Körsbär, jordgubbar och lite vin. Så minns jag dig. Som en person. Som aldrig gjort. Mig besviken. Och jag minns hur. Du ler mot mig.Håller mig. Så hårt du kan.
Jag minns också hut mina ideer vandrade fritt hur jag tänkte och vände allt ut och in. Hur jag vände mig själv ut och in tills jag kröp ur skinnet och ålad ur varje situation, varje ide om hur det skulle vara. Hur jag kände och kände efter. Jag kände efter för att känna och för att inget kändes igen längre. Allting förändrades men jag stod kvar. aAla blev gamla men jag var ett barn. Jag gjorde fel och ni gjorde rätt men nu har jag gjort det, gjort det alla med spännd förväntan väntat och väntat på. Jag har stängt av, köpt en del av verkligheten. Köpte mig en bit vardag för runt 200.000. Köpte mig en framtid kanske vissa säger. En tårtbitsformad sådan.
Och sen frågar du varför jag tycker det är jobbigt, varför jag motvilligt fortsätter med det här så kallade livet. Jag frågar dig varför du är glad, varför du ler, varför är du glad? Är det för att allt brinner? Allt som inte ska brinna brinner och allt som borde brinna är släckt. Inte ens en tillstymmelse av glöd men fortfarande så skrattar du fast du verkar inge glad och jag kan förstå det för du sätter i halsen hela tiden, dina ögon ler inte. Och så frågar du varför jag inte vill.
Jag vill verkligen för jag vill inte minnas, jag vill inte tänka på hur det var förut för jag behöver inte göra det, jag kan göra det igen och igen. Jag minns när Kalles pappa drunknade. Vi stod och tittade på båren som snurrade runt ute i vattnet. Jag minns när han fiskades upp en vecka senare och jag minns hur livet gick vidare. Jag kommer alltid att minnas honom för den han var men jag kommer aldrig sitta och minnas. Jag kommer inte komma ihåg hur kul det var för jag vet hur kul det kommer att bli. Och jag kommer aldrig att minnas all skit men jag kommer alltid minnas dig.
tisdag 22 mars 2011
måndag 22 november 2010
Vuxen
Från att ha sparkat lite lätt på en pingisbool, eller inte sparkat den for ju iväg med vinden men hursomhelst så fångade jag upp den igen. Den växte till en tennisboll och efter många om och men sköt jag ett lok med tusen vagnar framför mig. Det var tungt, var tvungen att kippa efter andan mest hela tiden. Folk vinkade när dem åkte förbi, vinkade och log glatt. Någon sa " det ser jobbigt ut det där, vill du ha skjuts?" Jag log tillbaka, envis och med ett fallande flin " Nej nej det är ingen fara, jag kommer ifatt åk ni så ses vi därframme sen" Jag puttade och frustade bestämde att att det var inte jobbigt, det skulle funka jag skulle få det att funka. jag kom aldrig ifatt istället så när jag satt där en dag, dyngsur av svett med en öl i handen så kom den ifatt mig. Den jag hade skjutit på som bara blivit tyngre och tyngre hade tagit ett varv, sen ett r varv och nu stod den där och flinade lite som nu fick jag dig: Vuxen hade gjort entrè, det gick liksom inte att fly längre.
Det var å ena sidan rätt skönt att slippa gömma sig längre, det gick ju inte jag var påkommen för längesen nu skulle man bara lära sig att handskas med den och allt vad det innebär och egentligen nu när jag visste att det var ett faktum så visste jag det men det gick inte att precisera, vad var det som hade hänt?
Jag började tänka mindre, jag började se saker för vad de är och jag började glömma bort kärleken. den som jag värderat högst både när jag haft den och inte haft den började ta kindre och mindre plats i mitt liv både rent mentalt och rent fysiskt men jag tänkte inte så mycket på det för jag tänkte ju mindre. Kärleken var något för dem och något som tillhörde ungdomen. Jag började uppfatta innebörden av utrycket, "Det kommer med att bli vuxen" och tönkte lite innan jag släckte lampan att :ja, det kommer väl med att bli vuxen.
