Peppad?

Sommaren var välkommen. Den skulle ju som alltid förändra saker, ställa allt till rätta igen. Livet skulle bli enklare och problem skulle försvinna. Till viss mån hände allt det här, livet blev lite enklare, spriten lite godare och människor lite vackrare och lite lite trevligare. Men det handlade som vanligt inte om vilken årstid det är, saker och ting kvarstod, skit som inte riktigt är årstidsrelaterat.

Sommaren innebar att man socialiserar sig på ett annat sätt. Man träffar folk utanför facebook och pratar, och pratar och pratar. Det är trevligt, roligt och med ett par öl innanför västen kan det tom vara jättekul ibland, ja att träffa folk och prata. Jag undrar bara varför vi inte lyssnar, eller snarare vart intresset har tagit vägen? Jag kan inte minnas sist jag fick frågan, "vad tycker du då?" man pratar är tyst, sen börjar någon annan att prata.

I min värld så bor jag vid havet om några år, dricker rödvin med en kvinna som slänger ihop lite tavlor på lediga stunder. Vi pratar mycket och hon frågar ibland "Vad tycker du om det Boston54?" eller "hur ser du på följande resonemang älskling?" Vi pratar vidare i timmar tills vi lite rödvinsmosiga älskar tills tuppen börjar gala. Jag vet hur det låter, FILM! men vafan live the film baby, live the film!

Jag vet inte vad detta totala ointresse för andra människors åsikter grundar sig i eller hur det kom upp men det kanske alltid varit så, att det som roar oss mest år våra egna åsikter, frågan då är väl hur fan utvecklas vi? Hur kommer vi framåt... Det gör vi inte ,vi står stilla eller i värsta fall går bakåt, kan ha med växthuseffekten att göra.. inte så mycket att leva för så varför utveckla sitt jag. Eller varför ska man utveckla sig när ingen bryr sig om dig eller vad du tycker?

Jag har sen tio år tillbaka värderat sommrarna, med eller utan hår. Har jag fortfarande hår kvar på huvudet så kan det vara värt att ha en rolig ungdomssommar till, har det trillat av är det dags att tänka på refrengen, refräng som i att bli lite tråkigare och agera mer 31. Det är fantastiskt att sommaren är här och håret, ja det sitter kvar. Ingen lyssnar på vad jag säger men det gör inget, om några år sitter jag där vid havet och sippar lite på mitt vin, med min kvinna.. som i en film, fast på riktigt.

Det här med att bli någon

Det är nog inte så viktigt att vara någon ändå, eller jag kanske ska säga vara något.. nej det är inte så viktigt att vara något. Jag snurrade bort mig med att vara någon när jag år efter år strävade för att vara något. Att vara något är att vara, som min mor skulle ha sagt, en typ.
Någon som gömmer sig lite, som visar upp lite olika sidor beroende på situation. Utåt sätt är allt bra och då är allt bra. Ingen frågar, ingen vill veta så du behöver inte svara. Att vara något är ett lätt och smidigt sett att ta sig fram i livet men det faller ihop efter ett tag.

I förebyggande syfte har jag under det senaste halvåret gått från att leka något till att försöka vara någon. Jag har haft som första mål att vara en man, en riktig karl. Jag har aldrig varit eller ens försökt att vara det och det är i ärlighetens namn inte det enklaste. Med att vara en man kommer massa konstigheter som ansvar, bita ihop, ärlighet och ta i. Vissa av dom här kunde jag bocka av direkt men det där med att bita ihop, att tänka en tanke och sen, istället för att släppa ut eländet och skapa kaos just bita ihop: omöjligt.. det går inte.

Att vara någon är en riktig identitet du hänger ut dig och säger här är jag och såhär här jag kontra vara något där budskapet mer handlar om , såhär skulle jag vilja vara jag är absolut inte sån men det är ok, ni tror ju att jag är såhär.

Som karl blir man också lite mer känslig för sin omgivning, mycket pga av att man faktiskt lyssnar på folk, alltså medans någon pratar lyssnar man på riktigt istället för att stå och fundera ut vad man själv ska säga, det får komma spontant. Är man en riktig man ska man faktiskt kunna kontra snabbt utan vidare eftertanke, det kommer också med paketet.
När man just lyssnar på folk så dyker frågan "varför säger folk saker" också upp mer frekvent som man, det är också pga av att man lyssnar, lyssnar på allt skit människor pratar om.

I mitt försök att vara en man har jag blivit lugnare, lite som en gubbe faktiskt. Jag ler lite tveksamt istället för att sätta igång.. det är inte värt det, det spelar ingen roll och det förändrar ingenting. Petitesser som i slutet på dagen inte förändrar hur jag känner kan någon annan få bestämma ,det gör dom lyckligare och i slutändan mig lyckligare.

Från att egentligen aldrig har varit något så kanske jag har blivit någon. Det är ju alltid något.

Stilltje

Efter en arbetsdag, en dusch, en nystädad lägenhet och en bit mat la jag mig på sängen och tänkte för en stund: Jaha ja, nu då... vad händer nu. Jo vad jag vet är att jag kommer att göra allt i morgon igen, jag kommer komma hem från mitt jobb, äta en bit mat och undra lite kort, var det är allt... ska det vara såhär nu? Det kanske är så det ska vara när man till slut gav vika för det här livet, rutiner och vardag.. en väldigt dräglig sådan men fortfarande en vardag.

Det kanske finns någon off-knapp någonstans i huvudet när det gäller dom här ifrågasättningarna, jag är nöjd med min vardag men just när jag skriver det så frågar jag mig i samma stund..nöjd? Har jag börjat svänga mig med ord som nöjd, vad hände med allt det galna och vansinniga? Betyder det att jag också snart kommer att gå från att festen var skitkul till "Vi hade väldigt trevligt igår"? Det kanske bara är en språkutveckling utan någon direkt innebörd eller så blir man till slut nöjd.... med Berit... i trean i farsta.. där kan vi sitta och vara nöjda och ha perspektiv, läsa aftonbladet om allt elände där ute och vara.. nöjda...

Jag gnäller inte, det är vackert att gilla det lilla, dom små sakerna men strävan efter något större måste väl alltid finnas där, annars blir man väl tråkig eller hur tråkigt är det inte att sitta och lyssna på missnöjda människor som ältar penthouse i NY hela dagarna.. Vad är tråkigast, en nöjd eller missnöjd svenne? Svenne som svenne säger jag.

Vad som kan vara lite spännande är att jag faktiskt inte vet vad som kommer att hända imorgon, förutom det jag själv påverkar så kan ju allt hända men det känns lite jobbigt. Chansen att jag skulle halka på ett bananskal känns övervägande kontra vinna en miljon på triss, ödet funkar dessvärre lite så, tufft men sant.

Jag tror inte på att utsätta mig för fler utmaningar med risiga odds, det har funkat sådär såhär långt, om alternativet är nöjd så är det nog bättre än ångest, tårar, katastrof och elände... jag har provat jag vet. Jag kan ju fortfarande få ställa en kort fråga dagligen om det här verkligen är allt, tåkvåning i New York går för någon sekund från illusion till klarhet.... Men jag är nöjd o så nöjd.