Mad Skillz, nu ska jag berätta för dig...

Jag skulle ha skrivit ner det på en liten lapp, en liten liten lapp. Ett par ord som inte nödvändigtvis behövde bilda en mening. Ett par ord där det ena skulle betyda det ena och det andra betyda det andra. Sen skulle jag ha kunnat ta min lilla lapp och klistrat den under någonting. Jag kunde ha tagit en tejpbit och klistrat lappen under ett bord. Sen när jag en dag höll på att städa och fejja, när jag rensade vintern ur de här 46 kvadraten och kliniskt gick igenom varenda vrå så skulle jag hitta den.

Jag skulle fingra och tänka vad är det här för en liten lapp, sen skulle jag ta fram den, lägga städtrasan åt sidan och slå mig ner och läsa de orden. Jag skulle till en början förmodligen inte förstå någonting, jag skulle vara lika tom som jag är till det faktum nu även då. Men efter ett tag skulle de orden börja bilda meningar som i sin tur skulle skapa minnen. Känslor skulle komma tillbaka och jag skulle börja tänka igen och förmodligen skulle jag skriva i den här bloggen.

För jag minns inte hur det var, hur det kändes att må dåligt jag minns att jag gjorde det men jag kommer inte ihåg när det var och hur det kändes, jag minns framförallt inte varför. Jag tror jag var yngre då och lite mindre vetande. Jag tror att jag byggde en massa luftslott i paralellvärldar och skapade en otrygghet som i sin tur gav en allt för stor längtan efter trygghet... jag tror jag kände efter.

Jag ska bo i Dalarna i sommar och jobba som journalist, jag är 33 år gammal... oftast ganska ensam men oftast väldigt glad. Försvaret är det sista som lämnar dig och när du hittat självbevarelsedriften är den svår att bli av med, det är som en vän som inte förstår när det räcker och vart gränsen går. Som ringer fast man tydligt klargjort att det blir inget ikväll, det blir inget igen. Men så är det ju inte för utan vänner dör man och utan självbevarelsedrift vill man dö.

Perspektiv är ett jävla otyg men det går att stänga av.