Illusionen

Jo angående våra låtsas liv.. ähh vänta jag får ta det från början. Jag är född på 70-talet. Vi 70-talister är ganska medvetna om att det finns en värld runt om oss. Vi har förstått att det finns andra människor än oss själva, människor med behov och känslor. Vi bryr oss om andra och fokar kanske inte i 190 på karriären. Ett typ exempel på det är en ny bekantskap som jag har fått. Hon har en bostadsrätt mitt i stan, ett jobb som skitungar skulle servera sin vänstra hand på ett silverfat för att få. Hon är nöjd men fattar att det kanske finns andra saker därute. Därför funderar hon på att säga upp sig, sälja lägenheten och skita i allt, eller i allafall i det skita i den här illusionen that is.

För det ska vi väl vara ärliga med ungdomar att det är en illusion, allt är en stor illusion. Det finns i det här tre typer av människor. 1, Dom som fattat illusionen, 2, Dom som inte fattat och 3, Dom som fattat men skiter i det.

Kategori nr 1 är min generation. vi vet att det där kontoret vi går till på dagarna inte är på riktigt, det förändrar ingenting att vi går dit men vi gör det ändå, för att vi mår bra och blir bekräftade av det. Vi tycker att livet och kärleken är viktigare, och är i mångt och mycket nöjda. Vissa av oss tycker att det är jobbigt och ibland så sjukt påtagligt att det är på låtsas allting. Det kan vara läskigt att människor sitter framför en dator på dagarna bara på låtsas.. för det leder ju ingen vart det är bara en del i en kedja.. det är obehagligt att vi gör det men vi måste, så vi gör det.

Kategori nr 2, dom som inte fattat. Dom är läskiga. Dom tror på riktigt att det dom gör är skitviktigt. Dom tror att kreativitet betyder att göra något någon annan redan har gjort förut och har ingen aning att det finns människor runt omkring dom. Dom går till sina jobb som är hela deras identitet och tror att dom förändrar världen, trots att dom är omedvetna om att det finns en omvärld. Dom har svar på frågor som det inte finns svar på och sätter sig över allt annat. Dom mår självklart jättedåligt då dom vet innerst inne att det dom håller på med inte är på riktigt men vägrar att ta det till sig. Kärleken och livet har fått ge vika för ett robotbeteende, en maskin som bara går och går och går tills......

Kategori 3 dom som fattat men skiter i det. Dom påminner ganska mycket om nr 1 men är inte lika sårbara. Dom kläcks ur ett ägg när dom vaknar varje morgon och utger sig oftast för att vara lite mer korkade än vad dom är. Du utstrålar en omedvetenhet som är falsk. Dom är fullt medvetna om att allt bara är en illusion men använder det till något possitivt och lever bara en dag i taget och festar lite som det inte fanns någon morgondag. Det gör iofs kategori 2 också men dom har inte roligt, dom säger att dom har det och tror att dom har det men eftersom dom inte har en aning om något så vet dom inte vad roligt är.

Jag har hänvisat till kärleken då och då, precis som allt skulle vara en illusion utom kärleken.. är det så, eller snarare tror jag det? Nej det tror jag inte jag tror inte att kärleken är en illusion men att det handlar om vad man gör med den och hur man behandlar den. Om man bara går vidare hela tiden, känner efter för mycket, kollar över axeln så blir den en illusion till slut. Det blir en strävan utan mål, som moroten framför snoken på kanin som bara fortsätter springa, det blir något ouppnåligt, något som inte finns.. en Illusion.

