Kort om att åldras

Alla åldras men det känns som jag börjar bli gammal. Att fylla år är en sak, att bli fyllig en annan. Att gå till frisören är en sak, att slippa gå för att det sköter sig sig bra själv är också en annan sak. Med rätt gener så är 30 en baggis. Med Leg psykoterapeut Lasses gener spelar det faktiskt ingen roll vad jag äter eller hur mycket jag tränar, det finns där ändå. Det är inte mycket men tillräckligt, det där som man knallade bort för ett par år sen till affären och tillbaka är kvar.



I skallen är jag mer säker på mig själv och för första gången på länge fokuserad på vad jag ska göra. Jag är också jävligt stressad, så lite tid och så mycket att göra. Eftersom 55 är det nya 30 (för män, other way around för kvinnor. Män får magar vilket är gulligt, kvinnor får större rumpor, sexigt. Kvinnor är alltså det där vinet man pratar om) i Stockholm så har jag väl egentligen ingen anledning att vara stressad men fortfarande. Jag har stressat runt dom senaste tio åren och testat allt utan att hitta hem, nu när jag har hittat hem är jag stressad över det. Kanske ska jag inte hitta en fast punkt utan hålla på och flacka runt, kan bli sjukt jäktigt i längden. Slår jag mig till ro med en liten familj kommer jag å andra sidan troligen att krypa ur skinnet på mig själv.
Bra självinsikt kommer som synes med åren, inte alltid en bra sak.

I samband med att du förstår dig själv bättre så begriper du andra mindre. Dels för att du blir mer övertygad om saker som du tror dig ha rätt i, dvs alla andra har fel. Man får också svårare att lyssna på andra, man orkar inte med allas jävla idéer om allting. Om man har en bild av något så kan det väl bara få vara så, utan att alla ska ha en åsikt om det.


Jag tycker om att åldras. Det bästa är att man får perspektiv på saker och ting, allt blir lite mindre. Problemen blir mindre, världen blir lite mindre och flickvännerna blir, ja inte mindre men yngre.