I väntans tider

Jag vet inte riktigt vad jag väntar på med någonting är det. Jag förstod för ganska längesen att det inte räcker med att sitta och vänta, det kommer ingenting då. Man måste agera för att något ska hända, det var lite av en chock när det gick upp för mig en dag men så var det. Ingen ringer och ber om dig och det du kan, du får ringa folk, visa att du finns och visa vad du kan. Jag trodde någonstans att det var uppenbart att jag var grym och att det skulle lösa sig själv på något sätt men icke.



När jag väl började göra saker, dvs be om saker, ta plats och höja rösten lite så började det rulla.. Jag slutade vänta och började agera. Sluta muttra och började kämpa. Jag blev inte rik på kuppen men lyckligare, mer sysselsatt och mer kreativ. Så vad är då kvar, jo pengarna förstås, vart är dom?



Jag tror inte att det är dom jag väntar på, då hade jag levt mitt liv annorlunda med start för sådär tio år sen, prioriterat bort saker jag tycker är kul på riktigt för att ägna mig åt saker som jag låtsas tycker är kul. Jag hade behövt ha en annan inställning till det mesta och gå in i ännu mer roller, som om det skulle vara möjligt....?

Människors största önskan är att få bli sedda och få visa vem dom är, när det kommer till kritan och chansen ges att visa just vem men är så gör dom flesta sitt innersta för att dölja vem dom är... inte kan väl jag visa vem jag är .. vem skulle tycka att det är roligt? Precis, vem skulle tycka jag var rolig om jag var mig själv för jag vill inte bli sedd för den jag är, utan för den jag utger mig för att vara.

För att knyta ihop det här så har jag nog kommit långt med mig själv men kortare med ekonomin, jag har så jag klarar mig inga konstigheter men det skulle inte skada med lite lite till. För att få det måste jag höja rösten, buffla mig fram och ta mig an ytterligare ett alterego, för sån är inte jag. Jag blir ju sedd för typ den jag är så jag är väl nästan i mål men jag fortsätter att vänta, utan väntan finns det varken morgondag eller förhoppningar, ja om glaset är halvfullt, är det halvtomt så sitter jag nog bara och väntar... på att någon annan ska styra upp det här.

Kungen

Igår så träffade jag kungen. Ja han Carl Gustav, Sveriges konung. Vi sågs i hans trädgård på Drottningholm och pratades vid i tio min en kvart. Han såg ut som han gör på bild och det hela kändes väldigt bekant, lite som man pratat med kungen förut. Det kan ha att göra med att man växt upp med hans face och att han är en sån som man kanske skulle hälsa på av misstag på stan för att det är något bekant men det hela blev väldigt avdramatiserat. Vi pratade som folk gör, om väder vind etc, han svor nästan i varje mening. Kanske var det befriande för honom att få vara sig själv för en stund och prata med någon från arbetarklassen visst visst men jag tyckte mest att det var jobbigt.

En kung ska väl tala, föra sig och bete sig som en kung. Precis som en rockstjärna som förväntas svina och leva rövare så hade jag gärna sett att kungen kanske hade haft lite mer bas i rösten, sagt nedlåtande saker till mig för att sen helt omotiverat slänga ut mig från hans ägor. Nej då ,vi pratade som vi aldrig gjort något annat och kungen blev tillslut någon Calle som hade ett alldeles för stort hus.

Det här har hänt förut, jag har träffat musiker som jag har sett upp till, blivit lite bekant och i samma stund blivit besviken, det var inte riktigt vad som utlovades direkt. Under den där coola mystiska fasaden fanns bara, ja en liten kille som gillade att spela musik, kolla fotboll, hänga med tjejen och ta en öl ibland...spännande! Undrar varför vi kommer i så snygga fodral med så sjukt omänskliga avsikter när det inte går att leva upp till dom, ingen är ju speciellt spännande i längden och inte speciellt snygg heller... i längden då alltså.

what you see is what you get funkar väl som längst i sisodär tre månader då även den tappraste får fläka ut sig och erkänna att, det var tyvär inte hela sanningen jag är snarare lite såhär. Ibland funkar det, ibland inte. Man måste marknadsföra sig själv och krydda lite för att sedan få vara sig själv för en stund, 70/30 sådär... är det hälsosamt?

