Hur mår du?

Jag brukade fråga hur folk mådde, typ hur mår du.. underförstått: Hur mår du egentligen? Inte hur är det läget. Inte för att jävlas mer för att jag var uppriktigt nyfiken hur människan i frågan mår. Folk freakade såklart och svaren blev, hur så? det är bra vad då då? helt ok men mycket på jobbet Etc etc.

Ingen mår väl så där hundra bra så jag kan fatta reaktionen, man vill inte visas sig svag, negativ och känner sig därför lite inträngd när någon verkligen vill veta hur fan man mår egentligen.
Under år jag har ställt den här frågan har jag aldrig fått ett glatt, allt är perfekt.. kan inte bli bättre!! Om det är för att vi känner efter för mycket, för lite eller inte alls vet jag inte men det kan ju kännas lite tråkigt... det är väl ganska bra egentligen eller?

Jag känner ingen som mår bra och jag kan känna mig lite liten och skyldig av det faktumet. Kan inte jag lugna en stressad vän, trösta en ledsen eller rycka upp någon som bara är lite deppig.... kanske inte. Fokar vi kanske lite för mycket på skiten?

När det kommer till kritan så är ju 9/10 problem skapade av mig själv, bakfylla ,tjaffs, grä, för mycket jobb.. och tankar som är svåra att kontrollera, jag kan sätta en kråka på samtliga. Mitt fel och mina skapelser, något jag har konstruerat och därför ja klart jag måste lägga vikt vid det och observera det, eller inte.

Jag känner en person som mår bra, han heter Björn och äger en mack där han har sålt bensin i 40 år. Björn är gift med Maud och hon verkar också må bra. Björn är alltid glad och när man frågar honom något så blir nästan alltid svart Kanon! Jag träffade honom på midsommar, fyra på morgonen åkte han hem, han skulle nämligen jobba på sin mack åtta nästa morgon.. det var också kanon. Varför är allt så bra i Björns värld då? Äh det är bara bra... så svårt var det.

Att ta steget, eller ett steg till... ett litet bara

Efter ett spristinnt skämt/kaos till helg så kom jag till slut ut på andra sidan. Andra sidan av det där röret jag har suttit fast i i en månad. Det har varit ett tunnelseende utan dess like med bekräftelsebehov, tjafs och oro.. till viss del motiverad till viss del rena spekulationer och påhitt, men det är över nu.. puh! Skönt.

Det hela började så klart med att jag gick runt och funderade på vad jag höll på med och hur jag beter mig, vad jag gör och inte gör. Det leder som alltid i sin tur till att jag börjar fundera på hur andra beter sig, vad dom gör och inte gör, ibland gör dom mer och ibland mindre. Jag har tyckt att jag gjort för lite och för att lindra det har jag beskyllt andra för att dom gjort ännu mindre. Är man på samma plats för länge så kan det bli lite grinigt men det är slut med det nu.

Den kemiska ångesten satt kvar från Lördagens bravader till sent idag Måndag, under lunchen var det vidrigt, varenda tugga smakade sprit och ansiktet var svullet som en luftballong. Vid bordet brevid sitter fyra herrar och språkar. Dom är kollegor, ganska tråkiga och korrekta. Sånna småfeta män som man undrar lite vart dom kommer ifrån, dom finns överallt men verkar ha levt under en sten i tjugo år. Det är ingen frisyr, bara hår, det är inga byxor eller tröja.. det är bara kläder dom bär, ja sånna, unga farbröder.

Dom är identiska förutom skämtaren i gänget som har dragit på sig ett par blommiga Vans, för att han är den tokiga killen som drar skämten och då ska han ha blommiga Vans. Han är egentligen inge kul men för dom är han det och det räcker, han är i sin trygga zon där han får vara roliga killen med dom blommiga skorna.

Jag känner igen mig i honom och vi har något stort gemensamt, vi borde bryta mönstret hoppa ut från det här säkra som vi kan och utmana oss, eller? Borde man istället sluta sätta sån jäkla press på sig själv och bara vara där man är, det funkar ju.. det går ju bra, varför utmana tryggheten när det är trygghet vi i slutet på dagen strävar efter. Kanske går det att göra både och?

Jag tänker inte på hur jag beter mig från och med idag så pressen på alla andra har lagt sig men jag tänker fortfarande på vad jag gör, innan jag gör något... inte efter, det blir så lätt att man ska ha något tillbaka då, fastän det du gav aldrig någon bett om..


Jag ska till Riche och Berns i helgen och utmana mig själv, kanske ta ett glas med blommiga skorna killen som lämnat Rocksta för första gången på 20 år bara för att få ett jävla kvitto på att han är skittråkig, ganska ful och jobbig.... Nej håll dig till det du kan och dom som håller av dig... du blir söndertrampad annars eller så trampar du sönder någon, det är inget överflöd på kärlek därute så det är bara att välja.

Vad ska jag göra nu igen

...När jag låg där på stranden i Nice förra veckan så var det som om någon knäppte till med fingrarna och jag vaknade upp. Som om någon viskade i mitt öra " det är dags att vakna nu boston54, vakna och lukta på kaffet". Det var klart och tydligt och jag vaknade men jag vet inte till vad, eller varför.

Tiden efter det har varit jobbig och stressig. Jag har förstått nu att det är dags att steppa upp ett par pinnhål, släppa ut det gamla och in med det nya och leva i nuet istället för igår, imorgon eller i drömmen. Det hade varit välkommet med en ledtråd, en liten hint om vad jag ska göra med mitt liv för tydligen så gör jag inte det just nu, ja med tanke på att det saknas något, att jag inte är tillfredställd. Hade jag varit på rätt plats hade jag inte haft den här ständiga känslan av att jag använder 10% av min hjärna, 20% av min förmåga och på sin höjd ytterligare 30% av min kapacitet.

Jag lyssnar om någon vill berätta, jag tittar om någon vill visa. För dom som känner mig måste väl ändå veta bäst vad som är bäst för mig och just vad jag är bäst på, jag kan ju omöjligt veta det. Objektivitet är en sak men det vore ju som att segla upp några meter ovanför sig själv och ligga där och sväva i ett par månader. Först då skulle jag kunna säga till mig själv vad jag är klippt och skuren för att göra i den här världen.

Som man säger i folkmun, " Du får bara bestämma dig för något du tycker om och sen köra på det" men problemet är att jag inte vet riktigt vad jag tycker om, för jag har inte provat det, hade jag provat det skulle jag utnyttja mig själv till hundra procent och jämt vara glad, tillfredställd och problemfri...

Det faktum att jag på franska rivieran känner mig lite otillräcklig, liten och pank kan väl inte ha något med omgivningen att göra... Att alla runt om en är problemfria, skitrika och jättevackra.
oavsett vad jag gör så är jag nog i slutet på dan en av dom.. som hellre gråter i en limousine än skrattar på en buss.