Man kan inte pressa en kvinna

Nej just det, man kan faktiskt inte pressa en kvinna. Är du pojke eller man och läser det här, ta in det då: Man kan inte pressa en kvinna. Vare sig det gäller promenad, golf, mat, sex, hockey eller vad som så kan man inte stressa och pressa en kvinna. Låt henne vara ifred i fem minuter i bland. Ta det lite lugnt vafan, chilla nu. Jag blir sugen på att skriva en historia som Slas den kanske skulles börja såhär: " När jag var lite bodde det en gubbe på andra sidan sjön" men jag kan inte för jag måste berätta för er att man inte kan pressa en kvinna. Sug på det nu och försök för fan att ta in det och leva efter det. MAN KAN INTE PRESSA EN KVINNA. Fatta för fan.

God Jul!

Jonny Depp ska spela mig i filmen om mitt liv (summering av 2009)

Jag flyttade ett träd idag från en plats till en annan. Jobbigt kanske man kan tycka, jo fan det var ganska jobbigt. Flytta träd är ingen metafor för någonting, nej nej det betyder flytta träd. Alltså att man flyttar ett träd från en plats till en annan. Som sagt det var jobbigt men det var också ganska rogivande.

Det var skönt att det var det sista trädet jag flyttade för några månader framöver samt det sista jag flyttade det här året. för det här året har faktiskt inte varit något vidare, det har varit lärorikt men att lära sig är ju inte psuedonymt med enkelt. Det är svårt att lära sig saker i allmänhet och svårt att lära sig förstå sig själv i synnerhet.

Jag har kommit underfund om vem jag är i stora drag och det var mig ingen trevlig historia, herregud. Jag gick ifrån "men han gör ju så" tänket för att se vad jag gjorde istället, eller vad jag hade gjort. Ska man gå runt och kasta skit på människor som utgår ifrån andra (=mänskligheten) och som härmar beteenden (=alla människor igen) så får man fan se till att i alla fall försöka vara sig själv i två minuter. Man får vara sig sig, spola tillbaka bandet i några år och parkera skönt i soffan. Poppa lite popcorn och sen trycka på play.

Det börjar ganska trevligt. Man får se en kille som vill och försöker. Han är trevlig och uppskattad av många. En snubbe som kommer med roliga upptåg och ideer och som för det mesta är på gott humör, en ganska lättsam inledning so to speak. Det pendlar ganska snabbt över till en tragikomisk historia om en man som vägrar växa upp. En människa som använder en tiondel av sin pontential för att han inte vågar misslyckas. En bild av en kille som har så stort behov av att vara älskad att han börjar ogilla sig själv. Han ger alltid ut för mycket av sig själv (!) och festar hela tiden, för att slippa ta tag i saker och för att slippa ta ansvar. Han är en bra kille men en usel pojkvän, han är bra för andra men inte bra för sig själv.

Jag grävde ner handen och fångade upp de sista popcornen, skrattade lite och tänkte "fan vilken film vilken, skum snubbe, vad håller han på med". Sen började jag fundera på vem skulle spela filmen om mig, Jonny Depp tror jag skulle passa bra. Jag satte ett popcornhelvete i halsen när det gick upp för mig att det var filmen om mitt liv jag hade sett.

Jag är glad att jag kollade men jag är väl inte så glad av vad jag såg. Nu sitter jag här och känner mig ganska ensam, det finns något fint i det skrev någon för ett tag sen (tänker på dig ibland och hoppas du har det bra.) och visst det finns det. Ensamheten är väl en produkt av ett uppvaknade. Jag förstår för förstå gången att jag är det och måste således för första gången handskas med det. Alltså inte gå ut och låtsas vara någon annan, jag kan inte lägga över det på Boston längre, han är bara ett namn från och med nu ok.

Jag höll på att skriva att jag ska nu avsluta det här lite frikyrkligt men fan då är vi ju där igen, kommandes med ironi och skämtpåsen, skit i det. Nej vi gör såhär. Jag är väldigt glad att jag fått uppleva riktig kärlek en gång. Jag är glad att jag har vänner. Jag är glad över att ha mat och lite pengar. Jag är alltså en ganska enkel människa som nu sitter och definierar sig själv vilket är det värsta personlighetsdraget jag vet. Det man ahtar hos sig själv avskyr man hos andra och vice versa. trots det letar man efter någon som delar ens världsbild, jobbar samma referensramar, så att man kan hata någon mer än sig själv och på samma sätt älska den mer än livet. Skillnaden på den gamla och nya ensamheten är att den nya får ta plats, på samma sätt som jag får ta plats. Inte Boston utan jag, och jag tar faktiskt inte så där jättemycket plats. Jag är ganska enkel. Men om någon gjorde en film om mitt liv, alltså inte den jag såg utan en bra film. då skulle Jonny depp får spela huvudrollen.

