Tankar runt en förkylning

Morfin, antibiotika, piller hit och piller dit. Jag har den senaste tiden varit närmare döden än någonsin, jag har levt med den. Medecinskt sett har jag haft lunginflammation. Man dör tydligen inte av det längre. Som paranoid räcker det med en hosta för att vara döende. Frågan är då hur pass mycket det mentala hänger ihop med det fysiska.. kan jag dö av en hostattack om jag tror att jag kommer att dö av det?

Jag såg en emlig gubbe på stan häromdagen, han kanske inte visste om det men jag såg att han var sjuk, ja han var döende. Om det var för att han hade gett upp eller gick runt och släpade på en tumör vet jag inte men hade hade inte många dagar, månader, år kvar.
Hans fru kanske hade dött vilket resulterade i att han höll på dö, han kanske aldrig hade haft en fru eller någon som älskade honom vilket också är anledning nog att dö. Kanske hade hans fru dött vilket gett honom cancer. Människor som inte vill leva behöver inte ta livet av sig, livet sköter det på andra sätt.

Varför levnadsglada pigga och hurtiga människor med god aptit på livet dör i förtid kan jag inte förklara, jag hade tänkt att berätta det här men kom inte på varför det blir så. Det är hursomhelst fel och inte alls ok. Min aptit på livet är väldigt varierande och jag tror mig själv kunna tänka mig till döds i perioder, då jag tänker väldigt mycket på döden så borde jag ju dö av det eller...?
Eftersom livet är ett tvärtomliv, du träffar inte någon när du vill träffa någon och du blir förkyld lagom till utlandsresan så kanske jag i slutändan är den som överlever, om inte så lär jag ju inte bli paff när jag dör av en sårskorpa.. det var ju ganska väntat. Den där gubben då, vad var grejen med honom? Just vunnit på lotto eller?