God jul!

Jaha ja, då börjar det nalkas jul igen då, känns som det var jul förra veckan men det är tydligen dags igen. Jag är inte speciellt förjust i julen (otippat). Jag är lite för gammal för hela grejen så jag kanske borde åka någonstans, ja jag borde ha åkt någonstans men nu blev det inte så. Saker hände och det var lite svårt att planera julen och nyår för den delen. I morogon bär det av till far och mor och jada jada jada alla kommer ha röda kläder jada jada, farmor kommer äta med öppen mun etc etc jada jada, alla kommer vänta på kalle anka för att sen pyssla med annat när det börjar etc etc jada jada etc...etc etc. Men vänta nu, det är ju samma jul som förra julen, allt går ju om och om igen... Samma sinnestillstånd, samma julskinka samma Boston på samma plats i livet, nä nu... det här måste vi göra något åt, det bara måste göras... vad görs vi hörs?

God jul

nästa vecka presenterar jag års krönikan

Emo-Torsdag

Boston54 is Emo

tell em like it is Markus...

http://www.youtube.com/watch?v=pgvceskKB0M

Allmänt

Så, nu har jag stängt av radion.. nu kan jag tänka, jag hör inte vad jag tänker när radion är på. Måste iväg och hämta en gitarr och är lite stressad men jag tänkte på en sak.

Jag har inga pengar, det har jag aldrig den här tiden på månaden. Jag har ett fint liv, jag är trevlig och rolig men jag har inga pengar. Jag tror att jag föredrar att vara trevlig och rolig framför att ha pengar, det går nämligen inte att kombinera. Du kan vara trevlig och ha pengar och du kan vara rolig och ha massa pengar men inte alla tre. Man kan tro att man är rolig när man härmar Chevy Chase i videon till Paul Simons låt You can call me all, män i 50 års åldern boende i djursholm tycker att det är bland det roligaste som finns för att inte prata om deras fru som bokstavligen döööör varje fredag han sätter slipsen på huvudet och kör saxofon solot. Men det är inte kul, inte alls. Man låtsas ha kul för att man glömde bort hur det var att ha roligt, för pengarna skulle in och det kanske inte alltid är roligt och man var väl inte heller helt trevlig på vägen heller...

Vart vill jag komma? Att jag är pank, trevlig och rolig kanske, det är ju något bra mycket bättre än att vara död.

Parkeringen i Norrköping

Idag var ingen speciell dag, men det gör ingenting. Man har så många speciella dagar så dom ospeciella kan få vara just lite blasè.. för att göra dom speciella lite mer speciella.

Jag har haft väldigt många plusmeny speciella dagar det sista året. Nu när man är i summeringstider ska se tillbaka på speciella ögonblick så har jag så det blir över. Varför dom var speciella vet jag inte men det är sånna saker som man inte kan sätta fingret på.. sånt som inte hade något med en sak eller en händelse att göra, det var bara något.

Jag och en vän åkte till Norrköping en dag i Juli, jag skulle spela med ett band och förväntningarna var väl inte så jättestora. Vi hade gjort den här grejen några gånger tidigare och Norrköping.. ja precis Norrköping. Vi installerade oss på hotellet och åkte till spelstället för att soundchecka, dom ansvariga hade inte anlänt än så vi mötte upp dom andra på parkeringen och blev sittande där i ett par timmar. Det var just där som det hände något, på den där parkeringen på baksidan av klubben i Norrköping, vi pratade skrattade, någon käkade en macka med myggor och flugor och tiden stannade på något sätt.

Stället öppnade, vi hämtade lite öl men blev kvar på parkeringen. Det var något sjukt frigörande och pubertalt med att sitta där och bara vara.

Fem pers kom på giget men det var den bästa spelningen på hela sommaren och vi var lyriska hela kvällen, inte över spelningen men över att det ibland är skönt att bara få vara, inget är på allvar så varför bry sig, när man en sommarkväll kan sitta på en parkering i Norrköping, det räcker liksom.

Livet är en triss och livet är triss!