Kärleken som hade varit något som jag trodde försvann när vardagen kom, som blev mindre när jag inte underhöll den och som hela tiden hade förvirrat så pass att jag puttat och sjutit för att slippa den dagen då vuxenvärlden skulle ta kol på allt visade sig vara exakt tvärtom. Min idè om kärleken var ju hela tiden min idè om mig själv, den hade aldrig haft något med en annan åerson att göra. de stunder när det funnits en annan person hade jag varit så noga , i min ungdomliga enfald, att projecera min idè att jag faktiskt aldrig kunnat haft en aning om vad det var, men det vet jag nu.
Nej det är väl ett steg att bli vuxen, att man bryr sig mindre om kärleken, det hör till ungdomen. det handlar om att fungera med någon som vuxen. Att ha det bra, att ha det ganska bra. Att dela och att gemensamt se till så att vardagen går. Att vara vuxen. det är skönt att vara vuxen, det finns ingen udd på det och det finns inget som är bra med det, heller inget dåligt men det kommer en del saker med att vara vuxen,
Jag pratade med något av vad man skulle kunna kalla för en vän häromdagen om att just vara vuxen. Vi fastslog båda att vi nog var just det, vuxna. det är lite synd kan jag tycka mest för att det hade varit intressant om vi träffats under andra omständigheter med annorlunda bagage, fast nu är vi ju istäöllet vuxna
Det var å ena sidan rätt skönt att slippa gömma sig längre, det gick ju inte jag var påkommen för längesen nu skulle man bara lära sig att handskas med den och allt vad det innebär och egentligen nu när jag visste att det var ett faktum så visste jag det men det gick inte att precisera, vad var det som hade hänt?
Jag började tänka mindre, jag började se saker för vad de är och jag började glömma bort kärleken. den som jag värderat högst både när jag haft den och inte haft den började ta kindre och mindre plats i mitt liv både rent mentalt och rent fysiskt men jag tänkte inte så mycket på det för jag tänkte ju mindre. Kärleken var något för dem och något som tillhörde ungdomen. Jag började uppfatta innebörden av utrycket, "Det kommer med att bli vuxen" och tönkte lite innan jag släckte lampan att :ja, det kommer väl med att bli vuxen.
Kärleken som hade varit något som jag trodde försvann när vardagen kom, som blev mindre när jag inte underhöll den och som hela tiden hade förvirrat så pass att jag puttat och sjutit för att slippa den dagen då vuxenvärlden skulle ta kol på allt visade sig vara exakt tvärtom. Min idè om kärleken var ju hela tiden min idè om mig själv, den hade aldrig haft något med en annan åerson att göra. de stunder när det funnits en annan person hade jag varit så noga , i min ungdomliga enfald, att projecera min idè att jag faktiskt aldrig kunnat haft en aning om vad det var, men det vet jag nu.
Nej det är väl ett steg att bli vuxen, att man bryr sig mindre om kärleken, det hör till ungdomen. det handlar om att fungera med någon som vuxen. Att ha det bra, att ha det ganska bra. Att dela och att gemensamt se till så att vardagen går. Att vara vuxen. det är skönt att vara vuxen, det finns ingen udd på det och det finns inget som är bra med det, heller inget dåligt men det kommer en del saker med att vara vuxen,
Jag pratade med något av vad man skulle kunna kalla för en vän häromdagen om att just vara vuxen. Vi fastslog båda att vi nog var just det, vuxna. det är lite synd kan jag tycka mest för att det hade varit intressant om vi träffats under andra omständigheter med annorlunda bagage, fast nu är vi ju istäöllet vuxna
torsdag 4 november 2010
Inte en susning
jag skulle vilja säga några ord om hjärtesorg, men det kan jag inte. Jag har inte ont i hjärtat och kan därför varken prata om eller relatera till hjärtesorg men det hade varit på sin plats. Det finns få saker som är så tacksamt att skriva några rader om,som just hjärtesorg. Det är också ett tillstånd som endast verkar i nuet, det finns när det finns och det går inte att göra något åt det, man kan fastna i det men då fastnar man nog snarare om idèn om vad hjärtesorg är. Det kan vara mycket och väldigt förvirrande.
