I Ödeshög

Ensamhet kan te sig på olika sätt. Just nu är jag ensam… i Ödeshög. Jo jag befinner mig i Ödeshög, ett samhälle söder ut i Sverige. Här är alla ensamma. Byborna hävdar själva att det är lugnt och skönt här i Ödeshög, inte ensamt. Pratade tex med Majken igår, hon är väl 70 something och när jag påstod att det här med Ödeshög inte var så mycket att hänga i granen höll inte Majken alls med. Hon menade att det var fin natur, lugnt och skönt och.. ja lugnt och skönt. Jag blir lite sorgesen när jag pratar med Majken. Det finns ju en hel värld där ute med massa roligheter och hon vill bara sitta i Ödeshög och har det lugnt, hennes barn driver tydligen macken här, underförstått.. stålarna rullar in, jo jo.

Hade jag varit i London eller kanske i bara en riktig stad så hade jag nog inte känt den här tomheten på samma sätt. Det händer ju ingenting här, det står liksom still och i den här stillheten irrar jag runt och letar efter liv, efter människor som vill framåt eller bara efter en pub så jag kan coola ner mig lite. Men inget av ovanstående erbjuds och därför känner jag mig ensam.

Mina tankar blir väldigt påtagliga i Ödeshög, det finns inget att blocka med här, det går liksom inte att parera.. det bara väller över mig, som en flod, som en jävla Ödeshögflod. Jag funderar hit och dit men kommer inte fram till något, kommer inte ens på något att skriva det är bara träd, lador.. Majken och åter träd.

Är det nu jag ska ta itu med dom riktiga känslaorna och få svar på sånt som Stockholm plockar ur dig så fort du sätter din fot där, är det därför jag känner mig ensam för att det här är på riktigt, riktiga människor som lever riktiga liv och som därmed erbjuder helt ärliga och riktiga sinnesstämningar? Jag kanske är ensam, jag kanske är mer ensam än vad jag någonsin vågat drömma om. Det är ju jag som ringer.. som skickar det där sista messet, som går först från festen och kanske oftast också kommer först. Nej, det är nog bara Ödeshög… fan bara namnet liksom.. Ödeshög, fy fan.