det ska vara måste man först göra fel flera gånger, annars blir det svårt att veta vad som är rätt... jag har gjort fel, i trettio år. Jag är glad över det. Jag hade för tio år sen kunnat bli kvar i min stad jag kommer ifrån. Jag hade hittat en dam där, skaffat ett par snorungar, villa och hela den skiten, visst det hade jag kunnat, eller hade jag det? Hur hade jag vetat om det varit rätt för mig om jag inte provat en massa andra saker? Om jag inte tagit knark så vet jag ju inte om det är min grej på samma sätt så om jag aldrig legat med en blåst blondin så kan jag ju inte heller bocka av henne och säga till mig själv, nope, inte min kopp te.

Det här nya lugnet har inte bara drabbat mig, jag tror hela min omgivning har fått en släng av det. En vän till mig som flängt runt i flera år kom hem för ett tag sen, styrde upp sin skit, träffade en härlig tjej och jag tänkte lite för mig själv, klart dom ska vara ihop.. det föll på plats. Hade han inte varit runt jorden och letat efter sig själv hade han nog aldrig hittat henne och hon hade framförallt inte hittat honom, det är snudd på omöjligt att hitta någon som inte vet vart dom har sig själva. På samma sätt kan nog människor hitta mig idag, det kanske inte är lätt men man behöver nog inte leta med ficklampa längre.

Jag slutade springa och började gå, började släppa saker som inte betydde något och slutade älta skit som jag ändå varken ville eller behövde ha svaret på. Man kalla det en sen mognad visst men är det moget att trycka ut en unge vid 22 års ålder för att man är uttråkad och inte har något intresse...

Om jag har blivit en Svenne? Kanske har jag det men en medveten Svenne som valde det. En Svenne som tog ett varv runt jorden för att se om det fanns något roligare på andra sidan för att komma hem och upptäcka att det var alldeles runt hörnet. Hade jag inte letat så hade jag inte hittat något, varken mig själv eller det där.. andra.

Spreten

Det blev lite för mycket...igen. Jag skulle ut i lördags och ja ta några glas som det heter, det blev inte några glas det blev ett hav av sprit, som vanligt. Jag blev lite för full som vanligt och tyckte inte om mig själv igår, som vanligt. Jag skulle till marker jag inte besökt på några månader, jag skulle till Berns för att hitta formen igen, pissfull.

Jag visste ganska tidigt på kvällen var det var på väg. Jag var lite nervig, hade inte varit ute på länge och det var ju såklart därför jag drack för mycket, eller? Vi super ju alltid till det när vi går ut så varför skulle Lördagen vara annorlunda, det är ju så vi gör det, thats how we play!... eller? Jag kan ju fortfarande räkna upp minst fem polare som drar till det hårdare än jag när vi kör så en annan är ju safe, ingen alkis här inte.. eller hur är det nu. Tar jag bort alla ursäkter vad finns då kvar? En kille som har alla förutsättningar i världen att må svinbra, som har fått allting levererat till sig dom senast månaderna, som bara har haft flyt och lycka. Han kryper ner i en källare 03:00 på söndagsmorgonen för att alla andra gör det? Bullshit on that.

Klart jag vill umgås med vänner, gå ut och ha kul, problemet var bara att jag inte hade kul. Förfesten var alla tiders i glada vänners lag sen gick det utför. Riche var ju Riche, ok liksom stod mest och stirrade, pratade inte så mycket.. putade med munnen och försökte se söt ut, ja som alla gör på Riche. Hjulade över till Berns och kan väl i ärlighetens namn säga att det inte var så mycket att ha.. mer stirrande, tappade bort alla vänner, putade lite med munnen, stirrade och putade om vartannat. Det var inte Berns fel att jag hade trist, det är inte speciellt kul där visst men vad är kul när man knappt kan stå upp. Jag är inte rolig för varken mig eller min omgivning. Fick ångest skulle dra hem... hittade inte ut, fick hjälp kom hem vaknade packad söndagen urkukad...

Varför dricker jag så jävla mycket, jag är ju roligare och bättre när jag inte gör det, det är ju jag som bestämmer det finns ingen annan i det här bara jag. Jag är inte osäker eller rädd jag har bara byggt upp en vana som måste brytas innan det går för långt, om det inte redan har gjort det. Jag är trött på att vara trött på mig själv så farväl Las Vegas i någon månad, innan det blir farväl Las Vegas resten av det här livet...

