Vulcanusvägen 72, vad hände sen?

När jag var liten bodde det en tjej på andra sidan gatan. Hon hette Astrid och sa aldrig speciellt mycket, knappt hej. Jag sa inte hej till henne heller hennes osäkerhet smittade av sig och gjorde mig skraj... Visst, hade jag kläckt ur mig ett hej så hade jag förmodligen fått ett tillbaka men jag vågade inte ta chansen, risken att misslyckas och bara få en tomt stirrande blick från den här finlands/svenska varelsen var för stor.

Några hus bort bodde en typ som hette Micke. Han var lång stor och jävligt taskig.. vi var sk vänner men när folk tittade bort skulle han lik förbannat nypa till mig i magen eller något dylikt. Jag hatade honom men om han var läskig så var hans farsa värre och med hans utbredda "min grabb har inte gjort något" Attityd gick det inte att komma åt Micke, det var bara att le och spela med.. vara bästa vän osv.

På gatan bodde också Jonte, gud hade varit allt annat än snäll mot honom. Jonte var rödhårig och helt befriad från allt vad pigment heter. Han stoppade snorkråkorna i munnen och stammade, ibland fick han inte ur sig ett ord utan bara låg på samma bokstav och försökte ta sig vidare. Det var bra att Jonte fanns för han kunde man alltid trampa till lite när Micke varit jävlig, sätta sig lite bekvämt på honom för att inte känna sig minst.

På gatan bodde också massa tjejer som har massa barn idag och är frånskilda, nygifta, på smällen och gifta igen omvartannat.

Med facit i hand så har det väl inte hänt så där sjukt mycket, vet jag inte att det finns hej tillbaka garanti så håller jag nog helst igen. Jag tycker fortfarande inte om stora karlar som jävlas mig mig men om dom gör det så tar jag ut det på någon mindre, som Riche liksom, sjumilablick, nypa i häcken gå ut och nita på någon... eller jag vet inte. Såhär 20 år senare... ja ja så kan det vara.