Boston54 - Ett värdigt liv.

En värdig person

2011-03-22T12:07:00.000-07:00

Körsbär, jordgubbar och lite vin. Så minns jag dig. Som en person. Som aldrig gjort. Mig besviken. Och jag minns hur. Du ler mot mig.Håller mig. Så hårt du kan.
Jag minns också hut mina ideer vandrade fritt hur jag tänkte och vände allt ut och in. Hur jag vände mig själv ut och in tills jag kröp ur skinnet och ålad ur varje situation, varje ide om hur det skulle vara. Hur jag kände och kände efter. Jag kände efter för att känna och för att inget kändes igen längre. Allting förändrades men jag stod kvar. aAla blev gamla men jag var ett barn. Jag gjorde fel och ni gjorde rätt men nu har jag gjort det, gjort det alla med spännd förväntan väntat och väntat på. Jag har stängt av, köpt en del av verkligheten. Köpte mig en bit vardag för runt 200.000. Köpte mig en framtid kanske vissa säger. En tårtbitsformad sådan.
Och sen frågar du varför jag tycker det är jobbigt, varför jag motvilligt fortsätter med det här så kallade livet. Jag frågar dig varför du är glad, varför du ler, varför är du glad? Är det för att allt brinner? Allt som inte ska brinna brinner och allt som borde brinna är släckt. Inte ens en tillstymmelse av glöd men fortfarande så skrattar du fast du verkar inge glad och jag kan förstå det för du sätter i halsen hela tiden, dina ögon ler inte. Och så frågar du varför jag inte vill.

Jag vill verkligen för jag vill inte minnas, jag vill inte tänka på hur det var förut för jag behöver inte göra det, jag kan göra det igen och igen. Jag minns när Kalles pappa drunknade. Vi stod och tittade på båren som snurrade runt ute i vattnet. Jag minns när han fiskades upp en vecka senare och jag minns hur livet gick vidare. Jag kommer alltid att minnas honom för den han var men jag kommer aldrig sitta och minnas. Jag kommer inte komma ihåg hur kul det var för jag vet hur kul det kommer att bli. Och jag kommer aldrig att minnas all skit men jag kommer alltid minnas dig.

Vuxen

2010-11-22T13:50:00.000-08:00

Från att ha sparkat lite lätt på en pingisbool, eller inte sparkat den for ju iväg med vinden men hursomhelst så fångade jag upp den igen. Den växte till en tennisboll och efter många om och men sköt jag ett lok med tusen vagnar framför mig. Det var tungt, var tvungen att kippa efter andan mest hela tiden. Folk vinkade när dem åkte förbi, vinkade och log glatt. Någon sa " det ser jobbigt ut det där, vill du ha skjuts?" Jag log tillbaka, envis och med ett fallande flin " Nej nej det är ingen fara, jag kommer ifatt åk ni så ses vi därframme sen" Jag puttade och frustade bestämde att att det var inte jobbigt, det skulle funka jag skulle få det att funka. jag kom aldrig ifatt istället så när jag satt där en dag, dyngsur av svett med en öl i handen så kom den ifatt mig. Den jag hade skjutit på som bara blivit tyngre och tyngre hade tagit ett varv, sen ett r varv och nu stod den där och flinade lite som nu fick jag dig: Vuxen hade gjort entrè, det gick liksom inte att fly längre.

Det var å ena sidan rätt skönt att slippa gömma sig längre, det gick ju inte jag var påkommen för längesen nu skulle man bara lära sig att handskas med den och allt vad det innebär och egentligen nu när jag visste att det var ett faktum så visste jag det men det gick inte att precisera, vad var det som hade hänt?

Jag började tänka mindre, jag började se saker för vad de är och jag började glömma bort kärleken. den som jag värderat högst både när jag haft den och inte haft den började ta kindre och mindre plats i mitt liv både rent mentalt och rent fysiskt men jag tänkte inte så mycket på det för jag tänkte ju mindre. Kärleken var något för dem och något som tillhörde ungdomen. Jag började uppfatta innebörden av utrycket, "Det kommer med att bli vuxen" och tönkte lite innan jag släckte lampan att :ja, det kommer väl med att bli vuxen.

Kärleken som hade varit något som jag trodde försvann när vardagen kom, som blev mindre när jag inte underhöll den och som hela tiden hade förvirrat så pass att jag puttat och sjutit för att slippa den dagen då vuxenvärlden skulle ta kol på allt visade sig vara exakt tvärtom. Min idè om kärleken var ju hela tiden min idè om mig själv, den hade aldrig haft något med en annan åerson att göra. de stunder när det funnits en annan person hade jag varit så noga , i min ungdomliga enfald, att projecera min idè att jag faktiskt aldrig kunnat haft en aning om vad det var, men det vet jag nu.

Nej det är väl ett steg att bli vuxen, att man bryr sig mindre om kärleken, det hör till ungdomen. det handlar om att fungera med någon som vuxen. Att ha det bra, att ha det ganska bra. Att dela och att gemensamt se till så att vardagen går. Att vara vuxen. det är skönt att vara vuxen, det finns ingen udd på det och det finns inget som är bra med det, heller inget dåligt men det kommer en del saker med att vara vuxen,

Jag pratade med något av vad man skulle kunna kalla för en vän häromdagen om att just vara vuxen. Vi fastslog båda att vi nog var just det, vuxna. det är lite synd kan jag tycka mest för att det hade varit intressant om vi träffats under andra omständigheter med annorlunda bagage, fast nu är vi ju istäöllet vuxna

Inte en susning

2010-11-04T13:03:00.000-07:00

jag skulle vilja säga några ord om hjärtesorg, men det kan jag inte. Jag har inte ont i hjärtat och kan därför varken prata om eller relatera till hjärtesorg men det hade varit på sin plats. Det finns få saker som är så tacksamt att skriva några rader om,som just hjärtesorg. Det är också ett tillstånd som endast verkar i nuet, det finns när det finns och det går inte att göra något åt det, man kan fastna i det men då fastnar man nog snarare om idèn om vad hjärtesorg är. Det kan vara mycket och väldigt förvirrande.

En film med Julia Roberts kan beskriva det på sitt sätt ett ofta, högt troligt, rimligt och skapligt verklighets troget sätt... kan man tro. Men så är det förstås inte. Det i kombination med omgivning och annat skit skapar då såklart en scablonkänlsa, någon slags placebo variant av den ökända värken folk går runt och vrider och vänder på sig, säger sig sakna någon som inte vill ha med dem att göra, luktar på en citron för att få fram en tillstymmelse till tår och ringer plakata fyra på morgonen för att få empatier, och det fiunkar. Klart det funkar för vi har ju inte en susning.

Har man inte upplevt lidande så är det svårt att lida och har man inte upplevt kärlek så är det svårt att vara kär. Man får köra på volley helt enkelt och hoppas att den går in, för lida ska vi och kära ska vi vara. Kanske lida lite för att någon har varit lite taskig eller något eller kanske knuffat till en eller liknande, då lids det. Har man aldrig fått en fot bortsprängd eller blivit intryckt i en iron maiden så är det svårt att veta vad man ska känna.

Det vankas lite rastlöst fram och tillbaka, lite otydligt och lite oklart. Någon som rör sig fast det står helt still och någon som pratar utan ett ord kommer ut. En annan har köpt en ny tröja och den tredje har ett par nya jeans. Äntligen något greppbart not att relatera till, ta på och se. att konsumtion är ett utryck i ledet för att vi inte har en aning är väl en sak men att en ny skjorta är vackrare en ett väderbitet ansikte som levt och sett är väl ändå, inte bara fel utan också väldigt väldigt synd. För så är det väl, det är skjortan som får komplimangen inte fejjan, lite för att vi inte har en susning. Ingen har ju sagt att det ansiktet är fint, det blir för personligt, vi kommer ju ändå att leva i tusen är så jag kan vänta att berätta att jag tycker att du är fin, eller att jag älskar dig. jag vet inte vad det betyder, jag har faktiskt inte en susning men det ska vara något bra och något man krämar ur sig med vånda till någon som man har varit ihop med i snitt i fyra månader. Då blir du glad och då är det roligt igen.

Nu är det ju faktiskt så att de flesta har ingen aning om någonting, man härmar och apar efter så gott det går för att hanka sig fram, och tacka fan för det. Men någonstans är det väl dags att sluta känna efter. Svider det inte så gör det inte ont och pirrar det inte i magen så är det inte någonting, absolut ingenting. Det spelar ingen roll hur trygg du känner dig eller hur snäll han är.
Lidande är ett självändamål fast det är ju kärlek också och allt det där andra med för den delen. det är skönt att knulla, det gör ont att sätta handen på en varm platta, råjeans skitar ner soffan så den blir alldeles blå, det har blivit dyrt i Stockholm och jag är faktiskt inte ensam - jag är för mig själv. Jag är inte kär men är heller inte hatad på samma sätt som jag inte är tjock men långt från smal. Annars så vet jag inte.

En vän sa till mig en gång att man ska inte sörja sina gamla relationer, man ska istället hoppas att den andra har det bra då man knappast kan ha haft det bra tillsammans då man inte längre är just det, tillsammans. Det låter väldigt enkelt och det är det faktiskt också, eftersom jag inte känner någonting så hoppas jag och tror att hon med en ny ring på fingret har det väldigt bra. Skulle jag känna efter och leta upp något i mig som inte tyckte så så är det ju fel, det var ju inte så jag tyckte. att pressa fram något konstruerat är ofta att säga vad man borde eller det som låter bra för stunden, eller i sammanhanget. det som man kanske hört något säga i samma situation.

Nu skulle inte det här inlägget handla om hjärtesorg, jag kan väl försöka tänka på någon som jag kanske gillar lite och i samma veva hoppas att hon inte gillar mig men det gör jag inte. Därför handlra inte det här inlägget om hjärtesorg.

Jag har aldrig tänkt tillbaka, någongång i livet. Affekt är ett jävla oken, men det är även tystnad och eftertänksamhet. Vi pratar om vardagliga saker och tittar på tysk design istället för att titta rätt in i dina ögon och säga att jag älskar dig så mycket så att jag kan spy.
Julia Robets spyr inte, tror jag i allfall, eller... jag vet inte.

Ett värdigt liv

2010-04-26T12:51:00.000-07:00

En inkörd bana är en inkörd bana. Det handlar om trygghet, att inte behöva tänka på vad man gör utan istället bara göra det. Det går liksom av sig självt det händer inte så mycket men så mycket behöver inte hända för det händer som sagt av sig själv. Vart går gränsen mellan trygghet och fullkomligt oförstånd. När man slutar ha en aning om vad man gör är man trygg då, är det något typ av klimax när man inte har en aning längre om varför saker och ting händer?

Orkar inte vara personlig längre, det är därför jag inte skriver i den här bloggen. Har ingen lust att leva i en relation, det är därför jag är singel (tror jag). Orkar inte heller skoja om mitt liv och min existens men gör det ändå lite för att det är den enda vägen ut, på samma sätt som tryghheten var en form av apati. Inte all trygghet men det är ju ganska märkligt. Att utmana sig själv utaqn att känna sig utmanad att sätta allt på sin spets men trots det falla tillbaka i gamla vanor.

Tryggheten är ju den enda vägen ut men just nu förväxlar jag den med det som skulle vara vardag och samtidigt det som skulle utmana i vardagen. Jag känner mig trygg ju mer jag utsätter mig och ju mer jag utsätter mig för någon tyo av fara desto mer uttråkad blir jag. Tjejer är ganska tråkiga just nu, det är halvkul att spela och skolan tickar på, det är väl lite halvkul att jobba på tidning det är ett värdigt liv men sen kanske det är just så att livet är just värdigt. det är ok, jag har inga problem med det men vad är det då alla vill eftersträva med att springa om det i slutet på dagen är värdigt? Run, run run.

Mad Skillz, nu ska jag berätta för dig...

2010-04-13T10:02:00.000-07:00

Jag skulle ha skrivit ner det på en liten lapp, en liten liten lapp. Ett par ord som inte nödvändigtvis behövde bilda en mening. Ett par ord där det ena skulle betyda det ena och det andra betyda det andra. Sen skulle jag ha kunnat ta min lilla lapp och klistrat den under någonting. Jag kunde ha tagit en tejpbit och klistrat lappen under ett bord. Sen när jag en dag höll på att städa och fejja, när jag rensade vintern ur de här 46 kvadraten och kliniskt gick igenom varenda vrå så skulle jag hitta den.

Jag skulle fingra och tänka vad är det här för en liten lapp, sen skulle jag ta fram den, lägga städtrasan åt sidan och slå mig ner och läsa de orden. Jag skulle till en början förmodligen inte förstå någonting, jag skulle vara lika tom som jag är till det faktum nu även då. Men efter ett tag skulle de orden börja bilda meningar som i sin tur skulle skapa minnen. Känslor skulle komma tillbaka och jag skulle börja tänka igen och förmodligen skulle jag skriva i den här bloggen.

För jag minns inte hur det var, hur det kändes att må dåligt jag minns att jag gjorde det men jag kommer inte ihåg när det var och hur det kändes, jag minns framförallt inte varför. Jag tror jag var yngre då och lite mindre vetande. Jag tror att jag byggde en massa luftslott i paralellvärldar och skapade en otrygghet som i sin tur gav en allt för stor längtan efter trygghet... jag tror jag kände efter.

Jag ska bo i Dalarna i sommar och jobba som journalist, jag är 33 år gammal... oftast ganska ensam men oftast väldigt glad. Försvaret är det sista som lämnar dig och när du hittat självbevarelsedriften är den svår att bli av med, det är som en vän som inte förstår när det räcker och vart gränsen går. Som ringer fast man tydligt klargjort att det blir inget ikväll, det blir inget igen. Men så är det ju inte för utan vänner dör man och utan självbevarelsedrift vill man dö.

Perspektiv är ett jävla otyg men det går att stänga av.

Ge upp

2010-01-13T08:16:00.000-08:00

Det var med blandade känslor jag tog emot samtalet från ett skivbolag härom veckan. Vi skulle tydligen släppa en ny skiva, helt utan vår vetskap. Vanligtvis ska man bli glad av ett sånt besked men av olika anledningar visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med informationen.

En orsak till min något milda reaktion kan ju vara att vi inte finns längre, bandet har lagt av och vi har inte spelat ihop på ett år. En annan kan vara att jag håller på med annat nu, har inte tid liksom, måste gå på folkhögskola, kristen folkhögkola, och sådär. '

Vi höll på i massa år , spelade runt i världen, levde typ på det under perioder men när det inte funkade så slutade vi eller ska jag säga gav upp, ja vi gav faktiskt upp. Ingen ville ha oss längre och det kostade mer än det smakade så vi tackade för kaffet och la diverse drömmar på hyllan för lite verklighet (och om jag har fått verklighet!).

Nu ville någon tydligen ha med oss att göra igen, nu passar det liksom, nu när vi inte vill så vill dom. Jag vet inte om någon annan vill men dom vill och tja varför inte, vi kan väl ta det ett varv till.

Det är ju på något sätt lite trist och paradoxalt att när jag inte vill så vill du. Det är lite synd att vi inte ska vilja samtidigt, det gör vi nog ibland men för att inte jinxa och för att inte trassla till det (försöka) så vill inte du, när jag vill och jag vill inte när du vill för att du inte ville när jag ville.

"Ge inte upp" är alltså lika missvisade som satser i stil med, "Den som ger han får", det är i själva verket tvärtom. Ge upp ! Ge upp den där stirrande blicken, ge upp hoppet om den där människan så kommer hon. Ge upp hoppet om att få jobbet du vill ha, du ser bara desperat ut det klär dig inte, ge upp det. Ge upp dina drömmar och gör något istället, på riktigt gör något som betyder något. Ge upp tanken på livet och lev lite istället.

Om man inte ringer det där samtalet så vet man ju inte hur det gick men ringer man det så vet man ju hur det går.

Och vem köper Cd skivor 2010, nej just det.

Statusuppdatering

2010-01-09T14:14:00.000-08:00

När man tog bort ironin var bara skalet kvar. Det nya året kunde inte ha börjat bättre. Adderade en sån historia som, "hörni det hände en sjuk grej på nyår, nu ska ni få höra". Människor åberopar ord som öde, jag ligger in en snus och går därifrån. Vi behöver ingen annan stad, Stockholm gör varenda jävel glad. Det var fel storlek på Burzums aske tröja idag när jag provade den i butiken.. den liksom stramade lite över axlarna, kändes inget bra och således - det måste ha varit ödet.

Avvaktan blir svårare när tanken på att det bara är ett par timmar kvar blir på riktigt, vilket den alltid är och alltid ha varit men ursäkten är fortfarande stark. Är man inte för på är man fortfarande för av och är man inte för av så är man för på. Det ska ju vara individuellt det där, vilken individ menar du då? Den som är för på eller för av?

Känslor kan man inte göra något åt, varför gör då folk slut. Det måste väl ha varit känslorna som någon gjort något åt, än mer när folk blir ihop, är inte det att göra något åt känslorna. Nej känslorna kan man inte göra något åt. Vad kan man då göra något åt när man inte kan förutsätta en reaktion. En vild chansning är alltså att göra något åt saken, ibland, då man gör något åt saken.

Jag hatar inte spelaren och inte spelet heller för den delen. Riche hade tydligen öppet ikväll, igen. Där kanske det finns någon som jobbar med mode, någon som pysslar med reklam och någon som får knulla. Om det inte är jag som snurrar så är det någon annan.

Man kan inte pressa en kvinna

2009-12-23T06:35:00.000-08:00

Nej just det, man kan faktiskt inte pressa en kvinna. Är du pojke eller man och läser det här, ta in det då: Man kan inte pressa en kvinna. Vare sig det gäller promenad, golf, mat, sex, hockey eller vad som så kan man inte stressa och pressa en kvinna. Låt henne vara ifred i fem minuter i bland. Ta det lite lugnt vafan, chilla nu. Jag blir sugen på att skriva en historia som Slas den kanske skulles börja såhär: " När jag var lite bodde det en gubbe på andra sidan sjön" men jag kan inte för jag måste berätta för er att man inte kan pressa en kvinna. Sug på det nu och försök för fan att ta in det och leva efter det. MAN KAN INTE PRESSA EN KVINNA. Fatta för fan.

God Jul!

Jonny Depp ska spela mig i filmen om mitt liv (summering av 2009)

2009-12-22T09:29:00.000-08:00

Jag flyttade ett träd idag från en plats till en annan. Jobbigt kanske man kan tycka, jo fan det var ganska jobbigt. Flytta träd är ingen metafor för någonting, nej nej det betyder flytta träd. Alltså att man flyttar ett träd från en plats till en annan. Som sagt det var jobbigt men det var också ganska rogivande.

Det var skönt att det var det sista trädet jag flyttade för några månader framöver samt det sista jag flyttade det här året. för det här året har faktiskt inte varit något vidare, det har varit lärorikt men att lära sig är ju inte psuedonymt med enkelt. Det är svårt att lära sig saker i allmänhet och svårt att lära sig förstå sig själv i synnerhet.

Jag har kommit underfund om vem jag är i stora drag och det var mig ingen trevlig historia, herregud. Jag gick ifrån "men han gör ju så" tänket för att se vad jag gjorde istället, eller vad jag hade gjort. Ska man gå runt och kasta skit på människor som utgår ifrån andra (=mänskligheten) och som härmar beteenden (=alla människor igen) så får man fan se till att i alla fall försöka vara sig själv i två minuter. Man får vara sig sig, spola tillbaka bandet i några år och parkera skönt i soffan. Poppa lite popcorn och sen trycka på play.

Det börjar ganska trevligt. Man får se en kille som vill och försöker. Han är trevlig och uppskattad av många. En snubbe som kommer med roliga upptåg och ideer och som för det mesta är på gott humör, en ganska lättsam inledning so to speak. Det pendlar ganska snabbt över till en tragikomisk historia om en man som vägrar växa upp. En människa som använder en tiondel av sin pontential för att han inte vågar misslyckas. En bild av en kille som har så stort behov av att vara älskad att han börjar ogilla sig själv. Han ger alltid ut för mycket av sig själv (!) och festar hela tiden, för att slippa ta tag i saker och för att slippa ta ansvar. Han är en bra kille men en usel pojkvän, han är bra för andra men inte bra för sig själv.

Jag grävde ner handen och fångade upp de sista popcornen, skrattade lite och tänkte "fan vilken film vilken, skum snubbe, vad håller han på med". Sen började jag fundera på vem skulle spela filmen om mig, Jonny Depp tror jag skulle passa bra. Jag satte ett popcornhelvete i halsen när det gick upp för mig att det var filmen om mitt liv jag hade sett.

Jag är glad att jag kollade men jag är väl inte så glad av vad jag såg. Nu sitter jag här och känner mig ganska ensam, det finns något fint i det skrev någon för ett tag sen (tänker på dig ibland och hoppas du har det bra.) och visst det finns det. Ensamheten är väl en produkt av ett uppvaknade. Jag förstår för förstå gången att jag är det och måste således för första gången handskas med det. Alltså inte gå ut och låtsas vara någon annan, jag kan inte lägga över det på Boston längre, han är bara ett namn från och med nu ok.

Jag höll på att skriva att jag ska nu avsluta det här lite frikyrkligt men fan då är vi ju där igen, kommandes med ironi och skämtpåsen, skit i det. Nej vi gör såhär. Jag är väldigt glad att jag fått uppleva riktig kärlek en gång. Jag är glad att jag har vänner. Jag är glad över att ha mat och lite pengar. Jag är alltså en ganska enkel människa som nu sitter och definierar sig själv vilket är det värsta personlighetsdraget jag vet. Det man ahtar hos sig själv avskyr man hos andra och vice versa. trots det letar man efter någon som delar ens världsbild, jobbar samma referensramar, så att man kan hata någon mer än sig själv och på samma sätt älska den mer än livet. Skillnaden på den gamla och nya ensamheten är att den nya får ta plats, på samma sätt som jag får ta plats. Inte Boston utan jag, och jag tar faktiskt inte så där jättemycket plats. Jag är ganska enkel. Men om någon gjorde en film om mitt liv, alltså inte den jag såg utan en bra film. då skulle Jonny depp får spela huvudrollen.

Så kan vi ses

2009-12-10T12:03:00.000-08:00

Ska vi byta grejer med varandra? Du får allt som är mitt så får jag något av dig, ska vi det ska vi byta grejer? Jag skulle vilja ha ditt jobb inte för att det är det det är utan för att det är ditt. Vad du gör spelar ingen roll men jag vill göra samma sak. Sen kan du göra det jag gör vilket kan på pappret se ganska intressant ut men som du ser det är inte så intressant. det kan vara kul ibland men ibland är det tråkigt. Det går upp och ner som man säger, ibland skiner solen på en.

Jag är inte rädd för att misslyckas, mitt problem är snarare att jag tror jag misslyckats innan jag har försökt. Jag har aldrig fatalt misslyckats med någonting, jag har försökt flera gånger och då har det gått ganska bra. Skulle jag ha kunna försökt fler gånger? Ja det skulle jag såklart, skulle jag kunna misslyckas? Absolut! Skulle jag bry mig? Nej inte nämnvärt. Det skulle faktiskt kännas helt ok, jag har misslyckats flera gånger, det var lugnt.

Jag är inte rädd för att utsätta mig för utmaningar eller hur folk ska uppfatta mig, jag är inte rädd för mig själv vad jag ska säga eller göra, det har jag hyffsad kolla på. Jag vet hur man för sig i ett möblerat rum och jag vet hur man öppnar käftern. Jag vet hur man får folk att börja skratta, på min och på andras bekostnad det är lugnt, ingen fara jag vet allt det dät. Nej vad jag är orolig för är alla er andra människor, hur det ska gå för er egentligen, det kan göra mig bekymmrad.

Jag vet inte hur det skulle gå om vi inte förstod varandra, eller om du inte förstod mig. Jag kan tänka på det och känna att, nej det vore inge bra. Om vi pratar med varandra och sen vet du inte vad du ska säga. Kanske för att du inte kunde relatera till det jag sa, eller så tyckte du inte att det var roligt.. det kanske var roligt men du förstod det inte. Då vet jag inte, då kan det bli synd om dig. Jag vill inte försätta dig i den sitsen så därför låter jag dig vara ifred istället. det är väl en lösning som vilken.

Det slog mig precis att jag aldrig har haft någon date som gått åt helvete. Jag har haft flera som inte lett någonstans men ingen som gått så käpprätt åt helvete. Iom att jag inte går ut längre så träffar jag ju inte folk på samma sätt. Jag har med det i bagaget insett att det krävs lite mer av mig. Jag får faktiskt börja lyfta lite på telefonen, skriva några rader eller varför inte bara gå fram. Det är ju väldigt återkommande det där med dig då. Stackare, tänk om du inte fattar, om inte poletten trillar ner, vad ska vi göra då, kan ju bli oinsamt och jobbigt då ju.

Men om vi gör så att vi byter grejer med varandra, en rostig spik mot en cykelpump en lådbil mot en fingerborg för att slutligen byta något av mig till ditt liv. Helt plötsligt så blir det ju glasklart, allt är på bort serverat på silverfat. Det ligger därmoch det är ju bara att hugga in, det krävs väl bara lite vilja mod och ja framförallt avkall från båda sidor. Oj nu blev det svårt, avkall är ju inte precis en rostig spik, inte en cykelpump heller för den delen.

Det var längesen det hände något

2009-12-09T12:58:00.000-08:00

Det hände inget i helgen som var, inget drastiskt. Det var ett tag sen det senast hände något. När det slog bomber och granter alltså, när saker vändes upp och ner och ställdes på sin spets, det var ett tag sen. Jag missade en fest igår, jag antog att det inte skulle hända speciellt mycket så jag gick inte dit. Ett sådant antagande kan ses lite bångstyrigt men the good old magkänsla sa åt mig att inget skulle hända och mycket riktigt det var inget.... för mig.

Det var däremot något för andra människor, jag tror inte att det är åldersrelaterat, det här mäts med en annan måttstock, den är oändlig och har en början men inget slut.

Självbilden är ju som bekant förförisk för att den är just en självbild, något skapat av dig för dig och slutligen till dig. Den är ju helt oberoende av omvärld och nyans, den snurrar bara runt i ditt huvud och jävlas med dig. Om det sedan är den som var anledningen till att du gör som du gör eller om det är det du gör som skapar den (lämnade du mig för att jag drack eller började jag dricka för att du lämnade mig) är inte intressant. Det handlar bara om vad den gör i förlägningen.

Förväntningar och förhoppningar utgår ju från personen men precis som självbilden så är de ju inte skapade av dig direkt. De är skapade av dig indirekt då pga av den självbild du har. Den i sin tur skapar behov som i sin tur skapar förhoppningar och förväntningar. Jag tror att jag vet vad jag tycker är kul man jag kan ju aldrig veta, man får chansa helt enkelt och hoppas att man har rätt, jag vet ju vad jag tycker är kul men det är ju en produkt om min självbild som jag tror är en avspegling på mina antaganden från er. Det är ju någonstans bara andra som vet vem man är då man någonstans måste utgå från att man är den men utger sig för att vara och inte den man tror att man är (och vad man tycker är roligt), självbilden den har ju alltså inget med mig att göra, det handlar ju bara om vem jag tror att jag är men det är ju sedan ni som bestämmer vem jag är, ja utifrån den som ni säger att jag är, eller så som jag uppfattas.

Jag gick inte på fest igår för det hade inte hänt något, för jag gillar ju när det händer något. Jag var hemma i helgen och oj, jag gillade det. Jag har inte varit nere på stan på ett halvår (slinkit in på riche ett par gånger kanske) och jag gillade det med. Är det min självbild som håller på att bli nyanserad eller har jag en gång för alla blivit fri från andras antaganden, eller alltså min undermedvetna uppfattning av andras antagande om mig. Jag kan ju aldrig bli fri från antaganden och misstro på mig själv då jag inte vet. Jag vet inte men för att slippa filosofiska tankar (som den här) som tar livet av mig så hävdar jag att jag vet vilket allt går tillbaka till. Har den ändlösa mottstocken just fått ett slut? Är det rim och reson nu är det det ni har bestämt åt mig, ni som känner mig och skapar mig. Mina skapare, har ni satt punkt nu?

Såklart inte men skit samma, jag kan ju bjuda ut den söta tjejen imorgon för tjejer tycker jag är kul... eller?

vi tar det imorgon

2009-12-07T13:06:00.000-08:00

Man kan ju fråga sig vad det spelar för roll egentligen. Om man är tillsynes prestigelös och till det utan direkta pretantioner, trots språket, så kan man fråga sig vad begränsningarna kommer ifrån. De här vi alla drabbas av och i det långa loppet lider och mår dåligt av. det som i längden blir någon typ av guldmunks beteende när man gång på gång väljar att inte istället för att. När man tänker att, fan jag gör det i morgon istället, jag pratar med henne imorgon, berättar att jag vill ta en stilla promenad, ja det blir bäst om jag tar det imorgon istället, idag är ingen bra dag.

För vad spelar det för roll om jag berättar för den där tjejen i klassen att jag tycker att hon är fin. Jag gör ju ingen förbannad när jag går fram på tunnelbanan och skickar på numret. Det kan bli svalt och nästintill olidligt för en stund, för att avlösas att en stolthet och välmående men nej, vi gör det hela tiden allesamman, väntar tills imorgon.

Tunghäftan har aldrig funnits där, den skapas för den förväntas. det ska ju vara trögt, det hör till om det är nytt eller tomt. det förväntas och så är jag stöpt, vi och jag. för det finns ju en viss magi i att ta det försiktigt, att vänta och avvakta tills tiden är slut. För hur kan något gå sönder när det fortfarande bara är luft och varför skulle ord betuda något om de fortfarande bara är ord. Ord utan känslor eller undermening är ju trots allt bara ord... som jag säger till dig för att jag kanske vill att de sen ska betyda något. Men nu nu är det bara luft och olika bokstäver som sitter ihop men lik förbannat, vi väntar tills imorgon istället.

För det kan ju bli jobbigt ett par minuter, jag kanske inte får fram allt vad jag handlar om på tre meningar. Du kanske funderar på något annat eller är mitt uppe att göra något när jag ska prata med dig. Jag känner mig lite trött och känner mig lite fet och jävlig idag. Känner inte att jag har så mycket att komma med. det var en sak jag skulle säga och så glömde jag bort den, bara sådär och så ja jag minns fan inte. Jag vet ju inte vad du gillar, visste jag det så visste jag ju vad jag skulle säga, och då visste jag hur du skulle svara, och då skulle vi kunna ta en promenad, och så skulle jag kunna dra en fräckis om någon som har en ros i arslet, och så skulle du kunna skratta eftersom du gillar fräckisar om folk som har rosor i arslet, sen så skulle vi kunna gå hem och så kan jag laga någon pasta som du gillar sen kan vi sova och sådär och vakna och, ja du vet. äh spela roll, jag gör det imorgon, imorgon, då jävlar.

