Eftermiddag i en annan värld

När jag kommer och går igenom ett bostadsområde häromdagen blir jag avbruten av en man som står mitt i vägen. "Kompis" säger han, ja hej säger jag. "Vad heter du"? forsätter han, Henrik heter jag säger jag. "Jag heter Abdul forsätter han". Tjena Abdul säger jag. Abdul står där mitt i vägen med ett par svarta solbrillor och en käpp i handen, han är bevisligen blind as a bat, ser absolut ingenting. Abdul frågar om jag kan hjälpa honom med en grej på hans baksida, sure säger jag och går med. Abdul håller i min hand och stolpar fram med sin käpp, solen skiner och han ler och skrattar, Abdul är av någon anledning genuint glad.

Vi går in i hans hus, hans väldigt persiska hus som luktar ris. Därinne står Sirian, Abduls väldigt persiska och ja helt sjukt vackra fru ( jag är väldigt svag för svarthåriga, olivfärgade kvinnor, jobbar faktiskt inget annat, ej blondiner etc, blondiner ger sig icke besvär så att säga). Hon ler också som en sol och går fram och hälsar på mig. Jag och Abdul går till baksidan, han pekar helt random ut i tomma intet och säger: Skulle du kunna flytta dom åt mig Henrik? "Jag ser inget och det är för tungt för Sirian" fortsätter han. "Jaha" säger jag vad är det exakt som ska flyttas"? Abdul pekar ut igen, rätt ut i ingenstans och säger "det där!"

Sirian kommer ut, ler och är allmänt snygg och jag vill ju inte på något sätt göra dom här levnadsglada människorna besvikna så ja, jag börjar påta runt lite där i trädgården. Flyttar någon spade hit och någon säck med jord dit. Efter ett tag när jag känner mig klar så säger jag "Jaha då abdul, då var jag klar". Abdul skiner upp igen "tusen tack Henrik" säger han, jag tackar han och hans fru och går därifrån.

Enligt mina mått mätt så hade Abdul och Sirian jordens skitliv. Dom satt där, arbetslösa i sin villa i Sollentuna och betade av tiden. Abdul såg absolut ingenting, helt blind var karl. Han kan ju inte ens se hur snygg hans fru är, snacka om slöseri på looks. Ja ja där sitter dom dag ut och dag in och räknar ner dagarna. Där sitter dom och njuter och garvar sig igenom livet, varför då kan man fråga? Ja jo Abdul kanske tycker det är skönt att folk ger självaste fan i att slänga granater i ögonen på honom så fort han går utanför dörren, han kanske tycker att bara en sån sak kan vara skäl nog för att bjukka lite på ett leende.

Sirian å andra sidan kanske tycker det kan vara lite frigörande att ingen gräver ner henne till midian och langar sten på henne för ett litet snetramp Hon kanske tycker det kan vara skönt att kunna gå och handla fläsk och potatis när hon vill och inte när staten säger att hon kan gå.. bara sånna saker kan ju göra att hon skiner upp lite extra såhär på eftermiddagskvisten.


Det är ju bara antaganden av mig. Jag vet inte vad dom har eller inte har varit med om. vad jag däremot vet är att jag sitter och skäms lite när jag tänker på dom. Jag skäms lite över gnäll då och då för vad är skillnaden mellan oss och dom? Jo den är stor och stavas: Vi skapar våra egna problem, det gjorde inte dom.

Nu när världen har blivit mer eller mindre problemfri för Abdul och Sirian så lever våra problem kvar. Att man kanske skulle vilja ha några tusen till i lön, att man gått upp några pannor. Att man inte känner sig tillräckligt uppskattad eller tillräckligt älskad.

Det sista slipper dom, för dom älskar varandra, tänk om det ibland kunde räcka.

The Blinding

Och som fortsättning så är det ganska lätt att sätta ögonbindel på sig själv samtidigt som man knäpper på Ipoden, sätter på sig lurarna och lyssnar högt på den sämsta låten just nu. Det bränner i öronen för att det låter så illa. Det kanske är la voix, schlagervinnaren som man har på på repeat. På så sätt sprider sig en ganska jobbig, krypande känsla i kroppen. En känsla av att något är fel.

Det är mörkt och det låter illa, det skär lite samtidigt som det inte finns något slut för där låten tar slut börjar den mycket riktigt igen, ett ältande som maler om och om igen. Ett tankesätt som till slut bryter ner både dig och din omgivning, ett påhitt, ett rent skämt skulle man kunna säga men fortfarande mänskligt och helt förståligt för om det är något man är bra på så är det ju att ringa in sig själv, frångå från allt vad förnuft heter och på något sätt inbilla sig att, jaha såhär är det.. fast så är det ju inte riktigt.

Sen ringer en vän. Hon maler också på om saker som man så många gånger förut har varit igenom, samma sak, samma shit, han sa si hon sa så ja ja visst, jag vet. Hon fortsätter med att berätta vad man redan vet, ja att det är ju inte så som man trodde det är ju precis tvärtom. Jag visste det hela tiden, det låg inte ens längst bak i hjärnbalken, längst fram låg det helt synligt och uppenbart som den största av alla sanningar. Jag stänger av Ipoden, det blir lugnt och skönt. Jag tar av mig ögonbindeln och solen strålar fram. Jag hade själv tryckt på play samt förblindat mig själv/tunnelsett mig själv. Jag känner mig lite dum, här har jag gått runt och trott att det inte riktigt stämmde när det sedan visade sig att allt just stämmde.

Jag visste det redan men när tilliten på en själv sviktar så kan det vara bra med ett kvitto, en inbillning är ju lika mkt sanning som just en sanning. Det är väl bara en fråga om defenition eller hur man nu väljer att se på saker och ting. Jag fick idag reda på vart jag egentligen är, och et var inte alls där jag trodde jag var, thank fuck for that.

