ja så att ehh...

Nej, jag hade nog inte stannat i utvecklingen ändå, jag bekymrade mig länge för det. Jag tog ledigt och satte mig ner och funderade, har jag stannat av och i så fall gjorde jag det för tio år sen, när jag var 22, tog det stop då? Jag funderade när jag gick ut genom dörren varför allt kändes så bekant. Varför jag hade samma känsla i kroppen som i början på Januari förra året. Jag tog ett andetag, gick förbi lokalpuben på väg till snabbköpet för att köpa tidningen. Jag tittade in i puben och tänkte att det saknas något därinne. Jag känner igen det där stället men ändå så känns det så fruktansvärt främmande... som om jag aldrig varit där.. som om jag tittat på mig själv där jag nu stod, gått förbi mig själv när jag suttit där en sommarsöndag och tagit en öl.

Jag tittade ner i gatan, ner i asfalten och kände att den här gatan är inte vad den var förut.. ingenting är vad det var förut samtidigt som ingenting har förändrats.

Det började om igen, 2008 började om och det är bra, då kan jag med allt jag har lärt mig 2008 göra om och göra rätt, för allt blev ju fel förra året och jag ångrar det. Jag ångrar att jag blev arg, höjde rösten, agerade som en brud och flippade.. jag får ta det nu. Gatorna här i fredhäll stirrar på mig, söndagarna skriker åt mig och facebook är min bästa vän Jan 2009, jag försökte säga upp vänskapen men hur fan gör man sig av med sin bästa vän som aldrig sviker och som aldrig dömer, det går ju inte.

Jag slutade festa i nästan en månad. Jag ville se om det skulle leda till en personlig vidareutveckling, nej tror inte det. Humöret blev bättre men annars samma, inget hänger ihop och inget verka ha en grund.. vad händer då och varför händer saker? Dom bara händer,. Dom händer och när dom har hänt så kan man påvärka sakerna till viss mån litegranna, åt det ena eller andra hållet...

Det är nog som Kasia sa ändå.. det tar nog 3-4 månader.. tills des stirrar träd och gator på en som man vore ett fån, Söndagarna e som veckor och veckorna som år.. 3-4 månader alltså..

mmm jag förstår er tjejer, alla tjejer. Det klart att det är svårt med oss karlar, att vi aldrig blir klara. Att vi aldrig lekt klart och inte är färdiga.. jag fattar att det är skitjobbigt och tycker synd om er, fan också. Men det är på samma sätt skitjobbigt att ni aldrig är nöjda, alltså aldrig 100% nöjda, skitjobbigt är det ska ni veta.. men vi är jobbigast.

Jag kommer inte att utvecklas så mkt mer men jag kommer snart börja göra nya frescha saker och bluffa lite... men jag tycker nog om mig själv ändå, jag har tvivlat på sistondes men ändå. Jag var kanske inte alltid världens bästa pojkvän men många gånger var jag det, världens bästa.. många gånger var vi bäst.. så bra som bara vi kan vara..