Jag orkar inte försöka vara snygg, för jag är inte speciellt snygg och jag orkar inte fläka ut mig heller, känner ingen så väl så att jag kan ta det där innersta. Jag gör nog också folk besvikna, han kanske inte är så cool den där boston ändå, han kanske bara är en nörd (nörd kanske funkar för någon?) Jovisst det kanske jag är men en snyggt paketerad sådan och förövrigt så är kungen nörd men han är fortfarande kung och Calle som behöver vädra lite ibland, inget konstigt.

Uppfintad

Jag skulle nog vilja påstå att jag har mesta en man kan önska sig, jag är ganska nöjd just nu... nej inte nöjd nöjd såklart, jag bor ju i stockholm, är coola janne så nöjd blir jag aldrig, men relativt nöjd, ok. Om jag fick önska något som i förlängningen skulle bidra till ännu mer välmående så vore det nog just nu en rejäl smäll över käften eller alternativt att bli uppfintad på läktaren.

Jag har aldrig fått stryk eller för den delen blivit riktigt blåst, tror jag. Många kan under åren ha fintat mig, flickvänner må ha legat med andra när vi varit tillsammans men det är mer än vad jag vet och om jag inte vet, ja du vet då svider det inte. Nej det är det jag saknar och har saknat i 31 år, en riktig sveda. Ett rejält kok stryk eller en blåsning. Då hade jag slippa fundera på hur det känns, då hade jag vetat och inte varit så nyfiken hur det egentligen är att bli blåst.

Jag vet inte om det händer alla, det borde det ju rimligtvis göra, alla borde få sin beskärda del av skiten. Jag kanske har varit en så god människa att jag slipper det, knappast. En smäll har jag aldrig delat ut så rimligtvis borde jag inte ha en heller... men undra hur det känns. Människor har jag blåst omvartannat sen jag föddes, dom vet inget... jag vet inget heller, vi kanske håller det så?.... Men undra hur det känns?

Alla lika

Jag växte upp i en liten håla, ett litet skithål(a) skulle man kunna säga. En traditionell svensk småstad där alla stöps i samma mall. Det är hockey och fotboll för boysen och titta på när boysen spelar hockey och fotboll för galsen. Jag stack ut lite i den stan så jag drog därifrån. Det är väl egentligen inget fel på den sådär. Det finns JC så man slipper vara naken. En fylla kan tas på i runda slängar fem olika ställen och super man där då kör man, inte ett par öl här inte. Biograf finns som snittar 8 besökare per visning och det är ok att se ut som man vill såvida man ser ut så inom tidigare nämda mall. Jeans och tröja ska sitta som vanligt, som sig bör, skorna ska vara fotriktiga och på det får man vara nästan hur överviktig man vill. Det får gärna hänga och drälla över lite på både mage och lår, några kilo extra att älska bara.

När jag tog det drastiska beslutet att färdas nästan tio mil för att finna lyckan hade jag väl egentligen ingen riktig tanke med mitt "äventyr", jag var väl bara less och sökte något annat, något som inte fanns i min ort. Någon typ av tillhörighet lär det väl ha handlat om för man vill ju inte vara ensam men man vill ju vara annorlunda, och sticka ut...men inte ensam om det, att vara annorlunda och sticka ut... paradox?

Jag hittade ganska snabbt likasinnade och vi var såklart annorlunda ... fast likadana varandra. Jag bytte min ort där alla är lika till en ännu mindre grupp där alla var likadana, fast dom tycker att dom är annorlunda och så har det fortsatt. År efter år har jag hamnat i grupperingar där vi har haft mycket gemensamt och tyckt att vi stuckit ut, tillsammans fast vi egentligen har varit likadana varandra och många andra. Man kan ju inte sticka ut i grupp, bara som individ... men vem vill sticka ut själv, rädslan för ensamhet får människor att göra konstiga saker, svika sina ideal och glömma bort grundtanken. Man kan stå på barrikaderna och skratta och tvåsamhet, människor i grupp etc, gör det då men var bered på att dö jävligt ensam.

Jag hade med facit i hand kunnat stanna i lillstaden, det blev ju så ändå... man varvade ner blev äldre och lite lite tråkigare och tröttare. Hade jag stannat hade jag ju inte träffat alla dom här fantastiskt inspirerande människorna som alla gör sin grej, fast på samma sätt...och om jag kommer att dör ensam? Well det ser inte så ut, det var ju grundtanken men jag tror jag har tänkt om...