Så kan vi ses

Ska vi byta grejer med varandra? Du får allt som är mitt så får jag något av dig, ska vi det ska vi byta grejer? Jag skulle vilja ha ditt jobb inte för att det är det det är utan för att det är ditt. Vad du gör spelar ingen roll men jag vill göra samma sak. Sen kan du göra det jag gör vilket kan på pappret se ganska intressant ut men som du ser det är inte så intressant. det kan vara kul ibland men ibland är det tråkigt. Det går upp och ner som man säger, ibland skiner solen på en.

Jag är inte rädd för att misslyckas, mitt problem är snarare att jag tror jag misslyckats innan jag har försökt. Jag har aldrig fatalt misslyckats med någonting, jag har försökt flera gånger och då har det gått ganska bra. Skulle jag ha kunna försökt fler gånger? Ja det skulle jag såklart, skulle jag kunna misslyckas? Absolut! Skulle jag bry mig? Nej inte nämnvärt. Det skulle faktiskt kännas helt ok, jag har misslyckats flera gånger, det var lugnt.

Jag är inte rädd för att utsätta mig för utmaningar eller hur folk ska uppfatta mig, jag är inte rädd för mig själv vad jag ska säga eller göra, det har jag hyffsad kolla på. Jag vet hur man för sig i ett möblerat rum och jag vet hur man öppnar käftern. Jag vet hur man får folk att börja skratta, på min och på andras bekostnad det är lugnt, ingen fara jag vet allt det dät. Nej vad jag är orolig för är alla er andra människor, hur det ska gå för er egentligen, det kan göra mig bekymmrad.

Jag vet inte hur det skulle gå om vi inte förstod varandra, eller om du inte förstod mig. Jag kan tänka på det och känna att, nej det vore inge bra. Om vi pratar med varandra och sen vet du inte vad du ska säga. Kanske för att du inte kunde relatera till det jag sa, eller så tyckte du inte att det var roligt.. det kanske var roligt men du förstod det inte. Då vet jag inte, då kan det bli synd om dig. Jag vill inte försätta dig i den sitsen så därför låter jag dig vara ifred istället. det är väl en lösning som vilken.


Det slog mig precis att jag aldrig har haft någon date som gått åt helvete. Jag har haft flera som inte lett någonstans men ingen som gått så käpprätt åt helvete. Iom att jag inte går ut längre så träffar jag ju inte folk på samma sätt. Jag har med det i bagaget insett att det krävs lite mer av mig. Jag får faktiskt börja lyfta lite på telefonen, skriva några rader eller varför inte bara gå fram. Det är ju väldigt återkommande det där med dig då. Stackare, tänk om du inte fattar, om inte poletten trillar ner, vad ska vi göra då, kan ju bli oinsamt och jobbigt då ju.

Men om vi gör så att vi byter grejer med varandra, en rostig spik mot en cykelpump en lådbil mot en fingerborg för att slutligen byta något av mig till ditt liv. Helt plötsligt så blir det ju glasklart, allt är på bort serverat på silverfat. Det ligger därmoch det är ju bara att hugga in, det krävs väl bara lite vilja mod och ja framförallt avkall från båda sidor. Oj nu blev det svårt, avkall är ju inte precis en rostig spik, inte en cykelpump heller för den delen.

Det var längesen det hände något

Det hände inget i helgen som var, inget drastiskt. Det var ett tag sen det senast hände något. När det slog bomber och granter alltså, när saker vändes upp och ner och ställdes på sin spets, det var ett tag sen. Jag missade en fest igår, jag antog att det inte skulle hända speciellt mycket så jag gick inte dit. Ett sådant antagande kan ses lite bångstyrigt men the good old magkänsla sa åt mig att inget skulle hända och mycket riktigt det var inget.... för mig.

Det var däremot något för andra människor, jag tror inte att det är åldersrelaterat, det här mäts med en annan måttstock, den är oändlig och har en början men inget slut.

Självbilden är ju som bekant förförisk för att den är just en självbild, något skapat av dig för dig och slutligen till dig. Den är ju helt oberoende av omvärld och nyans, den snurrar bara runt i ditt huvud och jävlas med dig. Om det sedan är den som var anledningen till att du gör som du gör eller om det är det du gör som skapar den (lämnade du mig för att jag drack eller började jag dricka för att du lämnade mig) är inte intressant. Det handlar bara om vad den gör i förlägningen.