Om man kanske stannar upp en stund, tittar någon i ögonen utan att känna efter för mycket.. det kanske känns bra, det kanske är bra just nu.. man kan väl anpassa sig lite för en människa kommer aldrig kunna ge dig det du vill ha och du kommer aldrig kunna få det du vill ha om du: A, inte berättar vad du vill ha, B: inte anpassar dig till situationen. För det är ingen illusion att tycka om någon på riktigt. Nej Illusionen ligger i att tro att man ska träffa någon där precis allt klaffar och där man är lycklig hela sitt liv, utan tjaffs och utan bråk. Illusionen liger i att man drar när det hettar till lite, illusionen ligger i att man känner efter för mycket. Det är en jävla illusion att tro att man kan lämna det fina man har med någon för att det kanske finns något roligare därute då lever man i en illusion och fattar man inte det ja då....

Nej jag vill inte jag vill inte men... ger vi människor en chans till, låter vi folk göra bort sig, ser vi det fina hos människor istället för att se det trista Nej nej nej nej nej nej nej och nej. Så kärlek var alltså en illusion för våran bild av den och våra krav på den är utomjordiska och omänskliga så den kan alltså inte vara på riktigt. Vi fortsätter springa istället till jobbet, ifrån varandra, till träningen och längre ifrån varandra, till Spyan där vi inte kan se varandra längre för alla står och tittar upp i taker. Vi går ut och springer om den där kaninen som aldrig slutar springa vi kan nog inte sluta springa. Men vi måste springa så att våra riktiga liv inte kommer ifatt oss, så att dom riktiga känslorna inte kommer ifatt oss.. får hon kanske står där en dag in all her glory och så har jag en webbsite att göra eller en tröja att designa, det går ju inte hon fukkar ju upp hela planen då hela meningen med livet, bara att lägga benen på ryggen och springa.

Drömmen om tvåsamhet, bostadsrätt och Riche

När jag tidigare idag blev misstagen för att vara en väns pappa blev jag lite förvånad, förvirrad och tankeställd. Vännen i fråga är ca 10 år yngre än jag, har helskägg och är inte på något sätt lik mig. Trots det frågade det lilla barnet min vän försynt "är det där din pappa". Nej svarade kompisen, det där är inte min pappa. "Jo", insisterade barnet, "det är din pappa". Ungen traskade vidare och jag och min vän tittade på varandra skrattade lite och gick vidare med dagen.

Mitt skratt kom väl inte riktigt från hjärtat, alltså det här med att vara pappa, det är kanske något man börjat tänka på.. inte en dag för tidigt. Jag vill inte bli pappa idag för jag har ingen att bli pappa med, ingen mamma dvs men det är klart man tänker på det.. jag fattar inte bara hur det går till... nej det fattar ingen förrän man får barn visst visst men..

Det har aldrig ingått i min dröm att ha barn. Det har aldrig heller ingått i min dröm att träffa någon på Riche och få barn, för att sen skaffa bostadsrätt, köpa graningekängor och låta skägget växa ut. Pula ner jeansen i graningekängorna, ha en för stor jacka och döpa ungen till något ironiskt som Kenneth eller Urban. Nej det har aldrig slagit mig. Jag ser folk dagligen som har fått den drömmen att gå i uppfyllelse och dom ser likadana ut. Dom ser sällan nöjda och glada ut mest lite förvirrade, vad ska dom göra nu och vad ska dom göra med barnet? Vad vet vi om barnen?? Hur mår barnen??

När jag ser dom papporna, oftast fotografer som har barnet med en stylist som dom träffat på Riche blir jag lite rörd. Jag blir rörd av människor som har en plan och som fullföljer den minutiöst, by the book. Jag tycker att det är vackert att bestämma sig för att göra något så stort och sen göra det. Sen att man får en bister uppsyn och någonstans innerst inne kanske undrar om det här var världens bästa idé spelar ingen roll. Man har bestämt sig och nu får det vara så. Ja ja lägenheten kostar massa pengar, man kanske inte fått komma till på ett par månader visst visst men utåt ser det bra ut, det är allt, på riktigt allt som betyder något.

Jag höll mycket på med det här med känslor förut och helt allvarligt, det leder absolut ingen vart, helt meningslöst. Jag har nu istället köpt kort på friskis och svettis och slutat känna efter, friskis mot känslor, känslor mot en gummislang, gummislang mot ett friskiskort, friskistränarens solglasögon mot en rostig spik osv.