En film med Julia Roberts kan beskriva det på sitt sätt ett ofta, högt troligt, rimligt och skapligt verklighets troget sätt... kan man tro. Men så är det förstås inte. Det i kombination med omgivning och annat skit skapar då såklart en scablonkänlsa, någon slags placebo variant av den ökända värken folk går runt och vrider och vänder på sig, säger sig sakna någon som inte vill ha med dem att göra, luktar på en citron för att få fram en tillstymmelse till tår och ringer plakata fyra på morgonen för att få empatier, och det fiunkar. Klart det funkar för vi har ju inte en susning.
Har man inte upplevt lidande så är det svårt att lida och har man inte upplevt kärlek så är det svårt att vara kär. Man får köra på volley helt enkelt och hoppas att den går in, för lida ska vi och kära ska vi vara. Kanske lida lite för att någon har varit lite taskig eller något eller kanske knuffat till en eller liknande, då lids det. Har man aldrig fått en fot bortsprängd eller blivit intryckt i en iron maiden så är det svårt att veta vad man ska känna.
Det vankas lite rastlöst fram och tillbaka, lite otydligt och lite oklart. Någon som rör sig fast det står helt still och någon som pratar utan ett ord kommer ut. En annan har köpt en ny tröja och den tredje har ett par nya jeans. Äntligen något greppbart not att relatera till, ta på och se. att konsumtion är ett utryck i ledet för att vi inte har en aning är väl en sak men att en ny skjorta är vackrare en ett väderbitet ansikte som levt och sett är väl ändå, inte bara fel utan också väldigt väldigt synd. För så är det väl, det är skjortan som får komplimangen inte fejjan, lite för att vi inte har en susning. Ingen har ju sagt att det ansiktet är fint, det blir för personligt, vi kommer ju ändå att leva i tusen är så jag kan vänta att berätta att jag tycker att du är fin, eller att jag älskar dig. jag vet inte vad det betyder, jag har faktiskt inte en susning men det ska vara något bra och något man krämar ur sig med vånda till någon som man har varit ihop med i snitt i fyra månader. Då blir du glad och då är det roligt igen.
Nu är det ju faktiskt så att de flesta har ingen aning om någonting, man härmar och apar efter så gott det går för att hanka sig fram, och tacka fan för det. Men någonstans är det väl dags att sluta känna efter. Svider det inte så gör det inte ont och pirrar det inte i magen så är det inte någonting, absolut ingenting. Det spelar ingen roll hur trygg du känner dig eller hur snäll han är.
Lidande är ett självändamål fast det är ju kärlek också och allt det där andra med för den delen. det är skönt att knulla, det gör ont att sätta handen på en varm platta, råjeans skitar ner soffan så den blir alldeles blå, det har blivit dyrt i Stockholm och jag är faktiskt inte ensam - jag är för mig själv. Jag är inte kär men är heller inte hatad på samma sätt som jag inte är tjock men långt från smal. Annars så vet jag inte.
En vän sa till mig en gång att man ska inte sörja sina gamla relationer, man ska istället hoppas att den andra har det bra då man knappast kan ha haft det bra tillsammans då man inte längre är just det, tillsammans. Det låter väldigt enkelt och det är det faktiskt också, eftersom jag inte känner någonting så hoppas jag och tror att hon med en ny ring på fingret har det väldigt bra. Skulle jag känna efter och leta upp något i mig som inte tyckte så så är det ju fel, det var ju inte så jag tyckte. att pressa fram något konstruerat är ofta att säga vad man borde eller det som låter bra för stunden, eller i sammanhanget. det som man kanske hört något säga i samma situation.
Nu skulle inte det här inlägget handla om hjärtesorg, jag kan väl försöka tänka på någon som jag kanske gillar lite och i samma veva hoppas att hon inte gillar mig men det gör jag inte. Därför handlra inte det här inlägget om hjärtesorg.
Jag har aldrig tänkt tillbaka, någongång i livet. Affekt är ett jävla oken, men det är även tystnad och eftertänksamhet. Vi pratar om vardagliga saker och tittar på tysk design istället för att titta rätt in i dina ögon och säga att jag älskar dig så mycket så att jag kan spy.
Julia Robets spyr inte, tror jag i allfall, eller... jag vet inte.
