En gammal vän

Jag har ingen relation idag eller jag har många relationer men ingen relation i ordets rätta bemärkelse alltså jag är inte ihop med någon. Jag försöker ta till vara på mina relationer, vårda dom i form av att ringa folk, berätta för mina vänner att jag gillar dom, om jag inte gör det så vill jag försöka utrycka det på något sätt, inte för att det kan ta slut imorgon, mer för att det behövs.. kärlek människor emellan, inte bara par emellan.

Jag tappade en bästa vän en gång. Vi var ihop varje dag, sov hos varandra, drack, åt, pratade men framförallt skrattade. Han är en av dom roligaste människor jag någonsin mött. Sjukt smart, glad och framförallt en jävligt bra vän. Vi gick från vänner till att vara arbetskollegor, ja och fortfarande vänner. Han fattade mig, såg saker som ingen annan gjorde och försökte få mig att fatta att jag faktiskt kan saker, jag lyssnade inte men han visste fortfarande. Jag sumpade det, glömde bort att vårda det, glömde bort vad han gjort för mig... Började ta honom för givet.

Jag saknar honom och det vi hade varje dag men jag har lärt mig något, ta aldrig någon förgivet framförallt inte en människa som du älskar och som har gjort allt för dig. Jag har träffat många tjejer men det enda som överträffat det vi hade var isåfall sexet.

På av på av på....

Är jag inte för på så är jag väl för av. Är jag lite av så är det lätt att jag kan uppfatta dig som ganska på och vice versa. Är du av så kan du nog känna att jag är ganska på när jag tex ringer. Inte för att jag precis ringde, det var två dagar sen jag ringde men fortfarande det var jag som ringde sist och om jag ringer igen, trots att det har gått två dagar så är jag för på, kanske.. är jag det? Men jag gillar ju dig och vill visa det på något sätt. Du vill visa mig att du gillar mig också, utan att vara för på och utan att säga det.. ja i princip utan att visa det. Jag vill också det, ja visa att jag gillar dig utan att visa det och utan att du vet om det, fast det vore bra om du fick nys om det, alltså inte från mig men det skulle hjälpa om du bara hade en aning om vad jag tyckte om dig. Då kunde du reflektera och sen se vad du tyckte om mig, du kanske gillar mig? Jag skulle nog aldrig få reda på det men det skulle vara bra för dig om jag märkte det bara lite lite, alltså utan att få reda på det. Jag kan ju bara gå runt och tro att du gillar mig för om jag inte har hört det från någon så kan du alltid blåneka, ja trots att du gillar mig så kan du ju säga att du inte gillar mig... finns risk att du verkar på annars....


So many people... so few bullets.

I wanna be somebody

Eftersom all musik, film, litteratur, ja all kultur redan är gjord så är också alla människor redan gjorda. Vi hävdar att vi är kreativa och blir lika förvånade varje gång någon anklagar oss för stöld eller upprepning. Alltså måste vi av misstag tänka precis som någon redan har tänkt, eftersom vi inte kopierar medvetet. Vi är alltså bara kopior av någon som redan har funnits, ingen reinkarnation, bara bleka kopior på andra.

Vi vill gärna identifiera oss med människor vi ser upp till, kändisar och dylikt. Identifieringen ligger i första hand i utseendet och sen i den bild man har av personen, alltså den bild den valt att visa upp utåt/den bild media målat upp. Frågan är hur ofta det stämmer. Hur lik är många tjejer som kanske identifierar sig med Madonna just Madonna. Jobbar i butik, röker blå blend, gillar och skvallra med tjejerna, lite lönnfet etc... tjena Madonna.

Efter att i flera år ha försökt smälla i min omgivning att jag är lite smålik Johnny Depp var jag tillslut tvungen att sätta mig ner och fundera. Depp som ser väldigt bra ut och som besitter ett lugn och en coolhet som får den saltaste att tappa andan var något jag kunde känna igen mig i, varför då? Jag ser ut som en blandning mellan Zed i polisskolan och Pete Doherty när han har en dålig dag samt är stressad och lite paranoid, låter inte som Depp i mina öron och ser framförallt inte ut som Depp, i någons ögon.