Man gillar ju sig själv

2009-11-23T11:24:00.000-08:00

Samma dag som människan började älska sig själv lite mer/hata sig själv lite mindre. Samma dag började ju frågorna, frågorna om det här med hat och kärlek. Det började ju för längesen. Man började formas till någon typ av person, kanske en typ för vissa och en alldaglig person för andra men fortfarand,e det började väl för 20 år sedan. Man började bli någon, skalet började fyllas på och man gillade det det fylldes på med.

Jag plockade lite här och lite där och pulade ner varsamt och ömt, så att inget skulle gå sönder. Tog lite fint och stoppade ner varpå jag tog lite skit och stoppade ner. Omdömeslös som man är så är det svårt att se skillnad på fint och skit så det blir lite tokigt men vafan, man gör vad man ska och det blir lite som det blir.

Det gick välan en så där tio år och usch, nu visste man varken ut eller in. Man hängde med människor som hade samma innehåll ungeför, dom man kallade för vänner. De som hade lite samma värderingar och gillade typ samma saker. Det hjälpte inte riktigt, det blev tokigt ändå, inget var bra. Jag gillade inte mig själv och gillade väl inte de jag umgicks med heller, eller jag gillade dem så som jag gillade mig. Mina bra sidor som dom i sin tur besatt gillade jag varpå jag fullkomligt avskydde de dåliga, såklart.

För man gillar ju sig själv, och det man gillar hos sig själv gillar man ju hos andra. På samma sätt, det man tycker mindre om hos sig själv fullkomligt hatar man hos andra. Man söker ju efter någon som fattar, någon som förstår en. Var man inte riktigt är rustad för är att den här personen, om du nog hittar den, kommer att göra just det: Förstå dig. Den kommer inte bara att förstå det som är fint med dig utan också förstå det som är skit med dig. Anledning till denna förståelse är att personen i fråga kan relatera till det fina och således också skiten då den sitter på samma fint och skit. Demonerna kan man ducka för själv men ser du dem i en person när dig, alltså står du occh stirrar på dem så går det inte det blir för mycket.

Så, var försiktig vad du önskar dig. Det kan bli så att du blir avslöjad. Inte som ett skämt eller att vara oduglig nej nej. Det kan till och med gå så långt att någon fattar precis vem du är, ser igenom dig som ett genomskinligt papper. Skrapar bort skiten med en trasa och vrider ur den. Jag menar man gillar ju sig själv, som det är. det kan väl få vara så.

Har du varit kär?

2009-11-17T13:29:00.000-08:00

Har du varit kär någon gång? alltså kär.. inte förälskad, betuttad eller förtjust utan kär. När man bara ligger kvar i sängen i en helg för att på måndagen ta ledigt då det inte går att slita sig, man fixar det inte, man måste få vara med varandra. Du vet sådär kär så man fyller i varandras meningar, nickar åt allt den andra säger och känner, fan det tog 30 år att hitta någon som fattade.Har du varit så kär någon gång? Så att du kan sitta och tänka på en min, ett ord eller en rörelse i timmar. Så kär så du känner att, fan den här människan vill jag dela hela mitt liv, det går inte att leva utan den, jag är inte ett skit utan den här personen. Så kär så du känner att alla runt om dig bara är på låtsas, att dom är ihop för att dom inte hittat något bättre. Du tittar på dom och känner, vafan ni är ju inte kära, ni har ju inte fattat någonting.

Sådär kär så att det känns som ens läppar har fastnat i varandra för det går inte att slita sig. När man ska iväg och göra något så känns avskedet för alltid även fast det bara rör sig om några timmar, det gör ont och är plågsamt. Du behöver inte göra dig till längre, du behöver inte låtsas vara någon du inte är, du kan bara vara den du är för den här människan du är kär i är kär i dig bara för den du är, inget annat bara för den du är och för att du är så bra.Har du varit så kär så du någon gång börjat undra om den du är kär i är lika kär i dig. Så kär så att du någonstans tappade bort dig själv en smula, glömde vad du ville och vad den andra personen ville, ja där i början när man skrattade åt alla andra par, dom man inte skulle bli som.

Har du varit så kär så du börjat ta den andra personen förgivet, den finns ju alltid där och ställer upp om det behövs. Den älskar ju mig så varför ska jag bry mig, jag vet ju vart jag har den. Har du varit så kär att du börjat gnälla för att en människa inte gjorde som du tänkt dig, inte agerade som förväntat eller inte var på ett humör du förväntat dig. Har du tappat bort någon som inte skulle tappas bort. Har du varit kär?

En björntjänst

2009-09-29T14:10:00.000-07:00

Det var tvunget att ske en förändring. Något nytt är alltid något bättre inte sagt att något bättre alltid är något nytt, kanske för stunden men ja ja. Man kan ju trots allt göra något åt ett beteende eller man kan ju oftast göra något åt situationen. Tankar kan man inte göra så mycket åt dom lever lite sitt eget liv. Sen att dom också styr ens liv är ju lite av en bummer men man får väl välja och vraka bäst man kan om vilka tankar man ska fokusera på och släppa fram. Dom där andra som kommer ändå får man snällt men bestämt hålla tillbaka, säga åt dom att: seså lugn och fin nu.

Jag lärde mig att prioritera mig själv i form av att vid 30 års ålder sätta mig i skolbänken igen. det handlade kanske inte så mycket om vad jag gjorde, mer att jag gjorde det. Jag lärde mig i samma veva att leva med mig själv utan att sätta en annan människa framför mig själv, så som man ska leva, så som man ska ta sig fram.

Jag var på ett bröllop i somras. det var som brällop oftast är, vackert och väldigt trevligt. Det var en stekhet sommardag och vi alla hade satt på oss våra finast av kläder. Jag hade fått hedersuppdraget att vara toastmaster och jag var både spänd och upprymd av jobbet. Vi skrattade och tjoade utanför kyrkan och gick in i glada vänners lag. Kyrkan låg mitt ute på en åker på södra Gotland och ja, inget kunde väl gå på tok nu. Prästen kom in och började prata. Han malde på i några minuter tills han kom till sitt sitt tips till brudparet det löd på följande vis. '" Jag ska ge er ett råd på vägen. om ni alltid sätter den andra före er själv i er relation så kommer ni att få ett långt och lyckligt liv tillsammans". vafan, tänkte jag vad står han och säger?? Lever han på 30-talet gubben, varför håller han på för? Han kunde ju inte ha mer fel, det är ju precis tvärtom.

Så länge du sätter dig själv i första rummet så kommer du får ett långt och lyckligt liv med din bättre hälft. Du kommer alltid vara lite halft som halft onåbar och kommer därmed att alltid vara attraktiv. Nonchalant och dryg är psuedonymt med pondus så en liten dos av det kan också vara bra. Vem vill ha någon som går framför och curlar åt en hela livet va? Nej det går ju inte.

Jag satte efter många om och men mig själv i det första rummet. Jag har ju alltid gått runt och brytt mig om andra så varför inte skita i dom för en stund och bara fokusera på mig och ja, min karriär. det kan låta som att jag gjort folk en tjänst under flera år men icke, den enda jag gjorde en tjänst var mig själv, en björntjänst alltså. Allt som börjar har ett slut men nu är jag tillbaka där det började igen. Får nu är det slut. Betendet som var lite destruktivt och naivt är borta och jag är själv tillbaka någonstans runt vintern 2007. Pondusen är tillbaka och jag känner mig självständig. Jag vägrar fortfarande att bli gammal och gillar samma saker men ja jag mår bra nu.

Att göra något för någon annan är inte att göra något för sig själv men att göra något för sig själv är att göra något för någon annan. Sen att det inte var jag som stod där och gifte mig i somras det, ja alltså... nu var det där men dom tankarna igen, seså.. lugn och fin nu.

Jag ville vara wrestlare när jag var liten

2009-08-21T08:47:00.000-07:00

Känns kanske aningen corny att prata om wrestling i allmänhet, och vilja jobba med att wrestla i synnerhet. Faktum kvarstår att det var faktiskt det jag skulle bli en gång i tiden, jag skulle bli proffisionell Wrestling brottare i America. Jag var som barn besatt av Bret "the hitman" Hart, Jake "the snake" Roberts, Ultimate warrior och Rick "the model" Martel för att nämna några.

Jag gillade allt med Wrestling. Karaktärerna, ljudet, ljuset smällarna över käften som egentligen inte var några smällar över käften och hela mystiken runt det här. Vad var det här för människor? Vart gick dom efter jobbet? Visste dom vilken dörr dom skulle gå igenom när dom gick hemifrån? Hur mådde dom egentligen?Någonstans innerst inne fattade jag att det var på låtsas, jag ville inte tro det men innerst inne förstod jag att det var icensatt och på låtsas, som på riktigt fast på låtsas.. Som på rikigt utan att det känns, alltså nästan på riktigt fast utan det onda. Wrestling var alltså allt som är bra med verkligheten.

Det var den perfekta flykten från allt som man inte vill veta av, både känslor och känsel fick ge vika för det kändes ju inte på riktigt, varken i hjärtat eller på käften, för det är inte på riktigt bara nästan. Nästan på riktigt var något jag strävade efter, den lätta vägen ut.. stänga av sig själv sätta på sig trikåer, på med lite make-up, gapa och skrika utan att mena något med det, nästan slå någon i skallen utan att slå någon i skallen. Här fanns ett sätt att gå igenom livet som en apa, hear nothing, see nothing, say nothing som jag underförstått måste ha tagit till mig på något sätt.För tänk ett liv som aldrig gör ont, ett liv som uppfyller nästan allt utan den där lilla skit petitessen att vissa saker kanske skulle vara lite mindre på riktigt.

Vissa saker som man ändå inte vill ha att göra med skulle försvinna till förmån för välmående, skulle det vara jobbigt på något sätt? Något att gnälla över? Istället för att någon kastar mig i backen så kastar han typ mig i backen och istället för att någon är arg på mig så är han typ arg på mig.. fast ändå inte, vore inte det något?För vem är det egentligen som bestämmer vad som är på riktigt, varför skulle det vara mer på låtsas än en kväll på Berns. Där kan man väl snacka skuggbrottning och låtsas känslor om något.. men jag vet, stureplans paralellerna börjar bli uttjatade. Vi vet ju att det är på låtsas och det är skönt, skönt att slippa känna efter ibland skönt att det inte känns på riktigt, skönt att gå in i en roll och utge sig för att vara något man inte är. Våra liv är wrestling helt enkelt och så långt går det ju bra, det är inte svårt.

Det är väl när trikåerna åker av, när man är färdigduschad och ska gå hem som problemen börjar. Då när både jag och The Undertaker ska ta tag i det på riktigt. Då när smällarna börjar kännas och hjärtat sitter utanpå kroppen, det är väl det som är livet.. det enda som i våra liv som egentligen är något, då när vi utanför krog och jobb bara ska vara oss själva med varandra, utan smink och utan krussiduller.. Hur går det egentligen? Finns det utrymme för det...?Men vi måste gå hem, hem och göra det bästa utav det. Klart man vill vara kvar i karaktären, vara kvar i det konfliktfria.

Klart man jämt vill vara wrestlare, slänga runt med någon och låta någon slänga runt med en utan att det känns. Ha någon som är vansinnig på en utan att det betyder någonting, men livet kommer ju som bekant tillbaka till en, vardagen och verkligheten.. oavsett om du hänger på Riche eller är Hulk Hogan så känns livet ibland, då när man i sin ensamhet sitter där i sin.. just ensamhet..Nu kan man tro att jag sitter här och filosoferar över livet och är lite smådeppig, icke då. Jag mår bra och pratar om Wrestling, för det är på riktigt jag har sett det. Man kan ju fan inte bara kasta någon i backen utan att det känns.. klart som fan det känns.. fattar ju vem som helst, typ.

Man får ju sitt till slut, sitt slut

2009-08-18T10:46:00.000-07:00

Sommaren kom och jag fick mitt, får vi får ju vårat... det som vi kräver för att vi behöver det. Jag hade inte tänkt mig så mycket den här gången. Nog att man tänker sitt och så men jag hade inga förväntningar, krav eller viljor. Sommaren fick komma och slå mig med häpnad eller alternativt gå lite obemärkt förbi, det blev en mix av båda.

Jag hade tänkt mig en sommar som birolls innehavare. Låta andra stå för citaten och utspelen och agera lite i skuggan av det, ligga lågt, känna efter och agera i det tysta. En roll som jag kanske inte var helt bekant med då jag tenderar att dra mig lite åt det mer yviga och utspelande stuket, inte alltid självvalt eller bekvämt men fortfarande. Men man väljer ju sitt och därför så vore det fräckt att skylla på yttre omständigheter Nej, från att ha valt det lite mer centrerande gick jag emot en sommar som supporting cast, ett liv som skuggfigur, för det är ju egentligen jag, det är ju där jag alltid har varit.

Man väljer ju sitt utefter den man tror att man är eller ja, den man tror att man uppfattas som. Att välja sitt efter den man är är en konstart i sig då det handlar om att ta bort allt vad yttre påverkan heter men jag lyckades hyfsat tror jag. Att sätta sig själv i första rummet för sig själv men att hålla sig bakom när man är med andra är ju faktiskt samma sak. Du gynnar bara dig själv som skuggfigur och på så sätt också din omgivning men det handlade ju inte om dom då det handlade om en själv.

Man tror ju att man alltid är med och bestämmer när saker ska börja men att man kanske inte alltid är lika delaktig när saker ska ta slut fast det ligger väl i våran natur, att ta åt sig när det går bra men att lägga ut det på någon annan när det tar slut. Hade man inte varit där hade det ju inte börjat på samma sätt som det inte tagit slut, man är ju någonstans delaktig hur lite man än vill. Man kanske inte alltid får sitt slut men omedvetet så väljer man till slut, ett slut... kanske inte det man hade tänkt sig men fortfarande.

Om jag inte har någon att älska nu så kan jag ju älska mig själv, så blir det nog enklare att älska, ja mig själv av någon annan... till slut.

Ut med det gamla och in med det nya

2009-06-10T01:01:00.000-07:00

Kasabian har sen deras debutplatta varit lite av ett favoritband. Dom är bra helt enkelt, har skön stile och ett ganska fresh sound, inge konstigt. Jag fick häromdagen nys om att dom släppt en ny singel och beslutade mig såklart för att lyssna in mig på den. Jag gick in på youtube och lyssnade lite och ja, det lät väl ok. Jag snokade vidare och hittade en lite dokumentärserie om hur den nya plattan kom till, kul tänkte jag började kolla. Killarna hade fått lite längre hår men annars så var väl allt som vanligt. Jag spanade filmen och började känna något konstigt i magen. Killarna spelade, träffade fans och mitt leende började falna. Dom traskade runt i London, signade autografer och jag började må uppriktigt jävla illa, på riktigt.

Hets, stress och en massa människor överallt. Fyra killar som spelat in en knappt medioker skiva sitter och pratar som dom uppfunnit hjulet och här sitter jag, 32 år framför youtube och tror att jag ska få någon njutning av det här och varför inte? Jag gillar ju Kasabian, jag gillar ju hela rockgrejen. Jag gillar ju att vara på turnè och att träffa nya människor.. eller?

Är det här bara en föreställning, jag kanske inte alls tycker om det här med rock och människor. Kanske jag gjorde det en gång och bestämde att, ja det här är kul det här ska jag gilla. för någonstans måste vi ju ta det beslutet. Det kanske inte passar till 100%, det kanske inte var exakt det vi hade tänkt oss men det är bra jävla nära så därför kör man.

Detsamma gäller jobb. Ett jobb är ett jävla jobb, det är samma sak varje dag (för dom flesta) och man går dit för att sedan kunna göra andra saker. I början kan ett jobb vara jätteroligt. Det är nytt, fräscht och man känner sig utmanad. Efter några år kanske det inte är så nytt och fräscht men man hänger kvar vid dom första intrycken för att rädda sig själv och sin självrespekt. Det är ju inte möjligt att ledsna när man egentligen vill ledsna, då skulle en relation vara i ett par månader, en hobby i några veckor och en relation i några dagar. När det första orosmomentet dyker upp på jobbet samt när det första missförståndet kommer med en ny människa så drar man ut proppen, slänger in handduken och tackar för sig.

Man blir kvar för att man ska. Människor säger konstiga saker, människor gör konstiga saker men istället för att haka upp sig på dom och så länge det fina är finare så är det väl skitsamma. Sen vet jag inte hur man får det att funka, en beteendevetare berättade för mig i helgen att det handlar om att suga kuk, det är så man får det att funka och ja kanske varför inte. Jag vet dock hur man inte får det att funka. Knip käft fast det tar emot, fokusera på skitsakerna fast allt egentligen är bra och att bara se sig själv när man faktiskt är två.. då blir det svårt.

Nej jag kanske fastnade i något iom grungen, jag kanske inte tycker det är kul längre och det kan jag ju släppa, inga problem. Jag kanske vill ha lite mer lugn och ro London är London och jag kanske inte vill åka dit och dunka ett gram kola om dagen längre, det var då men inte nu. Ett nytt jobb, ja det vill jag ha men ett jobb som passar mig och visst jag vill leva med någon och jag tänker inte ge upp den här gången, det får du göra i så fall.. din förlust säger jag bara.

Så enkelt

2009-06-04T00:47:00.000-07:00

Jag gick över västerbron med ganska tunga steg igår. Jag skulle träffa en vän som varit med om en stor förlust och visste inte riktigt hur jag skulle bemöta det hela. Vi känner varandra, inte jättebra men ok. Anledningen till att min oro var såklart att jag inte förut varit med om något liknande, jag kunde inte relatera till vännens problem och därför visste jag inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade inget manus. Det i kombination med att vi är män gjorde att jag kände mig skakig och osäker.

Jag har aldrig haft en nära anhörig som dött och vet inte hur det känns. Jag skulle kunna säga att jag förstår att det måste vara tufft men det förstår jag ju inte, eftersom det inte hänt mig har jag ju faktiskt ingen aning hur han känner. Därför så kan jag inte bidra med så mycket mer än ett lyssnande öra och kanske några mer livsbejakande större råd, mer övergripande so to speak.

Jag steg upp tidigt en söndagsmorgon för ca 14 år sen för att besöka vårtan, en polare på den tiden. Vårtans bror hade under natten blivit ramad av en långtradare och det va inte mycket kvar av den pöjken, lite tyg och kött typ. Jag mötte vårtan utanför hans hus och vi började sakta att traska. När vi kommit ett par hundra meter stannar vårtan upp, han pekar mot en tjej och säger "öhh, kolla vilken fet limmis". Fan tänkte jag, vi gick runt ett tag varpå vi gick hem åt varsitt håll.

Ibland kan det bara vara närvaron som behövs och det kan vi alla bidra med men när närvaron inte räcker och verkligheten blir på riktigt, vad gör vi män då? Vi som helst inte tar i det här svåra och känslosamma med tång, hur bemöter vi det? Vi kan titta på och skratta när våra 40-talist farsor distanserar sig från våra mammor för att markera att dom minsann är män och män och kvinnor fungerar på olika sätt. Klart det är roligt när dom sparkar till däcket på bilen för att kolla om det är tillräckligt mkt luft i, det blir ju kul för att det blir så övertydligt. Vi skrattar åt hävdelsebehov och deras ständiga sökande av något eget, en tillhörighet som bara är för dom. Jag tror jag precis satte något i halsen, skrattet kanske.

Några kvinnor som jag träffat under åren har tyckt att det varit uppriktigt jobbigt att jag har stundtals lite för bra kontakt med mitt känsloliv och tycker om att prata om saker, älta om du vill men jag säger prata. Jag har vänner som stött på den totala motsatsen, det kanske är det vanliga men kontentan är väl fortfarande att det aldrig blir riktigt bra, slår det inte över åt det ena hållet så slår det åt det andra. Eftersom vi inte har något perspeltiv är det också svårt att finna en balans i en perspektivlös tillvaro.

Jag kom över bron, vi åkte båt och pratade om det som hade hänt. Vi pratade också om tjejer och tvprogramm och hade en fin dag. Det var kravlöst för det fanns tydligen inga förväntningar åt något håll, då går det ju. Min mamma låter min farsa sparka till däcket så kan väl jag får prata lite för mycket om känslor och kärlek. Det är ju inte dom skitsakerna som i slutet på dagen får mig att hitta dig ändå så det spelar ju ingen roll. Jag lyssnar ju iaf och det gör du med, så långt är det lugnt....

Plötsligt så händer det

2009-06-03T03:11:00.000-07:00

Det är lätt att skylla på andra. Det är lätt att säga att det var någon annans fel. Man kanske har gjort bort sig en smula, ställt till med något som man efteråt känner att det där vill jag inte ta ansvar för det där får jag nog lämpa över på någon anna, taskigt visst men ja, ibland pallar man liksom inte så man skickar över skiten. Om man däremot gjort något bra, något man är stolt över och vill tuppa sig lite över så är det plötsligt ombytta roller.

Det var plötsligt bara din förtjänst och din förtjänst only att det föll ut så fint som det gjorde. Man slår sig för bröstet och exkluderar alla som hjälpt till på vägen, inget fel med det direkt det händer ju alla. Alla får sin beskärda del av det och nästa gång är det någon annans tur, kanske den som också tyckte att hon hade en del i det där fina som du är så stolt över, men det är kanske dens tur nästa gång så man njuter och tar åt sig av äran.

Det här är ok och det är liksom lite standard mallen för hur det ska funka men så finns det också dom som funkar precis tvärtom. Kalla dom martyrer, människor utan självkänsla eller kanske till och med idioter. Människor so alltid tar på sig allt skit som händer och som blir generade och bara vill försvinna så fort dom hade gjort något bra.

Det kan ju vara någon annan som styr allting, kanske han gud, han kanske är med och styr allt. Man pratar lite med gud och försöker hitta ett mönster i hur han tänker när han dirigerar ens liv man pratar och pratar tills det framgår att man egentligen hela tiden har stått och pratat med sig själv. Nä nä det var inte han man kanske fortsätter i samma bana och lägger ut det på andra men det återgår hela tiden till en själv. Gud svarade inte och ingen annan heller så man stod där till slut och fick reda ut det själv, igen.

Jag brukade vara just sån, tog gärna på mig skiten och rodnade som en liten hund när jag fick beröm, det här var längesen men ja, det tog tid att skaka av sig det sista. När jag nu efter en vinter med stort V kom ut på andra sidan så gjorde jag slag i saken. Jag kom in på en utbildning som jag alltid velat gå men inte sökt till förut. Anledningen har väl varit att jag inte vetat hur jag skulle komma in, vem som skulle fixa det, jo men titta det skulle jag själv fixa. Jag släppte allt som legat och gnagit, det som jag trodde att tiden skulle fixa/ läka nej nej, det var ju jag som skulle fixa det också. Sen kom en tjej på besök i ett par dagar. Jag berättade för några kompisar om det varpå dom tittade lite förvånat på mig och undrade: Jaha, vad hittade du på för att styra upp det? Lite, hur gick lögnerna? Fast det fanns inga lögner, hon tog kontakt med mig och kom hit för att jag är jag. Inte för att gud, jag eller någon annan lurade hit henne.

Jag kan faktiskt bara skylla på mig själv för att det är som det är just nu, och tacka mig själv, ja framförallt tacka mig själv.. tack.

Smittan

2009-05-12T03:29:00.001-07:00

Man är väl till mångt och mycket mest bara en produkt av sin omgivning. Hur allan ballan dom flest än försöker vara så är dom ju oftast precis som alla andra. Det är lite trist men så är det, alla är likadana. Just nu ligger jag sjuk och det är ju i allra högsta grad ett tillstånd som kan beskrivas som en produkt av min omgivning då det var någon i min omgivning som gjorde mig sjuk, jag blev ju inte bara sjuk nej just det någon smittade mig.

På samma sätt smittas stilar och uttryck smitta av sig varpå vi tillslut går runt och ser likadana ut och säger samma saker. Kan ha lite med åldern att göra att man blir aningen ambitionslös när det kommer till det mesta det får bara vara, man sneglar lite över axeln och känner kanske att ja det där funkar ju, jag kör på det.

I julas fick jag höra något som verkligen fick mig att tänka till. En människa sa följande till mig: "Henrik, du är som en bägare som konstant kokar över!!!!!" Hon som sa det var skitarg, ja lite som en bägare som kokat över men strunt i det åter till mig. Jag blev verkligen stum av förundran när jag fick höra det. Hade jag blivit en överkokande bägare?? Jag som e så lugn, som lyssnar och tar in. Jag som inte tjafsar om småsaker, hade jag blivit något som jag inte alls kunde identifiera mig med och om så var fallet, hur skulle jag då ta mig i bort från det, hur skulle jag förändra mitt beteende, ja om jag inte alls kunde relatera till det sinnestillstånd jag hamnat/blivit försatt i.

Well jag fick mig en rejäl tankeställare och funderade. Dagarna gick och jag blev lugnare, dagarna gick och jag började hitta tillbaka till mig själv. Bytet av omgivning räckte för att jag skulle trivas med mig själv igen, på bekostnad av en stor saknad men om man tappar bort sig själv så kan man ju ändå inte leva med någon annan. För att vara med någon annan måste man ju ha sig själv intackt annars får man vara själv, det är inte hyggligt mot vare sig dig eller någon annan.

Varför vi båda blivit två bägare som kokade över var enligt min mening för att vi kanske var lite för lika varandra. Vi hade massa egenskaper som vi störde oss på och det var i princip samma saker hos varandra, dvs vi hade samma grejer vi gillade och samma grejer vi ogillade hos varandra. På så sätt är det svårt att anamma saker hos den andra människan och ta efter saker man gillar då man redan besitter dom sakerna. Om man inte ser upp lite lite till den man är med så slår det lätt åt andra hållet vilket gör att man stör sig på denne. Är man för lika kan det till en början ses som något fantastiskt när man fyller i varandras meningar etc men i slutet på dan när man sitter och upprepar det den andra säger så blir det tillslut lite tomt.

Sen kan man fråga sig varför jag ligger sjuk, var det någon på krogen som smittade mig eller är det för att jag spenderar mycket tid på krogen som jag blev sjuk. Oavsett så återgår ju hela det här till min omgivning, för det handlar ju inte om mig det handlar om alla andra som påverkat mig och gjort mig till den jag är. Jag är bara smittad som alla andra. Kärlekssmittad, argsmittad eller gladsmittad... det sprider sig ju, smittar av sig.

Lite vårtecken!

2009-05-06T06:17:00.000-07:00

Så blev det vår till slut, eller jag kanske ska säga,: Så det blev vår till slut. Det såg aningen tveksamt ut ett tag. Vinterhelvetet malde och malde och det fanns inget ljus alls där ett tag. Och som vanligt, precis när man börjar komma ut på rätt sida så börjar allt gå åt helvete för samtliga inblandade.

Jag brukar gå förbi en liten butik här i Fredhäll där jag bor. Den heter basketboll shop och säljer således enkom basket prylar, inte bara just i Sverige utan även bara just i Fredhäll. För dom som varit här så vet ni att Fredhäll har en del plus. Det är väldigt parvänligt, bra ställe att ha flickvän på. Det är också lummigt, grönt och fint.. och ja därav kanske parvänligt. Det är tydligen bra att springa här också, alla springer hela tiden. Fredhäll är väldigt lugnt, alltså vänligt lugnt och med tidigare nämnd fakta så kan man kostatera att fredhäll ej är ämnat för basketboll shop, inte på något sätt.

Jag brukar gå förbi den där affären ganska ofta. Om dom har kunder blir jag glad och tänker, va kul! Basketboll shop har en kund. Om dom inte har någon kund kan jag tänka, aj fan det där kommer nog att gå åt helvete, och åt helvet gick det. Dom har reat nu i någon månad och fan vad jag har klämmt sönder mina tummar och hoppats på att det varit i väntan på sommar kollektionen men icke. Idag stod lastbilen där och grabbarna höll på att packa in sina basketball shop grejer i bilen, åter ett avslut och misslyckande. Åter sorgsna blickar, besvikelse och misär.

För trots den vackra ytan när knopprna brister och solen tittar fram så är våren den stora tiden för avrundningar. Folk turas om att göra slut omkring mig och jag tar gärna rollen som terapeut, inga problem men jag tycker att det är synd, jag tycker tom att det är synd att ni en gång träffades så att ni en dag försatte er i sitsen av att behöva göra slut. Slöseri med talang, slöseri med energi och slöseri med tid.

Jag kommer aldrig sluta tro, varken på basketball shop eller kärleken. Dom sätter väl upp någon culring butik i fisksätra nästa gång och hoppas på det bästa, man måste ju satsa lite annars blir det ju ingenting. Ett inställt gig är fortfarande ett gig samtidigt som en avslutad relation fortfarande är en relation.. eller var. Mina vänner som ringer ner mig kommer också att hitta någon ny, och jag? Nästa gång kastanjer brister är jag långt härifrån, långt härifrån sa jag.

Förlåt

2009-05-05T07:37:00.000-07:00

Ibland kan saker man säger komma ut lite galet, man kan mena någonting kanske snällt men på något sätt så kan det kanske uppfattas tex elakt, har väl lite med referensramar att göra. Det har nog också lite med ens förhållandesätt till världen att göra. Går man runt med garden uppe och antar att människor vill en illa så är det lätt att man blir lite av den missuppfattande typen. Han som förutsätter att ett stilla "hej" egentligen betyder "far åt helvete".

Det finns vissa saker man inte får säga. Hur jävla intryckt i ett hörn eller missförstådd man än känner sig så finns det fortfarande saker som inte är ok. Tex så är det inte ok att be någon man tycker väldigt mycket om att dra åt helvete. Det kan många gånger kännas som att denna kanske borde dra just dit, till helvetet dvs men det är inte ok. Det är inte heller ok att springa runt och säga "jag älskar dig" till folk lite hursomhelst, det finns så många sätt att visa det på samtidigt som det finns annat att säga, "jag gillar dig" tex. Man får inte heller går runt och säga förlåt hursomhelst.

För när ord som betyder något tappar sin innebörd är det tyvärr kört. När dra åt helvete har blivit så uttjatat att det blivit psuedonymt med "tjena läget" så har nog dessvärre också "förlåt" används en gång för mycket. Det har upprepats gång på gång, minsta lilla skitsak har blivit en grej och avrundats med ett litet "förlåt". Det kan se till synes oskyldigt och kanske tom lite gulligt men den dagen då det blir på riktigt, den dagen då det är krig, den dagen så räcker det inte med ett förlåt. Det betyder inget längre, det är bara något man sagt. Innebörden är lika glömd som anledningen till varför allt tjaffs, bråk och skrik satte igång. Man sitter där och önskar att man hållit sin käft, att man inte ältat massa skit och avslutat med ett förlåt, förlåt och ännu ett förlåt.

Man har så och så många "förlåt "och "jag älskar dig" i en relation, man har inget "dra åt helvete". Därför finns det ingen anledning att använda upp alla "förlåt", enkelt. När saker som betydde något inte betyder något längre, betyder ingenting något längre det blir liksom inte samma grej igen, ja den där vasen som går sönder som ska limmas ihop och jada jada... kanske sämsta blogginlägget jag har skrivit.. förlåt.