Boston54 vara eller icke vara

Jag var tvungen att bitchslappa Boston för någon månad sen, säga åt honom att skaffa sig ett liv. Jag satt mig ner och tog snacket helt enkelt. Precis som lillebrors föräldrars tveksamhet till Karlssons existens så började jag tvivla på den där Boston54, helt allvarligt vad är det för lirare egentligen. Det var inte jag det var Boston, så kunde det låta. Jag var inte full på Berns och gick hem med ja vem vet vad, det var Boston som gjorde det. Herregud 31 år liksom.

Jag har ju skött mig alla dom här åren, jobbat slitit och dragit det stora lasset och vad har Boston hittat på? Vad har han gjort som har tillfört mitt liv någonting? Fan vet. Han har varit ursäkten. Motiveringen till att jag i obekväma sammanhang kan framställa mig själv som mindre begåvad, dels för att det är den lätta vägen ut och dels för att jag kan bli obekväm i vissa sammanhang. Ett sånt sammanhang har varit med folk som spelar över. Jag tycker det är uppriktigt jobbigt med folk som ska låta lite högre och synas lite mer hela tiden, jag blir tyst och börjar småfnittra. Jag hade kunnat vara rakgyggad och säga åt personen i fråga att lägga av, istället så blir jag Boston och börjar vrida på mig.

Ingen känner Boston, inte jag heller. Det är en del av mig, en del som har tagit stor plats i mitt liv. En del som har fått mitt liv att i perioder stå still men också en del i mitt liv som har bidragit till mindre smärta. Går jag in i karaktären så är jag onåbar, jag känner inget för någon och festar för ett helt fotbollslag. Jag tar mig fram överallt och försätter mig på platser och i situationer som annars inte skulle komma på frågan, kul kortsiktigt... slitsamt i det långa loppet.

Boston kommer att finnas kvar 2008 men kommer få ta mindre plats, han vet det och är ok med det faktumet. Vi har väl alla våra roller på jobb med flick/pojkvänner, vänner etc och jag pratar inte om någon liten farbror med propeller på ryggen, bara om en roll som gick lite för långt. Jag gillar Boston, han är ganska skön men jag tror fan jag gillar den andra killen bättre, han känns på något sätt lite ärligare och framförallt lite mer verklighetsförankrad.

Självuppfattningen från helvetet

En människa som lever sitt liv i tredje person är nog lite rädd för att bli påkommen att vara ett fejk..ett rent skämt. Vem fan är inte det kan man tänka det men det handlar ju om att lära sig att mörka, följande sätt är ett dåligt sätt att mörka på:

Jag är en såhär rolig kille. Jag är en jävligt snäll, en snäll kille... gillar inte tjejer snälla killar?... Jag tycker det är helt sjukt att jag inte har någon tjej, jag som är så snäll. Man måste ju vara så jävla tuff och hård, ball.. kall ja man måste ju spela spelet om man ska ha en tjej. Jag är ju en sån ärlig kille, jag spelar ju inga spel. Jag tycker inte så mycket om att prata men lyssnar gör jag gärna. Jag är så lugn, nästan lite för lugn.. du kan bara ligga på mitt bröst och prata, jag kan lyssna och om du vill ha råd så fråga bara, jag kan säkert komma med en idé, lösning eller något.

Jag läste en sak i en bok en gång. Det handlade om det vi pratar om just nu, det stod att den teorin du har inte stämmer, jag läste det.. det stod så. Typ som du säger fast tvärtom, ja precis tvärtom så du har fel, för det stod så.

Jag får nog säga att jag är ganska intelligent, jag hade bra betyg i skolan. När jag en läste vidare så gick det bra, jag var inte på något sätt top tio i klassen men bra gick det. När jag har något att komma med så grundar jag oftast det på något som jag läste då, det är skönt att ha lite på benen, att veta vad man pratar om. Det blir lite flummigt annars om man bara random ska gå runt och tycka en massa saker, utveckla idéer som inte grundar sig i något.

Jag borde snart träffa någon, jag är ju en bra kille. Rolig, snäll.. kul kille helt enkelt.

It dosent work, fix it!