En film med Julia Roberts kan beskriva det på sitt sätt ett ofta, högt troligt, rimligt och skapligt verklighets troget sätt... kan man tro. Men så är det förstås inte. Det i kombination med omgivning och annat skit skapar då såklart en scablonkänlsa, någon slags placebo variant av den ökända värken folk går runt och vrider och vänder på sig, säger sig sakna någon som inte vill ha med dem att göra, luktar på en citron för att få fram en tillstymmelse till tår och ringer plakata fyra på morgonen för att få empatier, och det fiunkar. Klart det funkar för vi har ju inte en susning.
Har man inte upplevt lidande så är det svårt att lida och har man inte upplevt kärlek så är det svårt att vara kär. Man får köra på volley helt enkelt och hoppas att den går in, för lida ska vi och kära ska vi vara. Kanske lida lite för att någon har varit lite taskig eller något eller kanske knuffat till en eller liknande, då lids det. Har man aldrig fått en fot bortsprängd eller blivit intryckt i en iron maiden så är det svårt att veta vad man ska känna.
Det vankas lite rastlöst fram och tillbaka, lite otydligt och lite oklart. Någon som rör sig fast det står helt still och någon som pratar utan ett ord kommer ut. En annan har köpt en ny tröja och den tredje har ett par nya jeans. Äntligen något greppbart not att relatera till, ta på och se. att konsumtion är ett utryck i ledet för att vi inte har en aning är väl en sak men att en ny skjorta är vackrare en ett väderbitet ansikte som levt och sett är väl ändå, inte bara fel utan också väldigt väldigt synd. För så är det väl, det är skjortan som får komplimangen inte fejjan, lite för att vi inte har en susning. Ingen har ju sagt att det ansiktet är fint, det blir för personligt, vi kommer ju ändå att leva i tusen är så jag kan vänta att berätta att jag tycker att du är fin, eller att jag älskar dig. jag vet inte vad det betyder, jag har faktiskt inte en susning men det ska vara något bra och något man krämar ur sig med vånda till någon som man har varit ihop med i snitt i fyra månader. Då blir du glad och då är det roligt igen.
Nu är det ju faktiskt så att de flesta har ingen aning om någonting, man härmar och apar efter så gott det går för att hanka sig fram, och tacka fan för det. Men någonstans är det väl dags att sluta känna efter. Svider det inte så gör det inte ont och pirrar det inte i magen så är det inte någonting, absolut ingenting. Det spelar ingen roll hur trygg du känner dig eller hur snäll han är.
Lidande är ett självändamål fast det är ju kärlek också och allt det där andra med för den delen. det är skönt att knulla, det gör ont att sätta handen på en varm platta, råjeans skitar ner soffan så den blir alldeles blå, det har blivit dyrt i Stockholm och jag är faktiskt inte ensam - jag är för mig själv. Jag är inte kär men är heller inte hatad på samma sätt som jag inte är tjock men långt från smal. Annars så vet jag inte.
En vän sa till mig en gång att man ska inte sörja sina gamla relationer, man ska istället hoppas att den andra har det bra då man knappast kan ha haft det bra tillsammans då man inte längre är just det, tillsammans. Det låter väldigt enkelt och det är det faktiskt också, eftersom jag inte känner någonting så hoppas jag och tror att hon med en ny ring på fingret har det väldigt bra. Skulle jag känna efter och leta upp något i mig som inte tyckte så så är det ju fel, det var ju inte så jag tyckte. att pressa fram något konstruerat är ofta att säga vad man borde eller det som låter bra för stunden, eller i sammanhanget. det som man kanske hört något säga i samma situation.
Nu skulle inte det här inlägget handla om hjärtesorg, jag kan väl försöka tänka på någon som jag kanske gillar lite och i samma veva hoppas att hon inte gillar mig men det gör jag inte. Därför handlra inte det här inlägget om hjärtesorg.
Jag har aldrig tänkt tillbaka, någongång i livet. Affekt är ett jävla oken, men det är även tystnad och eftertänksamhet. Vi pratar om vardagliga saker och tittar på tysk design istället för att titta rätt in i dina ögon och säga att jag älskar dig så mycket så att jag kan spy.
Julia Robets spyr inte, tror jag i allfall, eller... jag vet inte.
måndag 26 april 2010
Ett värdigt liv
En inkörd bana är en inkörd bana. Det handlar om trygghet, att inte behöva tänka på vad man gör utan istället bara göra det. Det går liksom av sig självt det händer inte så mycket men så mycket behöver inte hända för det händer som sagt av sig själv. Vart går gränsen mellan trygghet och fullkomligt oförstånd. När man slutar ha en aning om vad man gör är man trygg då, är det något typ av klimax när man inte har en aning längre om varför saker och ting händer?