Eftermiddag i en annan värld

2009-04-26T12:20:00.001-07:00

När jag kommer och går igenom ett bostadsområde häromdagen blir jag avbruten av en man som står mitt i vägen. "Kompis" säger han, ja hej säger jag. "Vad heter du"? forsätter han, Henrik heter jag säger jag. "Jag heter Abdul forsätter han". Tjena Abdul säger jag. Abdul står där mitt i vägen med ett par svarta solbrillor och en käpp i handen, han är bevisligen blind as a bat, ser absolut ingenting. Abdul frågar om jag kan hjälpa honom med en grej på hans baksida, sure säger jag och går med. Abdul håller i min hand och stolpar fram med sin käpp, solen skiner och han ler och skrattar, Abdul är av någon anledning genuint glad.

Vi går in i hans hus, hans väldigt persiska hus som luktar ris. Därinne står Sirian, Abduls väldigt persiska och ja helt sjukt vackra fru ( jag är väldigt svag för svarthåriga, olivfärgade kvinnor, jobbar faktiskt inget annat, ej blondiner etc, blondiner ger sig icke besvär så att säga). Hon ler också som en sol och går fram och hälsar på mig. Jag och Abdul går till baksidan, han pekar helt random ut i tomma intet och säger: Skulle du kunna flytta dom åt mig Henrik? "Jag ser inget och det är för tungt för Sirian" fortsätter han. "Jaha" säger jag vad är det exakt som ska flyttas"? Abdul pekar ut igen, rätt ut i ingenstans och säger "det där!"

Sirian kommer ut, ler och är allmänt snygg och jag vill ju inte på något sätt göra dom här levnadsglada människorna besvikna så ja, jag börjar påta runt lite där i trädgården. Flyttar någon spade hit och någon säck med jord dit. Efter ett tag när jag känner mig klar så säger jag "Jaha då abdul, då var jag klar". Abdul skiner upp igen "tusen tack Henrik" säger han, jag tackar han och hans fru och går därifrån.

Enligt mina mått mätt så hade Abdul och Sirian jordens skitliv. Dom satt där, arbetslösa i sin villa i Sollentuna och betade av tiden. Abdul såg absolut ingenting, helt blind var karl. Han kan ju inte ens se hur snygg hans fru är, snacka om slöseri på looks. Ja ja där sitter dom dag ut och dag in och räknar ner dagarna. Där sitter dom och njuter och garvar sig igenom livet, varför då kan man fråga? Ja jo Abdul kanske tycker det är skönt att folk ger självaste fan i att slänga granater i ögonen på honom så fort han går utanför dörren, han kanske tycker att bara en sån sak kan vara skäl nog för att bjukka lite på ett leende.

Sirian å andra sidan kanske tycker det kan vara lite frigörande att ingen gräver ner henne till midian och langar sten på henne för ett litet snetramp Hon kanske tycker det kan vara skönt att kunna gå och handla fläsk och potatis när hon vill och inte när staten säger att hon kan gå.. bara sånna saker kan ju göra att hon skiner upp lite extra såhär på eftermiddagskvisten.

Det är ju bara antaganden av mig. Jag vet inte vad dom har eller inte har varit med om. vad jag däremot vet är att jag sitter och skäms lite när jag tänker på dom. Jag skäms lite över gnäll då och då för vad är skillnaden mellan oss och dom? Jo den är stor och stavas: Vi skapar våra egna problem, det gjorde inte dom.

Nu när världen har blivit mer eller mindre problemfri för Abdul och Sirian så lever våra problem kvar. Att man kanske skulle vilja ha några tusen till i lön, att man gått upp några pannor. Att man inte känner sig tillräckligt uppskattad eller tillräckligt älskad.

Det sista slipper dom, för dom älskar varandra, tänk om det ibland kunde räcka.

The Blinding

2009-04-19T05:51:00.000-07:00

Och som fortsättning så är det ganska lätt att sätta ögonbindel på sig själv samtidigt som man knäpper på Ipoden, sätter på sig lurarna och lyssnar högt på den sämsta låten just nu. Det bränner i öronen för att det låter så illa. Det kanske är la voix, schlagervinnaren som man har på på repeat. På så sätt sprider sig en ganska jobbig, krypande känsla i kroppen. En känsla av att något är fel.

Det är mörkt och det låter illa, det skär lite samtidigt som det inte finns något slut för där låten tar slut börjar den mycket riktigt igen, ett ältande som maler om och om igen. Ett tankesätt som till slut bryter ner både dig och din omgivning, ett påhitt, ett rent skämt skulle man kunna säga men fortfarande mänskligt och helt förståligt för om det är något man är bra på så är det ju att ringa in sig själv, frångå från allt vad förnuft heter och på något sätt inbilla sig att, jaha såhär är det.. fast så är det ju inte riktigt.

Sen ringer en vän. Hon maler också på om saker som man så många gånger förut har varit igenom, samma sak, samma shit, han sa si hon sa så ja ja visst, jag vet. Hon fortsätter med att berätta vad man redan vet, ja att det är ju inte så som man trodde det är ju precis tvärtom. Jag visste det hela tiden, det låg inte ens längst bak i hjärnbalken, längst fram låg det helt synligt och uppenbart som den största av alla sanningar. Jag stänger av Ipoden, det blir lugnt och skönt. Jag tar av mig ögonbindeln och solen strålar fram. Jag hade själv tryckt på play samt förblindat mig själv/tunnelsett mig själv. Jag känner mig lite dum, här har jag gått runt och trott att det inte riktigt stämmde när det sedan visade sig att allt just stämmde.

Jag visste det redan men när tilliten på en själv sviktar så kan det vara bra med ett kvitto, en inbillning är ju lika mkt sanning som just en sanning. Det är väl bara en fråga om defenition eller hur man nu väljer att se på saker och ting. Jag fick idag reda på vart jag egentligen är, och et var inte alls där jag trodde jag var, thank fuck for that.

Vän av optimismen

2009-04-14T12:42:00.000-07:00

Oavsett hur mycket man kanske uppfattas som "the glas is half empty kind of guy" så går det inte att komma ifrån vilken vän av optimismen man är. Visst man kanske går runt och surar lite ibland, tycker att det är någon annans fel, sparkar till någon burk och tänker "det är skit, precis som allt annat i det här jävla landet". Så kan det ju vara ibland och så kan man tänka men om man ser till sitt beteende och låter det undermedvetna ta över och dominera för en stund så tror jag dom flesta fattar vilken glad skit man egentligen är och hur bra man är på att spara på positiva minnen.

Jag till exempel, jag går till Riche då och då. Nu var det iofs sjukt länge sen, ja typ förra året men fortfarande, jag kommer att gå dit igen det är ett som är säkert. På vägen dit kommer jag muttra och gnälla och säga saker som.. " Nej inte dit, inte stå och titta på alla idioter men sjumila blick". Även saker som " Jag orkar inte stå och trycka folk i arslet och glo på dom där jävla kristallkronorna, jag gör det inte" kan slinka ut. Lik förbannat kommer jag gå in dit med mina vänner och gladeligen pröjsa en 60 spänn för en öl och ha "kul". Anledningen till det är att jag någon gång har haft kul där (fråga mig inte när) och kan plocka tillbaka det minnet på något sätt.

På samma sätt har jag då också tagit fram minnet från helgen innan och då menar jag inte söndagen då man åt för mycket, mådde skit och bara ville dö. Nej nej jag pratar om minnet från lördagskvällen helgen innan då allt var kalas. Klockan var kanske halv elva och man började må så där riktigt bra.. det minns jag och därför gör jag det så gärna igen, alla tiders!! Ut bara och kalasa som det inte fanns någon morgondag, söndagen har jag ingen tanke på för jag plockar inte fram den.. den kommer när den kommer.

På samma sätt tänker jag på människor. Oavsett hur jäkla ont det har gjort så minns jag egentligen bara dom bra sidorna, jag kan reflektera över dom dåliga lite som en baksmälla. Dom kommer med paketet men ska man ha superkul så måste man också ha lite tråkigt. Men som sagt det mesta är bra och jag ler lite när jag tänker tillbaka, kanske lite naivt men varför gå runt och sura över hur andra har betett sig när det är helt ok att dra på sig en baksmälla då och då det är ju inte värre. Det är ju inte krig och svält, bara missförstånd, osynk och huvudvärk.

Det kanske bränner ut en totalt men jag vill inte begränsa mitt liv på det sättet. Då skulle jag aldrig träffa folk och aldrig vara på fest. För vi är ju bara människor som egentligen bara vill ha kul och vara med varandra.. en och annan baksmälla är en värdslig sak för spriten förlåter man ju varje gång och människor förlåter vi.. nästan varje gång, halvfullt kontra halvtomt men då pratar vi ju om sprit.. inte om människor.

Jag missade några samtal

2009-04-13T01:19:00.000-07:00

Tror att det kan ha varit för en månad sen, en tisdag för en dryg månad sen. Jag gick ut för att handla lite och lämnade telefonen hemma. Jag var väl borta i någon timme och när jag kom hem hade jag tre missade samtal från ett hemligt nummer. Det var alltså någon som desperat ville ha tag på mig, någon som var tvungen att prata med mig just då. Tankarna började såklart gå om vem det kunde vara, det hade kanske hänt något, var någon sjuk eller var det något viktigt jag skulle få reda på?. Jag kunde inte göra så mkt åt det då det var ett hemligt nummer så jag ställde mig för att laga mat. När jag sen satte mig för att äta så hade jag två missade samtal igen från det här hemliga numret, sen dess har jag inte hört någonting. Jag har kollat runt lite, hört efter men jag har fortfarande ingen aning om vem det var som ringde den där tisdagen. Jag undrar lite vad som hade hänt om jag svarat, hade jag varit någon annanstans just nu, hade mitt liv tagit en annan riktning? Det fanns ett hopp i det där, en öppning till något nytt och kanske något annorlunda... Frågan som uppstår är kanske om man är rätt ute om man ser hopp i ett missat hemligt nummer.. kanske kanske inte men jag är glad att jag aldrig svarade.

Kanske hade det varit något fruktansvärt banalt. Förmodligen så var det kanske radiotjänst som skulle kolla om jag hade skaffat tv.. och nej jag har inte skaffat tv än. Det kanske var någon som ringt fel, sånt händer ju fortfarande. Nu istället så lämnade det något mystiskt och lite romantiskt istället vilket jag välkomnar då mitt liv inte svämmar över av varken mystik eller romantik just nu, drunknar ej i den skiten so to speak. Ja kan styra själv vem det var och vad som skulle ha hänt om jag svarade och kontroll är ju något som vi alla gillar, eller hur. Det kan ju vara därför att folk tar det till sånna ytterligheter att dom till slut sitter hemma mer eller mindre själva för att dom behöver ha kontroll och eftersom man inte kan styra sin omgivning så gör man sig av med sin omgivning. Ett sätt som många andra.

Jag har fortfarande ingen aning om vem som ringde men om jag får välja så var det någon som hade samlat massa mod till sig för att ringa mig, vad det handlade om spelar ingen roll men det gick bara att ringa och säga något just då och det kommer aldrig att gå igen.. och jag kommer aldrig få veta vem det var. Så hoppas jag att det var för hoppat är det sista som lämnar människan.. och kärleken.. och romantiken, och där har jag ju bockat av alla tre. Några missade samtal kan bli så mycket som hopp, kärlek och romantik för det genomsyras ju av det.. tänk så enkelt det kan vara, ja eller tänk hur svårt vi gör det.

Hässleholm, jag gör slut med dig nu

2009-03-25T10:26:00.000-07:00

Jag åkte till Hässleholm för att komma bort ett tag. Jag behövde lite frisk luft, perspektiv samt runda av några saker, därför så åkte jag dit. Jag kände att ett ställe så anonymt som just Hässleholm skulle kanske kunna rensa mina tankar en aning och ge mig lite av ett lugn. Ingen stress och inga måsten, bara jag med mig själv. Nyttigt liksom att äntligen lära sig att leva med sig själv, därför åkte jag dit. Jag hade aldrig tidigare varit i Hässleholm och var ändå förväntansfull över vad staden hade att erbjuda. Skulle jag kanske få lite nya uppslag? Skulle jag få svar på frågor? Med alla kyrkor, skulle Hässleholm erbjuda mig lite andlig spis? Skulle jag kanske komma vidare i boken som jag håller på med, kanske skulle jag till och med hitta ett slut till den? Jag vet inte men det var värt ett försök.

Solen sken på mig när jag gick ut på morgonen. Jag strosade fram och såg mig omkring, Drack lite kaffe och knatade på. Jag gick över torget, tittade upp och såg skylten ”Hotell Statt” då slog det mig, vafan jag har ju varit i Hässleholm förut, fan också jag har ju gjort allt det här en gång tidigare, gått över det här jävla torget. Det var ju i somras. Jag och min dåvarande flickvän var ute och gick här varpå två ungar i 12- års åldern pekar på oss och säger på bred skånska ”Titta! En turk och en grek!!”, det är Hässleholm för mig. Din trångsynta lilla skithåla varför kom jag tillbaka?

Den här staden kan ju inte erbjuda mig något, min romantiserade bild av att fly slutar ju alltid med att man bara flyr från sig själv, jag har inget att fly ifrån, och om jag hade det, varför Hässleholm? Varför skulle den här staden ge mig nya ideèr som jag inte kan ge mig själv, och att jag skulle avsluta min bok, varför skulle jag det? Jag hatar ju när saker tar slut. När den där filmen som man lipat och skrattat sig igenom plötsligt bara tar slut eller den där låten som man älskar når sitt slut. Visst kan man alltid trycka tillbaka, ta den ett varv till och börja på ruta ett, men det är inte samma sak. Det är inte samma sak att börja om, det blir inte samma sak den andra gången. Man är lite mätt, less och ja, har hört det förut, sett det förut och gjort det förut. Nej ska man påbörja något så är det bra om man inte avslutar det, det svider gör ont och det tog massa energi, därför vet jag inte om jag kommer att avsluta min bok. Helt allvarligt är det få saker jag är så less på just nu som avslut, det är ju allt vi gör avslutar saker hela tiden. För att gå vidare och för att utvecklas heter det. För att verkligheten inte alltid är så vacker och rolig alltid så går man tillbaka till ruta ett, bara för att göra samma sak en gång till och en gång till och.. en gång till.

Jag gör slut med Hässleholm nu sen ska jag väl passa mig för att påbörja saker, onödigt när allt dom gör är ju bara att avslutas. Film och musik kommer att konsumeras men det kommer att kännas varje gång det tar slut, det kommer med hela grejen, slut ska kännas men kan man välja så skiter jag helst i det. Och Hässleholm, ja just ja jag hade ju sagt det, drar på det här nu så jag slipper avsluta känns det som.. nä nu får det vara nog.

Mat och G klubben etc

2009-03-17T12:50:00.000-07:00

Jo det hände ju idag igen, det jag var och nosade på igår. Jag åt lite för mycket. Jag är väldigt förtjust i mat och tycker således om att äta. Nu hade jag precis varit och tränat och därför var det väl befogat att äta mycket. Med mig till middagsbordet hade jag en kompis som jag parkerade i soffan under matlagningen. På så vis kunde jag smaka maten och bli lite småmätt medans grytorna stod och puttrade. Jag kunde inte bara bli mätt jag kunde också får mer än min vän som satt och väntade, vilket det här handlar om.

Jag har som dom flesta andra alltid haft mat för dagen, lite av en självklarhet kan man tycka, mat för dan liksom. trots det händer det något i mig när jag ska äta med andra. Jag blir lite nojjig inombords om maten ska räcka till mig, oavsett mängd så dyker det upp en lite klump i magen, en bekant klump.

Det är den klumpen som vi som är medvetna om våran litenhet kan känna ibland. Vi som förstår att ja tyvärr, det där är inte för mig men jag försöker ändå. Vi som kanske ibland plockar ner oss lite mer än vi borde, vi som kanske har lite för låga tankar om oss själva ibland. Man kanske vet att dom andra som står i samma kö till den där krogjäveln i slutet på dagen har betydligt mindre att komma med. Dom har tagit sig dit, kämpat på och pladdrat för att vara där dom är. Dom har kommit över det det här handlar om, rädslan av att vara utan, att känna att där har jag inget att göra.. det är till dom, inte till mig.

Men sen känner man sig lite Allan ballan efter några glas och tycker att vafan, jag är ju också cool, jag kan väl också få vara med då, hyggliga jag får vara med? Det var just sådana här scenarion den här rädslan kan härledas till. När jag och David skulle in på G klubben back in the days. Jag visste ju att David skulle kirra biffen men min förmåga då.. eller oförmåga. Tänk om någon skulle se att jag bara var en nörd från Enköping och skrika "släpp inte in han den nörden från Enköping, han vill vi inte ha in?". Högst otroligt visst men risken fanns. För jag visste ju att trots att jag hängde med rätt folk och jobbade webbyrå så var och är ju egentligen bara en nörd från Enköping och trivs bättre och bättre med det. Medvetenheten ledde till överkonsumtion av mat, ett ganska billigt pris för något så fint som medvetenhet kan man tycka. Undra bara vilka dom andra är, dom som bara glider in på dom här ställena, vilka dom egentligen är när dom inte spelar över?
Äh skitsamma, dom äter säkert också skitmycket.

Tummen

2009-03-16T08:59:00.000-07:00

Jo jag satt precis och filade lite på min högra tumnagel. Tummen var med om en olycka för några år sen och jag gör vad jag kan får att hålla den i form. Man tager vad man haver liksom och försöker gör a det bästa av situationen. Jag hade tänkt att skriva lite om varför jag äter så mycket och återknyta det till G klubben som jag besökte frekvent slutet på 90-talet och början på 2000-talet. Vi får se, nu känns det som det handlar om min tumme.

Tummen strök med en turbulent morgon söder om söder för tre år sen. Den strök verkligen med, flög av skulle man nästan kunna säga. Jag vill inte gå in för mycket på vad som hände men det var väl något om två människor som kanske inte var riktigt överens efter en blöt kväll. Ett inte helt nytt och fräscht scenario. Sprit bråk och tummar som flyger till höger och vänster, det har man ju hört förut.

Vi förstod inte riktigt varandra den morgonen och frågan var väl om vi försökte eller ville förstå varandra. Det var två människor som hade tappat någon form av glöd som kanske funnits en gång i tiden. Två människor som var så sjukt less på varandra att dom stängt av. Dom varken hörde eller såg varandra längre, bara gormade och skrek och till slut gick det så långt att min lilla tumme strök med, den sitter där idag.. rejält tilltuffsad förvisso men den sitter där och påminner mig om den där morgonen, och påminner mig om vad som gick snett. Inte mellan oss, vi hade inte funkat hursom. Den påminner mig om vad som gick snett med mig den morgonen.

Det handlade inte om att förstå varandra, det handlade och handlar ju bara om att acceptera varandra. Jag trodde att lära känna någon var psuedonymt med att den helt plötsligt börjar göra som jag förväntar mig. Jag har förstått att det inte går att lära känna någon och att människor gör som dom vill, inte som jag hoppas att dom ska göra. Jag har förstått att man inte ska lära känna varandra, att tro att man känner någon är leder lätt till att man tar någon för givet och att ta någon förgivet för att man tror man vet vad den människan tycker och tror sig vilja är att sätta sig på en konstigt hög häst, en hästjävel.

Att försöka lära känna någon är samma sak som att ta bort allt det roliga man har tillsammans. När man sen tror sig känna någon så börjar man lätt förvänta sig saker för den där människan känner ju mig och vet vad jag vill. Sen kan man förstå varandra om man vill, då får man ju ställa frågor så man fattar men man lär aldrig känna någon och det är det som är det fina.. när man en dag förstår att det är det som är det fina, att inte förstå någon. Att bara leva i ett rus av den här vännen eller vad det är som hela tiden överaskar och förvånar med sin konstiga grejer. Alternativet klippa av sig tummen för den här jäveln inte gör som jag hade tänkt mig.

Det kanske tog ett tag för poletten att trilla ner men jag filar på och jobbar med det jag har som sagt. Tummen flög av och en tanke startades, tre år senare så var kontentan man ska inte tro att man känner folk som man inte känner.. tjena men jag är 70-talist, det går långsamt ibland,.

Har du roligt nu?

2009-03-06T04:12:00.001-08:00

När jag var barn var jag fräknig och lite rödlätt. Därför så kunde jag inte vara i solen för länge, jag brände upp mig lätt. Jag hade också krupp som barn, hostade och fräste mest hela tiden. Jag fick ha dagisfröken hemma i tre år för att jag var så risig hela tiden. Jag minns inte speciellt mycket av det här. Solen är fortfarande något jag har respekt för men kruppen är borta, helt och hållet faktiskt.

Vad jag däremot minns av min barndom var att jag hade väldigt roligt. Jag skrattade mycket när jag lekte med dom andra små barnen. Som barn gjorde jag bara saker jag tyckte om och jag njöt verkligen av det. Jag tyckte om att titta lite på tv, ja då tittade jag lite på tv. Jag gillade att busa med dom andra små ungarna varpå jag busade med dom andra små ungarna. Jag visste vad jag gillade och levde därefter, jag hade lajban och det var lätt för jag visste vad som var roligt.

I tonåren började jag åka mycket skateboard och spela massa rugby, det tyckte jag var roligt, det gillade jag och fram tills jag fyllde 18 så har jag egentligen bara ljusa minnen.. ja när Daniella krossade mitt hjärta kanske inte var helt kul eller när jag skulle hoppa i fyrisån var väl inte heller en milstolpe men alla and alla, kul!

Sen hände det något, det var liksom inte lika kul längre, det var inte kul på samma sätt. Det där spontana roliga fick stryka på foten till förmån för något forcerat roligt. mentaliteten blev mer och mer "nu ska vi ha roligt" och "gud var roligt vi har". Man började ringa varandra dagen efter man hade haft roligt (läs supit) för att understryka hur jävla kul man hade haft kvällen innan, ja gud vad kul det var, eller... var det så roligt?

Vad gör man idag som är kul? Jobbar? festar? träffar folk? Ja det är väl kul, hyffsat kul och det skulle väl förmodligen vara mer än hyffsat kul om det inte var så fruktansvärt inrutat. Vi tar oss inte tid till saker, vi gör saker när det finns tid över. Planering planering och återigen planering. Det resulterar i att du vet en vecka innan hur kul du ska ha nästa vecka, hur kul blir det då?

Allt går också runt runt, jo jag vet man blir äldre och får mer åtaganden visst kanske det. Jag skulle hellre vilja säga att man tappar gnistan och lusten att styra upp saker, eller inte styra upp saker utan bara göra saker utan att känna efter. Känna efter om du är trött, känna efter hur du mår, känna efter om du har tid känna efter om det svider i lilltå nageln.. det ska kännas efter och det ska roddas.. hur kul blir det när man sen ses då, ej kul.

Att bli vuxen var tydligen psydonymt med att ha mindre roligt och ha mer trevligt, ja ja ok fair enough. Men är det schemat så fullsketet eller är det kanske så att vi bara vill vara ifred? Vi orkar inte längre. Klart man dövar för att orka, klart man dövar för att palla med, inget konstigt alls men har du roligt, har du verkligen roligt?

Jag vet vad jag inte tycker om och vad som inte är roligt. Var sjuk är inge kul, är inte heller något fan av att vara ensam. Tycker det är sådär med krig svält och nazister med. Jag gillar däremot mig själv, livet, Kasia, mina vänner, öl, musik.. glo lite tv ibland, jämtland och Frankrike. Så det kanske e så att jag har kul ändå, fler saker var ju roliga än tråkiga.. Men jag vet inte det är så mycket runt omkring, så mycket att tänka på. Så mycket att ta hänsyn till och så var det där med att funka och passa in på precis alla sett.. ja fan vet om det är roligt, kanske det.. jag vet faktiskt inte.. Har du roligt?

Oro

2009-03-05T08:59:00.000-08:00

Rädslan för att dö kan verka avlägsen, för precis som allt annat tar man ju livet förgivet. Det känns knepigt och konstigt det här med döden, inget man direkt behöver tänka på.. det är ju där borta någonstans, onåbart och märkligt. Istället kan man gå runt och oroa sig över andra saker. Vad folk ska tycka och tänka om en tex, det pysslar dom flesta med. Knatar runt och nojjar över vad folk ska tro om jag gör si eller vad folk ska säga om jag klär mig så.. ja du, vad ska folk säga?

Behovet av att vara älskad och passa in har blivit ett självändamål och något man kan sjunka hur lågt som helst för. Man blir idag inte omtyckt för den man är utan för hur man ser ut, vilka vänner man har och vilket jobb man har. Rädslan att bli hatad är så stor att man går runt och låtsas hela tiden, låtsas för att någon ska gilla en och tänker att; ja fan det där var ju smart sagt, den typen gillar jag.. undra om han gillar om jag säger såhär.. sen är det igång vi fyller i varandras meningar, klappar på ryggen och har identisk kläder på oss. Jag är likadan. Idag har jag ett par slitna jeans, nerstoppad i ett par skor såklart. På det skinnjacka och en svart tröja från weekday. Som frisyr har jag en sån Lykke Li toffs mitt på huvudet, inte för att mitt hårfästa tillåter det utan endast för att bli älskad och respekterad, om någon ser mig kanske dom tänker att dom skulle gilla mig.. om dom kände mig, när jag har såna kläder och sån toffs på huvudet.

Oron är påträngande så fort man går utanför dörren. Fågelholksblickar möter en, frågande blickar som skriker, är jag ok?? Tycker du det?? Funkar det här?? Ingen har ju en aning så det är så klart det är förvirrande. Vi är ju benägna att frångå hela våran person för att få kontakt med andra människor. Ideal vi står för och den människa man spenderat 30 år med att bygga upp kan flyga ut genom fönstret för lite uppmärksamhet, tro mig jag vet. Jag har varit i situationer där jag kunnat vara mig själv och i situationer där jag har fått spela spel och det är två olika liv. Nu blev jag iofs orolig av att vara mig själv också men wtf, man är ju inte direkt van.. att man duger som man är eller hur? Man har ju spelat i tio år och så ska man helt plötsligt vara sig själv.. och det funkar och gillas, klart det tar tid att vänja sig.. klart det måste få ta tid att växa in i det.. herregud.

Min oro är idag som bortblåst. Jag kunde inte bry mig mindre vad folk tycker, inte ett skit faktiskt. Jag ska inte sitta här och berätta vad jag är eller vad jag inte är, det får andra göra men det finns ett moment kvar. Något som är så mycket värre än döden. Hundra gånger värre en ensamhet och miljoner gånger värre än att inte bli sedd. Min oro i dag ligger helt och hållet i att inte bli förstådd, det värsta som kan hända är att inte bli förstådd. Att upprepa samma sak gång på gång, att bryta ner något till två ord att ha små men fundamentala saker som man vill få fram men det går inte, det är tomt, en vägg. Det river upp en inifrån och sliter sönder en totalt. Man tar Lykke Li toffsen och tycker ur den, man tom viker ner sina aningen för högt uppvikna jeans varpå man slutligen går hem ifrån Riche och lägger sig men känslan av att man är fan helt ensam, ingen förstår en och en dag ska man dö

Men det är en annan dag det.

När jag var liten ville jag bli wrestlare

2009-02-17T09:03:00.000-08:00

Det känns ju väldigt typiskt, tidsenligt och rätt att prata om wrestling i dessa dagar, visst det gör det. Faktum kvarstår att det var faktiskt det jag skulle bli en gång i tiden, jag skulle bli proffisionell Wrestling brottare i America. Jag var som barn besatt av Bret "the hitman" Hart, Jake "the snake" Roberts, Ultimate warrior och Rick "the model" Martel för att nämna några.

Jag gillade allt med Wrestling. Karaktärerna, ljudet, ljuset smällarna över käften som egentligen inte var några smällar över käften och hela mystiken runt det här. Vad var det här för människor? Vart gick dom efter jobbet? Visste dom vilken dörr dom skulle gå igenom när dom gick hemifrån? Hur mådde dom egentligen?

Någonstans innerst inne fattade jag att det var på låtsas, jag ville inte tro det men innerst inne förstod jag att det var icensatt och på låtsas, som på riktigt fast på låtsas.. Som på rikigt utan att det känns, alltså nästan på riktigt fast utan det onda. Wrestling var alltså allt som är bra med verkligheten.

Det var den perfekta flykten från allt som man inte vill veta av, både känslor och känsel fick ge vika för det kändes ju inte på riktigt, varken i hjärtat eller på käften, för det är inte på riktigt bara nästan. Nästan på riktigt var något jag strävade efter, den lätta vägen ut.. stänga av sig själv sätta på sig trikåer, på med lite make-up, gapa och skrika utan att mena något med det, nästan slå någon i skallen utan att slå någon i skallen. Här fanns ett sätt att gå igenom livet som en apa, hear nothing, see nothing, say nothing som jag underförstått måste ha tagit till mig på något sätt.

För tänk ett liv som aldrig gör ont, ett liv som uppfyller nästan allt utan den där lilla skit petitessen att vissa saker kanske skulle vara lite mindre på riktigt. Vissa saker som man ändå inte vill ha att göra med skulle försvinna till förmån för välmående, skulle det vara jobbigt på något sätt? Något att gnälla över? Istället för att någon kastar mig i backen så kastar han typ mig i backen och istället för att någon är arg på mig så är han typ arg på mig.. fast ändå inte, vore inte det något?

För vem är det egentligen som bestämmer vad som är på riktigt, varför skulle det vara mer på låtsas än en kväll på Berns. Där kan man väl snacka skuggbrottning och låtsas känslor om något.. men jag vet, stureplans paralellerna börjar bli uttjatade. Vi vet ju att det är på låtsas och det är skönt, skönt att slippa känna efter ibland skönt att det inte känns på riktigt, skönt att gå in i en roll och utge sig för att vara något man inte är. Våra liv är wrestling helt enkelt och så långt går det ju bra, det är inte svårt. Det är väl när trikåerna åker av, när man är färdigduschad och ska gå hem som problemen börjar. Då när både jag och The Undertaker ska ta tag i det på riktigt. Då när smällarna börjar kännas och hjärtat sitter utanpå kroppen, det är väl det som är livet.. det enda som i våra liv som egentligen är något, då när vi utanför krog och jobb bara ska vara oss själva med varandra, utan smink och utan krussiduller.. Hur går det egentligen? Finns det utrymme för det...?

Men vi måste gå hem, hem och göra det bästa utav det. Klart man vill vara kvar i karaktären, vara kvar i det konfliktfria. Klart man jämt vill vara wrestlare, slänga runt med någon och låta någon slänga runt med en utan att det känns. Ha någon som är vansinnig på en utan att det betyder någonting, men livet kommer ju som bekant tillbaka till en, vardagen och verkligheten.. oavsett om du hänger på Riche eller är Hulk Hogan så känns livet ibland, då när man i sin ensamhet sitter där i sin.. just ensamhet..