Förutom att göra film och musik så erbjuder dom här människorna något mycket större, dom erbjuder hopp och tröst. Det finns ett liv på andra sidan skitlivet. Man kommer förmodligen aldrig att få uppleva det men det kan vara skönt att drömma sig bort ibland, det blir lite enklare då, inte enkelt men enklare. Vi hittar likheter hos människor vi ser upp till, det finns plötsligt en möjlighet, ett kanske. Man slipper i större grad att försöka vara sig själv/hitta sig själv då det erbjuds så många alternativ som bevisligen funkar, miljontals människor älskar honom/henne, varför chansa och vara sig själv?
Ju äldre jag blir desto svårare får även jag att se mina och Depps likheter. Antingen så påverkar åldrandet mig så att jag blir mer lik Zed i polisskolan alternativt har jag med åren öppnat mina ögon och fått en klarare bild av mitt utseende kombinerat att jag faktiskt får höra det ganska ofta, ja att jag ser ut som han i polisskolan (inte låter tack och lov).
Förhoppningsvis har jag kanske blivit bättre på att leva med mig själv som mig själv istället för mig som någon annan.

Satanisten Greve Grishneck brände i början av nittiotalet ner ett gäng kyrkor i Norge samt satte en morakniv i pannan på en kollega. Han gjorde det här för att han hade en stark tro på det han tyckte och tänkte, det fanns alltså inget ekonomiskt intresse i dom här, kanske lite galna, handlingarna. Jag gör också min grej och tror på den, tjänar inte så mycket pengar men jag gör i allafall något. Jag drömmer mig bort i viss mån men ser till att i slutändan till att få något gjort.

Det här hoppet som inges har lite den sura undertonen "se men inte röra", du får gärna digga men försök inte att komma dit, det är fullt, tåget har gått, slut på platser etc.

På så sätt fortsätter 99% av jordens befolkning att drömma för att ta sig igenom sin vardag, skönt att man inte är ensam!

Jonny Depp och Greven fick en liten son, han hette boston, såg lite ut som Zed, var sur men gjorde sin grej... som iofs redan var gjord.

Status

Att mitt uteliv är lite ensidigt är som ni förstått en underdrift, det är exakt samma helg efter helg. Vi är ett litet gäng (tydligen kallat dirt-gänget inom vissa kretsar) som ofta går ut tillsammans och drar till det. Vi går till i princip samma ställen varje gång. Vi har kul och vi har en viss status. Status i Stockholms uteliv innebär att du blir insläppt på ställen Janne lagom från Borås inte kommer i närheten av. Det är som singel kille en liten klapp på axeln, en liten vardagsbekräftelse som vi alla kan behöva, det handlar om att få vara med.



Självklart vet ingen på dom här ställena vem jag är men regeln lyder gubbkeps på när det ska in på Riche och gubbkeps av in på Berns. Jag har självklart aldrig trott att det här var på riktigt tills nu i lördags när jag kommer till Berns med gubbkepan på. Jag vet inte vad jag tänkte på men jag har väl börjat bli slapp med åren, trott på riktigt att jag var något och bara struntat i regeln. Självklart kom jag inte in, eller dom bad mig pröjsa hundra spänn. Maken till utanförskap har jag inte upplevt sen mellanstadiet när man blev sist vald i fotbollen, fy fan.

Jag har som många andra en fejkstatus som innebär att man lurar sig själv och andra. Den har inget med mig att göra, det är lite som en kostym jag tar på mig för kvällen. Jag gör saker, skapar musik, kanske skriver en bok etc. Så länge den stora massan inte vet om det här så måste jag fuska mig fram, det handlar om överlevnad.

Dom som har status på riktigt går inte ut som vi med låtsas status. Dom är ute veckorna och håller sig undan. Det är dom som i första ledet har skapat någonting, dom som vi kopierar eller jobbar för.

Utan status är du utanför, det handlar inte om att komma in på Berns eller inte, det handlar om en stark känsla som alla kan relatera till. Du pusslar ihop alla gånger du har känt dig utanför och så blir den där vakten en symbol för alla dom gångerna.
När Phil Collins sjunger om polaren som håller på att drunkna i "In the air tonight" så tänker jag på när min bästa väns far drunknade framför våra ögon för femton år sen. Den får mig att relatera till något större och väldigt mycket obehagligare. Sjuk jämnförelse och ganska dålig men fortfarande, en liten sak kan bli väldigt stor, beroende på ditt bagage.

