Går det?

När jag växte upp så bråkade inte mina föräldrar, aldrig. Jag har idag fått reda på att dom visst bråkade men dom gjorde det utan att jag varken hörde eller såg. Hade jag sett något eller för den delen hört dom överhuvudtaget höja rösten mot varandra så hade jag nog, sju år gammal tagit ett rakblad och börjat gnida det mot armen, jag var nämligen aningen dramatisk som barn. I tredje klass frågade min klasskamrat Linn en dag om jag hade kavaj på mig, enligt mig var det en kofta och frågan gjorde mig så ursinnig att jag i sprang hem gråtandes, i strumpläster, i December.

Mina föräldrar ville inte göra mig orolig, för det fanns inget att oroa sig för, dom var ju ihop, inte skulle väl dom besvära sitt lilla barn med lite tjaffs, det betydde ju ingenting, dom skulle ju inte skiljas, bara rensa luften lite.

Det gick ju bra det där för idag är dom fortfarande ihop. Mamma har inte tagit ut skillsmässa för att en karl fick henne att skratta en gång 92, inte heller pappa trots att han haft många tillfällen att roffa åt sig en ny kvinna under oräkneliga samtal av olöslig skillsmässoterapi. Nej då dom kämpade på, för det ska man ju, eller skulle man iallafall.

Går det att göra det idag, att ta ett djupt andetag, spotta lite i händerna och kämpa på lite, bara lite? Går det att med alla karriärer och alla jävla lockelser att bara köra på med tanken att det här är ju fantastiskt, det här ska vi göra... för alltid.

Hur fruktansvärt jobbigt det än kan vara eller hur snygg den där nya kan se ut 03:30 så kvarstår ju faktum: Ett år senare är det inte så exotiskt längre, det är aldrig det. Måste kärlek vara vacker? Kan den inte bara ibland få vara. Utan frågor, utan krav och utan förväntningar?

Jag vet inte varför allt är så svårt idag, varför vi gör det så svårt. Träffar man någon som är rätt så får man väl någonstans fatta att man kanske inte träffar så många andra som är lika rätt, vart kommer egot ifrån? Vart kommer slöheten och passiviteten ifrån? Visst det är alltid lättare att riva ner än att fixa upp. Framförallt hur kan svaret på "Går det"? Vara ja när det gäller precis allt förutom en relation. Jag känner inte för att vara konsekvent i den frågan det skulle bli så konstigt. Går det att gå upp imorgon bitti..njae. Går det att åka på semester snart? Vi får se hur vi gör. Går det att köpa lite middag? Det får framtiden utvisa....

Alla man har varit ihop med tills idag är man ju inte ihop med längre så visst, det finns en viss statistik som lyser i blinkande rött, "Det går inte". Men det var väl någonstans målet med alla karriärer, bostadsrätter och uppvisningar, att den där sista poletten skulle trilla ner tillslut. Det är klart att det går.

I Ödeshög

Ensamhet kan te sig på olika sätt. Just nu är jag ensam… i Ödeshög. Jo jag befinner mig i Ödeshög, ett samhälle söder ut i Sverige. Här är alla ensamma. Byborna hävdar själva att det är lugnt och skönt här i Ödeshög, inte ensamt. Pratade tex med Majken igår, hon är väl 70 something och när jag påstod att det här med Ödeshög inte var så mycket att hänga i granen höll inte Majken alls med. Hon menade att det var fin natur, lugnt och skönt och.. ja lugnt och skönt. Jag blir lite sorgesen när jag pratar med Majken. Det finns ju en hel värld där ute med massa roligheter och hon vill bara sitta i Ödeshög och har det lugnt, hennes barn driver tydligen macken här, underförstått.. stålarna rullar in, jo jo.

Hade jag varit i London eller kanske i bara en riktig stad så hade jag nog inte känt den här tomheten på samma sätt. Det händer ju ingenting här, det står liksom still och i den här stillheten irrar jag runt och letar efter liv, efter människor som vill framåt eller bara efter en pub så jag kan coola ner mig lite. Men inget av ovanstående erbjuds och därför känner jag mig ensam.

Mina tankar blir väldigt påtagliga i Ödeshög, det finns inget att blocka med här, det går liksom inte att parera.. det bara väller över mig, som en flod, som en jävla Ödeshögflod. Jag funderar hit och dit men kommer inte fram till något, kommer inte ens på något att skriva det är bara träd, lador.. Majken och åter träd.