Nej man får nöja sig en dag, luta sig tillbaka och bara känna att, det här kanske inte är så dumt ändå. Räntorna kanske gått upp en aning, din bättre hälft lägger ut några pannor men vad gör det. Det är bara att ställa sig under kristallkronorna, sippa på en mellis och tänka att jag är klar, färdig nu, jag är någons far och där hemma sitter en kvinna som älskar mig.

Idag var jag någons far för en liten unge och varför inte, jag har varit så många kostiga saker därute under åren som gått och om jag och alla andra får utge os för att vara något vi inte är så har vi väl per automatik gett den rätten till vår omgivning att tala om för oss vad vi är, even steven .. eller?

Går det?

Man kan ju prata med varandra, det kan man alltid. alla som inte är stumma kan prata och alla som inte är döva kan lyssna. Om vi talar olika språk så kan vi ta in en tolk så att vi förstår varandra, det går alltid att förstå varandra, om man vill förstå dvs.

Det är viktigt att prata. genom att ta en snack då och då så lär vi oss mer om varandra. Man kan fråga saker, får svar och tänka, jaha så tycker du. Man kanske inte alltid håller med men det kanske inte spelar så stor roll, så länge vi lyssnar och hör vad vi säger samt förstår vad den vi pratar med säger så är ju allt lugnt. Informationen har gått in lugnt och fint, det kanske var far out det som sas, rent idiotiskt men vafan skitsamma. Jag fattade, höll inte med men lyssnade noga och så... ja ja så tycker du.

Nu är vi väl inte så bra på att prata alltid. Man kanske inte vill lyssna tycker att det man tror någon ska säga bara är skit. Man kanske vill vara ifred med sig själv och sina tankar, fine så kan det vara. det kan vara jobbigt att lyssna på folks ältande absolut. Man har till det nått en ålder där man fått en rätt att selektivt välja ut precis vad och vem man vill prata med/ lyssna på det är ok och lite synd.

När någon försöker göra sig hörd och någon annan inte lyssnar blir det svårt. Den här någon kanske har något viktigt att säga, den kanske har ett bra tips, råd eller idè på hur saker och ting kan bli bättre. Han/hon kanske vill berätta något bra och fint men någon annan vill inte lyssna. Den har förutsatt att den här första inte har något vettigt att komma med, att han bara kommer upprepa sig själv och komma dragandes med något skit. Älta och vara dum. Fan tänker den här första, lyssna nu. Nä, så fan jag tänker känner den andra. Han första börjar gapa och skrika, sjunker till en nivå, gräver en grop och försvinner ner i marken. Sen blir det krig. Folk laddar sina vapen, plan flyger runt och släpper bomber och barn och kvinnor dör som flugor. Det finns ingen mat och det mesta är elände...

För att man inte lyssnade. För någon hade ju något att säga.

ja så att ehh...

Nej, jag hade nog inte stannat i utvecklingen ändå, jag bekymrade mig länge för det. Jag tog ledigt och satte mig ner och funderade, har jag stannat av och i så fall gjorde jag det för tio år sen, när jag var 22, tog det stop då? Jag funderade när jag gick ut genom dörren varför allt kändes så bekant. Varför jag hade samma känsla i kroppen som i början på Januari förra året. Jag tog ett andetag, gick förbi lokalpuben på väg till snabbköpet för att köpa tidningen. Jag tittade in i puben och tänkte att det saknas något därinne. Jag känner igen det där stället men ändå så känns det så fruktansvärt främmande... som om jag aldrig varit där.. som om jag tittat på mig själv där jag nu stod, gått förbi mig själv när jag suttit där en sommarsöndag och tagit en öl.

Jag tittade ner i gatan, ner i asfalten och kände att den här gatan är inte vad den var förut.. ingenting är vad det var förut samtidigt som ingenting har förändrats.