Orkar inte vara personlig längre, det är därför jag inte skriver i den här bloggen. Har ingen lust att leva i en relation, det är därför jag är singel (tror jag). Orkar inte heller skoja om mitt liv och min existens men gör det ändå lite för att det är den enda vägen ut, på samma sätt som tryghheten var en form av apati. Inte all trygghet men det är ju ganska märkligt. Att utmana sig själv utaqn att känna sig utmanad att sätta allt på sin spets men trots det falla tillbaka i gamla vanor.
Tryggheten är ju den enda vägen ut men just nu förväxlar jag den med det som skulle vara vardag och samtidigt det som skulle utmana i vardagen. Jag känner mig trygg ju mer jag utsätter mig och ju mer jag utsätter mig för någon tyo av fara desto mer uttråkad blir jag. Tjejer är ganska tråkiga just nu, det är halvkul att spela och skolan tickar på, det är väl lite halvkul att jobba på tidning det är ett värdigt liv men sen kanske det är just så att livet är just värdigt. det är ok, jag har inga problem med det men vad är det då alla vill eftersträva med att springa om det i slutet på dagen är värdigt? Run, run run.
Orkar inte vara personlig längre, det är därför jag inte skriver i den här bloggen. Har ingen lust att leva i en relation, det är därför jag är singel (tror jag). Orkar inte heller skoja om mitt liv och min existens men gör det ändå lite för att det är den enda vägen ut, på samma sätt som tryghheten var en form av apati. Inte all trygghet men det är ju ganska märkligt. Att utmana sig själv utaqn att känna sig utmanad att sätta allt på sin spets men trots det falla tillbaka i gamla vanor.
Tryggheten är ju den enda vägen ut men just nu förväxlar jag den med det som skulle vara vardag och samtidigt det som skulle utmana i vardagen. Jag känner mig trygg ju mer jag utsätter mig och ju mer jag utsätter mig för någon tyo av fara desto mer uttråkad blir jag. Tjejer är ganska tråkiga just nu, det är halvkul att spela och skolan tickar på, det är väl lite halvkul att jobba på tidning det är ett värdigt liv men sen kanske det är just så att livet är just värdigt. det är ok, jag har inga problem med det men vad är det då alla vill eftersträva med att springa om det i slutet på dagen är värdigt? Run, run run.
tisdag 13 april 2010
Mad Skillz, nu ska jag berätta för dig...
Jag skulle ha skrivit ner det på en liten lapp, en liten liten lapp. Ett par ord som inte nödvändigtvis behövde bilda en mening. Ett par ord där det ena skulle betyda det ena och det andra betyda det andra. Sen skulle jag ha kunnat ta min lilla lapp och klistrat den under någonting. Jag kunde ha tagit en tejpbit och klistrat lappen under ett bord. Sen när jag en dag höll på att städa och fejja, när jag rensade vintern ur de här 46 kvadraten och kliniskt gick igenom varenda vrå så skulle jag hitta den.
Jag skulle fingra och tänka vad är det här för en liten lapp, sen skulle jag ta fram den, lägga städtrasan åt sidan och slå mig ner och läsa de orden. Jag skulle till en början förmodligen inte förstå någonting, jag skulle vara lika tom som jag är till det faktum nu även då. Men efter ett tag skulle de orden börja bilda meningar som i sin tur skulle skapa minnen. Känslor skulle komma tillbaka och jag skulle börja tänka igen och förmodligen skulle jag skriva i den här bloggen.
För jag minns inte hur det var, hur det kändes att må dåligt jag minns att jag gjorde det men jag kommer inte ihåg när det var och hur det kändes, jag minns framförallt inte varför. Jag tror jag var yngre då och lite mindre vetande. Jag tror att jag byggde en massa luftslott i paralellvärldar och skapade en otrygghet som i sin tur gav en allt för stor längtan efter trygghet... jag tror jag kände efter.