Nu kan man tro att jag sitter här och filosoferar över livet och är lite smådeppig, icke då. Jag mår bra och pratar om Wrestling, för det är på riktigt jag har sett det. Man kan ju fan inte bara kasta någon i backen utan att det känns.. klart som fan det känns.. fattar ju vem som helst, typ.

Har du varit kär?

2009-02-06T09:57:00.001-08:00

Har du varit kär någon gång? alltså kär.. inte förälskad, betuttad eller förtjust utan kär. När man bara ligger kvar i sängen i en helg för att på måndagen ta ledigt då det inte går att slita sig, man fixar det inte, man måste få vara med varandra. Du vet sådär kär så man fyller i varandras meningar, nickar åt allt den andra säger och känner, fan det tog 30 år att hitta någon som fattade.

Har du varit så kär någon gång? Så att du kan sitta och tänka på en min, ett ord eller en rörelse i timmar. Så kär så du känner att, fan den här människan vill jag dela hela mitt liv, det går inte att leva utan den, jag är inte ett skit utan den här människan. Så kär så du känner att alla runt om dig bara är på låtsas, att dom är ihop för att dom inte hittat något bättre. Du tittar på dom och känner, vafan ni är ju inte kära, ni har ju inte fattat någonting.

Sådär kär så att det känns som ens läppar har fastnat i varandra för det går inte att slita sig. När man ska iväg och göra något så känns avskedet för alltid även fast det bara rör sig om några timmar, det gör ont och är plågsamt. Du behöver inte göra dig till längre, du behöver inte låtsas vara någon du inte är, du kan bara vara den du är för den här människan du är kär i är kär i dig bara för den du är, inget annat bara för den du är och för att du är så bra.

Har du varit så kär så du någon gång börjat undra om den du är kär i är lika kär i dig. Så kär så att du någonstans tappade bort dig själv en smula, glömde vad du ville och vad den andra personen ville, ja där i början när man skrattade åt alla andra par, dom man inte skulle bli som. Har du varit så kär så du börjat ta den andra personen förgivet, den finns ju alltid där och ställer upp om det behövs. Den älskar ju mig så varför ska jag bry mig, jag vet ju vart jag har den. Har du varit så kär att du börjat gnälla för att en människa inte gjorde som du tänkt dig, inte agerade som förväntat eller inte var på ett humör du förväntat dig. Har du tappat bort någon som inte skulle tappas bort.

Har du varit kär?

Illusionen

2009-01-29T14:28:00.000-08:00

Jo angående våra låtsas liv.. ähh vänta jag får ta det från början. Jag är född på 70-talet. Vi 70-talister är ganska medvetna om att det finns en värld runt om oss. Vi har förstått att det finns andra människor än oss själva, människor med behov och känslor. Vi bryr oss om andra och fokar kanske inte i 190 på karriären. Ett typ exempel på det är en ny bekantskap som jag har fått. Hon har en bostadsrätt mitt i stan, ett jobb som skitungar skulle servera sin vänstra hand på ett silverfat för att få. Hon är nöjd men fattar att det kanske finns andra saker därute. Därför funderar hon på att säga upp sig, sälja lägenheten och skita i allt, eller i allafall i det skita i den här illusionen that is.

För det ska vi väl vara ärliga med ungdomar att det är en illusion, allt är en stor illusion. Det finns i det här tre typer av människor. 1, Dom som fattat illusionen, 2, Dom som inte fattat och 3, Dom som fattat men skiter i det.

Kategori nr 1 är min generation. vi vet att det där kontoret vi går till på dagarna inte är på riktigt, det förändrar ingenting att vi går dit men vi gör det ändå, för att vi mår bra och blir bekräftade av det. Vi tycker att livet och kärleken är viktigare, och är i mångt och mycket nöjda. Vissa av oss tycker att det är jobbigt och ibland så sjukt påtagligt att det är på låtsas allting. Det kan vara läskigt att människor sitter framför en dator på dagarna bara på låtsas.. för det leder ju ingen vart det är bara en del i en kedja.. det är obehagligt att vi gör det men vi måste, så vi gör det.

Kategori nr 2, dom som inte fattat. Dom är läskiga. Dom tror på riktigt att det dom gör är skitviktigt. Dom tror att kreativitet betyder att göra något någon annan redan har gjort förut och har ingen aning att det finns människor runt omkring dom. Dom går till sina jobb som är hela deras identitet och tror att dom förändrar världen, trots att dom är omedvetna om att det finns en omvärld. Dom har svar på frågor som det inte finns svar på och sätter sig över allt annat. Dom mår självklart jättedåligt då dom vet innerst inne att det dom håller på med inte är på riktigt men vägrar att ta det till sig. Kärleken och livet har fått ge vika för ett robotbeteende, en maskin som bara går och går och går tills......

Kategori 3 dom som fattat men skiter i det. Dom påminner ganska mycket om nr 1 men är inte lika sårbara. Dom kläcks ur ett ägg när dom vaknar varje morgon och utger sig oftast för att vara lite mer korkade än vad dom är. Du utstrålar en omedvetenhet som är falsk. Dom är fullt medvetna om att allt bara är en illusion men använder det till något possitivt och lever bara en dag i taget och festar lite som det inte fanns någon morgondag. Det gör iofs kategori 2 också men dom har inte roligt, dom säger att dom har det och tror att dom har det men eftersom dom inte har en aning om något så vet dom inte vad roligt är.

Jag har hänvisat till kärleken då och då, precis som allt skulle vara en illusion utom kärleken.. är det så, eller snarare tror jag det? Nej det tror jag inte jag tror inte att kärleken är en illusion men att det handlar om vad man gör med den och hur man behandlar den. Om man bara går vidare hela tiden, känner efter för mycket, kollar över axeln så blir den en illusion till slut. Det blir en strävan utan mål, som moroten framför snoken på kanin som bara fortsätter springa, det blir något ouppnåligt, något som inte finns.. en Illusion.

Om man kanske stannar upp en stund, tittar någon i ögonen utan att känna efter för mycket.. det kanske känns bra, det kanske är bra just nu.. man kan väl anpassa sig lite för en människa kommer aldrig kunna ge dig det du vill ha och du kommer aldrig kunna få det du vill ha om du: A, inte berättar vad du vill ha, B: inte anpassar dig till situationen. För det är ingen illusion att tycka om någon på riktigt. Nej Illusionen ligger i att tro att man ska träffa någon där precis allt klaffar och där man är lycklig hela sitt liv, utan tjaffs och utan bråk. Illusionen liger i att man drar när det hettar till lite, illusionen ligger i att man känner efter för mycket. Det är en jävla illusion att tro att man kan lämna det fina man har med någon för att det kanske finns något roligare därute då lever man i en illusion och fattar man inte det ja då....

Nej jag vill inte jag vill inte men... ger vi människor en chans till, låter vi folk göra bort sig, ser vi det fina hos människor istället för att se det trista Nej nej nej nej nej nej nej och nej. Så kärlek var alltså en illusion för våran bild av den och våra krav på den är utomjordiska och omänskliga så den kan alltså inte vara på riktigt. Vi fortsätter springa istället till jobbet, ifrån varandra, till träningen och längre ifrån varandra, till Spyan där vi inte kan se varandra längre för alla står och tittar upp i taker. Vi går ut och springer om den där kaninen som aldrig slutar springa vi kan nog inte sluta springa. Men vi måste springa så att våra riktiga liv inte kommer ifatt oss, så att dom riktiga känslorna inte kommer ifatt oss.. får hon kanske står där en dag in all her glory och så har jag en webbsite att göra eller en tröja att designa, det går ju inte hon fukkar ju upp hela planen då hela meningen med livet, bara att lägga benen på ryggen och springa.

Drömmen om tvåsamhet, bostadsrätt och Riche

2009-01-27T07:42:00.001-08:00

När jag tidigare idag blev misstagen för att vara en väns pappa blev jag lite förvånad, förvirrad och tankeställd. Vännen i fråga är ca 10 år yngre än jag, har helskägg och är inte på något sätt lik mig. Trots det frågade det lilla barnet min vän försynt "är det där din pappa". Nej svarade kompisen, det där är inte min pappa. "Jo", insisterade barnet, "det är din pappa". Ungen traskade vidare och jag och min vän tittade på varandra skrattade lite och gick vidare med dagen.

Mitt skratt kom väl inte riktigt från hjärtat, alltså det här med att vara pappa, det är kanske något man börjat tänka på.. inte en dag för tidigt. Jag vill inte bli pappa idag för jag har ingen att bli pappa med, ingen mamma dvs men det är klart man tänker på det.. jag fattar inte bara hur det går till... nej det fattar ingen förrän man får barn visst visst men..

Det har aldrig ingått i min dröm att ha barn. Det har aldrig heller ingått i min dröm att träffa någon på Riche och få barn, för att sen skaffa bostadsrätt, köpa graningekängor och låta skägget växa ut. Pula ner jeansen i graningekängorna, ha en för stor jacka och döpa ungen till något ironiskt som Kenneth eller Urban. Nej det har aldrig slagit mig. Jag ser folk dagligen som har fått den drömmen att gå i uppfyllelse och dom ser likadana ut. Dom ser sällan nöjda och glada ut mest lite förvirrade, vad ska dom göra nu och vad ska dom göra med barnet? Vad vet vi om barnen?? Hur mår barnen??

När jag ser dom papporna, oftast fotografer som har barnet med en stylist som dom träffat på Riche blir jag lite rörd. Jag blir rörd av människor som har en plan och som fullföljer den minutiöst, by the book. Jag tycker att det är vackert att bestämma sig för att göra något så stort och sen göra det. Sen att man får en bister uppsyn och någonstans innerst inne kanske undrar om det här var världens bästa idé spelar ingen roll. Man har bestämt sig och nu får det vara så. Ja ja lägenheten kostar massa pengar, man kanske inte fått komma till på ett par månader visst visst men utåt ser det bra ut, det är allt, på riktigt allt som betyder något.

Jag höll mycket på med det här med känslor förut och helt allvarligt, det leder absolut ingen vart, helt meningslöst. Jag har nu istället köpt kort på friskis och svettis och slutat känna efter, friskis mot känslor, känslor mot en gummislang, gummislang mot ett friskiskort, friskistränarens solglasögon mot en rostig spik osv.

Nej man får nöja sig en dag, luta sig tillbaka och bara känna att, det här kanske inte är så dumt ändå. Räntorna kanske gått upp en aning, din bättre hälft lägger ut några pannor men vad gör det. Det är bara att ställa sig under kristallkronorna, sippa på en mellis och tänka att jag är klar, färdig nu, jag är någons far och där hemma sitter en kvinna som älskar mig.

Idag var jag någons far för en liten unge och varför inte, jag har varit så många kostiga saker därute under åren som gått och om jag och alla andra får utge os för att vara något vi inte är så har vi väl per automatik gett den rätten till vår omgivning att tala om för oss vad vi är, even steven .. eller?

Går det?

2009-01-21T13:18:00.000-08:00

Man kan ju prata med varandra, det kan man alltid. alla som inte är stumma kan prata och alla som inte är döva kan lyssna. Om vi talar olika språk så kan vi ta in en tolk så att vi förstår varandra, det går alltid att förstå varandra, om man vill förstå dvs.

Det är viktigt att prata. genom att ta en snack då och då så lär vi oss mer om varandra. Man kan fråga saker, får svar och tänka, jaha så tycker du. Man kanske inte alltid håller med men det kanske inte spelar så stor roll, så länge vi lyssnar och hör vad vi säger samt förstår vad den vi pratar med säger så är ju allt lugnt. Informationen har gått in lugnt och fint, det kanske var far out det som sas, rent idiotiskt men vafan skitsamma. Jag fattade, höll inte med men lyssnade noga och så... ja ja så tycker du.

Nu är vi väl inte så bra på att prata alltid. Man kanske inte vill lyssna tycker att det man tror någon ska säga bara är skit. Man kanske vill vara ifred med sig själv och sina tankar, fine så kan det vara. det kan vara jobbigt att lyssna på folks ältande absolut. Man har till det nått en ålder där man fått en rätt att selektivt välja ut precis vad och vem man vill prata med/ lyssna på det är ok och lite synd.

När någon försöker göra sig hörd och någon annan inte lyssnar blir det svårt. Den här någon kanske har något viktigt att säga, den kanske har ett bra tips, råd eller idè på hur saker och ting kan bli bättre. Han/hon kanske vill berätta något bra och fint men någon annan vill inte lyssna. Den har förutsatt att den här första inte har något vettigt att komma med, att han bara kommer upprepa sig själv och komma dragandes med något skit. Älta och vara dum. Fan tänker den här första, lyssna nu. Nä, så fan jag tänker känner den andra. Han första börjar gapa och skrika, sjunker till en nivå, gräver en grop och försvinner ner i marken. Sen blir det krig. Folk laddar sina vapen, plan flyger runt och släpper bomber och barn och kvinnor dör som flugor. Det finns ingen mat och det mesta är elände...

För att man inte lyssnade. För någon hade ju något att säga.

ja så att ehh...

2009-01-18T11:57:00.000-08:00

Nej, jag hade nog inte stannat i utvecklingen ändå, jag bekymrade mig länge för det. Jag tog ledigt och satte mig ner och funderade, har jag stannat av och i så fall gjorde jag det för tio år sen, när jag var 22, tog det stop då? Jag funderade när jag gick ut genom dörren varför allt kändes så bekant. Varför jag hade samma känsla i kroppen som i början på Januari förra året. Jag tog ett andetag, gick förbi lokalpuben på väg till snabbköpet för att köpa tidningen. Jag tittade in i puben och tänkte att det saknas något därinne. Jag känner igen det där stället men ändå så känns det så fruktansvärt främmande... som om jag aldrig varit där.. som om jag tittat på mig själv där jag nu stod, gått förbi mig själv när jag suttit där en sommarsöndag och tagit en öl.

Jag tittade ner i gatan, ner i asfalten och kände att den här gatan är inte vad den var förut.. ingenting är vad det var förut samtidigt som ingenting har förändrats.

Det började om igen, 2008 började om och det är bra, då kan jag med allt jag har lärt mig 2008 göra om och göra rätt, för allt blev ju fel förra året och jag ångrar det. Jag ångrar att jag blev arg, höjde rösten, agerade som en brud och flippade.. jag får ta det nu. Gatorna här i fredhäll stirrar på mig, söndagarna skriker åt mig och facebook är min bästa vän Jan 2009, jag försökte säga upp vänskapen men hur fan gör man sig av med sin bästa vän som aldrig sviker och som aldrig dömer, det går ju inte.

Jag slutade festa i nästan en månad. Jag ville se om det skulle leda till en personlig vidareutveckling, nej tror inte det. Humöret blev bättre men annars samma, inget hänger ihop och inget verka ha en grund.. vad händer då och varför händer saker? Dom bara händer,. Dom händer och när dom har hänt så kan man påvärka sakerna till viss mån litegranna, åt det ena eller andra hållet...

Det är nog som Kasia sa ändå.. det tar nog 3-4 månader.. tills des stirrar träd och gator på en som man vore ett fån, Söndagarna e som veckor och veckorna som år.. 3-4 månader alltså..

mmm jag förstår er tjejer, alla tjejer. Det klart att det är svårt med oss karlar, att vi aldrig blir klara. Att vi aldrig lekt klart och inte är färdiga.. jag fattar att det är skitjobbigt och tycker synd om er, fan också. Men det är på samma sätt skitjobbigt att ni aldrig är nöjda, alltså aldrig 100% nöjda, skitjobbigt är det ska ni veta.. men vi är jobbigast.

Jag kommer inte att utvecklas så mkt mer men jag kommer snart börja göra nya frescha saker och bluffa lite... men jag tycker nog om mig själv ändå, jag har tvivlat på sistondes men ändå. Jag var kanske inte alltid världens bästa pojkvän men många gånger var jag det, världens bästa.. många gånger var vi bäst.. så bra som bara vi kan vara..

Vänner pt2

2009-01-12T12:34:00.000-08:00

En människa har bra sidor, det är därför vi gillar dom där, människorna. Alla människor har också dåliga sidor, dom kan vi förbise alt lägga allt krut på lite beroende hurvida vi har bestämt oss för att gilla människan ifråga eller inte, för det handlar väl om ett val.. ett enkelt beslut att "ja jag gillar den här människan" eller "nej, du kan dra".

Jag har massa vänner med mer eller mindre dåliga sidor. Vissa av dom har kanske inte en massa dåliga sidor, dom är snarare lite aviga. Det rycker lite i kroppen när dom säger något man tänker kanske "fan vad var det där bra för, hade det inte varit enklare att hålla käft" men det är just därför man tycker så mycket om dom, för att det blir lite konstigt, att det drar ifrån normen, att det inte är så jävla inrutat och precis, det är dom och det är lite fint och härligt.

Sen finns dom som fyller ens ego funktion som man kan ringa i alla jävla väder och få total medhåll. Dom är motsatsen till allt vad objektivitet heter och håller bara med, dunkar i ryggen och håller med lite till. Ja har man råkat skalla någon så var det väl fördjävla synd att dennes näsa var där den var just då vad skulle den där att göra då? Nej det är aldrig mitt fel, fast jag vet att det var ju till stor del mitt fel så kanske jag inte behöver höra det just då.. nej människor får ta ansvar för sina näsor, alla har ett ansvar och alla har skyldigheter. Att inte reta upp och att inte lägga näsan i blöt/i vägen.. bokstavligen.

Mina vänner har mest bra sidor, dom bryr sig och gör dom inte det så var det skitsamma dom är ju trots allt mina vänner. Jag gillar mina vänner för att dom delar mina värderingar, dom är vettiga och smarta, rationella.. och är dom inte det så var ju det skitsamma, dom är ju trots allt mina vänner.

En vän kan göra i princip vad som helst i slutet på dagen är det ju trots allt ens vän, för att man en dag tog det beslutet. Människor får ju alltid nya chanser. Har man slagit ihjäl nån så får man en chans till. Har någon man älskar varit elak, ja då får den en chans till, för det är inte alltid man hittar folk man älskar. Människor gör fel, dumheter och saker man kanske inte hoppades på/förväntade sig. Men är det en vän någon man håller av så låter man den personen göra rätt för det vet man ju att den kan göra för det var ju därför man en gång valde den som vän, man vet att det finns därinne. Alla kan hamna på fel spår men det betyder inte att dom förändrats som människor det betyder bara att dom kommer komma tillbaka till rätt igen, för gör man inte fel kan man inte göra rätt.

All förtjänar en andra chans och vänner förtjänar massa andra chanser, för med allt skit runt omkring så blir det fel ibland men det är ju bara för att vi ska kunna göra rätt, för att det är så skönt när det blir rätt, skön kontrast om inte annat till när det blev fel.

Tips och råd

2009-01-05T08:30:00.000-08:00

Det är kul att kunna vara till nytta, att kunna bjucka på lite hjälp till en vän som inte vet riktigt ut eller in. Jag satt och drack kaffe idag med min gamla kompis flintgrisen. Flintgrisen är artist/tennistränare/nykär/i behov av råd. Flintgrisen är inte av det lugna slaget, vi är lite lika där, är det så ÄR det verkligen.. eller så är det inte. Nu var det kärlek på tapeten, kärlek för hela slanten. Han har träffat en tjej och håller på att spricka för att han är så peppad, han vet inte vart han ska ta vägen.. så kul tycker han att det är.

Han målade upp scenarion, jag reflekterade och gav min syn på det, han hackade i sig informationen som en skrivmaskin och så fortlöpte det. Han slängde ur sig något och jag svarade. Jag besvärade mig inte med utryck som "typ", "kanske" och "jag tror". Nej nej jag berättade hur det är och hur han ska göra, inte typ utan exakt hur han ska bära sig åt för at dom ska få det att fungera.

Jag njöt verkligen, njöt av hans totala tillit till mig gällande ämnet. Jag njöt också över hur lätt det är, hur fruktansvärt problemfritt och självklart det är..... så länge det handlar om någon annan och inte om dig själv that is.

Det blir som en utomkroppslig upplevelse, man sitter och tittar ner, eller upp hursom är man utanför med en insikt av sällan skådat slag. Man reflekterar inte medvetet över missar man själv gjort utan pratar mer i världsliga termer... man pissar inte på sig själv när man står där uppe och tittar ner på det här livet som bara vill ha lite kärlek men inte riktigt vet hur han ska hålla kvar vid det... man kanske borde pissa på sig själv... man kanske borde ha pissat lite mer på sig själv för med lite självkritik blir man nog lite lindirigare mot sin bättre hälvt. Med lite självinsikt kanske man inte relaterar till andra hela tiden utan går till sig själv när det är något, in i sig själv. Man tar reda på vad man håller på med och vad som är viktigt för en själv, sen löser sig det andra. genom att ta reda på vad man själv vill ha och får det så kommer man indirekt att ge en annan människa det den vill ha.

Men det är läskigt, det där med att gå in i sig själv, kolla vad man håller på med.. om man är ute och cyklar eller inte. Det är enklare och titta på dom andra som håller på att klanta till det, man glömmer bort sig själv och sin skit för en stund.

...och du flintgrisen jag har väl egentligen bara ett råd nu när du ska försöka hålla kvar vid kärleken, håll inte kvar den, släpp den och låt den vara ifred så kommer allt att bli bra.

Lite grått

2009-01-04T10:52:00.000-08:00

Var försiktig med vad du önskar dig dig, för det kommer at slå igenom. Om du försöker forcera fram något negativt så kan du ge dig fan på att det kommer att bli precis så. Skyll dig själv, och mig med för den delen vi bad ju om det. Det blir ju aldrig aldrig som man tänkt sig det blir ju alltid alltid som man tänkt sig. Innan något händer så ser hinnar man ju så flera utvägar, man ser en ljus, en mörk och en mellanväg.. således blir det alltid som man tänkt sig då det slutar på något av nämda sätt.. för det slutar och sen börjar det igen.

För vi är ju inte dumma i skallen, vi kanske är ensama i bland. Ibland glada och ibland ledsna.. ibland är det kul, ibland mindre kul men vi är som sagt inte dumma i skallen. Det är ju den lätta vägen den mellanvägen att vara dum i huvudet, släppa allt och bara köra. Men så var det ju inte, det kom ju inget ur det förra gången för vi är ju inte dumma i huvudet och därför blir söndagen lång och ensam.... fallet bli platt för det fanns inget skyddsnät, det gör inte det om man ber om det.

För livet är grått, inte svart eller vitt, utan grått.. en fin grå nyans.. en bra grå nyans. Jag tänker inte säga vad jag ska och inte ska göra 2009 det behöver inte vara svart på vitt.. Jag kan ju ha en idè om hur jag ska utveckla min person men kanske hålla det för mig. Sen kanske det var en evighet sen jag var ute men jag behöver ju inte göra en grej av det, skriva folk på näsan och berätta det.. nej jag kan ju hålla det för mig själv, vad spelar det för roll? Riche har inte ringt och frågat var jag är.. det behöver inte vara svart eller vitt. Berns har inte heller ringt och frågat var deras källare är, dom kanske borde då dom inte riktigt vet vad dom håller på med men nej... dom har inte hört av sig. Sen att jag råkade radera mig från facebook.. ska jag göra en grej av det... nja.. nej, ska jag bli med där igen.. tja kanske jag vet inte...

Vi får se helt enkelt, vi i mellanfåran får se.. om jag får vara med där i det drama-fria rummet? Får jag?

Ja, gött nytt då.

2009-01-01T12:59:00.000-08:00

Det blir nog ingen årskrönika i år för jag kan inte stapla upp förra året i bra och dåliga saker, jag var i en bubbla förra året och har liksom inte direkt fattat vad som hände riktigt tror jag. Ok men det hände en bra sak och en dålig sak. Jag träffade världens härligaste tjej.. det är en bra sak. Vi kom inte riktigt överens alltid och därför kunde vi inte leva tillsammans, det är en dålig sak.

Nu ser jag fram emot 2009, det ska ju hända massa saker som vanligt. Jag har lite svårt att göra två saker samtidigt. Kan bero på att jag är man, kan också bero på att jag är mindre begåvad, jag vet inte. Pga det här så hände inget förra året, eftersom jag var kär av den högsta graden hela förra året så fick jag inte så mycket gjort, för jag var upptagen med att vara kär. Jag vill inte gå in på hurvida det fortfarande är så eller inte men iom att det inte är ömsesidigt så är det således dags att gå vidare, skriva en krönika (www.grandpa.se) kanske en liten låten och varför inte runda av med ett par filmer. Allt det här kommer att hända under 2009, det är en.. två tre grejer.. som jag tydligen kan göra samtidigt... fan det kanske är kär jag är dålig på att vara? Det andra verkar ju rulla på... har väl övat för lite... för lite erfarenhet... måste träna mer.

Fan nu kör vi 2009, vi super lite mindre, umgås lite mer.. skiter lite mer i stureplan och annat som gör dig tom, trasig och paj. Fan kan vi inte skita i allt som vi tro vi mår bra av men som vi i slutet på dagen mår skit av, jag syftar på: Stureplan, anala bjudningsfester i regi av klädföretag, jobba ihjäl oss, vara ensamma, stureplan.. wannabies "SE MIG ÄLSKA MIG JAG KAN FÅ VEM JAG VILL" mentaliteten... kan vi vara oss själva med varandra eller som någon sa: Be who you are and say what you feel because those who mind don't matter and those matter wont mind.

God jul!

2008-12-22T12:52:00.001-08:00

Jaha ja, då börjar det nalkas jul igen då, känns som det var jul förra veckan men det är tydligen dags igen. Jag är inte speciellt förjust i julen (otippat). Jag är lite för gammal för hela grejen så jag kanske borde åka någonstans, ja jag borde ha åkt någonstans men nu blev det inte så. Saker hände och det var lite svårt att planera julen och nyår för den delen. I morogon bär det av till far och mor och jada jada jada alla kommer ha röda kläder jada jada, farmor kommer äta med öppen mun etc etc jada jada, alla kommer vänta på kalle anka för att sen pyssla med annat när det börjar etc etc jada jada etc...etc etc. Men vänta nu, det är ju samma jul som förra julen, allt går ju om och om igen... Samma sinnestillstånd, samma julskinka samma Boston på samma plats i livet, nä nu... det här måste vi göra något åt, det bara måste göras... vad görs vi hörs?

God jul

nästa vecka presenterar jag års krönikan

Emo-Torsdag

2008-12-18T13:36:00.000-08:00

Boston54 is Emo

tell em like it is Markus...

http://www.youtube.com/watch?v=pgvceskKB0M

Allmänt

2008-12-18T06:57:00.000-08:00

Så, nu har jag stängt av radion.. nu kan jag tänka, jag hör inte vad jag tänker när radion är på. Måste iväg och hämta en gitarr och är lite stressad men jag tänkte på en sak.

Jag har inga pengar, det har jag aldrig den här tiden på månaden. Jag har ett fint liv, jag är trevlig och rolig men jag har inga pengar. Jag tror att jag föredrar att vara trevlig och rolig framför att ha pengar, det går nämligen inte att kombinera. Du kan vara trevlig och ha pengar och du kan vara rolig och ha massa pengar men inte alla tre. Man kan tro att man är rolig när man härmar Chevy Chase i videon till Paul Simons låt You can call me all, män i 50 års åldern boende i djursholm tycker att det är bland det roligaste som finns för att inte prata om deras fru som bokstavligen döööör varje fredag han sätter slipsen på huvudet och kör saxofon solot. Men det är inte kul, inte alls. Man låtsas ha kul för att man glömde bort hur det var att ha roligt, för pengarna skulle in och det kanske inte alltid är roligt och man var väl inte heller helt trevlig på vägen heller...

Vart vill jag komma? Att jag är pank, trevlig och rolig kanske, det är ju något bra mycket bättre än att vara död.

Parkeringen i Norrköping

2008-12-16T12:11:00.000-08:00

Idag var ingen speciell dag, men det gör ingenting. Man har så många speciella dagar så dom ospeciella kan få vara just lite blasè.. för att göra dom speciella lite mer speciella.

Jag har haft väldigt många plusmeny speciella dagar det sista året. Nu när man är i summeringstider ska se tillbaka på speciella ögonblick så har jag så det blir över. Varför dom var speciella vet jag inte men det är sånna saker som man inte kan sätta fingret på.. sånt som inte hade något med en sak eller en händelse att göra, det var bara något.

Jag och en vän åkte till Norrköping en dag i Juli, jag skulle spela med ett band och förväntningarna var väl inte så jättestora. Vi hade gjort den här grejen några gånger tidigare och Norrköping.. ja precis Norrköping. Vi installerade oss på hotellet och åkte till spelstället för att soundchecka, dom ansvariga hade inte anlänt än så vi mötte upp dom andra på parkeringen och blev sittande där i ett par timmar. Det var just där som det hände något, på den där parkeringen på baksidan av klubben i Norrköping, vi pratade skrattade, någon käkade en macka med myggor och flugor och tiden stannade på något sätt.

Stället öppnade, vi hämtade lite öl men blev kvar på parkeringen. Det var något sjukt frigörande och pubertalt med att sitta där och bara vara.

Fem pers kom på giget men det var den bästa spelningen på hela sommaren och vi var lyriska hela kvällen, inte över spelningen men över att det ibland är skönt att bara få vara, inget är på allvar så varför bry sig, när man en sommarkväll kan sitta på en parkering i Norrköping, det räcker liksom.

Livet är en triss och livet är triss!

2008-12-15T12:26:00.001-08:00

Jag har spenderat större delen ev dagen att gå runt och pratat med skivbolag. Musik är en hyfsat stor grej av mitt liv och skivbolag blir därför indirekt en del av livet också. Skivbolag och polisen är typ samma sak. Dom säger åt folk hur dom ska leva och bete sig, man vill inte ha med dom att göra men ibland måste man. Att gå runt och prata med skivbolag är väldigt mycket som att skrapa en trisslott. Det finns ett hopp när man sitter framför lotten/står utanför dörren. Ett hopp och en längtan efter ett break/lite stålar. Ett litet pirr i magen och ett hopp som efter ca fem minuter slänger tillbaka en till vardagen.

Större delen av livet är ju faktiskt en trisslott, eller kanske som en trisslott. Man har ju så höga krav på allt och alla att det i slutändan bara blir en stor besvikelse. Nej folk kan inte leverera, dom säger ju inte exakt det man vill att dom ska säga just när man vill det.. dom säger något annat och då gör man som med trisslotten, kastar bort.

Jag har levt mycket efter devisen, what you see is what you get. Om man skrapar lite på ytan så får man alles.. det kommer ut i en rasande fart, tyvär. Jag har nu efter lite eftertänksamhet bestämt mig för att anamma triss-stuket, skrapa lite på ytan och få ingenting! Jag tror det kommer att förlänga mitt liv, ge mig ett större psykiskt välmående och ge min omgivning lite mer andrum.. så andas nu, andas 2009, för jag säger ingenting, just det ingenting...