Är det nu jag ska ta itu med dom riktiga känslaorna och få svar på sånt som Stockholm plockar ur dig så fort du sätter din fot där, är det därför jag känner mig ensam för att det här är på riktigt, riktiga människor som lever riktiga liv och som därmed erbjuder helt ärliga och riktiga sinnesstämningar? Jag kanske är ensam, jag kanske är mer ensam än vad jag någonsin vågat drömma om. Det är ju jag som ringer.. som skickar det där sista messet, som går först från festen och kanske oftast också kommer först. Nej, det är nog bara Ödeshög… fan bara namnet liksom.. Ödeshög, fy fan.

Det är konstigt

Eftersom jag blivit lite till åren, inte gammal utan bara lite äldre, nöjdare och trindare fick jag idag besöka kiropraktorn. Ryggen är väl inte riktigt vad den en gång var och jag fick godtyckligt ligga på en brits varpå han bände och vred. Efter det började han berätta om hur allt hängde ihop. Mina tankegångar med min ryggs hälsa. Mina nerver med mina fötter och det första med det sjunde. Jag satt och lyssnade och tänkte vad konstigt, vad konstigt allting är.

Det är ganska konstigt att man går upp varje morgon och går till jobbet. Det är också konstigt att man säger till folk typ vad man tycker och inte precis vad man tänker. Men något som är väldigt konstigt och lite synd är att om jag hatar någon så hatar den mig tillbaka men om jag älskar någon så älskar inte den mig tillbaka.... alltid alltså, ibland blir man älskad tillbaka men man blir fan alltid hatad tillbaka... Det är konstigt.

Vulcanusvägen 72, vad hände sen?

När jag var liten bodde det en tjej på andra sidan gatan. Hon hette Astrid och sa aldrig speciellt mycket, knappt hej. Jag sa inte hej till henne heller hennes osäkerhet smittade av sig och gjorde mig skraj... Visst, hade jag kläckt ur mig ett hej så hade jag förmodligen fått ett tillbaka men jag vågade inte ta chansen, risken att misslyckas och bara få en tomt stirrande blick från den här finlands/svenska varelsen var för stor.

Några hus bort bodde en typ som hette Micke. Han var lång stor och jävligt taskig.. vi var sk vänner men när folk tittade bort skulle han lik förbannat nypa till mig i magen eller något dylikt. Jag hatade honom men om han var läskig så var hans farsa värre och med hans utbredda "min grabb har inte gjort något" Attityd gick det inte att komma åt Micke, det var bara att le och spela med.. vara bästa vän osv.

På gatan bodde också Jonte, gud hade varit allt annat än snäll mot honom. Jonte var rödhårig och helt befriad från allt vad pigment heter. Han stoppade snorkråkorna i munnen och stammade, ibland fick han inte ur sig ett ord utan bara låg på samma bokstav och försökte ta sig vidare. Det var bra att Jonte fanns för han kunde man alltid trampa till lite när Micke varit jävlig, sätta sig lite bekvämt på honom för att inte känna sig minst.

På gatan bodde också massa tjejer som har massa barn idag och är frånskilda, nygifta, på smällen och gifta igen omvartannat.

Med facit i hand så har det väl inte hänt så där sjukt mycket, vet jag inte att det finns hej tillbaka garanti så håller jag nog helst igen. Jag tycker fortfarande inte om stora karlar som jävlas mig mig men om dom gör det så tar jag ut det på någon mindre, som Riche liksom, sjumilablick, nypa i häcken gå ut och nita på någon... eller jag vet inte. Såhär 20 år senare... ja ja så kan det vara.

Om allt ändå bara kunde får vara åt helvete.

Ett par dagar efter Kurt Cobains död satt jag vi fyrisån i Uppsala med ett par vänner. Vi knäppte några öl, pratade skit och hade kul. Efter ett par, tre öl reser jag mig upp, springer mot ån och skriker, JAG SKA DÖÖÖÖÖ!! NU HOPPAR JAG III. Mina vänner for upp, satte efter mig och hann precis stoppa mig vid åkanten. Det här upprepades ett tiotal gånger under kvällen. Jag far upp springer skrikande mot å kanten, dom sätter efter... några meter före ån saktar jag in så dom ska hinna ifatt, dom river ner mig, vi gråter lite sen går vi tillbaka och sätter oss igen... inge konstigt.