Det började om igen, 2008 började om och det är bra, då kan jag med allt jag har lärt mig 2008 göra om och göra rätt, för allt blev ju fel förra året och jag ångrar det. Jag ångrar att jag blev arg, höjde rösten, agerade som en brud och flippade.. jag får ta det nu. Gatorna här i fredhäll stirrar på mig, söndagarna skriker åt mig och facebook är min bästa vän Jan 2009, jag försökte säga upp vänskapen men hur fan gör man sig av med sin bästa vän som aldrig sviker och som aldrig dömer, det går ju inte.

Jag slutade festa i nästan en månad. Jag ville se om det skulle leda till en personlig vidareutveckling, nej tror inte det. Humöret blev bättre men annars samma, inget hänger ihop och inget verka ha en grund.. vad händer då och varför händer saker? Dom bara händer,. Dom händer och när dom har hänt så kan man påvärka sakerna till viss mån litegranna, åt det ena eller andra hållet...

Det är nog som Kasia sa ändå.. det tar nog 3-4 månader.. tills des stirrar träd och gator på en som man vore ett fån, Söndagarna e som veckor och veckorna som år.. 3-4 månader alltså..

mmm jag förstår er tjejer, alla tjejer. Det klart att det är svårt med oss karlar, att vi aldrig blir klara. Att vi aldrig lekt klart och inte är färdiga.. jag fattar att det är skitjobbigt och tycker synd om er, fan också. Men det är på samma sätt skitjobbigt att ni aldrig är nöjda, alltså aldrig 100% nöjda, skitjobbigt är det ska ni veta.. men vi är jobbigast.

Jag kommer inte att utvecklas så mkt mer men jag kommer snart börja göra nya frescha saker och bluffa lite... men jag tycker nog om mig själv ändå, jag har tvivlat på sistondes men ändå. Jag var kanske inte alltid världens bästa pojkvän men många gånger var jag det, världens bästa.. många gånger var vi bäst.. så bra som bara vi kan vara..

Vänner pt2

En människa har bra sidor, det är därför vi gillar dom där, människorna. Alla människor har också dåliga sidor, dom kan vi förbise alt lägga allt krut på lite beroende hurvida vi har bestämt oss för att gilla människan ifråga eller inte, för det handlar väl om ett val.. ett enkelt beslut att "ja jag gillar den här människan" eller "nej, du kan dra".

Jag har massa vänner med mer eller mindre dåliga sidor. Vissa av dom har kanske inte en massa dåliga sidor, dom är snarare lite aviga. Det rycker lite i kroppen när dom säger något man tänker kanske "fan vad var det där bra för, hade det inte varit enklare att hålla käft" men det är just därför man tycker så mycket om dom, för att det blir lite konstigt, att det drar ifrån normen, att det inte är så jävla inrutat och precis, det är dom och det är lite fint och härligt.

Sen finns dom som fyller ens ego funktion som man kan ringa i alla jävla väder och få total medhåll. Dom är motsatsen till allt vad objektivitet heter och håller bara med, dunkar i ryggen och håller med lite till. Ja har man råkat skalla någon så var det väl fördjävla synd att dennes näsa var där den var just då vad skulle den där att göra då? Nej det är aldrig mitt fel, fast jag vet att det var ju till stor del mitt fel så kanske jag inte behöver höra det just då.. nej människor får ta ansvar för sina näsor, alla har ett ansvar och alla har skyldigheter. Att inte reta upp och att inte lägga näsan i blöt/i vägen.. bokstavligen.

Mina vänner har mest bra sidor, dom bryr sig och gör dom inte det så var det skitsamma dom är ju trots allt mina vänner. Jag gillar mina vänner för att dom delar mina värderingar, dom är vettiga och smarta, rationella.. och är dom inte det så var ju det skitsamma, dom är ju trots allt mina vänner.