Ja ja skitsamma, en polare pröjsade sen gick vi in, blev fulla... sen gick jag hem själv bla bla bla... vaknade på söndagen bla bla ångest... åt pizza... ja ja.

Casual friday

- Det ligger en kaffe boutique på andra sidan Djurgårdsbron, mittemot tvillingarnas. Jag tycker dom har bäst kaffe i stan, Marie skulle bli jätteglad om du köpte något där. Vi har ju dom där små kopparna men kanske något till lattemaskinen.

- Bra tips. Vad är det för code då?

- Casual

- Ja ja det är ju på fredag, casual friday, ja ja jag fattar, fiffigt.

Så kan det låta en torsdags förmiddag på tunnelbanan. Only in Stockholm baby!

Och jag som trodde jag var på dekis, inte då.

Det blir bättre

Sorry att det blev lite gnälligt, ja snudd på bittert. Tjatigt typ som en klockradio som fastnat fast man brytit strömmen, allt tas om och om igen. 2008 kanske inte riktigt började som jag hade väntat mig. Nio av tio texter handlar oftast om något som någon retat upp sig på och jag har under en längre tid retat upp mig på mig själv och nya människor jag träffat. Vi har inte riktigt förstått varandra och det har varit mitt, och deras fel. Därför har tonen tenderat att vara smått uppretad. Jag känner mig gladare nu icke menat att jag kommer att skriva gladare, för det är en känsla som vi förstår. Jag vill skriva om dom andra två miljoner känslorna vi inte förstår, det kanske blir surt men jag kanske kommer någonstans....kanske.

Vi förutsätter att vi mår bra, det är normaltillståndet. Att man är glad och på det kanske lite full. Full och glad är något vi alla känner till. Berättar du för en vän att "Igår var jag minsann lite full och glad" får du sällan reaktionen "shit!! Jag tror jag förstår precis hur du känner", det finns ingen substans i den känslan, det är bra och bra är bra. Bra behöver inte brytas ner och diskuteras eftersom det är just bra, vi kan bara lämna det där och konstatera att ja, allt är bra, bara bra.

Jag mår väldigt lätt bra och jag är precis som alla andra lätt att göra glad, dom mest banala sakerna gör mig glad. Vänner, alkohol och kvinnor är exempel på saker som får mig att le, bara att tänka på dom sakerna gör mig lycklig. Jag behöver inte veta varför. Jag vill däremot veta varför jag blir ledsen och förbannad på saker som inte borde betyda något, hur jag kan ta åt mig av saker som inte var riktade mot mig och varför vänner ringer och säger att dom inte orkar, det är spännande.

Jag har väl försökt vara en motreaktion mot det här välmåendet för jag tycker i ärlighetens namn inte att folk verkar må så där jättebra. Dom är ensamma, trasiga, ute jämt och tar vad som erbjuds. Dom nöjer sig med att ta eller vara nummer två för det är något till skillnad mot inget. Nu vet jag återigen inte om jag pratar om mig själv eller om alla andra, lite av båda antar jag.

Det här är egentligen inget blogginlägg när jag går igenom något jag har funderat på, mer en förklaring till varför jag låtit så emlig dom senaste inläggen. Jag har bara svårt att förstå varför vi förutsätter att allt är bra. Skulle vi inte le mer, prata mer och ägna mer tid åt varandra om allt var bra. Nej alla mår skit och ut med det så kanske man kan komma fram till en lösning, att hävda att allt är bra funkade inte sist, remember?

Något som kan vara ganska skönt när hela världen är emot dig är att själv strö lite salt i såren, så att det blir vidrigt på riktigt. Det finns då bara en riktning och den är uppåt. Jag gjorde det i lördags. Efter att mot min vilja ha tryckt i mig sprit gick jag ner på Berns för att leta upp en tjej som jag vet har pojkvän. Jag sökte ett sånt scenario som jag dagen efter skulle ligga i sängen och skrika VARFÖR åt. Jag gick fram till henne, öppnade med att säga fel namn som vanligt och sen... ja det räcker kanske så. Mycket riktigt så vaknade jag på söndagen med ett skrik men också med en glad nyårsdagen-min för dom två förra veckorna hade absolut inget med 2008 att göra, det ska ju bli ett fint år.

