Ett värdigt liv

En inkörd bana är en inkörd bana. Det handlar om trygghet, att inte behöva tänka på vad man gör utan istället bara göra det. Det går liksom av sig självt det händer inte så mycket men så mycket behöver inte hända för det händer som sagt av sig själv. Vart går gränsen mellan trygghet och fullkomligt oförstånd. När man slutar ha en aning om vad man gör är man trygg då, är det något typ av klimax när man inte har en aning längre om varför saker och ting händer?

Orkar inte vara personlig längre, det är därför jag inte skriver i den här bloggen. Har ingen lust att leva i en relation, det är därför jag är singel (tror jag). Orkar inte heller skoja om mitt liv och min existens men gör det ändå lite för att det är den enda vägen ut, på samma sätt som tryghheten var en form av apati. Inte all trygghet men det är ju ganska märkligt. Att utmana sig själv utaqn att känna sig utmanad att sätta allt på sin spets men trots det falla tillbaka i gamla vanor.

Tryggheten är ju den enda vägen ut men just nu förväxlar jag den med det som skulle vara vardag och samtidigt det som skulle utmana i vardagen. Jag känner mig trygg ju mer jag utsätter mig och ju mer jag utsätter mig för någon tyo av fara desto mer uttråkad blir jag. Tjejer är ganska tråkiga just nu, det är halvkul att spela och skolan tickar på, det är väl lite halvkul att jobba på tidning det är ett värdigt liv men sen kanske det är just så att livet är just värdigt. det är ok, jag har inga problem med det men vad är det då alla vill eftersträva med att springa om det i slutet på dagen är värdigt? Run, run run.