En vän kan göra i princip vad som helst i slutet på dagen är det ju trots allt ens vän, för att man en dag tog det beslutet. Människor får ju alltid nya chanser. Har man slagit ihjäl nån så får man en chans till. Har någon man älskar varit elak, ja då får den en chans till, för det är inte alltid man hittar folk man älskar. Människor gör fel, dumheter och saker man kanske inte hoppades på/förväntade sig. Men är det en vän någon man håller av så låter man den personen göra rätt för det vet man ju att den kan göra för det var ju därför man en gång valde den som vän, man vet att det finns därinne. Alla kan hamna på fel spår men det betyder inte att dom förändrats som människor det betyder bara att dom kommer komma tillbaka till rätt igen, för gör man inte fel kan man inte göra rätt.

All förtjänar en andra chans och vänner förtjänar massa andra chanser, för med allt skit runt omkring så blir det fel ibland men det är ju bara för att vi ska kunna göra rätt, för att det är så skönt när det blir rätt, skön kontrast om inte annat till när det blev fel.

Tips och råd

Det är kul att kunna vara till nytta, att kunna bjucka på lite hjälp till en vän som inte vet riktigt ut eller in. Jag satt och drack kaffe idag med min gamla kompis flintgrisen. Flintgrisen är artist/tennistränare/nykär/i behov av råd. Flintgrisen är inte av det lugna slaget, vi är lite lika där, är det så ÄR det verkligen.. eller så är det inte. Nu var det kärlek på tapeten, kärlek för hela slanten. Han har träffat en tjej och håller på att spricka för att han är så peppad, han vet inte vart han ska ta vägen.. så kul tycker han att det är.

Han målade upp scenarion, jag reflekterade och gav min syn på det, han hackade i sig informationen som en skrivmaskin och så fortlöpte det. Han slängde ur sig något och jag svarade. Jag besvärade mig inte med utryck som "typ", "kanske" och "jag tror". Nej nej jag berättade hur det är och hur han ska göra, inte typ utan exakt hur han ska bära sig åt för at dom ska få det att fungera.

Jag njöt verkligen, njöt av hans totala tillit till mig gällande ämnet. Jag njöt också över hur lätt det är, hur fruktansvärt problemfritt och självklart det är..... så länge det handlar om någon annan och inte om dig själv that is.

Det blir som en utomkroppslig upplevelse, man sitter och tittar ner, eller upp hursom är man utanför med en insikt av sällan skådat slag. Man reflekterar inte medvetet över missar man själv gjort utan pratar mer i världsliga termer... man pissar inte på sig själv när man står där uppe och tittar ner på det här livet som bara vill ha lite kärlek men inte riktigt vet hur han ska hålla kvar vid det... man kanske borde pissa på sig själv... man kanske borde ha pissat lite mer på sig själv för med lite självkritik blir man nog lite lindirigare mot sin bättre hälvt. Med lite självinsikt kanske man inte relaterar till andra hela tiden utan går till sig själv när det är något, in i sig själv. Man tar reda på vad man håller på med och vad som är viktigt för en själv, sen löser sig det andra. genom att ta reda på vad man själv vill ha och får det så kommer man indirekt att ge en annan människa det den vill ha.

Men det är läskigt, det där med att gå in i sig själv, kolla vad man håller på med.. om man är ute och cyklar eller inte. Det är enklare och titta på dom andra som håller på att klanta till det, man glömmer bort sig själv och sin skit för en stund.

...och du flintgrisen jag har väl egentligen bara ett råd nu när du ska försöka hålla kvar vid kärleken, håll inte kvar den, släpp den och låt den vara ifred så kommer allt att bli bra.

