Första tjing.

Jag åker till London imorgon för att förena nytta med nöje. Jag ska som det heter ha några "möten" och försöka förlusta mig lite. Eftersom jag är rädd så kommer jag att hålla mig i Notting hill trakten där dom har extra polisbevakning. Jag har mycket gamla vänner i London, Svenska och Engelska. Jag har också en ex-flickvän som bor där. Hon heter Kat och kommer från Leeds. Hon är som jag musiker och har sen vi var tillsammans för fyra år sen gått ner ca 30 kg. Inte för att det spelar någon roll eller... jo i det här sammanhanget spelar det roll.



Efter min 30 års dag har jag sökt upp gamla flickvänner, det är kanske den sämsta idèn jag har haft men lik förbannat har jag ringt, mailat och gjort vad som krävts för att få tag på dom.

Flickvännerna har i många fall haft familj eller bara tyckt att det har varit lite konstigt. Från min sida tror jag det handlat om att avsluta något för att påbörja något nytt, för livet börjar ju vid 30. Jag har inte haft någon plan att fortsätta där det tog slut, för än ja, kanske nu.



Jag har aldrig riktigt kunnat släppa Kat. Hon har enligt mig allt, för hur ytlig jag stundtals kan låta så älskade jag henne, trots att hon var stor som ett hus. Många säger att utseendet inte har någon större betydelse, bullshit säger jag. Jag har aldrig varit så mycket för långa, bleka och spinkiga människor men dessvärre är väl det idealet. Om jag under rådande ideal har varit ihop med en liten tjockis borde inte jag rimligtvis ha första tjing nu? Jag var ju ihop med henne för den hon är. Visst, nu springer alla efter henne för hennes looks och jag hoppas hon kan se igenom det.

Om man är tillsammans med någon som går upp några kilo så fortsätter man ju att vara tillsammans med den människan kilona till trots. Om man blir tillsammans med en tjock som sen blir smal har väl den människan samma skyldigheter som den som fick stå ut med lite extra. Så borde det vara men den dörren svänger inte alltid åt två håll. Det är på något sett en frigörelseprocess när någon blir smal vilket gör det helt ok att sparka ut folk till höger och vänster. Lika självklart som att jag är ett svin om jag gör dito mot tjockis.

Jag sitter nu och funderar på hur jag ska lägga upp det bara,"I loved you when you were fat", efter en kväll på The Westbourne är det bästa jag kommit upp med för tillfället, tror jag får fundera lite till.

Självuppfattning

Rättelse: Nu var det tydligen inte så att det måste finnas någon ömsesidig laddning för att en kille och en tjej ska kunna vara vänner. Några sk tjejkompisar har hört av sig efter förra inlägget och hävdat att den laddning jag pratade om mest eller i vissa fall bara kom från mig, visst vi säger så.

Jag öppnade mig lite för mycket och berättade vad jag kände och vad händer, kalla handen. Lite av en klassisk utgång när män och kvinnor komminucerar, antingen är man för öppen eller så är man för hemlig. Jag gillar att säga vad jag tycker men har lärt mig att knipa igen när det kommer till känslor. När en tjej jag träffar på ett relativt tidigt stadium får reda på att jag gillar henne svalnar det ganska omgående från hennes sida. Allt handlar såklart om bekräftelse. Jag har bekräftat någon lite för mycket lite för tidigt att det inte finns mer att säga, end of story. Hon svävar iväg på små moln mot nästa medans jag står kvar naken. Jag måste bli bättre på att låtsas, på att portionera ut smicker. Hederlig romantik finns det inget utrymme för, dissa varvat med inviter funkar bättre 2007, med betoning på dissa.


Jag har själv inget behov av att få bekräftelse som grundar sig i den jag är, det är ju bara så jag är. För det jag gör gärna, men inte för den jag är. Jag vet vad jag kan och vilka mina bra och dåliga sidor är och dom kommer med paketet. Jag har kontakt med mitt känsloliv och känner mig själv, bra.

Dom tjejer jag träffar som bara söker bekräftelse kan alltså inte ha någon självuppfattning eller så låg självuppfattning att allt bara går ut på att repa det genom att finta upp folk till förmån för deras bekräftelsebehov. Skitjobbigt, jag skulle inte palla en vecka.

När jag går hem med någon från krogen så handlar det inte om att få beräftelse... det handlar om ....fan.

Vänskap

Jag är på väg till ett kalas idag. Det är Anders, en av mina allra bästa vänner som fyller år. Anders och jag har känt varandra i 15 år och hörs i princip varje dag. Riktiga vänner är bland det viktigaste som finns och mina vänner är allt för mig, mina killvänner that is. Jag hade ett snack med en tjej på Debaser för några helger sen och kontentan av det blev att tjejer och killar inte kan vara bara vänner.

Jag hade tills den dagen, idiot som jag varit, gått runt och trott att tjejer och killar visst kunde bara vara vänner, ack så fel jag hade. Eftersom killar och tjejer inte föstår varandra så är det såklart helt ointressant för dom att vara vänner. Detta med ett undantag. Om det finns en laddning mellan killen och tjejen så kan det finnas ett intresse att umgås. I det här fallet så kommer det slutligen att leda till att något händer, hångel ligg eller liknande och det var det med den vänskapen.