Mode pt1

Det fanns en gång i tiden ett värde i att vara jag, min identitet fick folk att bli intresserade peppade, lite småkåta och nyfikna. Jag pratar inte om mig som fräknig eller packad, inte heller om mig själv som rädd och kissnödig. Jag pratar självklart om mig själv som medlem i ett band. Om vi lägger allt vad brist på framgång heter åt sidan och bara fokuserar på att jag spelar musik så var det en gång i tiden intressant. Det var på den tiden när musik inte var slit och släng som det är nu, det fanns ett värde i att spela musik/vara musiker. Jag har aldrig själv kallat mig för musiker då jag anser att den ska inbringa en viss inkomst om det ska kännas motiverat, jag vet folk som gör det, jag är inte en av dom. Jag tycker att det är lika snett som människor som kallar sig för stylister för att dom äger mer än tre par college-tröjor. Dom är många, iallafall i den här stan.

Mode blev den nya Rock n rollen. Jag blev ocool i samma veva som Janne på Carlings blev the shit. Jag muttrar inte över det men jag kan väl få tycka att det är lite konstigt. Som butikssäljare/klädköpare/sätta på folk kläder/ (aka stylist) så är man ju inte riktigt med och tar fram något, skapar något eller för den delen gör världen lite bättre. Alla spelar musik och alla kan skriva en låt jag vet, på samma sätt som alla kan be sin polare att sätta på sig en tröja, vad som är svårare eller mer kreativt än det andra tänker jag inte gå in på, det får vara upp till var och en att bedöma. Jag kan ha en idé om det men fortfarande.


Eftersom musik idag är gratis och kläder fortfarande kostar pengar så antar jag att det finns en ganska klar koppling där, mode blir coolt för att det har ett värde, ett ekonomiskt värde. När saker som direkt sammankopplas med världsekonomi blev ballt vet jag inte och jag vet inte varför heller men så är det. Därför är det också coolt att vara stylist, trots att man egentligen bara släpar runt på en väska med kläder, som någon annan har sytt (i nio fall av tio någon som inte har någon som helst ambition i världen att spela Allan eller för den delen komma in gratis på Berns pga detta).


Jag trivs ganska bra i min nya nördroll, den håller mig definitivt på backen. Jag tycker också trots min ålder att det är tuffare med folks som skriver låtar, är utslagna på heroin och tror att dom äger världen. dom kan få tro det för dom tillför något. Om man idag nämner att man håller på med musik så kommer osökt följdfrågan med ett litet hånflin, "Ja ja men vad jobbar du med då?"

Jag var aldrig någon även fast jag i perioder kan ha inbilliat mig det så mig är det inte synd om. Synd är det om dom stackarna en gång i tiden var coola, tjänade stålar och fick ligga. Dom traskar idag runt panka, oliggda och bara önskar att dom hade en kasse kläder som dom kunde lura på någon tuttfia, varpå någon med en pocketkamera (sk fotograf) kunde knäppa lite bilder och pengarna skulle börja rulla in. En sak är iallafall säkert det går inte att skriva en låt på låtsas, den skriver sig inte själv. Den gör ingen cool egentligen men det ÄR någonting, och det är inte mycket som är någonting idag, ja förutom mode då... och Janne på Carlings, han är ju trots allt Boston54 2008, those were the days.

So far so good

Jag borde börja känna mig rätt nöjd nu men inte då. Nytt år skulle betyda nytt liv, kort sagt succèlivet skulle få ta plats istället för skitlivet. Det började lite tradigt, eller det började för jävligt rent ut sagt men sen började det sakta men säkert att styras upp. Efter diverse nej från ja, diverse damer, kick från band och lunginflammation i 5 veckor så vände det. Skiva blev färdig, nytt ganska populärt band ville ha mig, nytt jobb började skymta... i horizonten förvisso men fortfarande, det började ljusna. Jag blev inte bländad på något sätt men jag märkte att med lite flyt så blev jag, tro det eller ej, lite gladare och samtidigt log världen lite mot mig. Kan tyckas lite banalt och kristet men så var det, nu vet jag inte längre.



Kan jag inte vara nöjd nu när allt är bra, måste jag ha mer hela tiden? Finns det fortfarande så mycket att åtgärda eller letar jag i skrymslen efter dom sista små kvarlevorna av skit, jag kanske går igång på det och gillar att vältra mig... det kanske bara är sån jag är?