Uppmärksamhet

2008-12-09T06:49:00.000-08:00

Jag var ute och traskade tidigare idag och knatade över Bromma kyrkogård. Den var julpimpad och fin, ljus var tända vid gravarna och jag njöt lite när jag gick där och strosade. Det var helt julenligt kransar utlaggda vid gravarna.. mycket vackert. Jag stannade till vid en gravsten för att kika lite närmare. Där låg en Johan och kristina som hade gått bort 74 resp 78. Sorgen efter Johan hade förmodligen fått Kristina att följa honom i graven och dom sista fyra åren var nog mest en plåga för stackars Kristina. Dom blev en bra bit över 80 hursom och hade förmodligen ett fint liv tillsammans,, vad vet jag men vi kan förutsätta det.

Framför graven ligger två kransar, på den ena står det Från Monika och Lennart och på den andra är det adresserat från Lars och Birgitta. Dom har lagt kransar vid graven med sina namn på. Är det för att Johan och kristina ska se vem det är som lagt dom där? När dom tittar ner från himlen och läser på kransen kanske dom tänker, det var hyggligt, snällt av dom såhär till jul. Dom kanske inte såg när dom var där och lämnade den och för säkerhets skull så sätter vi våra namn så att dom kan se att det var från oss...

Njaaa.. nej jag vill inte vara cynisk men om vi förutsätter att Monika och Lennart var först, dom la sin krans där först varpå Lars och Birgitta kom dit ett par dagar senare, kände Birgitta då Å vad gulligt Monika och Lennart har redan varit här.. jag måste ringa och tacka. Eller var det så att Birgitta stormade fram till graven med den här förbeställda kransen som har både änglar och volanger tänkandes, HELVETE!!! Dom hann före i år igen varpå hon får ett spel på Lars för att hann var tvungen att gå på Rotary med gubbarna ett par dagar innan sen skulle det tvättas igår, och fan.. så hann dom före...

Jag måste nog gå på det sista. För människor som håller på med kranstävlingar har nog ett väldigt behov av att vinna och därmed få uppmärksamhet. Behovet av att sätta sitt namn på saker tappar helt och hållet proportion. Alla vill väl bli uppmärksammade men det måste alltid vara för något man skapat själv, inte för något man inte kan påverka som nationalitet etc. Jag tappar lite lusten på både Monika, Lennart Lars och Birgitta. Jag tror tom att dom avsatte en dag för hela kransgrejen och dom gjorde det inte för Johan och Kristina, nej nej dom gjorde det i vanlig ordning för sig själva, så som vi människor gör.. saker för oss själva, som gynnar oss själva. Och vad det anbelangar Johan och Kristina så tror jag dom sitter där uppe flinar lite åt hela grejan och drar ett streck för vem som kom först i år, dom sätter väl en slant på det. Dom har inget behov längre av att hävda sig, tänka på sig själv och stressa runt poänglöst.. För det fanns ingen poäng med det när dom levde och än mindre nu.

Tiden

2008-12-08T08:25:00.000-08:00

Det har tagit tid att leva det gör ju det, det här med att leva är ganska tidskrävande. Man ska ju jobba, sova tvätta städa och allt det där, det tar tid och är lite jobbigt. Så här års tar det verkligen tid att existera, det är ju mest mörkt och då går det inte att göra så mycket, man kan städa och diska visst men att hitta tid, lust och ork att göra annat är svårt, man pallar inte helt enkelt. Sista månaderna har tagit en fruktansvärd tid, när jag tänker på tiden så tror jag hela tiden att jag är i februari, det har varit segt.. en enda lång väntan och jag är fortfarande bara framme vid jul, eller vi är väl bara framme vid jul.. det tar tid en väldans tid.

Det fina med tiden är att det finns härliga tider, och det risiga är då att det finns just risiga tider.. på det så vore det bra om man ibland kunde vrida tillbaka tiden... om något går fel, då borde man få vrida tillbaka tiden och suga in den där meningen igen och bara vara tyst.. inte säga något.

Jag har precis varit med om en stor förlust, en match jag inte kunde vinna, det var något som gick sönder.. som inte gick att reparera. Det var lite oväntat, man tror ju att det alltid ska hända alla andra, dom där som lever i små luftslott, som inte säger rätt ut som det är.. dom som är lite mindre levande, fast jag fattar.. det händer ju inte dom för säger man ingenting så har man ingenting sagt och då är allt bra.

Jag vet också att livet går vidare och att just tiden kommer att ställa saker till rätta, men jag och tiden är inte överens här. Varför ska du tiden få ställa saker till rätta när jag inte kunde göra det, varför ska du komma in och slicka mina sår när jag inte kan göra det? Jag har inte bett om din hjälp så stay out! det här är något jag vill lösa själv, på mitt sätt.

Nio månader som jag alltid kommer att bära med mig, nio fantastiska månader som jag aldrig kommer att glömma. .... Jag vill inte vrida tillbaka tiden, jag vill inte göra det på något annat sätt... det blev som det blev för att vi är som vi är... men jag hade gärna vridit fram tiden några månader.. men det gick ju inte heller, nähe ja vafan kom igen då bring it on läk såren så kan du dra framår vårkvisten, vi säger så.

Vargen kom

2008-12-02T23:17:00.000-08:00

Jo jag var precis i en bilolycka för en liten stund sen. Sitter och väntar på lite vård just nu för min väldigt stela nacke. Jag känner mig lite ensam och trasig och har just nu väldigt svårt att tänka på alla barn i Afrika som svälter. Dom barn som jag brukar referera till när andra kommer dragande med sina små skitsaker. Kanske bara ska låta saker vara små men ända låta dom får existera så kanske min nacke kan få lite utrymme under den här regniga Onsdagen. Vargen kom till slut in a big fucking way, han är överallt hela tiden.. men det var nog bra att vi fick bekanta oss till slut. Hej vargen, jag heter Boston och jag har lärt mig en del på sista tiden.

Bussen och ciggen

2008-12-02T11:34:00.000-08:00

Får några år sen hade jag och några vänner en mini Van. eller mini och mini bussjäveln var både förlängd och höjd så så mini var den väl inte men fortfarande, vi hade en sån. Vi for runt i den mest hela tiden, runt i Europa och spelade och sjöng. Allt det här var en underbar tid, det var kul att spela, det var kul att åka buss och det var kul att festa men det var inte det roligaste. Självklart var bussen rökfri, iom att vi bara var två i bandet som rökte/röker så var det under inga omständigheter ok att cigga i bussen, inte alls. Nu var det ju så att eftersom bussen var förlängd och om man satt längst bak ... öppnade fönstret lite lite på glänt så kunde man komma undan med en cigg utan att dom längst fram märkte något, det var dom godaste ciggen.. det var spännande gott och roligt, det var det roligaste med den tiden, när man efter några öl bara var tvungen att ta en rök... smyga bak, tända och bara njuta, en underbar cigg och en fantastisk tid.

Sen hände något, bussen gick sönder, vi försökte fixa men icke, besiktningsmännen bara ruskade på huvudet, skrota skiten sa dom. Rökning blev inte bara förbjudet i bussen det blev förbjudet överallt, det var tydligen farligt, ciggen farsvann lite med bussen typ. Det passade inte oss att åka runt och spela för 30 pers längre, nej nej nu skulle det vara plusmeny på både publik och raider.

Jag tror vi alla gick sönder lite, ja alla människor, vi blev lite fucked upp iom det här. Dom små sakerna i livet byttes ut mot dom stora. Känslan att bara var nöjd byttes ut mot strävan och missnöje. Jakten på att vara som precis alla andra byttes ut mot mig och dig.

Jag kan bara göra små saker, massa små saker och om dom inte betyder något så kan jag ingenting. Har man en strävan efter stora saker så ser man inte dom små, dom små som egentligen betyder något. Det blir jakt som tillslut jagar dig.. tänk på det nästa gång du tar en cigg, får en komplimang, eller åker buss, det är fan inte dumt.

Avtryck

2008-12-01T07:42:00.001-08:00

Sen var det ju det där med att sätta avtryck. Det kan tyckas att man gör det hela tiden men så är det inte. Visst, man säger något till någon, den tycker si och så om det sen går man vidare. Det kanske är ett avtryck i sig men inte på riktigt, inte ett sånt avtryck som vi strävar efter, inte ett sånt avtryck som vi lever för här i Stockholm.

Att bli sammankopplad med något man har gjort är det viktigaste som finns. Inte bara här, men nu bor jag ju här så jag får på något sätt relatera till det. Eftersom ingen känner sig själv så känner ingen dig heller, därför finns det ett ganska fritt spelrum när det kommer till att sätta avtryck. Man kan egentligen utge sig för att vara vad som helst, så länge man är övertygande och inte har speciellt mycket skam i kroppen så kan det ta en i princip hut långt som helst. Sen, att det kanske inte har något med dig att göra, att det existentiellt inte alls är viktigt spelar ju ingen roll, man blir ju någon.. kanske inte den man är men eftersom du inte känner sig själv och ingen annan heller känner dig så spelar det återigen ingen roll, ingen tog ju skada av det, allra minst du.

Att vara kreativ är viktigt när man ska lämna spår efter sig, få kommer ihåg någon som ärvt pengar alt vunnit på lotto, skriv en låt eller slå ihjäl någon istället då kommer du att bli ihågkommen. Ed Gain gjorde både och han slog ihjäl folk och skapade kläder av deras hudar, alla minns väl honom.. jo jo där har vi en som lyckats.

Karriär är det viktigaste som finns, sen kommer mat sömn kärlek och allt det där andra, därför är det också viktigt att man verkligen lämnar något till eftervärlden, det finns dom som inte gör det.. frågan är vad fan dom gör? Äter, sover och kramas.. huh fy fan..

Nej kom igen nu, på med festblåsan och traska rätt förbi kön till spyan, in och sup skallen ur led titta rätt över alla därinne så kanske kanske någon tror att du har något att komma med. Vakna sen upp på söndagen, titta dig själv i spegeln, le lite och känn.. fan det där gjorde jag bra, jag är verkligen på väg åt rätt håll.. fortsätt så och vipps så är du någon, du är en bättre och mer betydelsefull människa. För ingen känner ju dig och du känner dig själv mindre och mindre och mindre och mindre. Men vafan jobbet går ju bra och på fredag smäller det igen. Eller så blåser du huvudet av någon och bygger en hund av kroppen. Jag säger inte att det ena är mer rätt än det andra men det handlar väl lite om effekt och verkan.

Vissa är något andra inte, vissa minns man andra inte och somliga känner tydligen sig själv... Det blir svårt att låtsas då. Allt blir på något sätt på riktigt, man sätter skrattet i halsen när man försöker dra bernskortet för att betala för kniven man ska ha när man bygger katter av gamla människor och då, först då går det upp för en att något gått lite snett för i all strävan efter att lämna avtryck, komma vidare och komma framåt så satt man där själv till slut, och snön man precis pulsat igen ligger blank, inte ett avtryck bara själv och ingen sa ens tack... vilken skit va.

Jag ångrade mig, för idag..

2008-11-20T12:12:00.000-08:00

Man säger ofta att man ska göra saker och ibland så gör man saker och ibland inte. Ibland gör man saker som man tänkt att göra och ibland tvärtom. Jag är inte konstigare jag, nej jag är inte konstigare än du. Jag sa att jag skulle lägga ner min blogg men nu sitter jag här, det var väl inte dags helt enkelt. Det viktigaste är ju någonstans att man gör någonting, oavsett om man gör det man sagt att man ska göra eller tvärtom. Dom flesta gör ju trots allt ingenting, ja förutom att gå till sina jobb, gå hem pussa sitt lilla hjärta på kinden och krypa till kojs. Visst det är väl att göra något men det är ju väldigt existentiellt. Jobba är pengar till mat och att se söt ut. Pussa eller bli pussad på är bekräftelse och kärlek i ett.. sen är man väl hemma.
Inte helt personlighetsutvecklande kanske men ett steg i rätt riktning, för det måste man ju säga att det är. Mat, kram se söt ut, kram mat och sove.. det är väl bra, skönt och mysigt liksom.. sen blir man mätt också.

Nu kan det tyckas att jag upprepar mig själv nu när jag sitter och gnäller på människor som har fungerande liv men inte alls, jo jag upprepar mig men så blir det såklart, jag har ju mina referensramar.. men gnäller gör jag inte. Jag har tidigare i bloggen drömt om ett lugnt liv i jämtland med fru och barn och det står jag fast vid, det vore något. Något jag drömt mycket om på sista tiden är förlåtelse och perspektiv, två hörnstenar som verkar hamnat i mitten eller någonstans där dom inte hör hemma men jag fortsätter drömma och jobba. På mig själv och på mitt liv...

Jag drog tillbaka klockan ett varv för några veckor sen och hamnade i September 2008. Jag går till Riche och hem.. jobbar lite och går till Riche, det var tydligen dags för det igen. Kul? Nja, utvecklande... tveksamt. Men så är det nu, hade jag kunnat dra klockan tillbaka bara några månader så hade jag gjort det, vilket förmodligen resulterat i att jag sluppit dra tillbaka den ett år men wtf, vad är ett år....

Hej då

2008-11-09T08:29:00.000-08:00

Jo jag har skrivit den här bloggen i ett drygt år, ett år som innefattat det mesta, först tristess och bitterhet som byttes ut mot lycka och kärlek. Jag är lite tillbaka på ruta ett nu, ja ni vet den där rutan som man hamnar på ibland, oftast inte helt självalt men man hamnar där. Jag ser därför ingen riktig poäng med att forsätta med den här bloggen. Den har ringat in alla sinnesstämmningar en människa har och skulle jag fortsätta så är risken rätt stor att jag skulle börja upprepa mig, och det vill jag inte. Jag kommer att reflektera över min omvärld på andra sätt.

Puss och kram

Henrik "boston54" Boman

Ps: Låt människor göra fel och låt dom ändra på sig, ge varandra utrymme och kärlek. Uppmärksamma inte det dåliga, då blir det bara sämre. Uppmärksamma det bra och det fina, då blir det bara bättre!

Uppfattning

2008-11-04T09:01:00.000-08:00

Vad gör vi med våra barn egentligen? Vad gör människor när dom får barn.. vad säger dom till barnen? Vad vill vi förmedla och varför blir det som det blir? Anledningen till min oro är att jag precis klippt senaste avsnittet av färjan på femman. Kalla det humor, komedi, lyteskomik.. ja kalla det vad fan som helst men man blir rädd. Färjan består av människor som inte vet vilken dörr dom ska gå igenom när dom går till jobbet. Det är människor som är totalt bortkopplade från allt vad nutid heter. Dom bor och verkar på en annan planet. Där är det tydligen ok att bete sig precis som man vill, se ut som man vill och föra sig som man vill.

Det kanske finns något gulligt i det här att totalt bortse ifrån kutym, skick och fason men jag undrar på något sätt om dom här människorna kom med storken alternativt inte har någon omkring sig, ja förutom dom på färjan. Skulle jag välja ord som en treåring, gå som om jag var konstant packad och föra mig som om jag skippat skolan efter åk 2 och bott avskärvad från allt vad civilisation heter så skull väl någon hojta till.. eller?

Jag undrar vart deras föräldrar var, varför blev det såhär. Varför ser det ut som dom härmar andra människor när dom lever. Dom säger saker som någon annan har sagt, beter sig som någon annan och för sig som någon annan, dom härmar människor och det blir nästan rätt.. inte riktigt men nästan.

Jag får mig också en tankeställera såklar, hur uppfattas jag.. är jag kanske en av dom på färjan som tror att allt är cool.. det funkar, jag är en ganska salt kille men så sitter ni och skrattar åt mig, pekar och skrattar. För ni har sett att mitt hårfäste krypit lite trots att jag tror att jag kan dölja det. Ni hör att jag väljer fel ord men jag tror att jag kommer undan, och ni såg också att jag drog på mig ett par chinos en säsong för sent... fan också.

Mmm fan också. Jag kom hem för ett par timmar sen, hällde upp ett glas Loka päron av sentimentala skäl och lade mig i sängen, lite för att det är en sån dag, lite för att livet är så ibland. Jag säger inte att allt är skit, jag säger att jag tror det kommer att lösa sig.. men idag är det en sån dag.. fan också.. igen.

Bordet

2008-10-26T03:33:00.000-07:00

Jag skulle köpa ett bord igår. Jag gick in i affären, kollade runt ett tag och bestämde mig ganska snabt för ett bord. Jag tillkallade personal och sa " Det där bordet, det är väl fint"? mmm svarade killen. Jag igen.. "det där är väl ett sånt snyggt bord"? mmm visst fortsatte han. Nu var jag på myrorna i Skärholmen så jag förväntar mig ingen top noch service, det var inte där skon klämde, nej jag visste inte om det var ett fint bord eller inte, jag behövde stöd.. en klapp i ryggen samt en liten övertygelse.

Jag fick här för första gången veta att jag inte har några bord-preferenser, jag vet inte vad som är ett snyggt eller fult bord. Jag tyckte ju att det var ganska fint men vad jag tycker är ju inte så intressant, jag köper ju bordet för alla som ska vara hemma hos mig, gäster.. föräldrar etc.. jag behöver därför veta om det är en generellt fint bord jag köper.

Igår kväll hade jag lite folk över på middag, och ja det var i slutet på dagen ett fint bord tydligen.. sa dom iaf men man får väl utgå från att det är så.

Efter att hela lördagen gått åt till det här bordet, mentalt och fysiskt så fattade jag en sak när jag gick och la mig. Jag fattade för första gången varför folk ger upp, att man inte orkar längre.. att det får fan vara nog ibland. När det är barn.. maten ska på bordet det ska köpas bilar... hundjäveln ska ut.. ja då förstår jag att det kan bli lite mycket, att det är lätt att slänga in handduken. När ett bord tar upp så mycket av ens tid/liv.. för att tillfredställa sig själv i allmänhet och alla andra i synnerhet, då först då fattar jag vad ett barn gör med dig, förutm lycklig så helt galen.

För man gör ju inte saker för en själv och varandrar man gör saker för andra på bekostnad av sig själv.. det är därför vi inte orkar längre, det är därför det får varea nog ibland. I Norrland gör man inte så men här gör vi det. Skyll er själva, men jag tänker inte hjälpa er.. jag får klara mig nu .. och hur läget är.. nej.. ee nej eller jo det är grymt, jag är ju en man så jag är stark... så nu vet jag inte.

ja just ja, allt är ju bra.

2008-10-19T14:22:00.000-07:00

Varför blir det fel hela tiden, varför är en början alltid bra och ett slut alltid dåligt? Varför kan inte allt bara få var en enda lång början. Varför lyssnar man inte mer, lyssnar och accepterar...

Är det så att det ska bli fel hela tiden. Krig är ju fel och det är krig mest hela tiden. Människor som har skitmycket pengar får mer och fattiga får mindre. Då skulle vi kunna stå utanför, titta på och säga,, fan vad tokigt allting är men det är fan fint att vi har varandra och kan titta på det där tokiga, som ett team eller ett lag.

Det är så enkelt, så himla enkelt. Det går om man bara bestämmer sig för att det ska gå. Se till dom bra sidorna hos en människa så kommer den människan att se det possitiva i dig. Det behöver inte bli fel hela tiden, för inget är egntligen fel allt är ju helt rätt... man bara tappade tråden för en stund, glömde bort, var inte helt uppmärksam, men det fixar sig ju.. sen att saker omring spelar in.. ja men vafan låt dom göra det då men kom ihåg vad som är viktigt kom ihåg vad jag skrev sist... utan närhet så dör du.....

Det var ju så bra.. nej vänta det var ju bäst... jag minns, och kan fixa...

Kan alla bara var lite snälla motvarandra från och med nu. Snälla leken börjar nu, ok. Hur lätt har vi för att glömma bort hur den här jorden ser ut? Om jag skulle tänka på det dagligen så skulle jag också gå runt och le 24/7 Le åt hur fruktansvärt bra jag har det och hur förbannat lycklig jag är. Men det gör jag ju inte för det ska ju gnällas, och det är inge kul på jobbet och skivan säljer inte men vafan spelar roll. Har jag människor jag älskar, japp. Älskar dom mig tillbaka? Tror fan det. Är jag hungrig ofta.. nej etc dvs allt är skitbra.

Nej det är inte lätt att leva men nästa gång allt känns jobbigt, tänk.. för det är inte så jävla jobbigt, inte alls faktiskt.

Vänner

2008-10-13T11:52:00.000-07:00

Utan mat så dör man och utan vatten så dör man också. Utan kärlek så stryker man också med. Det är bevisat att människor som inte är älskade dör, människor som aldrig får en kram, blick eller något fint sagt till sig dör, därför har vi vänner. Vänner är det viktigaste man kan ha, det tyckar alla man frågar. Vad är det viktigaste i ditt liv? Vänner, mina vänner svarar man glatt och ler lite, för att man tänker på sina vänner och hur viktiga dom är. Vänner kan man prata med allt om, för sina vänner släpper man allt och hugger i och till vännerna säger man säga bra och trevliga saker för att få samma tillbaka.

Till jobbet kommer man alltid eller oftast i tid. Där är man trevlig, glad för att det är så man ska vara när man är på sitt jobb. Man kommer ju inte en halvtimma försent för att sen surt berätta att man varit och kollat på en tröja som inte fanns i rätt storlek, nej det gör man inte på sitt jobb, bara till sina vänner.

Sina vänner kan man skita i under perioder tex när man snubblar över en tillfällig hjärtevän. Dom går bra att ta förgivet för att dom finns ju där sen, ja när den här tillfälliga människan du inte kan ta förgivet är borta efter ett par månader. Då är det bara att lyfta på luren och ringa upp dom där vännerna igen så är allt som vanligt. Inte behöver man be om ursäkt för att man har struntat i att svara när det skulle ut och firas eller när någon fyllde år.. nej nej det är bara att köra på, gärna komma försent och vara lite sur över att det senaste ligget inte vill träffas längre.

Det fina med vänner är att man kan bete sig precis hur man vill men ändå komma undan med det, det är liksom alltid lugnt. Hur full man än blir och gapar, gormar och skriker så är det lugnt, det är alltid lugnt. Ett sånt beteende där hälften skulle räcka till för att du skulle få kicken, det sväljer vännerna med hull och hår.

Det är också väldigt svårt att göra slut med en vän lite pga av ovanstående, dom dyker liksom upp igen efter några år och då är allt bra igen, även fast det slutade i totalt kaos sist så tar man det ett varv till, ger personen en chans till trots att den stod och hoppade på dig sist ni träffades, det är vänskap det.

Så efter jobb, karriär, one night stand, bostadesrätt, Riche och Berns är fan vänner det finaste och viktigaste men har.. mmm så är det.

Går det?

2008-09-29T12:12:00.000-07:00

När jag växte upp så bråkade inte mina föräldrar, aldrig. Jag har idag fått reda på att dom visst bråkade men dom gjorde det utan att jag varken hörde eller såg. Hade jag sett något eller för den delen hört dom överhuvudtaget höja rösten mot varandra så hade jag nog, sju år gammal tagit ett rakblad och börjat gnida det mot armen, jag var nämligen aningen dramatisk som barn. I tredje klass frågade min klasskamrat Linn en dag om jag hade kavaj på mig, enligt mig var det en kofta och frågan gjorde mig så ursinnig att jag i sprang hem gråtandes, i strumpläster, i December.

Mina föräldrar ville inte göra mig orolig, för det fanns inget att oroa sig för, dom var ju ihop, inte skulle väl dom besvära sitt lilla barn med lite tjaffs, det betydde ju ingenting, dom skulle ju inte skiljas, bara rensa luften lite.

Det gick ju bra det där för idag är dom fortfarande ihop. Mamma har inte tagit ut skillsmässa för att en karl fick henne att skratta en gång 92, inte heller pappa trots att han haft många tillfällen att roffa åt sig en ny kvinna under oräkneliga samtal av olöslig skillsmässoterapi. Nej då dom kämpade på, för det ska man ju, eller skulle man iallafall.

Går det att göra det idag, att ta ett djupt andetag, spotta lite i händerna och kämpa på lite, bara lite? Går det att med alla karriärer och alla jävla lockelser att bara köra på med tanken att det här är ju fantastiskt, det här ska vi göra... för alltid.

Hur fruktansvärt jobbigt det än kan vara eller hur snygg den där nya kan se ut 03:30 så kvarstår ju faktum: Ett år senare är det inte så exotiskt längre, det är aldrig det. Måste kärlek vara vacker? Kan den inte bara ibland få vara. Utan frågor, utan krav och utan förväntningar?

Jag vet inte varför allt är så svårt idag, varför vi gör det så svårt. Träffar man någon som är rätt så får man väl någonstans fatta att man kanske inte träffar så många andra som är lika rätt, vart kommer egot ifrån? Vart kommer slöheten och passiviteten ifrån? Visst det är alltid lättare att riva ner än att fixa upp. Framförallt hur kan svaret på "Går det"? Vara ja när det gäller precis allt förutom en relation. Jag känner inte för att vara konsekvent i den frågan det skulle bli så konstigt. Går det att gå upp imorgon bitti..njae. Går det att åka på semester snart? Vi får se hur vi gör. Går det att köpa lite middag? Det får framtiden utvisa....

Alla man har varit ihop med tills idag är man ju inte ihop med längre så visst, det finns en viss statistik som lyser i blinkande rött, "Det går inte". Men det var väl någonstans målet med alla karriärer, bostadsrätter och uppvisningar, att den där sista poletten skulle trilla ner tillslut. Det är klart att det går.

I Ödeshög

2008-09-26T04:19:00.000-07:00

Ensamhet kan te sig på olika sätt. Just nu är jag ensam… i Ödeshög. Jo jag befinner mig i Ödeshög, ett samhälle söder ut i Sverige. Här är alla ensamma. Byborna hävdar själva att det är lugnt och skönt här i Ödeshög, inte ensamt. Pratade tex med Majken igår, hon är väl 70 something och när jag påstod att det här med Ödeshög inte var så mycket att hänga i granen höll inte Majken alls med. Hon menade att det var fin natur, lugnt och skönt och.. ja lugnt och skönt. Jag blir lite sorgesen när jag pratar med Majken. Det finns ju en hel värld där ute med massa roligheter och hon vill bara sitta i Ödeshög och har det lugnt, hennes barn driver tydligen macken här, underförstått.. stålarna rullar in, jo jo.

Hade jag varit i London eller kanske i bara en riktig stad så hade jag nog inte känt den här tomheten på samma sätt. Det händer ju ingenting här, det står liksom still och i den här stillheten irrar jag runt och letar efter liv, efter människor som vill framåt eller bara efter en pub så jag kan coola ner mig lite. Men inget av ovanstående erbjuds och därför känner jag mig ensam.

Mina tankar blir väldigt påtagliga i Ödeshög, det finns inget att blocka med här, det går liksom inte att parera.. det bara väller över mig, som en flod, som en jävla Ödeshögflod. Jag funderar hit och dit men kommer inte fram till något, kommer inte ens på något att skriva det är bara träd, lador.. Majken och åter träd.

Är det nu jag ska ta itu med dom riktiga känslaorna och få svar på sånt som Stockholm plockar ur dig så fort du sätter din fot där, är det därför jag känner mig ensam för att det här är på riktigt, riktiga människor som lever riktiga liv och som därmed erbjuder helt ärliga och riktiga sinnesstämningar? Jag kanske är ensam, jag kanske är mer ensam än vad jag någonsin vågat drömma om. Det är ju jag som ringer.. som skickar det där sista messet, som går först från festen och kanske oftast också kommer först. Nej, det är nog bara Ödeshög… fan bara namnet liksom.. Ödeshög, fy fan.

Det är konstigt

2008-09-17T10:40:00.000-07:00

Eftersom jag blivit lite till åren, inte gammal utan bara lite äldre, nöjdare och trindare fick jag idag besöka kiropraktorn. Ryggen är väl inte riktigt vad den en gång var och jag fick godtyckligt ligga på en brits varpå han bände och vred. Efter det började han berätta om hur allt hängde ihop. Mina tankegångar med min ryggs hälsa. Mina nerver med mina fötter och det första med det sjunde. Jag satt och lyssnade och tänkte vad konstigt, vad konstigt allting är.

Det är ganska konstigt att man går upp varje morgon och går till jobbet. Det är också konstigt att man säger till folk typ vad man tycker och inte precis vad man tänker. Men något som är väldigt konstigt och lite synd är att om jag hatar någon så hatar den mig tillbaka men om jag älskar någon så älskar inte den mig tillbaka.... alltid alltså, ibland blir man älskad tillbaka men man blir fan alltid hatad tillbaka... Det är konstigt.

Vulcanusvägen 72, vad hände sen?

2008-09-15T11:23:00.000-07:00

När jag var liten bodde det en tjej på andra sidan gatan. Hon hette Astrid och sa aldrig speciellt mycket, knappt hej. Jag sa inte hej till henne heller hennes osäkerhet smittade av sig och gjorde mig skraj... Visst, hade jag kläckt ur mig ett hej så hade jag förmodligen fått ett tillbaka men jag vågade inte ta chansen, risken att misslyckas och bara få en tomt stirrande blick från den här finlands/svenska varelsen var för stor.

Några hus bort bodde en typ som hette Micke. Han var lång stor och jävligt taskig.. vi var sk vänner men när folk tittade bort skulle han lik förbannat nypa till mig i magen eller något dylikt. Jag hatade honom men om han var läskig så var hans farsa värre och med hans utbredda "min grabb har inte gjort något" Attityd gick det inte att komma åt Micke, det var bara att le och spela med.. vara bästa vän osv.

På gatan bodde också Jonte, gud hade varit allt annat än snäll mot honom. Jonte var rödhårig och helt befriad från allt vad pigment heter. Han stoppade snorkråkorna i munnen och stammade, ibland fick han inte ur sig ett ord utan bara låg på samma bokstav och försökte ta sig vidare. Det var bra att Jonte fanns för han kunde man alltid trampa till lite när Micke varit jävlig, sätta sig lite bekvämt på honom för att inte känna sig minst.

På gatan bodde också massa tjejer som har massa barn idag och är frånskilda, nygifta, på smällen och gifta igen omvartannat.

Med facit i hand så har det väl inte hänt så där sjukt mycket, vet jag inte att det finns hej tillbaka garanti så håller jag nog helst igen. Jag tycker fortfarande inte om stora karlar som jävlas mig mig men om dom gör det så tar jag ut det på någon mindre, som Riche liksom, sjumilablick, nypa i häcken gå ut och nita på någon... eller jag vet inte. Såhär 20 år senare... ja ja så kan det vara.

Om allt ändå bara kunde får vara åt helvete.

2008-09-15T07:20:00.000-07:00

Ett par dagar efter Kurt Cobains död satt jag vi fyrisån i Uppsala med ett par vänner. Vi knäppte några öl, pratade skit och hade kul. Efter ett par, tre öl reser jag mig upp, springer mot ån och skriker, JAG SKA DÖÖÖÖÖ!! NU HOPPAR JAG III. Mina vänner for upp, satte efter mig och hann precis stoppa mig vid åkanten. Det här upprepades ett tiotal gånger under kvällen. Jag far upp springer skrikande mot å kanten, dom sätter efter... några meter före ån saktar jag in så dom ska hinna ifatt, dom river ner mig, vi gråter lite sen går vi tillbaka och sätter oss igen... inge konstigt.