Lite grått

Var försiktig med vad du önskar dig dig, för det kommer at slå igenom. Om du försöker forcera fram något negativt så kan du ge dig fan på att det kommer att bli precis så. Skyll dig själv, och mig med för den delen vi bad ju om det. Det blir ju aldrig aldrig som man tänkt sig det blir ju alltid alltid som man tänkt sig. Innan något händer så ser hinnar man ju så flera utvägar, man ser en ljus, en mörk och en mellanväg.. således blir det alltid som man tänkt sig då det slutar på något av nämda sätt.. för det slutar och sen börjar det igen.

För vi är ju inte dumma i skallen, vi kanske är ensama i bland. Ibland glada och ibland ledsna.. ibland är det kul, ibland mindre kul men vi är som sagt inte dumma i skallen. Det är ju den lätta vägen den mellanvägen att vara dum i huvudet, släppa allt och bara köra. Men så var det ju inte, det kom ju inget ur det förra gången för vi är ju inte dumma i huvudet och därför blir söndagen lång och ensam.... fallet bli platt för det fanns inget skyddsnät, det gör inte det om man ber om det.

För livet är grått, inte svart eller vitt, utan grått.. en fin grå nyans.. en bra grå nyans. Jag tänker inte säga vad jag ska och inte ska göra 2009 det behöver inte vara svart på vitt.. Jag kan ju ha en idè om hur jag ska utveckla min person men kanske hålla det för mig. Sen kanske det var en evighet sen jag var ute men jag behöver ju inte göra en grej av det, skriva folk på näsan och berätta det.. nej jag kan ju hålla det för mig själv, vad spelar det för roll? Riche har inte ringt och frågat var jag är.. det behöver inte vara svart eller vitt. Berns har inte heller ringt och frågat var deras källare är, dom kanske borde då dom inte riktigt vet vad dom håller på med men nej... dom har inte hört av sig. Sen att jag råkade radera mig från facebook.. ska jag göra en grej av det... nja.. nej, ska jag bli med där igen.. tja kanske jag vet inte...

Vi får se helt enkelt, vi i mellanfåran får se.. om jag får vara med där i det drama-fria rummet? Får jag?

Ja, gött nytt då.

Det blir nog ingen årskrönika i år för jag kan inte stapla upp förra året i bra och dåliga saker, jag var i en bubbla förra året och har liksom inte direkt fattat vad som hände riktigt tror jag. Ok men det hände en bra sak och en dålig sak. Jag träffade världens härligaste tjej.. det är en bra sak. Vi kom inte riktigt överens alltid och därför kunde vi inte leva tillsammans, det är en dålig sak.

Nu ser jag fram emot 2009, det ska ju hända massa saker som vanligt. Jag har lite svårt att göra två saker samtidigt. Kan bero på att jag är man, kan också bero på att jag är mindre begåvad, jag vet inte. Pga det här så hände inget förra året, eftersom jag var kär av den högsta graden hela förra året så fick jag inte så mycket gjort, för jag var upptagen med att vara kär. Jag vill inte gå in på hurvida det fortfarande är så eller inte men iom att det inte är ömsesidigt så är det således dags att gå vidare, skriva en krönika (www.grandpa.se) kanske en liten låten och varför inte runda av med ett par filmer. Allt det här kommer att hända under 2009, det är en.. två tre grejer.. som jag tydligen kan göra samtidigt... fan det kanske är kär jag är dålig på att vara? Det andra verkar ju rulla på... har väl övat för lite... för lite erfarenhet... måste träna mer.

Fan nu kör vi 2009, vi super lite mindre, umgås lite mer.. skiter lite mer i stureplan och annat som gör dig tom, trasig och paj. Fan kan vi inte skita i allt som vi tro vi mår bra av men som vi i slutet på dagen mår skit av, jag syftar på: Stureplan, anala bjudningsfester i regi av klädföretag, jobba ihjäl oss, vara ensamma, stureplan.. wannabies "SE MIG ÄLSKA MIG JAG KAN FÅ VEM JAG VILL" mentaliteten... kan vi vara oss själva med varandra eller som någon sa: Be who you are and say what you feel because those who mind don't matter and those matter wont mind.