Jag slängde ut tvn när jag flyttade för att komma bort från drömvärlden, för att leva mer i nuet och för att fatta att kärlek inte är som på The OC, typ men ändå inte. Jag började hoppa klickbilagan på fredagarna ett fem minuters nöje jag fick skippa i förmån för välmående. Jag kan inte relatera till att man betalar 75 euro på Jimmyz i S:tropez för en 33 cl Heineken så den typen av fakta gör mig bara förvirrad. Förvirring kvarstår. Inte över alkohol priser i troppan utan bara över poängen med allt. Det är ju en sån jäkla kamp hela tiden, bergodalbana, uppe i varv dämpa sig, glad ledsen, glad etc.



Det handlar inte om konsumtion utan om balans och att spela spelet rätt. Spelet pågår ju hela tiden i alla relationer, med vänner och andra. Jag tror jag håller på att spricka för att jag aldrig riktigt kan säga vad jag tycker/känner.. typ igen, men ändå inte. Det blir för mycket då, för mycket av mig, svenska Boston54. Jag är en svensk kille med ett utrycksbehehov som en stor gammal galen grek som har tappat det, och ett bekräftelse behov som en sextonårig tjej som precis gjort brösten, klart det kan vara läge att dämpa sig.



Om jag taggar ner lite, glömmer bort exakt hur jag känner så är det bra, 2008 är bra, bilen går bra och ja, 2008 är nog mitt år ändå. Jag har ju mat på bordet och människor som älskar mig. Klart det hade varit trevligt att kunna betala 75 Euro för en Heineken utan att blinka.. det är absolut inget måste men som sagt, det hade allt varit något...

På riktigt

Jag var förbi en lunchresaturang häromdagen för att få mig en bit mat. Före mig i kön stod ett par herrar, jävligt krämiga herrar. Skulle tippa att dom var i övre femtioårsåldern. Dom stojjade lite med varandra och det var ganska påtagligt att dom inte kände varandra så väl. Dom höll sig hela tiden i en säker svär och pratade jobb och vad dom skulle äta, kanske inte så konstigt på en lunchrestaurang men fortfarande, konversationen var sjukt ytlig. Dom körde lite med tjejen som tog betalt, och skrattade lite till, krämigt och högt förstås. När det skulle till och betalas insisterade självklart alla att dom skulle ta det, äldsta gubben fick pynta, alla nöjda och glad.

Jag började fundra i förlägningen hur det blir sen när dom kommer hem till sin fru i Djursholm, ja när dom kommer hem till verkligheten, hoppar dom ur stålmannendräkten då när frugan kommer och möter dom i dörren, blir det människor av dom eller är dom kvar i sin låtsasvärld? Låtsas dom tycka att hon är rolig, känner dom av samma press hemma att upprätthålla ett face som ska anpassa situationen... pallar dom jämnt att inte känna efter?

Dom borde göra det, iom att dom har fejkat dom senaste 40 åren så sitter dom idag med fru, villa i djursholm och har det gott. Jag fattar att dom gör det men jag förstår inte hur dom gör. Allt är på låtsas jag vet men behöver inte alla en verklighetscheck ibland, när kärlek blir på låtsas är det inte då någonstans det har gått lite långt? (Här tar jag förgivet att dom inte älskar sina fruar på riktigt för att dom är rika) Eller är det så att låtsaskärlek är den enda kärleken? Man kanske inte kan känna efter efter en viss tid, en människa är ju i slutändan bara en människa, med brister och brister är ju inte något som försvinner med tiden det växer och frodas. Faktum kvarstår: Ingen vill vara ensam.

Går det att ha kontakt med verkligheten idag eller har den blivit för konstig, är på låtsas dagens verklighet och allt det där med människor och känslor medeltid, det kanske tillhör det förgångna? Folk sliter ut sig och går sönder omkring mig just nu. Dom jobbar som fan, gör slut, blir konstiga och ja utan känslor så hade det nog varit lite enklare och utan verklighet så behöver man aldrig känna efter, för det är ju den som ibland gör så ont och ibland är så skön.... Stockholm är ju bara på låtsas och det här livet är ju bara på skoj, det är skoj och på skoj... men jag då?

Jag står inte och spelar allan i lunchköer vilket kanske är ett tecken på att jag har någon typ av fotfäste kvar, men jag skulle nog må bra av att komma bort från verkligheten ett tag jag också. Sluta känna och sluta fundera, bara gilla läget och inte ifrågasätta, skriva som en vuxen och inte som en tonåring. Ha känslor som en pensionerad bankir och inte som en 12 årig flicka. Ovanstående skulle nog min omgivning gilla om jag annamade, själv vet jag inte, förstår mig inte på sånt. Jag lever ju i verkligheten och här är allt på riktigt.