Jag mår bra. Jag är kanske aningen ensam, trasig och förvirrad men det är ju det nya normaltillståndet, fuck glad.. sjukt 2007.

Öppna dig själv och stäng lite dörrar.

Det var som gårdagen var den sista sommardagen och jag missade att gå in, jag glömmer alltid att gå in. Jag tror på något sätt att lite till, lite till kan jag puscha det men sen blir jag kvar ute i kylan när dom andra har gått in. Jag tycker att det är modigt att våga hänga ut sig själv i världen. Som den här bloggen tex som får folk att stänga av datorn för att dom blir så sjukt generade. Då kan man tycka att jag har vunnit. Är det å andra sidan något som primeras idag? Ja alltså människor som bjuder på sig själva, är det inte just dom som är enklast att trampa omkull. Du vet ju ju vart du ska lägga in stöten då personen i fråga grundligt har outat sina brister, du kan knäcka den människan i sömnen.

Jag har alltid trott det svåra livet var det jag övergav vid 18 års ålder. För mig såg det fruktansvärt svårt ut att vara kvar i en småstad, ha barn vid 23 års ålder, stanna på samma jobb större delen av sitt liv etc etc. Svårt i den bemärkelsen att det skulle bli lite långrandigt, att man kanske skulle börja ifrågasätta om det här var the shit och sen, ja sen skulle helvetet bryta loss. Jag kan ha haft fel. Går man in i ett sånt liv så får man göra avkall på vissa saker. Precis som en nunna som får skippa sex så får man nog lämna ifrågasättningen utanför det livet, Säga adjö och gå vidare. Sen var det livet en baggis, bara att segla igenom, tänk så skönt.


Det är fräckt att säga åt människor som har skapat sig en familj och en värdig tillvaro att dom har tagit den lätta vägen. Ungar som ska köras hit och dit, tjafs om tvätt, celuiter och ölmagar. Det är bara att finhacka och stoppa i sig, det går inte att bara dra för att det en dag inte riktigt passar. För den delen så tror inte jag att det är enklare att sitta och ifrågasätta varenda lite sekund på den här jorden. Det är en sjukdom en sjukdom som jag och många andra har valt att leva med.

Den smittar inte men växer ju mer man pratar om den och lever med den. Den håller oss ifrån varandra för att vi vill inte bli som dom. Vi är speciella för vi ser ballast ut, går på dom rätta ställena och säger dom rätta sakerna. Vad vi inte har tänkt på är att vi aldrig kommer att bli som dom, om man bara ger det en chans så kommer vi att bli som vi. Eftersom vi inte är dom, vi är vi... det var ju bara det där med att ge det en chans. Våga satsa, våga säga för mycket istället för för lite. Våga gå sönder, våga göra bort dig istället för att göra bort någon annan. Jag är villig att gå in i den där väggen några gånger för att slippa vara ensam men som klimatet är nu tror jag inte att det hjälper. Jag kommer blödande med krokig näsa och det är ganska uppenbart att jag åkt på en smäll, räck upp en hand den som vill ta hand om mig. Jag blev missförståd för jag vill inte bli omhändertagen, jag ville bara visa vem jag är...och det blev för mycket, det blev för mycket av mig.

Vänjer vi oss med varandra? Är det tunna skivor som gäller för att bibehålla någon typ av magi? Det är ingen magi det är ett spel, ett spel där vi deltagare står och tittar på för att se vem som ska göra första movet. Egentligen är vi inte deltagare, vi är åskådare och det vet ju alla att det är knappast åskådaren som gör målen. Å andra sidan så är det inte heller åskådaren som drar av minisken, hjärtat och själen har klarat sig men har vi kommit framåt eller står vi och trampar?

