Vuxen

Från att ha sparkat lite lätt på en pingisbool, eller inte sparkat den for ju iväg med vinden men hursomhelst så fångade jag upp den igen. Den växte till en tennisboll och efter många om och men sköt jag ett lok med tusen vagnar framför mig. Det var tungt, var tvungen att kippa efter andan mest hela tiden. Folk vinkade när dem åkte förbi, vinkade och log glatt. Någon sa " det ser jobbigt ut det där, vill du ha skjuts?" Jag log tillbaka, envis och med ett fallande flin " Nej nej det är ingen fara, jag kommer ifatt åk ni så ses vi därframme sen" Jag puttade och frustade bestämde att att det var inte jobbigt, det skulle funka jag skulle få det att funka. jag kom aldrig ifatt istället så när jag satt där en dag, dyngsur av svett med en öl i handen så kom den ifatt mig. Den jag hade skjutit på som bara blivit tyngre och tyngre hade tagit ett varv, sen ett r varv och nu stod den där och flinade lite som nu fick jag dig: Vuxen hade gjort entrè, det gick liksom inte att fly längre.

Det var å ena sidan rätt skönt att slippa gömma sig längre, det gick ju inte jag var påkommen för längesen nu skulle man bara lära sig att handskas med den och allt vad det innebär och egentligen nu när jag visste att det var ett faktum så visste jag det men det gick inte att precisera, vad var det som hade hänt?

Jag började tänka mindre, jag började se saker för vad de är och jag började glömma bort kärleken. den som jag värderat högst både när jag haft den och inte haft den började ta kindre och mindre plats i mitt liv både rent mentalt och rent fysiskt men jag tänkte inte så mycket på det för jag tänkte ju mindre. Kärleken var något för dem och något som tillhörde ungdomen. Jag började uppfatta innebörden av utrycket, "Det kommer med att bli vuxen" och tönkte lite innan jag släckte lampan att :ja, det kommer väl med att bli vuxen.

Kärleken som hade varit något som jag trodde försvann när vardagen kom, som blev mindre när jag inte underhöll den och som hela tiden hade förvirrat så pass att jag puttat och sjutit för att slippa den dagen då vuxenvärlden skulle ta kol på allt visade sig vara exakt tvärtom. Min idè om kärleken var ju hela tiden min idè om mig själv, den hade aldrig haft något med en annan åerson att göra. de stunder när det funnits en annan person hade jag varit så noga , i min ungdomliga enfald, att projecera min idè att jag faktiskt aldrig kunnat haft en aning om vad det var, men det vet jag nu.

Nej det är väl ett steg att bli vuxen, att man bryr sig mindre om kärleken, det hör till ungdomen. det handlar om att fungera med någon som vuxen. Att ha det bra, att ha det ganska bra. Att dela och att gemensamt se till så att vardagen går. Att vara vuxen. det är skönt att vara vuxen, det finns ingen udd på det och det finns inget som är bra med det, heller inget dåligt men det kommer en del saker med att vara vuxen,

Jag pratade med något av vad man skulle kunna kalla för en vän häromdagen om att just vara vuxen. Vi fastslog båda att vi nog var just det, vuxna. det är lite synd kan jag tycka mest för att det hade varit intressant om vi träffats under andra omständigheter med annorlunda bagage, fast nu är vi ju istäöllet vuxna

Inte en susning

jag skulle vilja säga några ord om hjärtesorg, men det kan jag inte. Jag har inte ont i hjärtat och kan därför varken prata om eller relatera till hjärtesorg men det hade varit på sin plats. Det finns få saker som är så tacksamt att skriva några rader om,som just hjärtesorg. Det är också ett tillstånd som endast verkar i nuet, det finns när det finns och det går inte att göra något åt det, man kan fastna i det men då fastnar man nog snarare om idèn om vad hjärtesorg är. Det kan vara mycket och väldigt förvirrande.

