Ett värdigt liv

En inkörd bana är en inkörd bana. Det handlar om trygghet, att inte behöva tänka på vad man gör utan istället bara göra det. Det går liksom av sig självt det händer inte så mycket men så mycket behöver inte hända för det händer som sagt av sig själv. Vart går gränsen mellan trygghet och fullkomligt oförstånd. När man slutar ha en aning om vad man gör är man trygg då, är det något typ av klimax när man inte har en aning längre om varför saker och ting händer?

Orkar inte vara personlig längre, det är därför jag inte skriver i den här bloggen. Har ingen lust att leva i en relation, det är därför jag är singel (tror jag). Orkar inte heller skoja om mitt liv och min existens men gör det ändå lite för att det är den enda vägen ut, på samma sätt som tryghheten var en form av apati. Inte all trygghet men det är ju ganska märkligt. Att utmana sig själv utaqn att känna sig utmanad att sätta allt på sin spets men trots det falla tillbaka i gamla vanor.

Tryggheten är ju den enda vägen ut men just nu förväxlar jag den med det som skulle vara vardag och samtidigt det som skulle utmana i vardagen. Jag känner mig trygg ju mer jag utsätter mig och ju mer jag utsätter mig för någon tyo av fara desto mer uttråkad blir jag. Tjejer är ganska tråkiga just nu, det är halvkul att spela och skolan tickar på, det är väl lite halvkul att jobba på tidning det är ett värdigt liv men sen kanske det är just så att livet är just värdigt. det är ok, jag har inga problem med det men vad är det då alla vill eftersträva med att springa om det i slutet på dagen är värdigt? Run, run run.

Mad Skillz, nu ska jag berätta för dig...

Jag skulle ha skrivit ner det på en liten lapp, en liten liten lapp. Ett par ord som inte nödvändigtvis behövde bilda en mening. Ett par ord där det ena skulle betyda det ena och det andra betyda det andra. Sen skulle jag ha kunnat ta min lilla lapp och klistrat den under någonting. Jag kunde ha tagit en tejpbit och klistrat lappen under ett bord. Sen när jag en dag höll på att städa och fejja, när jag rensade vintern ur de här 46 kvadraten och kliniskt gick igenom varenda vrå så skulle jag hitta den.

Jag skulle fingra och tänka vad är det här för en liten lapp, sen skulle jag ta fram den, lägga städtrasan åt sidan och slå mig ner och läsa de orden. Jag skulle till en början förmodligen inte förstå någonting, jag skulle vara lika tom som jag är till det faktum nu även då. Men efter ett tag skulle de orden börja bilda meningar som i sin tur skulle skapa minnen. Känslor skulle komma tillbaka och jag skulle börja tänka igen och förmodligen skulle jag skriva i den här bloggen.

För jag minns inte hur det var, hur det kändes att må dåligt jag minns att jag gjorde det men jag kommer inte ihåg när det var och hur det kändes, jag minns framförallt inte varför. Jag tror jag var yngre då och lite mindre vetande. Jag tror att jag byggde en massa luftslott i paralellvärldar och skapade en otrygghet som i sin tur gav en allt för stor längtan efter trygghet... jag tror jag kände efter.

Jag ska bo i Dalarna i sommar och jobba som journalist, jag är 33 år gammal... oftast ganska ensam men oftast väldigt glad. Försvaret är det sista som lämnar dig och när du hittat självbevarelsedriften är den svår att bli av med, det är som en vän som inte förstår när det räcker och vart gränsen går. Som ringer fast man tydligt klargjort att det blir inget ikväll, det blir inget igen. Men så är det ju inte för utan vänner dör man och utan självbevarelsedrift vill man dö.

Perspektiv är ett jävla otyg men det går att stänga av.