Jag har spenderat större delen ev dagen att gå runt och pratat med skivbolag. Musik är en hyfsat stor grej av mitt liv och skivbolag blir därför indirekt en del av livet också. Skivbolag och polisen är typ samma sak. Dom säger åt folk hur dom ska leva och bete sig, man vill inte ha med dom att göra men ibland måste man. Att gå runt och prata med skivbolag är väldigt mycket som att skrapa en trisslott. Det finns ett hopp när man sitter framför lotten/står utanför dörren. Ett hopp och en längtan efter ett break/lite stålar. Ett litet pirr i magen och ett hopp som efter ca fem minuter slänger tillbaka en till vardagen.

Större delen av livet är ju faktiskt en trisslott, eller kanske som en trisslott. Man har ju så höga krav på allt och alla att det i slutändan bara blir en stor besvikelse. Nej folk kan inte leverera, dom säger ju inte exakt det man vill att dom ska säga just när man vill det.. dom säger något annat och då gör man som med trisslotten, kastar bort.

Jag har levt mycket efter devisen, what you see is what you get. Om man skrapar lite på ytan så får man alles.. det kommer ut i en rasande fart, tyvär. Jag har nu efter lite eftertänksamhet bestämt mig för att anamma triss-stuket, skrapa lite på ytan och få ingenting! Jag tror det kommer att förlänga mitt liv, ge mig ett större psykiskt välmående och ge min omgivning lite mer andrum.. så andas nu, andas 2009, för jag säger ingenting, just det ingenting...

Uppmärksamhet

Jag var ute och traskade tidigare idag och knatade över Bromma kyrkogård. Den var julpimpad och fin, ljus var tända vid gravarna och jag njöt lite när jag gick där och strosade. Det var helt julenligt kransar utlaggda vid gravarna.. mycket vackert. Jag stannade till vid en gravsten för att kika lite närmare. Där låg en Johan och kristina som hade gått bort 74 resp 78. Sorgen efter Johan hade förmodligen fått Kristina att följa honom i graven och dom sista fyra åren var nog mest en plåga för stackars Kristina. Dom blev en bra bit över 80 hursom och hade förmodligen ett fint liv tillsammans,, vad vet jag men vi kan förutsätta det.

Framför graven ligger två kransar, på den ena står det Från Monika och Lennart och på den andra är det adresserat från Lars och Birgitta. Dom har lagt kransar vid graven med sina namn på. Är det för att Johan och kristina ska se vem det är som lagt dom där? När dom tittar ner från himlen och läser på kransen kanske dom tänker, det var hyggligt, snällt av dom såhär till jul. Dom kanske inte såg när dom var där och lämnade den och för säkerhets skull så sätter vi våra namn så att dom kan se att det var från oss...

Njaaa.. nej jag vill inte vara cynisk men om vi förutsätter att Monika och Lennart var först, dom la sin krans där först varpå Lars och Birgitta kom dit ett par dagar senare, kände Birgitta då Å vad gulligt Monika och Lennart har redan varit här.. jag måste ringa och tacka. Eller var det så att Birgitta stormade fram till graven med den här förbeställda kransen som har både änglar och volanger tänkandes, HELVETE!!! Dom hann före i år igen varpå hon får ett spel på Lars för att hann var tvungen att gå på Rotary med gubbarna ett par dagar innan sen skulle det tvättas igår, och fan.. så hann dom före...

Jag måste nog gå på det sista. För människor som håller på med kranstävlingar har nog ett väldigt behov av att vinna och därmed få uppmärksamhet. Behovet av att sätta sitt namn på saker tappar helt och hållet proportion. Alla vill väl bli uppmärksammade men det måste alltid vara för något man skapat själv, inte för något man inte kan påverka som nationalitet etc. Jag tappar lite lusten på både Monika, Lennart Lars och Birgitta. Jag tror tom att dom avsatte en dag för hela kransgrejen och dom gjorde det inte för Johan och Kristina, nej nej dom gjorde det i vanlig ordning för sig själva, så som vi människor gör.. saker för oss själva, som gynnar oss själva. Och vad det anbelangar Johan och Kristina så tror jag dom sitter där uppe flinar lite åt hela grejan och drar ett streck för vem som kom först i år, dom sätter väl en slant på det. Dom har inget behov längre av att hävda sig, tänka på sig själv och stressa runt poänglöst.. För det fanns ingen poäng med det när dom levde och än mindre nu.

