Ut med det gamla och in med det nya

Kasabian har sen deras debutplatta varit lite av ett favoritband. Dom är bra helt enkelt, har skön stile och ett ganska fresh sound, inge konstigt. Jag fick häromdagen nys om att dom släppt en ny singel och beslutade mig såklart för att lyssna in mig på den. Jag gick in på youtube och lyssnade lite och ja, det lät väl ok. Jag snokade vidare och hittade en lite dokumentärserie om hur den nya plattan kom till, kul tänkte jag började kolla. Killarna hade fått lite längre hår men annars så var väl allt som vanligt. Jag spanade filmen och började känna något konstigt i magen. Killarna spelade, träffade fans och mitt leende började falna. Dom traskade runt i London, signade autografer och jag började må uppriktigt jävla illa, på riktigt.

Hets, stress och en massa människor överallt. Fyra killar som spelat in en knappt medioker skiva sitter och pratar som dom uppfunnit hjulet och här sitter jag, 32 år framför youtube och tror att jag ska få någon njutning av det här och varför inte? Jag gillar ju Kasabian, jag gillar ju hela rockgrejen. Jag gillar ju att vara på turnè och att träffa nya människor.. eller?

Är det här bara en föreställning, jag kanske inte alls tycker om det här med rock och människor. Kanske jag gjorde det en gång och bestämde att, ja det här är kul det här ska jag gilla. för någonstans måste vi ju ta det beslutet. Det kanske inte passar till 100%, det kanske inte var exakt det vi hade tänkt oss men det är bra jävla nära så därför kör man.

Detsamma gäller jobb. Ett jobb är ett jävla jobb, det är samma sak varje dag (för dom flesta) och man går dit för att sedan kunna göra andra saker. I början kan ett jobb vara jätteroligt. Det är nytt, fräscht och man känner sig utmanad. Efter några år kanske det inte är så nytt och fräscht men man hänger kvar vid dom första intrycken för att rädda sig själv och sin självrespekt. Det är ju inte möjligt att ledsna när man egentligen vill ledsna, då skulle en relation vara i ett par månader, en hobby i några veckor och en relation i några dagar. När det första orosmomentet dyker upp på jobbet samt när det första missförståndet kommer med en ny människa så drar man ut proppen, slänger in handduken och tackar för sig.

Man blir kvar för att man ska. Människor säger konstiga saker, människor gör konstiga saker men istället för att haka upp sig på dom och så länge det fina är finare så är det väl skitsamma. Sen vet jag inte hur man får det att funka, en beteendevetare berättade för mig i helgen att det handlar om att suga kuk, det är så man får det att funka och ja kanske varför inte. Jag vet dock hur man inte får det att funka. Knip käft fast det tar emot, fokusera på skitsakerna fast allt egentligen är bra och att bara se sig själv när man faktiskt är två.. då blir det svårt.

Nej jag kanske fastnade i något iom grungen, jag kanske inte tycker det är kul längre och det kan jag ju släppa, inga problem. Jag kanske vill ha lite mer lugn och ro London är London och jag kanske inte vill åka dit och dunka ett gram kola om dagen längre, det var då men inte nu. Ett nytt jobb, ja det vill jag ha men ett jobb som passar mig och visst jag vill leva med någon och jag tänker inte ge upp den här gången, det får du göra i så fall.. din förlust säger jag bara.

Så enkelt

Jag gick över västerbron med ganska tunga steg igår. Jag skulle träffa en vän som varit med om en stor förlust och visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det hela. Vi känner varandra, inte jättebra men ok. Anledningen till att min oro var såklart att jag inte förut varit med om något liknande, jag kunde inte relatera till vännens problem och därför visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade inget manus. Det i kombination med att vi är män gjorde att jag kände mig skakig och osäker.

Jag har aldrig haft en nära anhörig som dött och vet inte hur det känns. Jag skulle kunna säga att jag förstår att det måste vara tufft men det förstår jag ju inte, eftersom det inte hänt mig har jag ju faktiskt ingen aning hur han känner. Därför så kan jag inte bidra med så mycket mer än ett lyssnande öra och kanske några mer livsbejakande större råd, mer övergripande so to speak.

Jag steg upp tidigt en söndagsmorgon för ca 14 år sen för att besöka vårtan, en polare på den tiden. Vårtans bror hade under natten blivit ramad av en långtradare och det va inte mycket kvar av den pöjken, lite tyg och kött typ. Jag mötte vårtan utanför hans hus och vi började sakta att traska. När vi kommit ett par hundra meter stannar vårtan upp, han pekar mot en tjej och säger "öhh, kolla vilken fet limmis". Fan tänkte jag, vi gick runt ett tag varpå vi gick hem åt varsitt håll.