Jag ska bo i Dalarna i sommar och jobba som journalist, jag är 33 år gammal... oftast ganska ensam men oftast väldigt glad. Försvaret är det sista som lämnar dig och när du hittat självbevarelsedriften är den svår att bli av med, det är som en vän som inte förstår när det räcker och vart gränsen går. Som ringer fast man tydligt klargjort att det blir inget ikväll, det blir inget igen. Men så är det ju inte för utan vänner dör man och utan självbevarelsedrift vill man dö.
Perspektiv är ett jävla otyg men det går att stänga av.
Jag skulle fingra och tänka vad är det här för en liten lapp, sen skulle jag ta fram den, lägga städtrasan åt sidan och slå mig ner och läsa de orden. Jag skulle till en början förmodligen inte förstå någonting, jag skulle vara lika tom som jag är till det faktum nu även då. Men efter ett tag skulle de orden börja bilda meningar som i sin tur skulle skapa minnen. Känslor skulle komma tillbaka och jag skulle börja tänka igen och förmodligen skulle jag skriva i den här bloggen.
För jag minns inte hur det var, hur det kändes att må dåligt jag minns att jag gjorde det men jag kommer inte ihåg när det var och hur det kändes, jag minns framförallt inte varför. Jag tror jag var yngre då och lite mindre vetande. Jag tror att jag byggde en massa luftslott i paralellvärldar och skapade en otrygghet som i sin tur gav en allt för stor längtan efter trygghet... jag tror jag kände efter.
Jag ska bo i Dalarna i sommar och jobba som journalist, jag är 33 år gammal... oftast ganska ensam men oftast väldigt glad. Försvaret är det sista som lämnar dig och när du hittat självbevarelsedriften är den svår att bli av med, det är som en vän som inte förstår när det räcker och vart gränsen går. Som ringer fast man tydligt klargjort att det blir inget ikväll, det blir inget igen. Men så är det ju inte för utan vänner dör man och utan självbevarelsedrift vill man dö.
Perspektiv är ett jävla otyg men det går att stänga av.
onsdag 13 januari 2010
Ge upp
Det var med blandade känslor jag tog emot samtalet från ett skivbolag härom veckan. Vi skulle tydligen släppa en ny skiva, helt utan vår vetskap. Vanligtvis ska man bli glad av ett sånt besked men av olika anledningar visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med informationen.
En orsak till min något milda reaktion kan ju vara att vi inte finns längre, bandet har lagt av och vi har inte spelat ihop på ett år. En annan kan vara att jag håller på med annat nu, har inte tid liksom, måste gå på folkhögskola, kristen folkhögkola, och sådär. '
Vi höll på i massa år , spelade runt i världen, levde typ på det under perioder men när det inte funkade så slutade vi eller ska jag säga gav upp, ja vi gav faktiskt upp. Ingen ville ha oss längre och det kostade mer än det smakade så vi tackade för kaffet och la diverse drömmar på hyllan för lite verklighet (och om jag har fått verklighet!).
Nu ville någon tydligen ha med oss att göra igen, nu passar det liksom, nu när vi inte vill så vill dom. Jag vet inte om någon annan vill men dom vill och tja varför inte, vi kan väl ta det ett varv till.
Det är ju på något sätt lite trist och paradoxalt att när jag inte vill så vill du. Det är lite synd att vi inte ska vilja samtidigt, det gör vi nog ibland men för att inte jinxa och för att inte trassla till det (försöka) så vill inte du, när jag vill och jag vill inte när du vill för att du inte ville när jag ville.
"Ge inte upp" är alltså lika missvisade som satser i stil med, "Den som ger han får", det är i själva verket tvärtom. Ge upp ! Ge upp den där stirrande blicken, ge upp hoppet om den där människan så kommer hon. Ge upp hoppet om att få jobbet du vill ha, du ser bara desperat ut det klär dig inte, ge upp det. Ge upp dina drömmar och gör något istället, på riktigt gör något som betyder något. Ge upp tanken på livet och lev lite istället.
Om man inte ringer det där samtalet så vet man ju inte hur det gick men ringer man det så vet man ju hur det går.
Och vem köper Cd skivor 2010, nej just det.