Jag vill inte tacka E-H och Haag idag för att dom räddade mitt liv för jag hade aldrig trillat i någon å, allt var självklart så minutiöst planerat att dom hela tiden precis hann ifatt mig, just precis. Jag kan däremot tacka dom för att dom överhuvudtaget orkade resa på sig och ränna efter varje gång jag skulle i den där ån, det var en kärlekshandling från deras sida och det var väl lite det jag eftersökte, där vid fyrisån 16 år gammal.

Jag fick må dåligt för att min idol hade tagit livet av sig, och må dåligt är ju som alla vet det näst bästa som finns efter att bli tyckt synd om, och det blev jag ju, för att jag skulle hoppa i ån så var det ju så klart synd om mig. En kanonkväll kan tyckas... men jag vet inte.

Folk i U länder vill ju ha mat och må bra, och vi i Sverige vill ju svälta och må dåligt, det är ju även fast man vaknar upp på 48 kvm, ler när man ser sig i spegeln, sätter på sig sina finaste kläder, träffar den man tycker allra mest om, gör precis det man vill, köper precis det man vill ha... och sen blir allt skit... för att det kom en liten jävla grusbit i den här fantastiska välfungerande maskinen... en liten liten jävla grusskit.. nästan osynlig fick maskinen att stanna. Man startar om den.. den hostar.. spottar fräser lite sen börjar den gå igen.. som en katt.. den gör det några gånger men vad jag är skraj för är om den där maskinen inte startar en dag... att den har gått sönder på riktigt, den går liksom inte att reparera, för en mikroskopisk jävla grusbit så gick allt det där fina sönder.. nej fy fan.

Lite helvete är bra så man uppskattar det som är bra, ett helvete är enklare.. och stundtals vackrare men det går inte att leva så, det går inte att vara så för allt går ju sönder till slut...

Man kan nästan hoppa i fyrisån, och tycka att allt är ett rent helvete. Man kan släpa sig hem från Berns 04:30 en December natt utan att ha fått något... nej det kanske inte är så jävla kul men vafan gjorde du där då när du kunde suttit hemma och spelat monopol med din fru, som både du och jag förmodligen haft vid det här laget om allt inte hade varit så jävla jobbigt hela tiden. Jag tycker inte att något är skit längre... lite grus i maskineriet kanske, men det är bara att dammsuga ut, den ska vara helt ren till nyår.

Spreten pt2

2008-09-01T11:24:00.000-07:00

Jo jag vet det hör ju till att det ska tas en öl när solen tittar fram. När sommaren är här i allmänhet och semstern i synnerhet, japp då ska det korkas upp så det står härliga till. Jag hakade på det nu i somras, jag tänkte ähh jag kan väl unna mig en kall, det är ju kutym.. som svensk. Brukar vanligtvis inte blanda in min nationalitet i något jag gör men när det ska tas en öl, ja varför inte.. alla andra gör det ju.

Det blev några öl efter den där väldigt tveksamma vita månaden i maj. Det bar av till frankrike.. och som alla vet så dricker man ju där, ja då får ju jag också dricka. Sen Norrland och vad gör man i norrland? Jo man dricker, så då dricker jag också jag vill ju inte sticka ut, gilla läget och prata till bönder på bönders språk, sån är jag.

Under hela sommaren har jag också spelat mycket och en bassist som inte knäcker några bärs är väl knappast en bassist, alla andra gör det ju. Nu i Lördags hände det igen. Jag råkade göra det som jag i april lovade mig själv att aldrig igen göra: Bli för full. Jag missuppfattade min förmåga eller kanske tolerans och blev ja aprak. Kunde knappt stå upp, visste inte vad jag hette och sa saker som jag kommer få äta upp väldigt väldigt länge.

Jag gick på det där gamla tricket igen, ett av dom äldre i boken, tricket "Nu kör vi!!!" Träffade en gammal vän, och det är faktiskt en gammal vän då både han och jag börjar bli gamla.. alldeles för gamla för att stå på sturehof 20:00 utan att veta vart vi är.

Jag har inte hunnit fundera så mycket på det här än men har kommit fram till ett par saker, det är spriten och inte jag som bestämmer. Utan sprit är det tråkigt och utan sprit är jag rädd. Jag vet att jag är både roligare och trevligare om jag låter bli men det blir inte så.

Jag tror fortfarande det finns hopp för mig för någonstans därinne så vet jag att jag är jävligt bra men med sprit en nolla... jag kan tro att det är hoppfullt men det får väl framtiden utvisa... och jag bevisa. Fan spriten, nu räcker det lite grann kan jag känna... det är bra nu.

(och för dig som uppskattade det här inlägget kan jag även rekomendera inlägget "Spreten" från den 21 april) Trevlig läsning!

Tänk inte för mycket

2008-08-11T11:46:00.000-07:00

Egentligen så är det ju inte så konstigt. Det ska krånglas till, det ska tyckas, vridas och vändas trots att det oftast är där, mitt framför snoken. Problemen fanns ju aldrig riktigt, dom skapades för att säga till vardagen, du jag orkar inte med dig just nu... du får gå ut så ska jag röra om lite. Man behöver ett bryt ibland, jämnt.

Alla tankar som folk tänker och vill förmedla, visst det är det innersta vi har, våra tankar men måste det tänkas så långt hela tiden, vore det inte bättre om man klippte någonstans halvvägs, jag tror slutsatser skulle komma spontanare och problem försvinna.

Jag förstår inte hur vissa människor tänker, hur fan dom är funtade. Jag kan naivt och uppriktigt säga att jag fattar inte hur folk på Östermalm/ i Djursholm tänker... jag är varken intresserad av eller känner att jag behöver motivera varför, jag förstår det bara inte för dom tänker tvärtom om, allt som är rationellt så blir det tvärtom. Jag förstår inte heller hur folk som står på Riche och nyper andra människor i arslet tänker men jag vill veta, vad dom tänker just innan dom nyper till... att det kan vankas giftemål till nästa sommar? Att dom ska få en trevlig pratstund.. Nej jag fattar inte.

Men där har vi ju å andra sidan lösningen, för att få en morgondag, för att ha en uns hopp kvar så tänker vi inte längre. Tänker man för mycket är det lätt att gå händelserna i förväg och hade man inte tänkt så långt så hade man inte nått slutet så fort. Tänkaren har ju hunnit giftit sig, skilt sig och dött i huvudet innan han nyper till i lilla baren och då blir det ju inget nyp, för nyparen blir det kanske inget giftemål men det blir ett nyp... i arslet medans tänkaren går hem eller till Berns, ensam med en onypt hand. Någon vann och han sitter inte och läser böcker, är snäll och bryr sig om folk men det visste vi ju redan.... han vinner sällan.

Måndag

2008-08-04T08:18:00.000-07:00

Hur var det med det där ägget nu igen, eller jag menar hönan. Den som kom först, vem var det? Och hur var det nu när du blev arg på mig över det jag sa, sa jag så för att du var arg på mig eller var det så att du blev arg på mig över det jag sa. Och varför är jag arg på dig? Är det för att du är arg på mig eller är det för att jag var arg på dig sen blev du förbannad på mig, men jag blev ju arg på dig för att du var sur på mig, just för att jag är arg och dum mot dig... och du mot mig.

Om du gjorde si så måste ju jag göra så... det är universellt, det funkar så allt måste ju jämna ut sig. Jag kan ju inte bita ihop en gång, hålla mig borta för en stund eller bara försvinna för ett tag, för att bli lite roligare, intressantare och mer spännande.

Vi måste ju göra saker hela tiden som storstadsbor, skapa, nätverka och bygga broar.. socialisera oss och vara med... och jag som bara vill vara just nu. Vara på en liten plätt i någon skog, kanske i norrland och bara andas ut..

Jag skulle bara vilja låta saker vara ifred, allting få vila. Jag min omgivning, mina relationer... inte behöva försöka påverka något åt något håll utan bara låta det vara. Går det, dör saker om man bara låter dom vara? Behöver dom näring, eller är det just att ge näring till en själv och andra, att bara låta det vara... bra.

Jag startade ju aldrig någonting, jag försökte ju bara rädda situationen, inte du heller, åt något håll.... men allt är ju faktiskt sjukt bra. Perspektiv är bra, trots att det alltid kommer som en påminnelse, skulle man å andra sidan alltid ha det i medvetandet skulle saker aldrig bli fel och då skulle ju inget kunna bli rätt... ja förutsatt att du inte är helt platt... och vem vill vara platt när man kan åka berg och dalbana?

Jag är nog ägget, eller kycklingen.. ja beroende på vad som kom först.

Hur mår du?

2008-07-22T12:28:00.001-07:00

Jag brukade fråga hur folk mådde, typ hur mår du.. underförstått: Hur mår du egentligen? Inte hur är det läget. Inte för att jävlas mer för att jag var uppriktigt nyfiken hur människan i frågan mår. Folk freakade såklart och svaren blev, hur så? det är bra vad då då? helt ok men mycket på jobbet Etc etc.

Ingen mår väl så där hundra bra så jag kan fatta reaktionen, man vill inte visas sig svag, negativ och känner sig därför lite inträngd när någon verkligen vill veta hur fan man mår egentligen.
Under år jag har ställt den här frågan har jag aldrig fått ett glatt, allt är perfekt.. kan inte bli bättre!! Om det är för att vi känner efter för mycket, för lite eller inte alls vet jag inte men det kan ju kännas lite tråkigt... det är väl ganska bra egentligen eller?

Jag känner ingen som mår bra och jag kan känna mig lite liten och skyldig av det faktumet. Kan inte jag lugna en stressad vän, trösta en ledsen eller rycka upp någon som bara är lite deppig.... kanske inte. Fokar vi kanske lite för mycket på skiten?

När det kommer till kritan så är ju 9/10 problem skapade av mig själv, bakfylla ,tjaffs, grä, för mycket jobb.. och tankar som är svåra att kontrollera, jag kan sätta en kråka på samtliga. Mitt fel och mina skapelser, något jag har konstruerat och därför ja klart jag måste lägga vikt vid det och observera det, eller inte.

Jag känner en person som mår bra, han heter Björn och äger en mack där han har sålt bensin i 40 år. Björn är gift med Maud och hon verkar också må bra. Björn är alltid glad och när man frågar honom något så blir nästan alltid svart Kanon! Jag träffade honom på midsommar, fyra på morgonen åkte han hem, han skulle nämligen jobba på sin mack åtta nästa morgon.. det var också kanon. Varför är allt så bra i Björns värld då? Äh det är bara bra... så svårt var det.

Att ta steget, eller ett steg till... ett litet bara

2008-07-14T12:05:00.000-07:00

Efter ett spristinnt skämt/kaos till helg så kom jag till slut ut på andra sidan. Andra sidan av det där röret jag har suttit fast i i en månad. Det har varit ett tunnelseende utan dess like med bekräftelsebehov, tjafs och oro.. till viss del motiverad till viss del rena spekulationer och påhitt, men det är över nu.. puh! Skönt.

Det hela började så klart med att jag gick runt och funderade på vad jag höll på med och hur jag beter mig, vad jag gör och inte gör. Det leder som alltid i sin tur till att jag börjar fundera på hur andra beter sig, vad dom gör och inte gör, ibland gör dom mer och ibland mindre. Jag har tyckt att jag gjort för lite och för att lindra det har jag beskyllt andra för att dom gjort ännu mindre. Är man på samma plats för länge så kan det bli lite grinigt men det är slut med det nu.

Den kemiska ångesten satt kvar från Lördagens bravader till sent idag Måndag, under lunchen var det vidrigt, varenda tugga smakade sprit och ansiktet var svullet som en luftballong. Vid bordet brevid sitter fyra herrar och språkar. Dom är kollegor, ganska tråkiga och korrekta. Sånna småfeta män som man undrar lite vart dom kommer ifrån, dom finns överallt men verkar ha levt under en sten i tjugo år. Det är ingen frisyr, bara hår, det är inga byxor eller tröja.. det är bara kläder dom bär, ja sånna, unga farbröder.

Dom är identiska förutom skämtaren i gänget som har dragit på sig ett par blommiga Vans, för att han är den tokiga killen som drar skämten och då ska han ha blommiga Vans. Han är egentligen inge kul men för dom är han det och det räcker, han är i sin trygga zon där han får vara roliga killen med dom blommiga skorna.

Jag känner igen mig i honom och vi har något stort gemensamt, vi borde bryta mönstret hoppa ut från det här säkra som vi kan och utmana oss, eller? Borde man istället sluta sätta sån jäkla press på sig själv och bara vara där man är, det funkar ju.. det går ju bra, varför utmana tryggheten när det är trygghet vi i slutet på dagen strävar efter. Kanske går det att göra både och?

Jag tänker inte på hur jag beter mig från och med idag så pressen på alla andra har lagt sig men jag tänker fortfarande på vad jag gör, innan jag gör något... inte efter, det blir så lätt att man ska ha något tillbaka då, fastän det du gav aldrig någon bett om..

Jag ska till Riche och Berns i helgen och utmana mig själv, kanske ta ett glas med blommiga skorna killen som lämnat Rocksta för första gången på 20 år bara för att få ett jävla kvitto på att han är skittråkig, ganska ful och jobbig.... Nej håll dig till det du kan och dom som håller av dig... du blir söndertrampad annars eller så trampar du sönder någon, det är inget överflöd på kärlek därute så det är bara att välja.

Vad ska jag göra nu igen

2008-07-08T08:29:00.001-07:00

...När jag låg där på stranden i Nice förra veckan så var det som om någon knäppte till med fingrarna och jag vaknade upp. Som om någon viskade i mitt öra " det är dags att vakna nu boston54, vakna och lukta på kaffet". Det var klart och tydligt och jag vaknade men jag vet inte till vad, eller varför.

Tiden efter det har varit jobbig och stressig. Jag har förstått nu att det är dags att steppa upp ett par pinnhål, släppa ut det gamla och in med det nya och leva i nuet istället för igår, imorgon eller i drömmen. Det hade varit välkommet med en ledtråd, en liten hint om vad jag ska göra med mitt liv för tydligen så gör jag inte det just nu, ja med tanke på att det saknas något, att jag inte är tillfredställd. Hade jag varit på rätt plats hade jag inte haft den här ständiga känslan av att jag använder 10% av min hjärna, 20% av min förmåga och på sin höjd ytterligare 30% av min kapacitet.

Jag lyssnar om någon vill berätta, jag tittar om någon vill visa. För dom som känner mig måste väl ändå veta bäst vad som är bäst för mig och just vad jag är bäst på, jag kan ju omöjligt veta det. Objektivitet är en sak men det vore ju som att segla upp några meter ovanför sig själv och ligga där och sväva i ett par månader. Först då skulle jag kunna säga till mig själv vad jag är klippt och skuren för att göra i den här världen.

Som man säger i folkmun, " Du får bara bestämma dig för något du tycker om och sen köra på det" men problemet är att jag inte vet riktigt vad jag tycker om, för jag har inte provat det, hade jag provat det skulle jag utnyttja mig själv till hundra procent och jämt vara glad, tillfredställd och problemfri...

Det faktum att jag på franska rivieran känner mig lite otillräcklig, liten och pank kan väl inte ha något med omgivningen att göra... Att alla runt om en är problemfria, skitrika och jättevackra.
oavsett vad jag gör så är jag nog i slutet på dan en av dom.. som hellre gråter i en limousine än skrattar på en buss.

Peppad?

2008-06-17T07:24:00.000-07:00

Sommaren var välkommen. Den skulle ju som alltid förändra saker, ställa allt till rätta igen. Livet skulle bli enklare och problem skulle försvinna. Till viss mån hände allt det här, livet blev lite enklare, spriten lite godare och människor lite vackrare och lite lite trevligare. Men det handlade som vanligt inte om vilken årstid det är, saker och ting kvarstod, skit som inte riktigt är årstidsrelaterat.

Sommaren innebar att man socialiserar sig på ett annat sätt. Man träffar folk utanför facebook och pratar, och pratar och pratar. Det är trevligt, roligt och med ett par öl innanför västen kan det tom vara jättekul ibland, ja att träffa folk och prata. Jag undrar bara varför vi inte lyssnar, eller snarare vart intresset har tagit vägen? Jag kan inte minnas sist jag fick frågan, "vad tycker du då?" man pratar är tyst, sen börjar någon annan att prata.

I min värld så bor jag vid havet om några år, dricker rödvin med en kvinna som slänger ihop lite tavlor på lediga stunder. Vi pratar mycket och hon frågar ibland "Vad tycker du om det Boston54?" eller "hur ser du på följande resonemang älskling?" Vi pratar vidare i timmar tills vi lite rödvinsmosiga älskar tills tuppen börjar gala. Jag vet hur det låter, FILM! men vafan live the film baby, live the film!

Jag vet inte vad detta totala ointresse för andra människors åsikter grundar sig i eller hur det kom upp men det kanske alltid varit så, att det som roar oss mest år våra egna åsikter, frågan då är väl hur fan utvecklas vi? Hur kommer vi framåt... Det gör vi inte ,vi står stilla eller i värsta fall går bakåt, kan ha med växthuseffekten att göra.. inte så mycket att leva för så varför utveckla sitt jag. Eller varför ska man utveckla sig när ingen bryr sig om dig eller vad du tycker?

Jag har sen tio år tillbaka värderat sommrarna, med eller utan hår. Har jag fortfarande hår kvar på huvudet så kan det vara värt att ha en rolig ungdomssommar till, har det trillat av är det dags att tänka på refrengen, refräng som i att bli lite tråkigare och agera mer 31. Det är fantastiskt att sommaren är här och håret, ja det sitter kvar. Ingen lyssnar på vad jag säger men det gör inget, om några år sitter jag där vid havet och sippar lite på mitt vin, med min kvinna.. som i en film, fast på riktigt.

Det här med att bli någon

2008-06-12T11:36:00.000-07:00

Det är nog inte så viktigt att vara någon ändå, eller jag kanske ska säga vara något.. nej det är inte så viktigt att vara något. Jag snurrade bort mig med att vara någon när jag år efter år strävade för att vara något. Att vara något är att vara, som min mor skulle ha sagt, en typ.
Någon som gömmer sig lite, som visar upp lite olika sidor beroende på situation. Utåt sätt är allt bra och då är allt bra. Ingen frågar, ingen vill veta så du behöver inte svara. Att vara något är ett lätt och smidigt sett att ta sig fram i livet men det faller ihop efter ett tag.

I förebyggande syfte har jag under det senaste halvåret gått från att leka något till att försöka vara någon. Jag har haft som första mål att vara en man, en riktig karl. Jag har aldrig varit eller ens försökt att vara det och det är i ärlighetens namn inte det enklaste. Med att vara en man kommer massa konstigheter som ansvar, bita ihop, ärlighet och ta i. Vissa av dom här kunde jag bocka av direkt men det där med att bita ihop, att tänka en tanke och sen, istället för att släppa ut eländet och skapa kaos just bita ihop: omöjligt.. det går inte.

Att vara någon är en riktig identitet du hänger ut dig och säger här är jag och såhär här jag kontra vara något där budskapet mer handlar om , såhär skulle jag vilja vara jag är absolut inte sån men det är ok, ni tror ju att jag är såhär.

Som karl blir man också lite mer känslig för sin omgivning, mycket pga av att man faktiskt lyssnar på folk, alltså medans någon pratar lyssnar man på riktigt istället för att stå och fundera ut vad man själv ska säga, det får komma spontant. Är man en riktig man ska man faktiskt kunna kontra snabbt utan vidare eftertanke, det kommer också med paketet.
När man just lyssnar på folk så dyker frågan "varför säger folk saker" också upp mer frekvent som man, det är också pga av att man lyssnar, lyssnar på allt skit människor pratar om.

I mitt försök att vara en man har jag blivit lugnare, lite som en gubbe faktiskt. Jag ler lite tveksamt istället för att sätta igång.. det är inte värt det, det spelar ingen roll och det förändrar ingenting. Petitesser som i slutet på dagen inte förändrar hur jag känner kan någon annan få bestämma ,det gör dom lyckligare och i slutändan mig lyckligare.

Från att egentligen aldrig har varit något så kanske jag har blivit någon. Det är ju alltid något.

Stilltje

2008-06-09T10:39:00.000-07:00

Efter en arbetsdag, en dusch, en nystädad lägenhet och en bit mat la jag mig på sängen och tänkte för en stund: Jaha ja, nu då... vad händer nu. Jo vad jag vet är att jag kommer att göra allt i morgon igen, jag kommer komma hem från mitt jobb, äta en bit mat och undra lite kort, var det är allt... ska det vara såhär nu? Det kanske är så det ska vara när man till slut gav vika för det här livet, rutiner och vardag.. en väldigt dräglig sådan men fortfarande en vardag.

Det kanske finns någon off-knapp någonstans i huvudet när det gäller dom här ifrågasättningarna, jag är nöjd med min vardag men just när jag skriver det så frågar jag mig i samma stund..nöjd? Har jag börjat svänga mig med ord som nöjd, vad hände med allt det galna och vansinniga? Betyder det att jag också snart kommer att gå från att festen var skitkul till "Vi hade väldigt trevligt igår"? Det kanske bara är en språkutveckling utan någon direkt innebörd eller så blir man till slut nöjd.... med Berit... i trean i farsta.. där kan vi sitta och vara nöjda och ha perspektiv, läsa aftonbladet om allt elände där ute och vara.. nöjda...

Jag gnäller inte, det är vackert att gilla det lilla, dom små sakerna men strävan efter något större måste väl alltid finnas där, annars blir man väl tråkig eller hur tråkigt är det inte att sitta och lyssna på missnöjda människor som ältar penthouse i NY hela dagarna.. Vad är tråkigast, en nöjd eller missnöjd svenne? Svenne som svenne säger jag.

Vad som kan vara lite spännande är att jag faktiskt inte vet vad som kommer att hända imorgon, förutom det jag själv påverkar så kan ju allt hända men det känns lite jobbigt. Chansen att jag skulle halka på ett bananskal känns övervägande kontra vinna en miljon på triss, ödet funkar dessvärre lite så, tufft men sant.

Jag tror inte på att utsätta mig för fler utmaningar med risiga odds, det har funkat sådär såhär långt, om alternativet är nöjd så är det nog bättre än ångest, tårar, katastrof och elände... jag har provat jag vet. Jag kan ju fortfarande få ställa en kort fråga dagligen om det här verkligen är allt, tåkvåning i New York går för någon sekund från illusion till klarhet.... Men jag är nöjd o så nöjd.

I väntans tider

2008-05-26T10:31:00.000-07:00

Jag vet inte riktigt vad jag väntar på med någonting är det. Jag förstod för ganska längesen att det inte räcker med att sitta och vänta, det kommer ingenting då. Man måste agera för att något ska hända, det var lite av en chock när det gick upp för mig en dag men så var det. Ingen ringer och ber om dig och det du kan, du får ringa folk, visa att du finns och visa vad du kan. Jag trodde någonstans att det var uppenbart att jag var grym och att det skulle lösa sig själv på något sätt men icke.

När jag väl började göra saker, dvs be om saker, ta plats och höja rösten lite så började det rulla.. Jag slutade vänta och började agera. Sluta muttra och började kämpa. Jag blev inte rik på kuppen men lyckligare, mer sysselsatt och mer kreativ. Så vad är då kvar, jo pengarna förstås, vart är dom?

Jag tror inte att det är dom jag väntar på, då hade jag levt mitt liv annorlunda med start för sådär tio år sen, prioriterat bort saker jag tycker är kul på riktigt för att ägna mig åt saker som jag låtsas tycker är kul. Jag hade behövt ha en annan inställning till det mesta och gå in i ännu mer roller, som om det skulle vara möjligt....?

Människors största önskan är att få bli sedda och få visa vem dom är, när det kommer till kritan och chansen ges att visa just vem men är så gör dom flesta sitt innersta för att dölja vem dom är... inte kan väl jag visa vem jag är .. vem skulle tycka att det är roligt? Precis, vem skulle tycka jag var rolig om jag var mig själv för jag vill inte bli sedd för den jag är, utan för den jag utger mig för att vara.

För att knyta ihop det här så har jag nog kommit långt med mig själv men kortare med ekonomin, jag har så jag klarar mig inga konstigheter men det skulle inte skada med lite lite till. För att få det måste jag höja rösten, buffla mig fram och ta mig an ytterligare ett alterego, för sån är inte jag. Jag blir ju sedd för typ den jag är så jag är väl nästan i mål men jag fortsätter att vänta, utan väntan finns det varken morgondag eller förhoppningar, ja om glaset är halvfullt, är det halvtomt så sitter jag nog bara och väntar... på att någon annan ska styra upp det här.

Kungen

2008-05-21T11:24:00.000-07:00

Igår så träffade jag kungen. Ja han Carl Gustav, Sveriges konung. Vi sågs i hans trädgård på Drottningholm och pratades vid i tio min en kvart. Han såg ut som han gör på bild och det hela kändes väldigt bekant, lite som man pratat med kungen förut. Det kan ha att göra med att man växt upp med hans face och att han är en sån som man kanske skulle hälsa på av misstag på stan för att det är något bekant men det hela blev väldigt avdramatiserat. Vi pratade som folk gör, om väder vind etc, han svor nästan i varje mening. Kanske var det befriande för honom att få vara sig själv för en stund och prata med någon från arbetarklassen visst visst men jag tyckte mest att det var jobbigt.

En kung ska väl tala, föra sig och bete sig som en kung. Precis som en rockstjärna som förväntas svina och leva rövare så hade jag gärna sett att kungen kanske hade haft lite mer bas i rösten, sagt nedlåtande saker till mig för att sen helt omotiverat slänga ut mig från hans ägor. Nej då ,vi pratade som vi aldrig gjort något annat och kungen blev tillslut någon Calle som hade ett alldeles för stort hus.

Det här har hänt förut, jag har träffat musiker som jag har sett upp till, blivit lite bekant och i samma stund blivit besviken, det var inte riktigt vad som utlovades direkt. Under den där coola mystiska fasaden fanns bara, ja en liten kille som gillade att spela musik, kolla fotboll, hänga med tjejen och ta en öl ibland...spännande! Undrar varför vi kommer i så snygga fodral med så sjukt omänskliga avsikter när det inte går att leva upp till dom, ingen är ju speciellt spännande i längden och inte speciellt snygg heller... i längden då alltså.

what you see is what you get funkar väl som längst i sisodär tre månader då även den tappraste får fläka ut sig och erkänna att, det var tyvär inte hela sanningen jag är snarare lite såhär. Ibland funkar det, ibland inte. Man måste marknadsföra sig själv och krydda lite för att sedan få vara sig själv för en stund, 70/30 sådär... är det hälsosamt?

Jag orkar inte försöka vara snygg, för jag är inte speciellt snygg och jag orkar inte fläka ut mig heller, känner ingen så väl så att jag kan ta det där innersta. Jag gör nog också folk besvikna, han kanske inte är så cool den där boston ändå, han kanske bara är en nörd (nörd kanske funkar för någon?) Jovisst det kanske jag är men en snyggt paketerad sådan och förövrigt så är kungen nörd men han är fortfarande kung och Calle som behöver vädra lite ibland, inget konstigt.

Uppfintad

2008-05-07T13:29:00.000-07:00

Jag skulle nog vilja påstå att jag har mesta en man kan önska sig, jag är ganska nöjd just nu... nej inte nöjd nöjd såklart, jag bor ju i stockholm, är coola janne så nöjd blir jag aldrig, men relativt nöjd, ok. Om jag fick önska något som i förlängningen skulle bidra till ännu mer välmående så vore det nog just nu en rejäl smäll över käften eller alternativt att bli uppfintad på läktaren.

Jag har aldrig fått stryk eller för den delen blivit riktigt blåst, tror jag. Många kan under åren ha fintat mig, flickvänner må ha legat med andra när vi varit tillsammans men det är mer än vad jag vet och om jag inte vet, ja du vet då svider det inte. Nej det är det jag saknar och har saknat i 31 år, en riktig sveda. Ett rejält kok stryk eller en blåsning. Då hade jag slippa fundera på hur det känns, då hade jag vetat och inte varit så nyfiken hur det egentligen är att bli blåst.

Jag vet inte om det händer alla, det borde det ju rimligtvis göra, alla borde få sin beskärda del av skiten. Jag kanske har varit en så god människa att jag slipper det, knappast. En smäll har jag aldrig delat ut så rimligtvis borde jag inte ha en heller... men undra hur det känns. Människor har jag blåst omvartannat sen jag föddes, dom vet inget... jag vet inget heller, vi kanske håller det så?.... Men undra hur det känns?

Alla lika

2008-05-06T08:27:00.000-07:00

Jag växte upp i en liten håla, ett litet skithål(a) skulle man kunna säga. En traditionell svensk småstad där alla stöps i samma mall. Det är hockey och fotboll för boysen och titta på när boysen spelar hockey och fotboll för galsen. Jag stack ut lite i den stan så jag drog därifrån. Det är väl egentligen inget fel på den sådär. Det finns JC så man slipper vara naken. En fylla kan tas på i runda slängar fem olika ställen och super man där då kör man, inte ett par öl här inte. Biograf finns som snittar 8 besökare per visning och det är ok att se ut som man vill såvida man ser ut så inom tidigare nämda mall. Jeans och tröja ska sitta som vanligt, som sig bör, skorna ska vara fotriktiga och på det får man vara nästan hur överviktig man vill. Det får gärna hänga och drälla över lite på både mage och lår, några kilo extra att älska bara.

När jag tog det drastiska beslutet att färdas nästan tio mil för att finna lyckan hade jag väl egentligen ingen riktig tanke med mitt "äventyr", jag var väl bara less och sökte något annat, något som inte fanns i min ort. Någon typ av tillhörighet lär det väl ha handlat om för man vill ju inte vara ensam men man vill ju vara annorlunda, och sticka ut...men inte ensam om det, att vara annorlunda och sticka ut... paradox?

Jag hittade ganska snabbt likasinnade och vi var såklart annorlunda ... fast likadana varandra. Jag bytte min ort där alla är lika till en ännu mindre grupp där alla var likadana, fast dom tycker att dom är annorlunda och så har det fortsatt. År efter år har jag hamnat i grupperingar där vi har haft mycket gemensamt och tyckt att vi stuckit ut, tillsammans fast vi egentligen har varit likadana varandra och många andra. Man kan ju inte sticka ut i grupp, bara som individ... men vem vill sticka ut själv, rädslan för ensamhet får människor att göra konstiga saker, svika sina ideal och glömma bort grundtanken. Man kan stå på barrikaderna och skratta och tvåsamhet, människor i grupp etc, gör det då men var bered på att dö jävligt ensam.