Vad jag har lärt mig för att kompensera för dom sk tjejkompisar jag har förlorat på det här sättet är att hitta flickväns material i mina vänner. Anders tex är lite hemlig, han har bra koll på mode, design och en ordnad ekonomi. Han pratar inte bara om sitt utan lyssnar när andra pratar. Anders är alltså en väldigt potentiell flickvän, ja om man bortser från det faktum att han är Anders.

Lördag hela veckan

Hade tänkt att skriva i min blogg igår men det gick inte. Pga av dåligt väder, trötthet och bonde söker fru på tv saknade jag energi att få ner något. Det var inget konstigt med igår, det var en vanlig vardag när man går till jobbet och tar sig igenom dagen, åker hem och har kommit en dag närmare helgen. En sån dag hade jag även idag och kommer med största sannolikhet att ha i morgon. En vardag är lite som om någon tagit en av dina segaste dagar och bestämt att så här ska du ha det fem dagar i veckan, sen får du kul i två. Men man bestämmer ju själv hur ens liv ska se ut.



I våras satt jag på ett flyg på väg från Frankrike. På flyget träffade jag en sk supermodell. Ja en sån lång med botox, retuscherad från fabriken. Vi gick ut i Stockholm och tog ett par drinkar och avrundade på hennes hotell. Hon åkte hem till Amerika dagen efter och gifte sig två veckor senare. Det var en bra dag, en sån dag som jag skulle kunna tänka mig ha fem dagar i veckan. Men icke och som grädde på det goda så började min kudde brinna när jag låg och sov natten efter, lite för att jämna ut och nollställa allt igen.



Det handlar inte om vidskeplighet eller kristerlighet mer om att allt ska vara lite jobbigt, eller är det jag som gör det jobbigt? Det finns ju människor med succèliv som har sånna dagar varje dag, problemet med det är att du blir mätt efter ett tag och slutligen börjar med heroin. Nej, jag har bara kontakt med mitt känsloliv och kan inte bli en av dom.



Jag kan ju alltid åka ut till Arlanda i morgon bitti och ställa mig där med en liten ros i bröstfickan och se vart det leder, för man bestämmer ju som sagt själv hur ens liv ska vara.
Jag är inte rädd för att förändra saker eller kämpa för något. Jag är bara lite rädd att när jag har gjort dom förändringarna så kan det lätt bli vardag igen.

Mitt kärleksliv

Jag tänkte berätta kort om mitt kärleksliv just nu, hur jag spontant känner att det funkar när jag idag den 19/11-07 tar mig en funderare över det.

Det är en varm sommardag ute på landet. Du har ätit en stadig frukost med färska bär som du plockat i godan ro. Du står vid husknuten och har lagt fram lite oljefärger, penslar och en tom tavla och ska precis till att dokumentera denna fantastiska dag.
Plötsligt öppnar sig himlen och det börjar spöregna. En snorunge kommer springande och ställer sig och hoppar på färgtuberna så att det stänker ner både dig och huset, slutligen kommer en hundjävel och pissar ner tavlan.

Ungefär så fungerar mitt kärleksliv just nu. Men det blir säkert bättre sen, ja när det blir sommar och så. Säkert.

Susanne

Förra lördagen var jag en sväng förbi Berns här i Stockholm. Jag var ute med lite vänner som jag inte träffat på ett tag för att ta några glas. Det var en ganska lugn kväll och efter en kort stund kände vi alla att det här var något vi både kunde ha och vara utan.
Just när vi är på väg hemåt ser jag en fantastisk tjej komma emot mig, eller kanske inte just emot mig men gående åt mitt håll. Jag tycker mig få lite kontakt och behöver snabbt komma på något att säga, när hon passerar frågar jag:
Hej, heter du Susanne?
Nej! Svarar hon och går vidare.
Vi går hem, var och en till sitt.



Nu i Lördags så var jag återigen ute, med samma vänner. Vi var förbi Le Rouge och tog en drink varpå vi gick till Berns. Väl inne på stället så ser jag den här tjejen och tycker mig återigen få lite blickar skickade. Jag berättar för min vän Mårten om scenariot som utspelat sig helgen innan och frågar:
Vad tycker du jag ska säga?
Fråga om hon heter Susanne säger Mårten.
Igen? Undrar jag.
Javisst säger Mårten, fråga om hon heter Susanne, det är en bra idè!

Ja, det kanske inte är så dumt ändå tänker jag och går fram.
Hon ler lite åt mig och jag frågar:
Hej heter du Susanne?
Nej svarar hon och går därifrån.

Skrajsen

Min mörkrädsla grundar sig i ett kejesarsnitt för sisådär 30 år sen. Först är det ingenting sen blir det ljust direkt. Mörker som man får uppleva på vägen ut i världen missade jag.
Ljuset kom inte smygande på mig som det gjorde för dom flesta 70-talister.
Idag kommer ett kejesarsnitt med paketet jobbar som projektledare, bor i hus i äppelviken, dricker kaffe latte fast det är för italienska bebisar och ja, kläckte precis ut unge nr 2 med ett kejesarsnitt. "Jag fick tipset av min granne Karin här i Bromma som gjorde det i våras, hon tyckte att det var en jättesmidig förlossning, för att inte tala om hur snabbt hon repade sig".