Ibland kan det bara vara närvaron som behövs och det kan vi alla bidra med men när närvaron inte räcker och verkligheten blir på riktigt, vad gör vi män då? Vi som helst inte tar i det här svåra och känslosamma med tång, hur bemöter vi det? Vi kan titta på och skratta när våra 40-talist farsor distanserar sig från våra mammor för att markera att dom minsann är män och män och kvinnor fungerar på olika sätt. Klart det är roligt när dom sparkar till däcket på bilen för att kolla om det är tillräckligt mkt luft i, det blir ju kul för att det blir så övertydligt. Vi skrattar åt hävdelsebehov och deras ständiga sökande av något eget, en tillhörighet som bara är för dom. Jag tror jag precis satte något i halsen, skrattet kanske.

Några kvinnor som jag träffat under åren har tyckt att det varit uppriktigt jobbigt att jag har stundtals lite för bra kontakt med mitt känsloliv och tycker om att prata om saker, älta om du vill men jag säger prata. Jag har vänner som stött på den totala motsatsen, det kanske är det vanliga men kontentan är väl fortfarande att det aldrig blir riktigt bra, slår det inte över åt det ena hållet så slår det åt det andra. Eftersom vi inte har något perspeltiv är det också svårt att finna en balans i en perspektivlös tillvaro.

Jag kom över bron, vi åkte båt och pratade om det som hade hänt. Vi pratade också om tjejer och tvprogramm och hade en fin dag. Det var kravlöst för det fanns tydligen inga förväntningar åt något håll, då går det ju. Min mamma låter min farsa sparka till däcket så kan väl jag får prata lite för mycket om känslor och kärlek. Det är ju inte dom skitsakerna som i slutet på dagen får mig att hitta dig ändå så det spelar ju ingen roll. Jag lyssnar ju iaf och det gör du med, så långt är det lugnt....

Plötsligt så händer det

Det är lätt att skylla på andra. Det är lätt att säga att det var någon annans fel. Man kanske har gjort bort sig en smula, ställt till med något som man efteråt känner att det där vill jag inte ta ansvar för det där får jag nog lämpa över på någon anna, taskigt visst men ja, ibland pallar man liksom inte så man skickar över skiten. Om man däremot gjort något bra, något man är stolt över och vill tuppa sig lite över så är det plötsligt ombytta roller.

Det var plötsligt bara din förtjänst och din förtjänst only att det föll ut så fint som det gjorde. Man slår sig för bröstet och exkluderar alla som hjälpt till på vägen, inget fel med det direkt det händer ju alla. Alla får sin beskärda del av det och nästa gång är det någon annans tur, kanske den som också tyckte att hon hade en del i det där fina som du är så stolt över, men det är kanske dens tur nästa gång så man njuter och tar åt sig av äran.

Det här är ok och det är liksom lite standard mallen för hur det ska funka men så finns det också dom som funkar precis tvärtom. Kalla dom martyrer, människor utan självkänsla eller kanske till och med idioter. Människor so alltid tar på sig allt skit som händer och som blir generade och bara vill försvinna så fort dom hade gjort något bra.

Det kan ju vara någon annan som styr allting, kanske han gud, han kanske är med och styr allt. Man pratar lite med gud och försöker hitta ett mönster i hur han tänker när han dirigerar ens liv man pratar och pratar tills det framgår att man egentligen hela tiden har stått och pratat med sig själv. Nä nä det var inte han man kanske fortsätter i samma bana och lägger ut det på andra men det återgår hela tiden till en själv. Gud svarade inte och ingen annan heller så man stod där till slut och fick reda ut det själv, igen.

Jag brukade vara just sån, tog gärna på mig skiten och rodnade som en liten hund när jag fick beröm, det här var längesen men ja, det tog tid att skaka av sig det sista. När jag nu efter en vinter med stort V kom ut på andra sidan så gjorde jag slag i saken. Jag kom in på en utbildning som jag alltid velat gå men inte sökt till förut. Anledningen har väl varit att jag inte vetat hur jag skulle komma in, vem som skulle fixa det, jo men titta det skulle jag själv fixa. Jag släppte allt som legat och gnagit, det som jag trodde att tiden skulle fixa/ läka nej nej, det var ju jag som skulle fixa det också. Sen kom en tjej på besök i ett par dagar. Jag berättade för några kompisar om det varpå dom tittade lite förvånat på mig och undrade: Jaha, vad hittade du på för att styra upp det? Lite, hur gick lögnerna? Fast det fanns inga lögner, hon tog kontakt med mig och kom hit för att jag är jag. Inte för att gud, jag eller någon annan lurade hit henne.

Jag kan faktiskt bara skylla på mig själv för att det är som det är just nu, och tacka mig själv, ja framförallt tacka mig själv.. tack.