Vän av optimismen

Oavsett hur mycket man kanske uppfattas som "the glas is half empty kind of guy" så går det inte att komma ifrån vilken vän av optimismen man är. Visst man kanske går runt och surar lite ibland, tycker att det är någon annans fel, sparkar till någon burk och tänker "det är skit, precis som allt annat i det här jävla landet". Så kan det ju vara ibland och så kan man tänka men om man ser till sitt beteende och låter det undermedvetna ta över och dominera för en stund så tror jag dom flesta fattar vilken glad skit man egentligen är och hur bra man är på att spara på positiva minnen.

Jag till exempel, jag går till Riche då och då. Nu var det iofs sjukt länge sen, ja typ förra året men fortfarande, jag kommer att gå dit igen det är ett som är säkert. På vägen dit kommer jag muttra och gnälla och säga saker som.. " Nej inte dit, inte stå och titta på alla idioter men sjumila blick". Även saker som " Jag orkar inte stå och trycka folk i arslet och glo på dom där jävla kristallkronorna, jag gör det inte" kan slinka ut. Lik förbannat kommer jag gå in dit med mina vänner och gladeligen pröjsa en 60 spänn för en öl och ha "kul". Anledningen till det är att jag någon gång har haft kul där (fråga mig inte när) och kan plocka tillbaka det minnet på något sätt.

På samma sätt har jag då också tagit fram minnet från helgen innan och då menar jag inte söndagen då man åt för mycket, mådde skit och bara ville dö. Nej nej jag pratar om minnet från lördagskvällen helgen innan då allt var kalas. Klockan var kanske halv elva och man började må så där riktigt bra.. det minns jag och därför gör jag det så gärna igen, alla tiders!! Ut bara och kalasa som det inte fanns någon morgondag, söndagen har jag ingen tanke på för jag plockar inte fram den.. den kommer när den kommer.

På samma sätt tänker jag på människor. Oavsett hur jäkla ont det har gjort så minns jag egentligen bara dom bra sidorna, jag kan reflektera över dom dåliga lite som en baksmälla. Dom kommer med paketet men ska man ha superkul så måste man också ha lite tråkigt. Men som sagt det mesta är bra och jag ler lite när jag tänker tillbaka, kanske lite naivt men varför gå runt och sura över hur andra har betett sig när det är helt ok att dra på sig en baksmälla då och då det är ju inte värre. Det är ju inte krig och svält, bara missförstånd, osynk och huvudvärk.

Det kanske bränner ut en totalt men jag vill inte begränsa mitt liv på det sättet. Då skulle jag aldrig träffa folk och aldrig vara på fest. För vi är ju bara människor som egentligen bara vill ha kul och vara med varandra.. en och annan baksmälla är en värdslig sak för spriten förlåter man ju varje gång och människor förlåter vi.. nästan varje gång, halvfullt kontra halvtomt men då pratar vi ju om sprit.. inte om människor.

Jag missade några samtal

Tror att det kan ha varit för en månad sen, en tisdag för en dryg månad sen. Jag gick ut för att handla lite och lämnade telefonen hemma. Jag var väl borta i någon timme och när jag kom hem hade jag tre missade samtal från ett hemligt nummer. Det var alltså någon som desperat ville ha tag på mig, någon som var tvungen att prata med mig just då. Tankarna började såklart gå om vem det kunde vara, det hade kanske hänt något, var någon sjuk eller var det något viktigt jag skulle få reda på?. Jag kunde inte göra så mkt åt det då det var ett hemligt nummer så jag ställde mig för att laga mat. När jag sen satte mig för att äta så hade jag två missade samtal igen från det här hemliga numret, sen dess har jag inte hört någonting. Jag har kollat runt lite, hört efter men jag har fortfarande ingen aning om vem det var som ringde den där tisdagen. Jag undrar lite vad som hade hänt om jag svarat, hade jag varit någon annanstans just nu, hade mitt liv tagit en annan riktning? Det fanns ett hopp i det där, en öppning till något nytt och kanske något annorlunda... Frågan som uppstår är kanske om man är rätt ute om man ser hopp i ett missat hemligt nummer.. kanske kanske inte men jag är glad att jag aldrig svarade.



Kanske hade det varit något fruktansvärt banalt. Förmodligen så var det kanske radiotjänst som skulle kolla om jag hade skaffat tv.. och nej jag har inte skaffat tv än. Det kanske var någon som ringt fel, sånt händer ju fortfarande. Nu istället så lämnade det något mystiskt och lite romantiskt istället vilket jag välkomnar då mitt liv inte svämmar över av varken mystik eller romantik just nu, drunknar ej i den skiten so to speak. Ja kan styra själv vem det var och vad som skulle ha hänt om jag svarade och kontroll är ju något som vi alla gillar, eller hur. Det kan ju vara därför att folk tar det till sånna ytterligheter att dom till slut sitter hemma mer eller mindre själva för att dom behöver ha kontroll och eftersom man inte kan styra sin omgivning så gör man sig av med sin omgivning. Ett sätt som många andra.



Jag har fortfarande ingen aning om vem som ringde men om jag får välja så var det någon som hade samlat massa mod till sig för att ringa mig, vad det handlade om spelar ingen roll men det gick bara att ringa och säga något just då och det kommer aldrig att gå igen.. och jag kommer aldrig få veta vem det var. Så hoppas jag att det var för hoppat är det sista som lämnar människan.. och kärleken.. och romantiken, och där har jag ju bockat av alla tre. Några missade samtal kan bli så mycket som hopp, kärlek och romantik för det genomsyras ju av det.. tänk så enkelt det kan vara, ja eller tänk hur svårt vi gör det.