En orsak till min något milda reaktion kan ju vara att vi inte finns längre, bandet har lagt av och vi har inte spelat ihop på ett år. En annan kan vara att jag håller på med annat nu, har inte tid liksom, måste gå på folkhögskola, kristen folkhögkola, och sådär. '
Vi höll på i massa år , spelade runt i världen, levde typ på det under perioder men när det inte funkade så slutade vi eller ska jag säga gav upp, ja vi gav faktiskt upp. Ingen ville ha oss längre och det kostade mer än det smakade så vi tackade för kaffet och la diverse drömmar på hyllan för lite verklighet (och om jag har fått verklighet!).
Nu ville någon tydligen ha med oss att göra igen, nu passar det liksom, nu när vi inte vill så vill dom. Jag vet inte om någon annan vill men dom vill och tja varför inte, vi kan väl ta det ett varv till.
Det är ju på något sätt lite trist och paradoxalt att när jag inte vill så vill du. Det är lite synd att vi inte ska vilja samtidigt, det gör vi nog ibland men för att inte jinxa och för att inte trassla till det (försöka) så vill inte du, när jag vill och jag vill inte när du vill för att du inte ville när jag ville.
"Ge inte upp" är alltså lika missvisade som satser i stil med, "Den som ger han får", det är i själva verket tvärtom. Ge upp ! Ge upp den där stirrande blicken, ge upp hoppet om den där människan så kommer hon. Ge upp hoppet om att få jobbet du vill ha, du ser bara desperat ut det klär dig inte, ge upp det. Ge upp dina drömmar och gör något istället, på riktigt gör något som betyder något. Ge upp tanken på livet och lev lite istället.
Om man inte ringer det där samtalet så vet man ju inte hur det gick men ringer man det så vet man ju hur det går.
Och vem köper Cd skivor 2010, nej just det.
lördag 9 januari 2010
Statusuppdatering
När man tog bort ironin var bara skalet kvar. Det nya året kunde inte ha börjat bättre. Adderade en sån historia som, "hörni det hände en sjuk grej på nyår, nu ska ni få höra". Människor åberopar ord som öde, jag ligger in en snus och går därifrån. Vi behöver ingen annan stad, Stockholm gör varenda jävel glad. Det var fel storlek på Burzums aske tröja idag när jag provade den i butiken.. den liksom stramade lite över axlarna, kändes inget bra och således - det måste ha varit ödet.
Avvaktan blir svårare när tanken på att det bara är ett par timmar kvar blir på riktigt, vilket den alltid är och alltid ha varit men ursäkten är fortfarande stark. Är man inte för på är man fortfarande för av och är man inte för av så är man för på. Det ska ju vara individuellt det där, vilken individ menar du då? Den som är för på eller för av?
Känslor kan man inte göra något åt, varför gör då folk slut. Det måste väl ha varit känslorna som någon gjort något åt, än mer när folk blir ihop, är inte det att göra något åt känslorna. Nej känslorna kan man inte göra något åt. Vad kan man då göra något åt när man inte kan förutsätta en reaktion. En vild chansning är alltså att göra något åt saken, ibland, då man gör något åt saken.
Jag hatar inte spelaren och inte spelet heller för den delen. Riche hade tydligen öppet ikväll, igen. Där kanske det finns någon som jobbar med mode, någon som pysslar med reklam och någon som får knulla. Om det inte är jag som snurrar så är det någon annan.
Avvaktan blir svårare när tanken på att det bara är ett par timmar kvar blir på riktigt, vilket den alltid är och alltid ha varit men ursäkten är fortfarande stark. Är man inte för på är man fortfarande för av och är man inte för av så är man för på. Det ska ju vara individuellt det där, vilken individ menar du då? Den som är för på eller för av?
Känslor kan man inte göra något åt, varför gör då folk slut. Det måste väl ha varit känslorna som någon gjort något åt, än mer när folk blir ihop, är inte det att göra något åt känslorna. Nej känslorna kan man inte göra något åt. Vad kan man då göra något åt när man inte kan förutsätta en reaktion. En vild chansning är alltså att göra något åt saken, ibland, då man gör något åt saken.
Jag hatar inte spelaren och inte spelet heller för den delen. Riche hade tydligen öppet ikväll, igen. Där kanske det finns någon som jobbar med mode, någon som pysslar med reklam och någon som får knulla. Om det inte är jag som snurrar så är det någon annan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)