Förväntningar och förhoppningar utgår ju från personen men precis som självbilden så är de ju inte skapade av dig direkt. De är skapade av dig indirekt då pga av den självbild du har. Den i sin tur skapar behov som i sin tur skapar förhoppningar och förväntningar. Jag tror att jag vet vad jag tycker är kul man jag kan ju aldrig veta, man får chansa helt enkelt och hoppas att man har rätt, jag vet ju vad jag tycker är kul men det är ju en produkt om min självbild som jag tror är en avspegling på mina antaganden från er. Det är ju någonstans bara andra som vet vem man är då man någonstans måste utgå från att man är den men utger sig för att vara och inte den man tror att man är (och vad man tycker är roligt), självbilden den har ju alltså inget med mig att göra, det handlar ju bara om vem jag tror att jag är men det är ju sedan ni som bestämmer vem jag är, ja utifrån den som ni säger att jag är, eller så som jag uppfattas.

Jag gick inte på fest igår för det hade inte hänt något, för jag gillar ju när det händer något. Jag var hemma i helgen och oj, jag gillade det. Jag har inte varit nere på stan på ett halvår (slinkit in på riche ett par gånger kanske) och jag gillade det med. Är det min självbild som håller på att bli nyanserad eller har jag en gång för alla blivit fri från andras antaganden, eller alltså min undermedvetna uppfattning av andras antagande om mig. Jag kan ju aldrig bli fri från antaganden och misstro på mig själv då jag inte vet. Jag vet inte men för att slippa filosofiska tankar (som den här) som tar livet av mig så hävdar jag att jag vet vilket allt går tillbaka till. Har den ändlösa mottstocken just fått ett slut? Är det rim och reson nu är det det ni har bestämt åt mig, ni som känner mig och skapar mig. Mina skapare, har ni satt punkt nu?

Såklart inte men skit samma, jag kan ju bjuda ut den söta tjejen imorgon för tjejer tycker jag är kul... eller?

vi tar det imorgon

Man kan ju fråga sig vad det spelar för roll egentligen. Om man är tillsynes prestigelös och till det utan direkta pretantioner, trots språket, så kan man fråga sig vad begränsningarna kommer ifrån. De här vi alla drabbas av och i det långa loppet lider och mår dåligt av. det som i längden blir någon typ av guldmunks beteende när man gång på gång väljar att inte istället för att. När man tänker att, fan jag gör det i morgon istället, jag pratar med henne imorgon, berättar att jag vill ta en stilla promenad, ja det blir bäst om jag tar det imorgon istället, idag är ingen bra dag.

För vad spelar det för roll om jag berättar för den där tjejen i klassen att jag tycker att hon är fin. Jag gör ju ingen förbannad när jag går fram på tunnelbanan och skickar på numret. Det kan bli svalt och nästintill olidligt för en stund, för att avlösas att en stolthet och välmående men nej, vi gör det hela tiden allesamman, väntar tills imorgon.

Tunghäftan har aldrig funnits där, den skapas för den förväntas. det ska ju vara trögt, det hör till om det är nytt eller tomt. det förväntas och så är jag stöpt, vi och jag. för det finns ju en viss magi i att ta det försiktigt, att vänta och avvakta tills tiden är slut. För hur kan något gå sönder när det fortfarande bara är luft och varför skulle ord betuda något om de fortfarande bara är ord. Ord utan känslor eller undermening är ju trots allt bara ord... som jag säger till dig för att jag kanske vill att de sen ska betyda något. Men nu nu är det bara luft och olika bokstäver som sitter ihop men lik förbannat, vi väntar tills imorgon istället.

För det kan ju bli jobbigt ett par minuter, jag kanske inte får fram allt vad jag handlar om på tre meningar. Du kanske funderar på något annat eller är mitt uppe att göra något när jag ska prata med dig. Jag känner mig lite trött och känner mig lite fet och jävlig idag. Känner inte att jag har så mycket att komma med. det var en sak jag skulle säga och så glömde jag bort den, bara sådär och så ja jag minns fan inte. Jag vet ju inte vad du gillar, visste jag det så visste jag ju vad jag skulle säga, och då visste jag hur du skulle svara, och då skulle vi kunna ta en promenad, och så skulle jag kunna dra en fräckis om någon som har en ros i arslet, och så skulle du kunna skratta eftersom du gillar fräckisar om folk som har rosor i arslet, sen så skulle vi kunna gå hem och så kan jag laga någon pasta som du gillar sen kan vi sova och sådär och vakna och, ja du vet. äh spela roll, jag gör det imorgon, imorgon, då jävlar.