En film med Julia Roberts kan beskriva det på sitt sätt ett ofta, högt troligt, rimligt och skapligt verklighets troget sätt... kan man tro. Men så är det förstås inte. Det i kombination med omgivning och annat skit skapar då såklart en scablonkänlsa, någon slags placebo variant av den ökända värken folk går runt och vrider och vänder på sig, säger sig sakna någon som inte vill ha med dem att göra, luktar på en citron för att få fram en tillstymmelse till tår och ringer plakata fyra på morgonen för att få empatier, och det fiunkar. Klart det funkar för vi har ju inte en susning.

Har man inte upplevt lidande så är det svårt att lida och har man inte upplevt kärlek så är det svårt att vara kär. Man får köra på volley helt enkelt och hoppas att den går in, för lida ska vi och kära ska vi vara. Kanske lida lite för att någon har varit lite taskig eller något eller kanske knuffat till en eller liknande, då lids det. Har man aldrig fått en fot bortsprängd eller blivit intryckt i en iron maiden så är det svårt att veta vad man ska känna.

Det vankas lite rastlöst fram och tillbaka, lite otydligt och lite oklart. Någon som rör sig fast det står helt still och någon som pratar utan ett ord kommer ut. En annan har köpt en ny tröja och den tredje har ett par nya jeans. Äntligen något greppbart not att relatera till, ta på och se. att konsumtion är ett utryck i ledet för att vi inte har en aning är väl en sak men att en ny skjorta är vackrare en ett väderbitet ansikte som levt och sett är väl ändå, inte bara fel utan också väldigt väldigt synd. För så är det väl, det är skjortan som får komplimangen inte fejjan, lite för att vi inte har en susning. Ingen har ju sagt att det ansiktet är fint, det blir för personligt, vi kommer ju ändå att leva i tusen är så jag kan vänta att berätta att jag tycker att du är fin, eller att jag älskar dig. jag vet inte vad det betyder, jag har faktiskt inte en susning men det ska vara något bra och något man krämar ur sig med vånda till någon som man har varit ihop med i snitt i fyra månader. Då blir du glad och då är det roligt igen.

Nu är det ju faktiskt så att de flesta har ingen aning om någonting, man härmar och apar efter så gott det går för att hanka sig fram, och tacka fan för det. Men någonstans är det väl dags att sluta känna efter. Svider det inte så gör det inte ont och pirrar det inte i magen så är det inte någonting, absolut ingenting. Det spelar ingen roll hur trygg du känner dig eller hur snäll han är.
Lidande är ett självändamål fast det är ju kärlek också och allt det där andra med för den delen. det är skönt att knulla, det gör ont att sätta handen på en varm platta, råjeans skitar ner soffan så den blir alldeles blå, det har blivit dyrt i Stockholm och jag är faktiskt inte ensam - jag är för mig själv. Jag är inte kär men är heller inte hatad på samma sätt som jag inte är tjock men långt från smal. Annars så vet jag inte.

En vän sa till mig en gång att man ska inte sörja sina gamla relationer, man ska istället hoppas att den andra har det bra då man knappast kan ha haft det bra tillsammans då man inte längre är just det, tillsammans. Det låter väldigt enkelt och det är det faktiskt också, eftersom jag inte känner någonting så hoppas jag och tror att hon med en ny ring på fingret har det väldigt bra. Skulle jag känna efter och leta upp något i mig som inte tyckte så så är det ju fel, det var ju inte så jag tyckte. att pressa fram något konstruerat är ofta att säga vad man borde eller det som låter bra för stunden, eller i sammanhanget. det som man kanske hört något säga i samma situation.

Nu skulle inte det här inlägget handla om hjärtesorg, jag kan väl försöka tänka på någon som jag kanske gillar lite och i samma veva hoppas att hon inte gillar mig men det gör jag inte. Därför handlra inte det här inlägget om hjärtesorg.

Jag har aldrig tänkt tillbaka, någongång i livet. Affekt är ett jävla oken, men det är även tystnad och eftertänksamhet. Vi pratar om vardagliga saker och tittar på tysk design istället för att titta rätt in i dina ögon och säga att jag älskar dig så mycket så att jag kan spy.
Julia Robets spyr inte, tror jag i allfall, eller... jag vet inte.