Det finns ingen naturlig relation mellan mig och mörker det är något som jag har fått handskas och tampas med fram tills idag och jag är fortfarande inte alls bekväm med det. Pga av att jag är en rädd person är jag också rädd för att få på käften i perioder och för vad folk ska tycka när jag pratar och jag är som sagt jävligt rädd för att traska runt ute efter skymning.

Om jag inte hade varit så här skraj, hade jag då sökt något annat än det som vissa kallar för en ny morsa? Jag säger att jag söker en stark kvinna som kan utmana mig på alla nivåer, som kan ställa krav. Jag vet inte om jag skulle vilja kalla det för en ny morsa men visst, något åt det hållet kanske.. vi kan mötas halvvägs. Om det inte hade varit för Kejsarsnittet så kanske jag hade nöjt mig med en knähund till fru, en liten insats i Surahammar och hela den baletten. Kanske kanske.

Vad som bekymrar mig är bara hur det nu blir när vi dör för det sägs ju ut först kommer ett starkt ljus och sen då?? Blir det mörkt igen?

Nej-facet

Philip, min psykolog berättade för mig häromdagen att jag är livrädd för att få ett nej och att det är därför jag känner att jag står still i livet. Tusen spänn och 45 minuter senare vill jag tacka dig Philip för den upplysningen, hoppas slanten lät väl smaka. Ingen tycker väl om att få ett nej, det är väl det hela skiten handlar om att slippa få nej, det är så man blir framgångsrik/ (och) lycklig. Jag är medveten om att jag stundtals har lite låga tankar om mig själv och därför har en aning svårt att ta för mig men som det funkar nu så slipper man ju faktiskt att ställa frågor eller be om saker, det går så bra ändå att få nej-facet. Ställ dig på farstun och titta på första bästa så kommer den människan med största sannolikhet titta tillbaka på dig med uttrycket, sluta titta på mig, jag tycker att du är äcklig och jag skulle aldrig ligga med dig.
Jag ber inte om kåta ögat varje gång jag försöker ta kontakt, bara lite slätt en inbjudan, ett litet leende kanske. Jag hinner ju för fan få nej innan jag öppnat både käft och ögon, hur inbjudande är det då Philip att ta för sig och försöka kalasa på livet, hur?

Nästa gång du har dragit upp brallorna en bra bit ovanför naveln och pulat ner dom i stövlarna och ska precis finta upp bernsvakten ner till i källaren, lägg på ett smile och låt folk komma till tals.
Jag dömmer inte dig för att du är en liten tjockis så döm inte mig för att jag ser bra ut, det finns mer bakom det här facet.

Jag höll på att bli våldtagen för ett par dagar sen. Jag satt och språkade med en gammal väninna plötsligt dök hon på mig och sa att vi måste knulla. Eftersom vi är vänner och hon har en pojkvän så svarade jag lugnt men bestämt att det var en dålig idé, hon blev sur och gick hem. Vi hördes av ett par dagar senare, hon fortfarande sur och jag fick lite ursäktande förklara att det hade varit en bättre idé om det inte varit för tidigare nämnda anledningar. Vi beslöt oss för att inte höras på ett tag, hon hör av sig två dagar senare och hävdar att det gått ett tag.
Jag begriper nu hur jobbigt det måste ha varit dom gånger jag har ringt dagen efter trots att det inte blivit så mycket som en kopp te kvällen innan, lämna dom ifred som vill vara ifred inkl mig.

Jag kände här för första gången att det kanske inte är så dumt att ha passerat 30-strecket, att man äntligen kommit till en punkt i livet när det går att dra en gräns och säga nej till tvångsknull och dylikt.

Jag hamnade trots vit månad på stureplan i lördags och gick för första gången hem helt utan pungspark. Jag har ett face som påminner lite om ett barns. Ett ansikte som gärna drar till sig äldre kvinnor men får dörrvakter att se rött, varför vet jag inte men det spelar ingen roll hur mycket jag har sprungit på ett ställe, det är stammiskväll så fort jag kommer fram. Denna kväll måste jag har misstagits för någon annan det det bara var att gå förbi kön och sticka fram handen. All dekadens och ångest på en så liten yta kombinerat med en skitattityd får en att känna sig levande.

Jag funderar just nu i denna stund på att skaffa mig ett riktigt jobb. Jag håller på med musik och har mycket på gång känns som ganska urvattnade argument. Har du upprepat samma sak i nästan tio år utan att ha något som direkt backar det blir du själv less efter ett tag, det är inte bara din omgivning du retar upp. Men, någon måste ju spela på basen och någon måste ju göra något ordentligt annars kommer det alltid att se såhär semi och halvdant ut för att inte tala om hur det låter och kommer att låta: Mellantjockt.