Jag hade med facit i hand kunnat stanna i lillstaden, det blev ju så ändå... man varvade ner blev äldre och lite lite tråkigare och tröttare. Hade jag stannat hade jag ju inte träffat alla dom här fantastiskt inspirerande människorna som alla gör sin grej, fast på samma sätt...och om jag kommer att dör ensam? Well det ser inte så ut, det var ju grundtanken men jag tror jag har tänkt om...

Nykterheten

2008-04-29T11:53:00.000-07:00

Nåväl, vad gjorde man nu då när man tog bort spriten för en liten stund ur sitt liv, svar: absolut ingenting. Iom den vita månaden så försvann fantasin helt och hållet, tillsammans med ett socialt liv och upptåg. Jag vet sen gammalt att det är kul att dricka, det är därför man gör det...men att det så till den milda grad skulle vara roten till allt man gör vid sidan om jobbet som stavas KUL visste jag faktiskt inte, från att ha haft ett sjukt socialt liv har jag i nio dagar i princip inte gjort någonting.

Jag har funderat ett par gånger att gå på bio, jag har även lagt ut en förfrågan vid ett flertal tillfällen "någon som är biosugen" för att mötas av tomt stirrande blickar. Bio är tydligen dyrt, det är som två öl på krogen har jag hört... konstigt, två öl har aldrig känts speciellt dyrt, mer som ett kap, en bra deal oavsett pris.. ett fynd rent ut sagt.

Jag har inget kemiskt sug dvs jag har inte skåpsupit för att sen intala mig själv att det var ju bara en liten hut, inget nämnvärt.. bara en liten rackare, en sängfösare för att sova bättre. Nej jag har hållit mig från skiten utan varken krämpor eller andra besvär men det är den sociala biten som oroar mig. Skulle jag köra det här racet en längre tid så skulle jag sluta jäkligt ensam, jag känner mig ensam nu när jag sitter och skriver men jag kan inte riktigt lokalisera ensamheten. Är det min vän spriten som jag saknar, eller vännerna som jag missade i helgen... eller är det något annat?

Jag har på sista tiden märkt att jag har en bit kvar, en liten bit tills jag är hemma med mig själv, tills jag kan vara med mig själv och trivas med det. Utan andra männsikor, utan saker som stör och utan alkohol. Så länge det är så, så länge tänker och funkar jag... den dagen jag tror att jag är hemma är den dagen jag slutat tänka, med eller utan spriten.

Vuxen Boston54

2008-04-24T07:38:00.000-07:00

Saker och ting börjar falla på plats och jag tror att det är på väg åt så som det ska vara, som det egentligen skulle vara hela tiden. För att veta hur det ska vara måste man först göra fel flera gånger, annars blir det svårt att veta vad som är rätt... jag har gjort fel, i trettio år. Jag är glad över det. Jag hade för tio år sen kunnat bli kvar i min stad jag kommer ifrån. Jag hade hittat en dam där, skaffat ett par snorungar, villa och hela den skiten, visst det hade jag kunnat, eller hade jag det? Hur hade jag vetat om det varit rätt för mig om jag inte provat en massa andra saker? Om jag inte tagit knark så vet jag ju inte om det är min grej på samma sätt så om jag aldrig legat med en blåst blondin så kan jag ju inte heller bocka av henne och säga till mig själv, nope, inte min kopp te.

Det här nya lugnet har inte bara drabbat mig, jag tror hela min omgivning har fått en släng av det. En vän till mig som flängt runt i flera år kom hem för ett tag sen, styrde upp sin skit, träffade en härlig tjej och jag tänkte lite för mig själv, klart dom ska vara ihop.. det föll på plats. Hade han inte varit runt jorden och letat efter sig själv hade han nog aldrig hittat henne och hon hade framförallt inte hittat honom, det är snudd på omöjligt att hitta någon som inte vet vart dom har sig själva. På samma sätt kan nog människor hitta mig idag, det kanske inte är lätt men man behöver nog inte leta med ficklampa längre.

Jag slutade springa och började gå, började släppa saker som inte betydde något och slutade älta skit som jag ändå varken ville eller behövde ha svaret på. Man kalla det en sen mognad visst men är det moget att trycka ut en unge vid 22 års ålder för att man är uttråkad och inte har något intresse...

Om jag har blivit en Svenne? Kanske har jag det men en medveten Svenne som valde det. En Svenne som tog ett varv runt jorden för att se om det fanns något roligare på andra sidan för att komma hem och upptäcka att det var alldeles runt hörnet. Hade jag inte letat så hade jag inte hittat något, varken mig själv eller det där.. andra.

Spreten

2008-04-21T06:47:00.000-07:00

Det blev lite för mycket...igen. Jag skulle ut i lördags och ja ta några glas som det heter, det blev inte några glas det blev ett hav av sprit, som vanligt. Jag blev lite för full som vanligt och tyckte inte om mig själv igår, som vanligt. Jag skulle till marker jag inte besökt på några månader, jag skulle till Berns för att hitta formen igen, pissfull.

Jag visste ganska tidigt på kvällen var det var på väg. Jag var lite nervig, hade inte varit ute på länge och det var ju såklart därför jag drack för mycket, eller? Vi super ju alltid till det när vi går ut så varför skulle Lördagen vara annorlunda, det är ju så vi gör det, thats how we play!... eller? Jag kan ju fortfarande räkna upp minst fem polare som drar till det hårdare än jag när vi kör så en annan är ju safe, ingen alkis här inte.. eller hur är det nu. Tar jag bort alla ursäkter vad finns då kvar? En kille som har alla förutsättningar i världen att må svinbra, som har fått allting levererat till sig dom senast månaderna, som bara har haft flyt och lycka. Han kryper ner i en källare 03:00 på söndagsmorgonen för att alla andra gör det? Bullshit on that.

Klart jag vill umgås med vänner, gå ut och ha kul, problemet var bara att jag inte hade kul. Förfesten var alla tiders i glada vänners lag sen gick det utför. Riche var ju Riche, ok liksom stod mest och stirrade, pratade inte så mycket.. putade med munnen och försökte se söt ut, ja som alla gör på Riche. Hjulade över till Berns och kan väl i ärlighetens namn säga att det inte var så mycket att ha.. mer stirrande, tappade bort alla vänner, putade lite med munnen, stirrade och putade om vartannat. Det var inte Berns fel att jag hade trist, det är inte speciellt kul där visst men vad är kul när man knappt kan stå upp. Jag är inte rolig för varken mig eller min omgivning. Fick ångest skulle dra hem... hittade inte ut, fick hjälp kom hem vaknade packad söndagen urkukad...

Varför dricker jag så jävla mycket, jag är ju roligare och bättre när jag inte gör det, det är ju jag som bestämmer det finns ingen annan i det här bara jag. Jag är inte osäker eller rädd jag har bara byggt upp en vana som måste brytas innan det går för långt, om det inte redan har gjort det. Jag är trött på att vara trött på mig själv så farväl Las Vegas i någon månad, innan det blir farväl Las Vegas resten av det här livet...

Boston54 vara eller icke vara

2008-04-16T10:31:00.000-07:00

Jag var tvungen att bitchslappa Boston för någon månad sen, säga åt honom att skaffa sig ett liv. Jag satt mig ner och tog snacket helt enkelt. Precis som lillebrors föräldrars tveksamhet till Karlssons existens så började jag tvivla på den där Boston54, helt allvarligt vad är det för lirare egentligen. Det var inte jag det var Boston, så kunde det låta. Jag var inte full på Berns och gick hem med ja vem vet vad, det var Boston som gjorde det. Herregud 31 år liksom.

Jag har ju skött mig alla dom här åren, jobbat slitit och dragit det stora lasset och vad har Boston hittat på? Vad har han gjort som har tillfört mitt liv någonting? Fan vet. Han har varit ursäkten. Motiveringen till att jag i obekväma sammanhang kan framställa mig själv som mindre begåvad, dels för att det är den lätta vägen ut och dels för att jag kan bli obekväm i vissa sammanhang. Ett sånt sammanhang har varit med folk som spelar över. Jag tycker det är uppriktigt jobbigt med folk som ska låta lite högre och synas lite mer hela tiden, jag blir tyst och börjar småfnittra. Jag hade kunnat vara rakgyggad och säga åt personen i fråga att lägga av, istället så blir jag Boston och börjar vrida på mig.

Ingen känner Boston, inte jag heller. Det är en del av mig, en del som har tagit stor plats i mitt liv. En del som har fått mitt liv att i perioder stå still men också en del i mitt liv som har bidragit till mindre smärta. Går jag in i karaktären så är jag onåbar, jag känner inget för någon och festar för ett helt fotbollslag. Jag tar mig fram överallt och försätter mig på platser och i situationer som annars inte skulle komma på frågan, kul kortsiktigt... slitsamt i det långa loppet.

Boston kommer att finnas kvar 2008 men kommer få ta mindre plats, han vet det och är ok med det faktumet. Vi har väl alla våra roller på jobb med flick/pojkvänner, vänner etc och jag pratar inte om någon liten farbror med propeller på ryggen, bara om en roll som gick lite för långt. Jag gillar Boston, han är ganska skön men jag tror fan jag gillar den andra killen bättre, han känns på något sätt lite ärligare och framförallt lite mer verklighetsförankrad.

Självuppfattningen från helvetet

2008-04-16T04:24:00.000-07:00

En människa som lever sitt liv i tredje person är nog lite rädd för att bli påkommen att vara ett fejk..ett rent skämt. Vem fan är inte det kan man tänka det men det handlar ju om att lära sig att mörka, följande sätt är ett dåligt sätt att mörka på:

Jag är en såhär rolig kille. Jag är en jävligt snäll, en snäll kille... gillar inte tjejer snälla killar?... Jag tycker det är helt sjukt att jag inte har någon tjej, jag som är så snäll. Man måste ju vara så jävla tuff och hård, ball.. kall ja man måste ju spela spelet om man ska ha en tjej. Jag är ju en sån ärlig kille, jag spelar ju inga spel. Jag tycker inte så mycket om att prata men lyssnar gör jag gärna. Jag är så lugn, nästan lite för lugn.. du kan bara ligga på mitt bröst och prata, jag kan lyssna och om du vill ha råd så fråga bara, jag kan säkert komma med en idé, lösning eller något.

Jag läste en sak i en bok en gång. Det handlade om det vi pratar om just nu, det stod att den teorin du har inte stämmer, jag läste det.. det stod så. Typ som du säger fast tvärtom, ja precis tvärtom så du har fel, för det stod så.

Jag får nog säga att jag är ganska intelligent, jag hade bra betyg i skolan. När jag en läste vidare så gick det bra, jag var inte på något sätt top tio i klassen men bra gick det. När jag har något att komma med så grundar jag oftast det på något som jag läste då, det är skönt att ha lite på benen, att veta vad man pratar om. Det blir lite flummigt annars om man bara random ska gå runt och tycka en massa saker, utveckla idéer som inte grundar sig i något.

Jag borde snart träffa någon, jag är ju en bra kille. Rolig, snäll.. kul kille helt enkelt.

It dosent work, fix it!

Mode pt1

2008-04-14T08:39:00.000-07:00

Det fanns en gång i tiden ett värde i att vara jag, min identitet fick folk att bli intresserade peppade, lite småkåta och nyfikna. Jag pratar inte om mig som fräknig eller packad, inte heller om mig själv som rädd och kissnödig. Jag pratar självklart om mig själv som medlem i ett band. Om vi lägger allt vad brist på framgång heter åt sidan och bara fokuserar på att jag spelar musik så var det en gång i tiden intressant. Det var på den tiden när musik inte var slit och släng som det är nu, det fanns ett värde i att spela musik/vara musiker. Jag har aldrig själv kallat mig för musiker då jag anser att den ska inbringa en viss inkomst om det ska kännas motiverat, jag vet folk som gör det, jag är inte en av dom. Jag tycker att det är lika snett som människor som kallar sig för stylister för att dom äger mer än tre par college-tröjor. Dom är många, iallafall i den här stan.

Mode blev den nya Rock n rollen. Jag blev ocool i samma veva som Janne på Carlings blev the shit. Jag muttrar inte över det men jag kan väl få tycka att det är lite konstigt. Som butikssäljare/klädköpare/sätta på folk kläder/ (aka stylist) så är man ju inte riktigt med och tar fram något, skapar något eller för den delen gör världen lite bättre. Alla spelar musik och alla kan skriva en låt jag vet, på samma sätt som alla kan be sin polare att sätta på sig en tröja, vad som är svårare eller mer kreativt än det andra tänker jag inte gå in på, det får vara upp till var och en att bedöma. Jag kan ha en idé om det men fortfarande.

Eftersom musik idag är gratis och kläder fortfarande kostar pengar så antar jag att det finns en ganska klar koppling där, mode blir coolt för att det har ett värde, ett ekonomiskt värde. När saker som direkt sammankopplas med världsekonomi blev ballt vet jag inte och jag vet inte varför heller men så är det. Därför är det också coolt att vara stylist, trots att man egentligen bara släpar runt på en väska med kläder, som någon annan har sytt (i nio fall av tio någon som inte har någon som helst ambition i världen att spela Allan eller för den delen komma in gratis på Berns pga detta).

Jag trivs ganska bra i min nya nördroll, den håller mig definitivt på backen. Jag tycker också trots min ålder att det är tuffare med folks som skriver låtar, är utslagna på heroin och tror att dom äger världen. dom kan få tro det för dom tillför något. Om man idag nämner att man håller på med musik så kommer osökt följdfrågan med ett litet hånflin, "Ja ja men vad jobbar du med då?"

Jag var aldrig någon även fast jag i perioder kan ha inbilliat mig det så mig är det inte synd om. Synd är det om dom stackarna en gång i tiden var coola, tjänade stålar och fick ligga. Dom traskar idag runt panka, oliggda och bara önskar att dom hade en kasse kläder som dom kunde lura på någon tuttfia, varpå någon med en pocketkamera (sk fotograf) kunde knäppa lite bilder och pengarna skulle börja rulla in. En sak är iallafall säkert det går inte att skriva en låt på låtsas, den skriver sig inte själv. Den gör ingen cool egentligen men det ÄR någonting, och det är inte mycket som är någonting idag, ja förutom mode då... och Janne på Carlings, han är ju trots allt Boston54 2008, those were the days.

So far so good

2008-04-09T09:49:00.000-07:00

Jag borde börja känna mig rätt nöjd nu men inte då. Nytt år skulle betyda nytt liv, kort sagt succèlivet skulle få ta plats istället för skitlivet. Det började lite tradigt, eller det började för jävligt rent ut sagt men sen började det sakta men säkert att styras upp. Efter diverse nej från ja, diverse damer, kick från band och lunginflammation i 5 veckor så vände det. Skiva blev färdig, nytt ganska populärt band ville ha mig, nytt jobb började skymta... i horizonten förvisso men fortfarande, det började ljusna. Jag blev inte bländad på något sätt men jag märkte att med lite flyt så blev jag, tro det eller ej, lite gladare och samtidigt log världen lite mot mig. Kan tyckas lite banalt och kristet men så var det, nu vet jag inte längre.

Kan jag inte vara nöjd nu när allt är bra, måste jag ha mer hela tiden? Finns det fortfarande så mycket att åtgärda eller letar jag i skrymslen efter dom sista små kvarlevorna av skit, jag kanske går igång på det och gillar att vältra mig... det kanske bara är sån jag är?

Jag slängde ut tvn när jag flyttade för att komma bort från drömvärlden, för att leva mer i nuet och för att fatta att kärlek inte är som på The OC, typ men ändå inte. Jag började hoppa klickbilagan på fredagarna ett fem minuters nöje jag fick skippa i förmån för välmående. Jag kan inte relatera till att man betalar 75 euro på Jimmyz i S:tropez för en 33 cl Heineken så den typen av fakta gör mig bara förvirrad. Förvirring kvarstår. Inte över alkohol priser i troppan utan bara över poängen med allt. Det är ju en sån jäkla kamp hela tiden, bergodalbana, uppe i varv dämpa sig, glad ledsen, glad etc.

Det handlar inte om konsumtion utan om balans och att spela spelet rätt. Spelet pågår ju hela tiden i alla relationer, med vänner och andra. Jag tror jag håller på att spricka för att jag aldrig riktigt kan säga vad jag tycker/känner.. typ igen, men ändå inte. Det blir för mycket då, för mycket av mig, svenska Boston54. Jag är en svensk kille med ett utrycksbehehov som en stor gammal galen grek som har tappat det, och ett bekräftelse behov som en sextonårig tjej som precis gjort brösten, klart det kan vara läge att dämpa sig.

Om jag taggar ner lite, glömmer bort exakt hur jag känner så är det bra, 2008 är bra, bilen går bra och ja, 2008 är nog mitt år ändå. Jag har ju mat på bordet och människor som älskar mig. Klart det hade varit trevligt att kunna betala 75 Euro för en Heineken utan att blinka.. det är absolut inget måste men som sagt, det hade allt varit något...

På riktigt

2008-04-07T10:35:00.000-07:00

Jag var förbi en lunchresaturang häromdagen för att få mig en bit mat. Före mig i kön stod ett par herrar, jävligt krämiga herrar. Skulle tippa att dom var i övre femtioårsåldern. Dom stojjade lite med varandra och det var ganska påtagligt att dom inte kände varandra så väl. Dom höll sig hela tiden i en säker svär och pratade jobb och vad dom skulle äta, kanske inte så konstigt på en lunchrestaurang men fortfarande, konversationen var sjukt ytlig. Dom körde lite med tjejen som tog betalt, och skrattade lite till, krämigt och högt förstås. När det skulle till och betalas insisterade självklart alla att dom skulle ta det, äldsta gubben fick pynta, alla nöjda och glad.

Jag började fundra i förlägningen hur det blir sen när dom kommer hem till sin fru i Djursholm, ja när dom kommer hem till verkligheten, hoppar dom ur stålmannendräkten då när frugan kommer och möter dom i dörren, blir det människor av dom eller är dom kvar i sin låtsasvärld? Låtsas dom tycka att hon är rolig, känner dom av samma press hemma att upprätthålla ett face som ska anpassa situationen... pallar dom jämnt att inte känna efter?

Dom borde göra det, iom att dom har fejkat dom senaste 40 åren så sitter dom idag med fru, villa i djursholm och har det gott. Jag fattar att dom gör det men jag förstår inte hur dom gör. Allt är på låtsas jag vet men behöver inte alla en verklighetscheck ibland, när kärlek blir på låtsas är det inte då någonstans det har gått lite långt? (Här tar jag förgivet att dom inte älskar sina fruar på riktigt för att dom är rika) Eller är det så att låtsaskärlek är den enda kärleken? Man kanske inte kan känna efter efter en viss tid, en människa är ju i slutändan bara en människa, med brister och brister är ju inte något som försvinner med tiden det växer och frodas. Faktum kvarstår: Ingen vill vara ensam.

Går det att ha kontakt med verkligheten idag eller har den blivit för konstig, är på låtsas dagens verklighet och allt det där med människor och känslor medeltid, det kanske tillhör det förgångna? Folk sliter ut sig och går sönder omkring mig just nu. Dom jobbar som fan, gör slut, blir konstiga och ja utan känslor så hade det nog varit lite enklare och utan verklighet så behöver man aldrig känna efter, för det är ju den som ibland gör så ont och ibland är så skön.... Stockholm är ju bara på låtsas och det här livet är ju bara på skoj, det är skoj och på skoj... men jag då?

Jag står inte och spelar allan i lunchköer vilket kanske är ett tecken på att jag har någon typ av fotfäste kvar, men jag skulle nog må bra av att komma bort från verkligheten ett tag jag också. Sluta känna och sluta fundera, bara gilla läget och inte ifrågasätta, skriva som en vuxen och inte som en tonåring. Ha känslor som en pensionerad bankir och inte som en 12 årig flicka. Ovanstående skulle nog min omgivning gilla om jag annamade, själv vet jag inte, förstår mig inte på sånt. Jag lever ju i verkligheten och här är allt på riktigt.

Tankar runt en förkylning

2008-02-12T07:08:00.000-08:00

Morfin, antibiotika, piller hit och piller dit. Jag har den senaste tiden varit närmare döden än någonsin, jag har levt med den. Medecinskt sett har jag haft lunginflammation. Man dör tydligen inte av det längre. Som paranoid räcker det med en hosta för att vara döende. Frågan är då hur pass mycket det mentala hänger ihop med det fysiska.. kan jag dö av en hostattack om jag tror att jag kommer att dö av det?

Jag såg en emlig gubbe på stan häromdagen, han kanske inte visste om det men jag såg att han var sjuk, ja han var döende. Om det var för att han hade gett upp eller gick runt och släpade på en tumör vet jag inte men hade hade inte många dagar, månader, år kvar.
Hans fru kanske hade dött vilket resulterade i att han höll på dö, han kanske aldrig hade haft en fru eller någon som älskade honom vilket också är anledning nog att dö. Kanske hade hans fru dött vilket gett honom cancer. Människor som inte vill leva behöver inte ta livet av sig, livet sköter det på andra sätt.

Varför levnadsglada pigga och hurtiga människor med god aptit på livet dör i förtid kan jag inte förklara, jag hade tänkt att berätta det här men kom inte på varför det blir så. Det är hursomhelst fel och inte alls ok. Min aptit på livet är väldigt varierande och jag tror mig själv kunna tänka mig till döds i perioder, då jag tänker väldigt mycket på döden så borde jag ju dö av det eller...?
Eftersom livet är ett tvärtomliv, du träffar inte någon när du vill träffa någon och du blir förkyld lagom till utlandsresan så kanske jag i slutändan är den som överlever, om inte så lär jag ju inte bli paff när jag dör av en sårskorpa.. det var ju ganska väntat. Den där gubben då, vad var grejen med honom? Just vunnit på lotto eller?

En gammal vän

2008-01-31T14:35:00.000-08:00

Jag har ingen relation idag eller jag har många relationer men ingen relation i ordets rätta bemärkelse alltså jag är inte ihop med någon. Jag försöker ta till vara på mina relationer, vårda dom i form av att ringa folk, berätta för mina vänner att jag gillar dom, om jag inte gör det så vill jag försöka utrycka det på något sätt, inte för att det kan ta slut imorgon, mer för att det behövs.. kärlek människor emellan, inte bara par emellan.

Jag tappade en bästa vän en gång. Vi var ihop varje dag, sov hos varandra, drack, åt, pratade men framförallt skrattade. Han är en av dom roligaste människor jag någonsin mött. Sjukt smart, glad och framförallt en jävligt bra vän. Vi gick från vänner till att vara arbetskollegor, ja och fortfarande vänner. Han fattade mig, såg saker som ingen annan gjorde och försökte få mig att fatta att jag faktiskt kan saker, jag lyssnade inte men han visste fortfarande. Jag sumpade det, glömde bort att vårda det, glömde bort vad han gjort för mig... Började ta honom för givet.

Jag saknar honom och det vi hade varje dag men jag har lärt mig något, ta aldrig någon förgivet framförallt inte en människa som du älskar och som har gjort allt för dig. Jag har träffat många tjejer men det enda som överträffat det vi hade var isåfall sexet.

På av på av på....

2008-01-29T06:26:00.001-08:00

Är jag inte för på så är jag väl för av. Är jag lite av så är det lätt att jag kan uppfatta dig som ganska på och vice versa. Är du av så kan du nog känna att jag är ganska på när jag tex ringer. Inte för att jag precis ringde, det var två dagar sen jag ringde men fortfarande det var jag som ringde sist och om jag ringer igen, trots att det har gått två dagar så är jag för på, kanske.. är jag det? Men jag gillar ju dig och vill visa det på något sätt. Du vill visa mig att du gillar mig också, utan att vara för på och utan att säga det.. ja i princip utan att visa det. Jag vill också det, ja visa att jag gillar dig utan att visa det och utan att du vet om det, fast det vore bra om du fick nys om det, alltså inte från mig men det skulle hjälpa om du bara hade en aning om vad jag tyckte om dig. Då kunde du reflektera och sen se vad du tyckte om mig, du kanske gillar mig? Jag skulle nog aldrig få reda på det men det skulle vara bra för dig om jag märkte det bara lite lite, alltså utan att få reda på det. Jag kan ju bara gå runt och tro att du gillar mig för om jag inte har hört det från någon så kan du alltid blåneka, ja trots att du gillar mig så kan du ju säga att du inte gillar mig... finns risk att du verkar på annars....

So many people... so few bullets.

I wanna be somebody

2008-01-21T07:15:00.000-08:00

Eftersom all musik, film, litteratur, ja all kultur redan är gjord så är också alla människor redan gjorda. Vi hävdar att vi är kreativa och blir lika förvånade varje gång någon anklagar oss för stöld eller upprepning. Alltså måste vi av misstag tänka precis som någon redan har tänkt, eftersom vi inte kopierar medvetet. Vi är alltså bara kopior av någon som redan har funnits, ingen reinkarnation, bara bleka kopior på andra.

Vi vill gärna identifiera oss med människor vi ser upp till, kändisar och dylikt. Identifieringen ligger i första hand i utseendet och sen i den bild man har av personen, alltså den bild den valt att visa upp utåt/den bild media målat upp. Frågan är hur ofta det stämmer. Hur lik är många tjejer som kanske identifierar sig med Madonna just Madonna. Jobbar i butik, röker blå blend, gillar och skvallra med tjejerna, lite lönnfet etc... tjena Madonna.

Efter att i flera år ha försökt smälla i min omgivning att jag är lite smålik Johnny Depp var jag tillslut tvungen att sätta mig ner och fundera. Depp som ser väldigt bra ut och som besitter ett lugn och en coolhet som får den saltaste att tappa andan var något jag kunde känna igen mig i, varför då? Jag ser ut som en blandning mellan Zed i polisskolan och Pete Doherty när han har en dålig dag samt är stressad och lite paranoid, låter inte som Depp i mina öron och ser framförallt inte ut som Depp, i någons ögon.

Förutom att göra film och musik så erbjuder dom här människorna något mycket större, dom erbjuder hopp och tröst. Det finns ett liv på andra sidan skitlivet. Man kommer förmodligen aldrig att få uppleva det men det kan vara skönt att drömma sig bort ibland, det blir lite enklare då, inte enkelt men enklare. Vi hittar likheter hos människor vi ser upp till, det finns plötsligt en möjlighet, ett kanske. Man slipper i större grad att försöka vara sig själv/hitta sig själv då det erbjuds så många alternativ som bevisligen funkar, miljontals människor älskar honom/henne, varför chansa och vara sig själv?
Ju äldre jag blir desto svårare får även jag att se mina och Depps likheter. Antingen så påverkar åldrandet mig så att jag blir mer lik Zed i polisskolan alternativt har jag med åren öppnat mina ögon och fått en klarare bild av mitt utseende kombinerat att jag faktiskt får höra det ganska ofta, ja att jag ser ut som han i polisskolan (inte låter tack och lov).
Förhoppningsvis har jag kanske blivit bättre på att leva med mig själv som mig själv istället för mig som någon annan.

Satanisten Greve Grishneck brände i början av nittiotalet ner ett gäng kyrkor i Norge samt satte en morakniv i pannan på en kollega. Han gjorde det här för att han hade en stark tro på det han tyckte och tänkte, det fanns alltså inget ekonomiskt intresse i dom här, kanske lite galna, handlingarna. Jag gör också min grej och tror på den, tjänar inte så mycket pengar men jag gör i allafall något. Jag drömmer mig bort i viss mån men ser till att i slutändan till att få något gjort.

Det här hoppet som inges har lite den sura undertonen "se men inte röra", du får gärna digga men försök inte att komma dit, det är fullt, tåget har gått, slut på platser etc.

På så sätt fortsätter 99% av jordens befolkning att drömma för att ta sig igenom sin vardag, skönt att man inte är ensam!

Jonny Depp och Greven fick en liten son, han hette boston, såg lite ut som Zed, var sur men gjorde sin grej... som iofs redan var gjord.

Status

2008-01-17T05:20:00.000-08:00

Att mitt uteliv är lite ensidigt är som ni förstått en underdrift, det är exakt samma helg efter helg. Vi är ett litet gäng (tydligen kallat dirt-gänget inom vissa kretsar) som ofta går ut tillsammans och drar till det. Vi går till i princip samma ställen varje gång. Vi har kul och vi har en viss status. Status i Stockholms uteliv innebär att du blir insläppt på ställen Janne lagom från Borås inte kommer i närheten av. Det är som singel kille en liten klapp på axeln, en liten vardagsbekräftelse som vi alla kan behöva, det handlar om att få vara med.

Självklart vet ingen på dom här ställena vem jag är men regeln lyder gubbkeps på när det ska in på Riche och gubbkeps av in på Berns. Jag har självklart aldrig trott att det här var på riktigt tills nu i lördags när jag kommer till Berns med gubbkepan på. Jag vet inte vad jag tänkte på men jag har väl börjat bli slapp med åren, trott på riktigt att jag var något och bara struntat i regeln. Självklart kom jag inte in, eller dom bad mig pröjsa hundra spänn. Maken till utanförskap har jag inte upplevt sen mellanstadiet när man blev sist vald i fotbollen, fy fan.

Jag har som många andra en fejkstatus som innebär att man lurar sig själv och andra. Den har inget med mig att göra, det är lite som en kostym jag tar på mig för kvällen. Jag gör saker, skapar musik, kanske skriver en bok etc. Så länge den stora massan inte vet om det här så måste jag fuska mig fram, det handlar om överlevnad.

Dom som har status på riktigt går inte ut som vi med låtsas status. Dom är ute veckorna och håller sig undan. Det är dom som i första ledet har skapat någonting, dom som vi kopierar eller jobbar för.

Utan status är du utanför, det handlar inte om att komma in på Berns eller inte, det handlar om en stark känsla som alla kan relatera till. Du pusslar ihop alla gånger du har känt dig utanför och så blir den där vakten en symbol för alla dom gångerna.
När Phil Collins sjunger om polaren som håller på att drunkna i "In the air tonight" så tänker jag på när min bästa väns far drunknade framför våra ögon för femton år sen. Den får mig att relatera till något större och väldigt mycket obehagligare. Sjuk jämnförelse och ganska dålig men fortfarande, en liten sak kan bli väldigt stor, beroende på ditt bagage.

Ja ja skitsamma, en polare pröjsade sen gick vi in, blev fulla... sen gick jag hem själv bla bla bla... vaknade på söndagen bla bla ångest... åt pizza... ja ja.

Casual friday

2008-01-17T02:27:00.001-08:00

- Det ligger en kaffe boutique på andra sidan Djurgårdsbron, mittemot tvillingarnas. Jag tycker dom har bäst kaffe i stan, Marie skulle bli jätteglad om du köpte något där. Vi har ju dom där små kopparna men kanske något till lattemaskinen.

- Bra tips. Vad är det för code då?

- Casual

- Ja ja det är ju på fredag, casual friday, ja ja jag fattar, fiffigt.

Så kan det låta en torsdags förmiddag på tunnelbanan. Only in Stockholm baby!

Och jag som trodde jag var på dekis, inte då.