Jag fyllde 31 år igår, ingen ålder på en häst, ingen ålder i en storstad och framförallt ingen ålder för mig.. eftersom jag inte åldras. Det är bra i vissa avseenden mindre bra i andra. Jag är snygg och har hy som en 24 åring, bra! Det är klart att det känns galet att börja plugga i höst men det är som mamma och alla andras mammor för den delen säger, det är aldrig för sent. Vad har jag lärt mig under 31 år då? Låt se ,att världen är fin men ganska konstig, att tjejer är fina men ganska konstiga och att det blir kyligt om man inte lär sig att stänga sin dörr. Människor kommer för nära. Jag kan inte göra något åt dom första två och när det gäller den tredje så har jag ju valt att ha det så, jag kan ju ändra på det men if it dosent work, why fix it... det är så man säger va?

Folk säger att dom läser det här... jag tror inte på er. Kom med feedback isf och var ärliga, som ni förstår kan jag ta det. Ta det försiktigt bara, jag är känslig.

Stockholm jag älskar dig, din hora.

öööö....eeee....öööö. Om det sitter någon där uppe eller möjligtvis där nere med ett litet trollspö och leker leken "2008 ska vi se hur mycket han orkar" så kan du se leken som avslutad, du vann. Jag hade precis lagt fram lite kläder till min första riktiga date (jag ansåg att det var en date, alltså inte ses full och bara ligga.. Det är väl en date?) sen det tog slut med min flickvän, ja första riktiga på typ tre år när en av mina bästa vänner ringer upp. Vi samtalar lite om helgen och efter ca tio minuter så har vi slagit fast att tjejen jag ska träffa imorgon sov hos honom några gånger förra veckan, höll på att skriva inga konstigheter men det är lite konstigheter med det. Hon sover självklart vart hon vill men vad är oddsen. Varken han eller jag hade en aning och kände oss hyfsat snopna båda två. Hon visste såklart inte att vi kände varandra så det finns ingen bov, bara en jävligt olycklig slump. Rör sig får många på för liten yta så snubblar man slutligen in i varandra, vare sig man vill eller inte.

Jag är ingen cyniker, jag är inte heller bitter...än. Därför vill jag inte tro att man måste va en cynisk gris för att ta sig fram i den här stan. Jag vill tro att det går nykter att bjuda ut en tjej, sitta och prata ett tag och sen gå hem. Jag vill också tro att att man tar ett snack innan man kickar folk fram och tillbaka. Jag tror kanske inte på kärlek men jag tror på romans. Därför försökta jag i två veckor att ändra på mig, som man måste för att ändra på andra. Jag var nykter, ringde vänner mer, skrev och läste istället för att kolla tv. Mitt liv blev ett kaos, tack och tjena!

Jag framstår nog som den lidande typen, att jag tycker om när det gör lite ont, det är fel. Jag kan ha varit sån men inte längre. Det finns dom som utsätter sig för massa skit och visst, ger man skit så kommer ofta skit tillbaka, eller så borde det vara. Här lyder devisen, var ett svin, gärna dum och lite jävlig så kommer det att gå bra för dig. Är man snäll så får man vänner, är man dum så får man ligga. Jag har så mycket vänner att jag går runt med ett konstant dåligt samvete för att jag inte hinner hänga med hälften så jag antar att jag får bli den där killen igen, om det är det enda sättet...vad göra?

Den här lilla lekstuga i Hout Couture driver en till vansinne samtidigt som det är så bra ibland. Det är vackert, man har sina vänner här och det finns ett fint utbud av både det ena och det andra. Frågan är bara hur vi förvaltar det när vi dyngar till det på samma lilla yta sju dagar i veckan. Om ni ser en snubbe om säg 20 år med ett öra i pannan så gnäll inte på mig, jag hintar lite här och nu.

Jag skyller på Stockholm för att det inte riktigt går spikrakt uppåt...konstigt? kanske, men det är fan något med mentaliteten som är fel, min också (safe). Väldigt drastiskt med mycket lite eftertanke. Ska jag flytta? Nej såklart inte, det blir ju bara samma sak på nästa ställe. Jag måste alltså återigen börja med mig själv.

Jag har precis skickat iväg en ganska fin jobbansökan och ska nu ta en dusch för att sen gå på en middag. Efter middagen hade jag tänkt att gå ut till samma ställen som jag alltid går till för att kanske kanske vakna upp bredvid någon imorgon. På något sätt älskar jag det här livet och jag älskar också dig Stockholm, fast du är en jävla hora.