Tiden

Det har tagit tid att leva det gör ju det, det här med att leva är ganska tidskrävande. Man ska ju jobba, sova tvätta städa och allt det där, det tar tid och är lite jobbigt. Så här års tar det verkligen tid att existera, det är ju mest mörkt och då går det inte att göra så mycket, man kan städa och diska visst men att hitta tid, lust och ork att göra annat är svårt, man pallar inte helt enkelt. Sista månaderna har tagit en fruktansvärd tid, när jag tänker på tiden så tror jag hela tiden att jag är i februari, det har varit segt.. en enda lång väntan och jag är fortfarande bara framme vid jul, eller vi är väl bara framme vid jul.. det tar tid en väldans tid.

Det fina med tiden är att det finns härliga tider, och det risiga är då att det finns just risiga tider.. på det så vore det bra om man ibland kunde vrida tillbaka tiden... om något går fel, då borde man få vrida tillbaka tiden och suga in den där meningen igen och bara vara tyst.. inte säga något.


Jag har precis varit med om en stor förlust, en match jag inte kunde vinna, det var något som gick sönder.. som inte gick att reparera. Det var lite oväntat, man tror ju att det alltid ska hända alla andra, dom där som lever i små luftslott, som inte säger rätt ut som det är.. dom som är lite mindre levande, fast jag fattar.. det händer ju inte dom för säger man ingenting så har man ingenting sagt och då är allt bra.

Jag vet också att livet går vidare och att just tiden kommer att ställa saker till rätta, men jag och tiden är inte överens här. Varför ska du tiden få ställa saker till rätta när jag inte kunde göra det, varför ska du komma in och slicka mina sår när jag inte kan göra det? Jag har inte bett om din hjälp så stay out! det här är något jag vill lösa själv, på mitt sätt.

Nio månader som jag alltid kommer att bära med mig, nio fantastiska månader som jag aldrig kommer att glömma. .... Jag vill inte vrida tillbaka tiden, jag vill inte göra det på något annat sätt... det blev som det blev för att vi är som vi är... men jag hade gärna vridit fram tiden några månader.. men det gick ju inte heller, nähe ja vafan kom igen då bring it on läk såren så kan du dra framår vårkvisten, vi säger så.

Vargen kom

Jo jag var precis i en bilolycka för en liten stund sen. Sitter och väntar på lite vård just nu för min väldigt stela nacke. Jag känner mig lite ensam och trasig och har just nu väldigt svårt att tänka på alla barn i Afrika som svälter. Dom barn som jag brukar referera till när andra kommer dragande med sina små skitsaker. Kanske bara ska låta saker vara små men ända låta dom får existera så kanske min nacke kan få lite utrymme under den här regniga Onsdagen. Vargen kom till slut in a big fucking way, han är överallt hela tiden.. men det var nog bra att vi fick bekanta oss till slut. Hej vargen, jag heter Boston och jag har lärt mig en del på sista tiden.

Bussen och ciggen

Får några år sen hade jag och några vänner en mini Van. eller mini och mini bussjäveln var både förlängd och höjd så så mini var den väl inte men fortfarande, vi hade en sån. Vi for runt i den mest hela tiden, runt i Europa och spelade och sjöng. Allt det här var en underbar tid, det var kul att spela, det var kul att åka buss och det var kul att festa men det var inte det roligaste. Självklart var bussen rökfri, iom att vi bara var två i bandet som rökte/röker så var det under inga omständigheter ok att cigga i bussen, inte alls. Nu var det ju så att eftersom bussen var förlängd och om man satt längst bak ... öppnade fönstret lite lite på glänt så kunde man komma undan med en cigg utan att dom längst fram märkte något, det var dom godaste ciggen.. det var spännande gott och roligt, det var det roligaste med den tiden, när man efter några öl bara var tvungen att ta en rök... smyga bak, tända och bara njuta, en underbar cigg och en fantastisk tid.