Det blir bättre

2008-01-16T14:26:00.000-08:00

Sorry att det blev lite gnälligt, ja snudd på bittert. Tjatigt typ som en klockradio som fastnat fast man brytit strömmen, allt tas om och om igen. 2008 kanske inte riktigt började som jag hade väntat mig. Nio av tio texter handlar oftast om något som någon retat upp sig på och jag har under en längre tid retat upp mig på mig själv och nya människor jag träffat. Vi har inte riktigt förstått varandra och det har varit mitt, och deras fel. Därför har tonen tenderat att vara smått uppretad. Jag känner mig gladare nu icke menat att jag kommer att skriva gladare, för det är en känsla som vi förstår. Jag vill skriva om dom andra två miljoner känslorna vi inte förstår, det kanske blir surt men jag kanske kommer någonstans....kanske.

Vi förutsätter att vi mår bra, det är normaltillståndet. Att man är glad och på det kanske lite full. Full och glad är något vi alla känner till. Berättar du för en vän att "Igår var jag minsann lite full och glad" får du sällan reaktionen "shit!! Jag tror jag förstår precis hur du känner", det finns ingen substans i den känslan, det är bra och bra är bra. Bra behöver inte brytas ner och diskuteras eftersom det är just bra, vi kan bara lämna det där och konstatera att ja, allt är bra, bara bra.

Jag mår väldigt lätt bra och jag är precis som alla andra lätt att göra glad, dom mest banala sakerna gör mig glad. Vänner, alkohol och kvinnor är exempel på saker som får mig att le, bara att tänka på dom sakerna gör mig lycklig. Jag behöver inte veta varför. Jag vill däremot veta varför jag blir ledsen och förbannad på saker som inte borde betyda något, hur jag kan ta åt mig av saker som inte var riktade mot mig och varför vänner ringer och säger att dom inte orkar, det är spännande.

Jag har väl försökt vara en motreaktion mot det här välmåendet för jag tycker i ärlighetens namn inte att folk verkar må så där jättebra. Dom är ensamma, trasiga, ute jämt och tar vad som erbjuds. Dom nöjer sig med att ta eller vara nummer två för det är något till skillnad mot inget. Nu vet jag återigen inte om jag pratar om mig själv eller om alla andra, lite av båda antar jag.

Det här är egentligen inget blogginlägg när jag går igenom något jag har funderat på, mer en förklaring till varför jag låtit så emlig dom senaste inläggen. Jag har bara svårt att förstå varför vi förutsätter att allt är bra. Skulle vi inte le mer, prata mer och ägna mer tid åt varandra om allt var bra. Nej alla mår skit och ut med det så kanske man kan komma fram till en lösning, att hävda att allt är bra funkade inte sist, remember?

Något som kan vara ganska skönt när hela världen är emot dig är att själv strö lite salt i såren, så att det blir vidrigt på riktigt. Det finns då bara en riktning och den är uppåt. Jag gjorde det i lördags. Efter att mot min vilja ha tryckt i mig sprit gick jag ner på Berns för att leta upp en tjej som jag vet har pojkvän. Jag sökte ett sånt scenario som jag dagen efter skulle ligga i sängen och skrika VARFÖR åt. Jag gick fram till henne, öppnade med att säga fel namn som vanligt och sen... ja det räcker kanske så. Mycket riktigt så vaknade jag på söndagen med ett skrik men också med en glad nyårsdagen-min för dom två förra veckorna hade absolut inget med 2008 att göra, det ska ju bli ett fint år.

Jag mår bra. Jag är kanske aningen ensam, trasig och förvirrad men det är ju det nya normaltillståndet, fuck glad.. sjukt 2007.

Öppna dig själv och stäng lite dörrar.

2008-01-15T14:32:00.000-08:00

Det var som gårdagen var den sista sommardagen och jag missade att gå in, jag glömmer alltid att gå in. Jag tror på något sätt att lite till, lite till kan jag puscha det men sen blir jag kvar ute i kylan när dom andra har gått in. Jag tycker att det är modigt att våga hänga ut sig själv i världen. Som den här bloggen tex som får folk att stänga av datorn för att dom blir så sjukt generade. Då kan man tycka att jag har vunnit. Är det å andra sidan något som primeras idag? Ja alltså människor som bjuder på sig själva, är det inte just dom som är enklast att trampa omkull. Du vet ju ju vart du ska lägga in stöten då personen i fråga grundligt har outat sina brister, du kan knäcka den människan i sömnen.

Jag har alltid trott det svåra livet var det jag övergav vid 18 års ålder. För mig såg det fruktansvärt svårt ut att vara kvar i en småstad, ha barn vid 23 års ålder, stanna på samma jobb större delen av sitt liv etc etc. Svårt i den bemärkelsen att det skulle bli lite långrandigt, att man kanske skulle börja ifrågasätta om det här var the shit och sen, ja sen skulle helvetet bryta loss. Jag kan ha haft fel. Går man in i ett sånt liv så får man göra avkall på vissa saker. Precis som en nunna som får skippa sex så får man nog lämna ifrågasättningen utanför det livet, Säga adjö och gå vidare. Sen var det livet en baggis, bara att segla igenom, tänk så skönt.

Det är fräckt att säga åt människor som har skapat sig en familj och en värdig tillvaro att dom har tagit den lätta vägen. Ungar som ska köras hit och dit, tjafs om tvätt, celuiter och ölmagar. Det är bara att finhacka och stoppa i sig, det går inte att bara dra för att det en dag inte riktigt passar. För den delen så tror inte jag att det är enklare att sitta och ifrågasätta varenda lite sekund på den här jorden. Det är en sjukdom en sjukdom som jag och många andra har valt att leva med.

Den smittar inte men växer ju mer man pratar om den och lever med den. Den håller oss ifrån varandra för att vi vill inte bli som dom. Vi är speciella för vi ser ballast ut, går på dom rätta ställena och säger dom rätta sakerna. Vad vi inte har tänkt på är att vi aldrig kommer att bli som dom, om man bara ger det en chans så kommer vi att bli som vi. Eftersom vi inte är dom, vi är vi... det var ju bara det där med att ge det en chans. Våga satsa, våga säga för mycket istället för för lite. Våga gå sönder, våga göra bort dig istället för att göra bort någon annan. Jag är villig att gå in i den där väggen några gånger för att slippa vara ensam men som klimatet är nu tror jag inte att det hjälper. Jag kommer blödande med krokig näsa och det är ganska uppenbart att jag åkt på en smäll, räck upp en hand den som vill ta hand om mig. Jag blev missförståd för jag vill inte bli omhändertagen, jag ville bara visa vem jag är...och det blev för mycket, det blev för mycket av mig.

Vänjer vi oss med varandra? Är det tunna skivor som gäller för att bibehålla någon typ av magi? Det är ingen magi det är ett spel, ett spel där vi deltagare står och tittar på för att se vem som ska göra första movet. Egentligen är vi inte deltagare, vi är åskådare och det vet ju alla att det är knappast åskådaren som gör målen. Å andra sidan så är det inte heller åskådaren som drar av minisken, hjärtat och själen har klarat sig men har vi kommit framåt eller står vi och trampar?

Jag fyllde 31 år igår, ingen ålder på en häst, ingen ålder i en storstad och framförallt ingen ålder för mig.. eftersom jag inte åldras. Det är bra i vissa avseenden mindre bra i andra. Jag är snygg och har hy som en 24 åring, bra! Det är klart att det känns galet att börja plugga i höst men det är som mamma och alla andras mammor för den delen säger, det är aldrig för sent. Vad har jag lärt mig under 31 år då? Låt se ,att världen är fin men ganska konstig, att tjejer är fina men ganska konstiga och att det blir kyligt om man inte lär sig att stänga sin dörr. Människor kommer för nära. Jag kan inte göra något åt dom första två och när det gäller den tredje så har jag ju valt att ha det så, jag kan ju ändra på det men if it dosent work, why fix it... det är så man säger va?

Folk säger att dom läser det här... jag tror inte på er. Kom med feedback isf och var ärliga, som ni förstår kan jag ta det. Ta det försiktigt bara, jag är känslig.

Stockholm jag älskar dig, din hora.

2008-01-10T11:00:00.001-08:00

öööö....eeee....öööö. Om det sitter någon där uppe eller möjligtvis där nere med ett litet trollspö och leker leken "2008 ska vi se hur mycket han orkar" så kan du se leken som avslutad, du vann. Jag hade precis lagt fram lite kläder till min första riktiga date (jag ansåg att det var en date, alltså inte ses full och bara ligga.. Det är väl en date?) sen det tog slut med min flickvän, ja första riktiga på typ tre år när en av mina bästa vänner ringer upp. Vi samtalar lite om helgen och efter ca tio minuter så har vi slagit fast att tjejen jag ska träffa imorgon sov hos honom några gånger förra veckan, höll på att skriva inga konstigheter men det är lite konstigheter med det. Hon sover självklart vart hon vill men vad är oddsen. Varken han eller jag hade en aning och kände oss hyfsat snopna båda två. Hon visste såklart inte att vi kände varandra så det finns ingen bov, bara en jävligt olycklig slump. Rör sig får många på för liten yta så snubblar man slutligen in i varandra, vare sig man vill eller inte.

Jag är ingen cyniker, jag är inte heller bitter...än. Därför vill jag inte tro att man måste va en cynisk gris för att ta sig fram i den här stan. Jag vill tro att det går nykter att bjuda ut en tjej, sitta och prata ett tag och sen gå hem. Jag vill också tro att att man tar ett snack innan man kickar folk fram och tillbaka. Jag tror kanske inte på kärlek men jag tror på romans. Därför försökta jag i två veckor att ändra på mig, som man måste för att ändra på andra. Jag var nykter, ringde vänner mer, skrev och läste istället för att kolla tv. Mitt liv blev ett kaos, tack och tjena!

Jag framstår nog som den lidande typen, att jag tycker om när det gör lite ont, det är fel. Jag kan ha varit sån men inte längre. Det finns dom som utsätter sig för massa skit och visst, ger man skit så kommer ofta skit tillbaka, eller så borde det vara. Här lyder devisen, var ett svin, gärna dum och lite jävlig så kommer det att gå bra för dig. Är man snäll så får man vänner, är man dum så får man ligga. Jag har så mycket vänner att jag går runt med ett konstant dåligt samvete för att jag inte hinner hänga med hälften så jag antar att jag får bli den där killen igen, om det är det enda sättet...vad göra?

Den här lilla lekstuga i Hout Couture driver en till vansinne samtidigt som det är så bra ibland. Det är vackert, man har sina vänner här och det finns ett fint utbud av både det ena och det andra. Frågan är bara hur vi förvaltar det när vi dyngar till det på samma lilla yta sju dagar i veckan. Om ni ser en snubbe om säg 20 år med ett öra i pannan så gnäll inte på mig, jag hintar lite här och nu.

Jag skyller på Stockholm för att det inte riktigt går spikrakt uppåt...konstigt? kanske, men det är fan något med mentaliteten som är fel, min också (safe). Väldigt drastiskt med mycket lite eftertanke. Ska jag flytta? Nej såklart inte, det blir ju bara samma sak på nästa ställe. Jag måste alltså återigen börja med mig själv.

Jag har precis skickat iväg en ganska fin jobbansökan och ska nu ta en dusch för att sen gå på en middag. Efter middagen hade jag tänkt att gå ut till samma ställen som jag alltid går till för att kanske kanske vakna upp bredvid någon imorgon. På något sätt älskar jag det här livet och jag älskar också dig Stockholm, fast du är en jävla hora.

På jakt efter den perfekta människan

2008-01-07T06:13:00.000-08:00

Vilken helg! Efter att på nyårsnatten legat och kräkts hos främmande kvinna var det dags för en vit månad med parentesen: En helg i taget. Fredagen började med att jag helt omotiverat blev sparkad ur ett av mina band. Klump i magen... gråta en skvätt... tänka på fest och sprit... gråta lite... ringa och gnälla till någon....tänka på sprit och sen var det bra. Jag ringde nyårstjejen utan något svar och plötsligt var det en för mycket. Jag känner henne inte så det borde rimligtvis inte spela någon större roll men hon blev den där ökända droppen som gjorde att allt ramlade ihop. Inte helt nöjd med jobb, väder och boende för tillfället och det krävs inte så mycket efter fyra dagars sömnlöshet för att det ska fallera. Detta till trots så lyckades jag ha en vit helg i uttryckets sanna bemärkelse, dvs inte en droppe.

Jag är ju bara människa och hade jag känt för en öl eller liknande så hade jag väl kunnat ta det. Det handlar om karaktär och bevisa för sig själv att man själv styr över sina handlingar och har koll på läget. Det handlar om att bli en bättre människa för att slutligen bli den perfekta människan.

För det är väl det vi vill ha, det är vad alla söker, den där felfria människan som ser ut som en hel dag och säger saker som får en att häpna gång på gång. Vacker, smart och kul är en ganska sällan skådad trio. Den finns folk som besitter det. Dom människorna har framgång, per automatik. Vi tenderar att se bristerna före fördelarna "hon är ju skön med röken är lite sladdrig" eller "hon är ju jättefin men fattar inte halv fem". Detta resulterar i att man aldrig nöjer sig och hela tiden kopplar på sjumila blicken för att se om det finns något intressantare runt kröken, det gör det oftast.

Det ligger nu på mitt ansvar att bli den perfekta människan. Jag är bra på att göra reklam för mig själv men lite rädd att folk ska känna sig blåsta när dom väl lär känna mig. Tänk att du har tagit en rejäl repa i spåret. Väl hemma plockar du ut en burk cola ur kylen. Du öppnar colan, sätter den mot munnen och till din besvikelse är den halvfull, fisljummen och avslagen.
Det var knappast det du betalade för eller därför du införskaffade den i första hand, då kan det lite grann vara på något sätt. Att göra: Träna, plugga, nytt jobb, mer hits, större lägenhet etc etc. Ett par av dom här kan jag börja bocka av men jag har en bit kvar.

80% av människors arbete handlar om att säga vad folk vill höra och finta sig igenom sin vardag. Men när man kommer hem och är sig själv, då kan man väl få bli den där killen som är tio pannor tunnare, skitrolig och smart. Mina vänner är det så dom förtjänar samma behandling tillbaka. Stockholm kräver också att du är perfekt, inga undantag. Men det är enkelt. Mår du dåligt säg bara att du mår bra. Är du pank ut än då och visa upp dig, ingen som ser. Mörka valkar med lite större kläder och låtsas fortfarande att du inte tycker det här med mode börjar kännas lika gammalt som grunge. Fixat!
Du är på god väg att bli perfekt.

Ju mer man uppnår sina mål och och ju bättre man blir, desto mer brister hittar ens omgivning hos en. Riktigt perfekt är du alltså när du inte stör någon, när du inte yttrar dig eller syns. Inge facebook (ska återkomma till det eländet) inte springa på krogen eller låta en massa. Sköt ditt så blir folk omkring dig nöjda... eller dom kommer inte störa sig på dina uppvikta jeans eller din nasala stämma, det blir någon annan dom får reta sig på.

Ja just det jag ska träffa nyårstjejen igen, en riktig date. Har ett litet dilemma rörande det här med tjejer bara. Om jag inte kan ta hand om mig då kan jag ju inte ta hand om henne. Om jag inte kan ta hand om henne så måste ju hon ta hand om mig. Om hon tar hand om mig och jag inte tar hand om henne så tar vi ju inte hand om varandra. Jag måste alltså först ta hand om mig själv. Frågan är om jag hinner det tom fredag.... well en date är ingen date. Eller så går jag bara dit och ser vad som händer, ja så får det bli.

Boston söker fru

2007-12-31T03:28:00.000-08:00

Jag vet inte hur det kom sig att jag började ränna efter helt fel tjejer. Jag minns inte när men en dag för tja kanske fem år sen så börjades det. Jag skissade upp något ideal i skallen som inte hade något överhuvudtaget att göra med vad jag går igång på, mentalt. Mörk, ja mörk är bra. Rik, känd... ja sen satte det igång. Dom som tittade mest över huvudet på mig på krogen var också dom som jag senare skulle stå och tjata hål i skallen på, utan resultat såklart. Jag som hade ett ryckte av att vara en smart och verbal man som väl valde sina ord var ute och jagade något slags påhitt som inte finns på riktigt.

Man säger ju att motsattser attraheras av varandra. I det avseendet var jag ju helt rätt ute för rik är jag ju inte och trots att jag är bekant för många så skulle jag inte gå så långt som att kalla mig för kändis, tack och lov... kanske i Grekland men inte här.

Man vill ju att det ska vara som på film, typ notting hill och... ja notting hill. Allt är på sin plats, beauty, stålar och känslor. Härifrån tror jag min besatthet av att vara tillsammans med en kändis kan ha kommit ifrån, filmen handlar lite om det plus att människor som är med i just filmer ofta är kändisar av något slag. Jag är inte på något sätt besatt av pengar, jag tycker mer att det är ett nödvändigt ont. Det var från början ett skämt att jag ville ha någon som var rik, lite för att jävlas. Men spottar man på en sten tillräckligt länge, mm och så kanske det inte var ett skämt längre.

Jag motiverar dom här idealen med att jag bara är ärlig och säger vad andra inte vågar säga. Jag har alltså valt att föra alla andra mäns talan istället för att tillgodose mina behov, väldigt omtänksamt men inte så självsmickrande kanske. Den där stenen som tidigare nämndes har det loskats så mycket på nu att jag faktiskt varken minns eller vet vad jag gillar. Jag gillar ju själv att prata så någon som gillar att prata kanske, inte massa skit utan bra saker då, eftersom jag pratar/skriver massa skit, motsattser som sagt.

Vad är folk ute efter egentligen.. ja alltså Egentligen?? Inte på pappret, inte det politiskt korrekta svaret utan egentligen? Trygghet, ja det kan jag förstå men blir inte det lite trist i längden? Om jag hela tiden vet att hon är där när jag behöver henne, var är spänningen? Bekräftelse, ja visst men det övergår väl också ganska lätt till tristess. Är det kul år tre och höra hur älskad man är.. kanske skönt men inte så spännande det heller, heard it all before.

Det här är alltså inget som människor är ute efter egentligen, det är saker som man efter ett tag i en relation hävdar att man varit ute efter för att rädda sig själv och sitt förhållande. Alltså, trygghet: Omskrivning av vardag. Bekräftelse: Omskrivning av tillgodoseende av sitt ego/trist vardag som övergått till även trist helg. När man sen kommer till ord som rutiner och trevligt så är dom samtidigt som talande och inte behöver vidare beskrivning också väldigt väl använda i samma mening som förhållande.

Ok, om vi då tar bort vardag, trygghet, rutiner och bekräftelse och personifierar det så blir det slutligen en porrskådis. Dom flesta vill alltså egentligen vara tillsammans med en porrskådis. Ingen vardag. Absolut ingen trygghet. Få rutiner och allt vad bekräftelse heter är som bortblåst. Det är samlevnad med högsta spänningsnivå det.

Jag pratar alltså om folk i allmänhet. Själv så vill jag träffa en bra tjej som är trygg i sig själv, snäll och tar hand om mig. Sån är jag.

Bra och dåligt 2007

2007-12-28T02:15:00.000-08:00

Bra saker 2007:
Jag blev singel, det var tyvärr nödvändigt. Jag fyllde 30, skönt att bli äldre och sluta flänga så mycket. Jag låg med en riktig supermodell, det var alla tiders det. Jag lärde känna massa nya människor, det är roligt! Jag blev medlem i Dollhouse, skitbra band. Jag började gå i terapi och fick reda på att jag levt i en paralellvärld i 10 år, det är bra att veta. Jag har studsat som en liten gummiboll mellan Riche och Berns vilket har genererat både sex och nya bekantskaper, kul kul!
Jag har rest ganska mycket vilket är roligt. Jag fick slutligen reda på vem Susanne är vilket var lite kul (Se tidigare blogg "Susanne"). Jag fick precis en större lägenhet på Kungsholmen!
Jag har inte blivit kär i någon och ingen har således blivit kär i mig heller. Skönt att slippa ligga sked i ett par timmar på söndags mornar. Skönt att slippa ha någon som berättar hur fin man är. Jäkligt skönt att slippa bra sex, mycket roligare nu på fyllan med någon man inte alls känner! Skönt att slippa det där jäkla pirret i magen, snack om barn etc etc.

Dåliga saker 2007:
Jag blev singel, trist när man har satsat en massa och det inte funkar. Jag fyllde 30, skit stressigt att ha så mycket ouppstyrt vid den här åldern. Jag låg med en riktig supermodell som kom på att hon var gift mitt i akten, smart! Jag fick lite nya "Hallå tjena!" bekanta, ja sånna som glömt bort dig helgen efter. Jag blev medlem i Dollhouse som inte satsar hälften så mycket som dom borde, trist. Jag började gå i terapi, bara det faktum att man behöver terapi kan väl knappast vara en bra sak. Att man känner sig själv så pass bra att man är medveten om det är väl bra men ...ja. Är så trött på stureplan att jag kan kräkas, var där senast igår usch usch det får vara nog nu. Jag har egentligen bara besökt ställen där jag har varit förut vilket är ganska poänglöst då halva grejen med en upplevelse är att man inte har upplevt det förut. Jag fick reda på vem Susanne var men eftersom man måste passa sig så jävla noga för att inte vara i någons face (dvs säga typ, jag tycker att du är söt, ska vi ta ett glas) så gjorde det mig inte lyckligare. Jag kommer att flytta från Horstull.
Jag har inte blivit kär i någon och ingen har således blivit kär i mig heller.

2007 verkar ha varit både bra och dåligt år, designat av mig. När det har varit bra så har det varit bra pga att jag gjort något bra, samma om det varit dåligt. Den medvetenheten hade jag nog inte 2006, ännu en bra sak. Eller vänta, är medvetenhet alltid en bra sak, leder inte det ofta till att man rannsaker sig själv och allting ut och in tills det inte är någonting kvar. Å andra sidan så leder självmedvetenhet till ökad förståelse för andra människor. Är det så med allt att det är båda bra och dåligt? Om jag tills nu har tyckt att det dåliga övervägt så ska 2008 väga åt det andra hållet, bägern ska vara halfull etc etc. Passade inte en cynisk boston så ska ni få en hurtig och glad skit 2008. Fast det handlar väl i slutändan inte så mycket om vem jag är, det handlar ju bara om vem du är.

Alla ska dö, även dom i Bromma

2007-12-20T08:23:00.000-08:00

Jag är inte den som tänker att livet bara är en nedräkning till döden, för dö ska vi alla göra etc etc. Det finns dom som gör det och kallar sig själva realister. Visst, så är det men det är också ett jävligt jobbigt sätt att leva sitt liv på. Jag är inte på något sätt rädd för att dö, bara det går smidigt till så välkomnar jag det, det är ju oundvikligt så vad annars göra. I perioder känns det som att det skulle vara lite enklare att trilla av pinn än andra gånger.

Som ickemiljonär lever man mycket för dom små händelserna. Man kanske har en liten charter att se fram emot, en turné på gång (förutsatt att du spelar i band alternativt varit med i en dokusåpa) eller en liten flört som man ska ta ett stilla glas med till helgen. Således vill man inte dö innan något av det här händer, precis efter är bättre. Livet kanske inte känns meningslöst i perioder men det kan stå lite stilla ibland. När man inte har något direkt att se fram emot kan man antingen, som dom flesta gör, skapa saker att se fram emot. Dom människorna som har bestämt att allting är bra, fint, tjo och tjim. Nästa resa planeras under pågående resa etc. Dom har alltid kortsiktigt något att se fram emot lite för att dom inte pallar att tänka längre fram för längre fram leder till döden.

Eller så kan man ta det som det kommer och se vad som dyker upp, ett lite mer levande sätt att leva på men också ett närmare döden sätt att leva på. Man utsätter sig själv för en ovisshet som är spännande men också ganska oroande. Vet man inte vad som ska hända så kan vad som helst hända inkluderat att man kan dö imorgon.

Det jobbiga med att dö är att det försvinner så snabbt, alltså tanken på dig som dör. Dina vänner lider i några år tills någon kläcker ur sig "ja ja men livet måste gå vidare". Jag vet att det är det enda vi alla har gemensamt men det känns ändå så trist och orättvist. Om deras liv ska gå vidare fast mitt är slut. När du lever finns du alltid i dina vänners tankar. Du får bekräftelse och känner dig älskad, som död är du dito i några år sen är du verkligen död, på riktigt.

Det finns två sätt att bli odödlig på. antingen gifter du dig, din äkta hälft kommer alltid att sakna dig, hela livet. Eller så släpper du en klassisk skiva som alla älskar, du kommer att leva för alltid. Jag hoppas på att göra både och, tänk att bli saknad av alla plus en.

Idag är ingen bra dag att dö, jag är ogift och har inte släppt den skivan än. Jag har därför något att se fram emot så jag antar att jag har planerat för mig en del. Jag lever å andra sidan som det kan vara slut i morgon. Det är svårt att hitta en fru när man lever för dagen, men det kommer att bli svårare att behålla henne om vi ska börja planera allting, för att inte prata om den där skivan....

Lycklig med perspektiv

2007-12-19T12:08:00.000-08:00

Hur definierar man olycklig? Jag såg precis en snubbe på myspace. Han hade varit registrerad i två år, hade skrapat ihop 25 kompisar på den tiden och hade en mage stor som en soffa. Jag förutsatte att han är olycklig vilket såklart gjorde mig en smula ledsen, och glad! Han måste ha det värre än mig och så fort någon har det lite värre, så har jag det lite bättre, inget konstigt.
Å andra sidan kan han leva ett liv i förnekelse eller för den delen bara addat sina 25 bästa vänner och tycka att soffmagar är det finaste som finns, vad vet jag.

Förnekelse är det som räddar oss från totalt fördärv men som också ger oss en spark i arslet när vi behöver det. Skulle man gå runt och fundera på hur man egentligen har det eller hur fint det verkligen är i vår lilla värld så skulle man palla.. tja ett par dagar. Att möta dagen med ett leende på läpparna och en uns med perspektiv (krydda det med lite klassisk svensk kristerlighet) är således det enda som funkar. Perspektiv handlar inte om att man i I-världen inte få ha några problem för det får man visst. Det handlar lite mer om att vara medveten om andras problem. Problemet kan bli när dom där andra inte känner till våra problem samtidigt som man vill göra sig av med attribut som förnekelse och illamående, vad gör man?

Jo jag åker ner till en liten by i Etiopien där det är ont om mat och dryck. Jag ber barnen i byn att slå sig ner i en liten ring runt mig. Barnen som är endast iklädda det mest nödvändiga har små magar som putar ut pga näringsbrist. Dom tittar konstigt på mig när vi sitter där i ringen, flugor surrar runt oss och jag säger, "Om jag får berätta vad det värsta jag vet är så får ni säga sen". "Jo, forsätter jag. det värsta jag vet är när man står och duschar och duschdrapperiet smetar sådär på benet, det är det värsta jag vet"

På så sätt har jag tagit i tu med alla år av förnekelse, jag har fått perspektiv på hur världen ser ut samtidigt som jag har delat med mig av våra problem. Jag säger inte att jag har förändrat världen, men jag nog mår lite bättre.

Hitte på

2007-12-18T12:17:00.000-08:00

Det är svårt att få någonting gjort när allt är på skoj. Stora saker som krig, kärlek och sjukdomar är förstås på riktigt men när det gäller saker som jag stöter på i vardagen och som påverkar dom val jag gör så är det mesta på skämt. Sverige är ett litet hitte på land. Vi gör allt i miniatyr för att hålla oss flytande. Vi sätter inga trender eller skapar inget, vi översätter och anpassar det bara till svenska.

Eftersom jag inte har någon tjej som jag älskar och inte bor i ett krigs eller katastrof drabbat land så lever jag ett låtsas liv. Jag vet inte vad det handlar om. Man mår hela tiden ganska bra eller lite dåligt, typ lagom bra. Det är väldigt mycket, allt bra? Bra själv då, hallå tjena, tjena hallå. Det är förbjudet att må dåligt och svårt att vara riktigt glad utan något innanför västen.

Den låtsas värld jag lever i nu rör sig i veckorna på söder och på helgerna ganska mycket runt stureplan. Ingen större skillnad egentligen, skämt som skämt. Man bubblar på om sina jobb eller om någon skiva som aldrig kommer ut. Försöker få folk att tro att man är innovativ bara för man är den 1:a för kvällen som spelar i band, exotic! Man skyller på spriten när man får kvälningar av att höra från den sjunde Ad:n som kör loss om något skoprojekt, bara på låtsas förstås.

Jag håller på att göra förändringar i mitt liv just nu. Inte för att tillfredsställa mig själv, jag vill göra andra nöjda. Jag tror iofs att jag kan må bra av lite omstrukturering men det ska inte vara bli på riktigt. Det kommer fortfarande röra sig om låtsas saker, bara lite mer avancerade låtsas saker.

Flyktiga relationer och hallå tjena på Berns svider lite i själen/plånboken på söndagarna, jag kan leva med det. Frågan är om jag vågar mig ut i den riktiga världen med risk för att få hjärtat krossat. Riche på fredag it is!

Kort om att åldras

2007-12-12T06:59:00.000-08:00

Alla åldras men det känns som jag börjar bli gammal. Att fylla år är en sak, att bli fyllig en annan. Att gå till frisören är en sak, att slippa gå för att det sköter sig sig bra själv är också en annan sak. Med rätt gener så är 30 en baggis. Med Leg psykoterapeut Lasses gener spelar det faktiskt ingen roll vad jag äter eller hur mycket jag tränar, det finns där ändå. Det är inte mycket men tillräckligt, det där som man knallade bort för ett par år sen till affären och tillbaka är kvar.

I skallen är jag mer säker på mig själv och för första gången på länge fokuserad på vad jag ska göra. Jag är också jävligt stressad, så lite tid och så mycket att göra. Eftersom 55 är det nya 30 (för män, other way around för kvinnor. Män får magar vilket är gulligt, kvinnor får större rumpor, sexigt. Kvinnor är alltså det där vinet man pratar om) i Stockholm så har jag väl egentligen ingen anledning att vara stressad men fortfarande. Jag har stressat runt dom senaste tio åren och testat allt utan att hitta hem, nu när jag har hittat hem är jag stressad över det. Kanske ska jag inte hitta en fast punkt utan hålla på och flacka runt, kan bli sjukt jäktigt i längden. Slår jag mig till ro med en liten familj kommer jag å andra sidan troligen att krypa ur skinnet på mig själv.
Bra självinsikt kommer som synes med åren, inte alltid en bra sak.

I samband med att du förstår dig själv bättre så begriper du andra mindre. Dels för att du blir mer övertygad om saker som du tror dig ha rätt i, dvs alla andra har fel. Man får också svårare att lyssna på andra, man orkar inte med allas jävla idéer om allting. Om man har en bild av något så kan det väl bara få vara så, utan att alla ska ha en åsikt om det.

Jag tycker om att åldras. Det bästa är att man får perspektiv på saker och ting, allt blir lite mindre. Problemen blir mindre, världen blir lite mindre och flickvännerna blir, ja inte mindre men yngre.