Jag vill inte tacka E-H och Haag idag för att dom räddade mitt liv för jag hade aldrig trillat i någon å, allt var självklart så minutiöst planerat att dom hela tiden precis hann ifatt mig, just precis. Jag kan däremot tacka dom för att dom överhuvudtaget orkade resa på sig och ränna efter varje gång jag skulle i den där ån, det var en kärlekshandling från deras sida och det var väl lite det jag eftersökte, där vid fyrisån 16 år gammal.

Jag fick må dåligt för att min idol hade tagit livet av sig, och må dåligt är ju som alla vet det näst bästa som finns efter att bli tyckt synd om, och det blev jag ju, för att jag skulle hoppa i ån så var det ju så klart synd om mig. En kanonkväll kan tyckas... men jag vet inte.

Folk i U länder vill ju ha mat och må bra, och vi i Sverige vill ju svälta och må dåligt, det är ju även fast man vaknar upp på 48 kvm, ler när man ser sig i spegeln, sätter på sig sina finaste kläder, träffar den man tycker allra mest om, gör precis det man vill, köper precis det man vill ha... och sen blir allt skit... för att det kom en liten jävla grusbit i den här fantastiska välfungerande maskinen... en liten liten jävla grusskit.. nästan osynlig fick maskinen att stanna. Man startar om den.. den hostar.. spottar fräser lite sen börjar den gå igen.. som en katt.. den gör det några gånger men vad jag är skraj för är om den där maskinen inte startar en dag... att den har gått sönder på riktigt, den går liksom inte att reparera, för en mikroskopisk jävla grusbit så gick allt det där fina sönder.. nej fy fan.

Lite helvete är bra så man uppskattar det som är bra, ett helvete är enklare.. och stundtals vackrare men det går inte att leva så, det går inte att vara så för allt går ju sönder till slut...

Man kan nästan hoppa i fyrisån, och tycka att allt är ett rent helvete. Man kan släpa sig hem från Berns 04:30 en December natt utan att ha fått något... nej det kanske inte är så jävla kul men vafan gjorde du där då när du kunde suttit hemma och spelat monopol med din fru, som både du och jag förmodligen haft vid det här laget om allt inte hade varit så jävla jobbigt hela tiden. Jag tycker inte att något är skit längre... lite grus i maskineriet kanske, men det är bara att dammsuga ut, den ska vara helt ren till nyår.

Spreten pt2

Jo jag vet det hör ju till att det ska tas en öl när solen tittar fram. När sommaren är här i allmänhet och semstern i synnerhet, japp då ska det korkas upp så det står härliga till. Jag hakade på det nu i somras, jag tänkte ähh jag kan väl unna mig en kall, det är ju kutym.. som svensk. Brukar vanligtvis inte blanda in min nationalitet i något jag gör men när det ska tas en öl, ja varför inte.. alla andra gör det ju.

Det blev några öl efter den där väldigt tveksamma vita månaden i maj. Det bar av till frankrike.. och som alla vet så dricker man ju där, ja då får ju jag också dricka. Sen Norrland och vad gör man i norrland? Jo man dricker, så då dricker jag också jag vill ju inte sticka ut, gilla läget och prata till bönder på bönders språk, sån är jag.

Under hela sommaren har jag också spelat mycket och en bassist som inte knäcker några bärs är väl knappast en bassist, alla andra gör det ju. Nu i Lördags hände det igen. Jag råkade göra det som jag i april lovade mig själv att aldrig igen göra: Bli för full. Jag missuppfattade min förmåga eller kanske tolerans och blev ja aprak. Kunde knappt stå upp, visste inte vad jag hette och sa saker som jag kommer få äta upp väldigt väldigt länge.

Jag gick på det där gamla tricket igen, ett av dom äldre i boken, tricket "Nu kör vi!!!" Träffade en gammal vän, och det är faktiskt en gammal vän då både han och jag börjar bli gamla.. alldeles för gamla för att stå på sturehof 20:00 utan att veta vart vi är.

Jag har inte hunnit fundera så mycket på det här än men har kommit fram till ett par saker, det är spriten och inte jag som bestämmer. Utan sprit är det tråkigt och utan sprit är jag rädd. Jag vet att jag är både roligare och trevligare om jag låter bli men det blir inte så.

Jag tror fortfarande det finns hopp för mig för någonstans därinne så vet jag att jag är jävligt bra men med sprit en nolla... jag kan tro att det är hoppfullt men det får väl framtiden utvisa... och jag bevisa. Fan spriten, nu räcker det lite grann kan jag känna... det är bra nu.

(och för dig som uppskattade det här inlägget kan jag även rekomendera inlägget "Spreten" från den 21 april) Trevlig läsning!