Sen hände något, bussen gick sönder, vi försökte fixa men icke, besiktningsmännen bara ruskade på huvudet, skrota skiten sa dom. Rökning blev inte bara förbjudet i bussen det blev förbjudet överallt, det var tydligen farligt, ciggen farsvann lite med bussen typ. Det passade inte oss att åka runt och spela för 30 pers längre, nej nej nu skulle det vara plusmeny på både publik och raider.

Jag tror vi alla gick sönder lite, ja alla människor, vi blev lite fucked upp iom det här. Dom små sakerna i livet byttes ut mot dom stora. Känslan att bara var nöjd byttes ut mot strävan och missnöje. Jakten på att vara som precis alla andra byttes ut mot mig och dig.

Jag kan bara göra små saker, massa små saker och om dom inte betyder något så kan jag ingenting. Har man en strävan efter stora saker så ser man inte dom små, dom små som egentligen betyder något. Det blir jakt som tillslut jagar dig.. tänk på det nästa gång du tar en cigg, får en komplimang, eller åker buss, det är fan inte dumt.

Avtryck

Sen var det ju det där med att sätta avtryck. Det kan tyckas att man gör det hela tiden men så är det inte. Visst, man säger något till någon, den tycker si och så om det sen går man vidare. Det kanske är ett avtryck i sig men inte på riktigt, inte ett sånt avtryck som vi strävar efter, inte ett sånt avtryck som vi lever för här i Stockholm.

Att bli sammankopplad med något man har gjort är det viktigaste som finns. Inte bara här, men nu bor jag ju här så jag får på något sätt relatera till det. Eftersom ingen känner sig själv så känner ingen dig heller, därför finns det ett ganska fritt spelrum när det kommer till att sätta avtryck. Man kan egentligen utge sig för att vara vad som helst, så länge man är övertygande och inte har speciellt mycket skam i kroppen så kan det ta en i princip hut långt som helst. Sen, att det kanske inte har något med dig att göra, att det existentiellt inte alls är viktigt spelar ju ingen roll, man blir ju någon.. kanske inte den man är men eftersom du inte känner sig själv och ingen annan heller känner dig så spelar det återigen ingen roll, ingen tog ju skada av det, allra minst du.

Att vara kreativ är viktigt när man ska lämna spår efter sig, få kommer ihåg någon som ärvt pengar alt vunnit på lotto, skriv en låt eller slå ihjäl någon istället då kommer du att bli ihågkommen. Ed Gain gjorde både och han slog ihjäl folk och skapade kläder av deras hudar, alla minns väl honom.. jo jo där har vi en som lyckats.

Karriär är det viktigaste som finns, sen kommer mat sömn kärlek och allt det där andra, därför är det också viktigt att man verkligen lämnar något till eftervärlden, det finns dom som inte gör det.. frågan är vad fan dom gör? Äter, sover och kramas.. huh fy fan..

Nej kom igen nu, på med festblåsan och traska rätt förbi kön till spyan, in och sup skallen ur led titta rätt över alla därinne så kanske kanske någon tror att du har något att komma med. Vakna sen upp på söndagen, titta dig själv i spegeln, le lite och känn.. fan det där gjorde jag bra, jag är verkligen på väg åt rätt håll.. fortsätt så och vipps så är du någon, du är en bättre och mer betydelsefull människa. För ingen känner ju dig och du känner dig själv mindre och mindre och mindre och mindre. Men vafan jobbet går ju bra och på fredag smäller det igen. Eller så blåser du huvudet av någon och bygger en hund av kroppen. Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra men det handlar väl lite om effekt och verkan.

Vissa är något andra inte, vissa minns man andra inte och somliga känner tydligen sig själv... Det blir svårt att låtsas då. Allt blir på något sätt på riktigt, man sätter skrattet i halsen när man försöker dra bernskortet för att betala för kniven man ska ha när man bygger katter av gamla människor och då, först då går det upp för en att något gått lite snett för i all strävan efter att lämna avtryck, komma vidare och komma framåt så satt man där själv till slut, och snön man precis pulsat igen ligger blank, inte ett avtryck bara själv och ingen sa ens tack... vilken skit va.