På jakt efter den perfekta människan

Vilken helg! Efter att på nyårsnatten legat och kräkts hos främmande kvinna var det dags för en vit månad med parentesen: En helg i taget. Fredagen började med att jag helt omotiverat blev sparkad ur ett av mina band. Klump i magen... gråta en skvätt... tänka på fest och sprit... gråta lite... ringa och gnälla till någon....tänka på sprit och sen var det bra. Jag ringde nyårstjejen utan något svar och plötsligt var det en för mycket. Jag känner henne inte så det borde rimligtvis inte spela någon större roll men hon blev den där ökända droppen som gjorde att allt ramlade ihop. Inte helt nöjd med jobb, väder och boende för tillfället och det krävs inte så mycket efter fyra dagars sömnlöshet för att det ska fallera. Detta till trots så lyckades jag ha en vit helg i uttryckets sanna bemärkelse, dvs inte en droppe.



Jag är ju bara människa och hade jag känt för en öl eller liknande så hade jag väl kunnat ta det. Det handlar om karaktär och bevisa för sig själv att man själv styr över sina handlingar och har koll på läget. Det handlar om att bli en bättre människa för att slutligen bli den perfekta människan.

För det är väl det vi vill ha, det är vad alla söker, den där felfria människan som ser ut som en hel dag och säger saker som får en att häpna gång på gång. Vacker, smart och kul är en ganska sällan skådad trio. Den finns folk som besitter det. Dom människorna har framgång, per automatik. Vi tenderar att se bristerna före fördelarna "hon är ju skön med röken är lite sladdrig" eller "hon är ju jättefin men fattar inte halv fem". Detta resulterar i att man aldrig nöjer sig och hela tiden kopplar på sjumila blicken för att se om det finns något intressantare runt kröken, det gör det oftast.


Det ligger nu på mitt ansvar att bli den perfekta människan. Jag är bra på att göra reklam för mig själv men lite rädd att folk ska känna sig blåsta när dom väl lär känna mig. Tänk att du har tagit en rejäl repa i spåret. Väl hemma plockar du ut en burk cola ur kylen. Du öppnar colan, sätter den mot munnen och till din besvikelse är den halvfull, fisljummen och avslagen.
Det var knappast det du betalade för eller därför du införskaffade den i första hand, då kan det lite grann vara på något sätt. Att göra: Träna, plugga, nytt jobb, mer hits, större lägenhet etc etc. Ett par av dom här kan jag börja bocka av men jag har en bit kvar.

80% av människors arbete handlar om att säga vad folk vill höra och finta sig igenom sin vardag. Men när man kommer hem och är sig själv, då kan man väl få bli den där killen som är tio pannor tunnare, skitrolig och smart. Mina vänner är det så dom förtjänar samma behandling tillbaka. Stockholm kräver också att du är perfekt, inga undantag. Men det är enkelt. Mår du dåligt säg bara att du mår bra. Är du pank ut än då och visa upp dig, ingen som ser. Mörka valkar med lite större kläder och låtsas fortfarande att du inte tycker det här med mode börjar kännas lika gammalt som grunge. Fixat!
Du är på god väg att bli perfekt.

Ju mer man uppnår sina mål och och ju bättre man blir, desto mer brister hittar ens omgivning hos en. Riktigt perfekt är du alltså när du inte stör någon, när du inte yttrar dig eller syns. Inge facebook (ska återkomma till det eländet) inte springa på krogen eller låta en massa. Sköt ditt så blir folk omkring dig nöjda... eller dom kommer inte störa sig på dina uppvikta jeans eller din nasala stämma, det blir någon annan dom får reta sig på.

Ja just det jag ska träffa nyårstjejen igen, en riktig date. Har ett litet dilemma rörande det här med tjejer bara. Om jag inte kan ta hand om mig då kan jag ju inte ta hand om henne. Om jag inte kan ta hand om henne så måste ju hon ta hand om mig. Om hon tar hand om mig och jag inte tar hand om henne så tar vi ju inte hand om varandra. Jag måste alltså först ta hand om mig själv. Frågan är om jag hinner det tom fredag.... well en date är ingen date. Eller så går jag bara dit och ser vad som händer, ja så får det bli.